samtider

VII

Anna sneddade över skolgården Hon hade som vanligt tillbringat lunchen med sina vänner i den vanliga skolan på andra sidan Oxboleden och hade nu bara några minuter på sig innan lektionen började. Hon hoppade över ett lågt staket och gled in i skolbyggnaden genom en treglasdörr som egentligen var avsedd för lågstadieeleverna på Svea Junior College. Därifrån var det bara genom en kort korridor och runt ett hörn för att nå kapprummet med hennes skåplänga. Hon såg i ögonvrån gardinen till Maria Rodriguez arbetsrum röra sig när hon passerade och kunde ana Kenneth Paulssons konturer där bakom. Hon fäste blicken i golvet, skyndade fram till sitt skåp och började gräva efter nyckeln till hänglåset i sin slitna handväska av grått kanvastyg. Den låg inte där.

– Helvete, helvete, helvete, mumlade hon medan tankarna snurrade och hon rotade i sin väska. Gemet, det som hon hade använt senast hennes skåpnyckel var borta, satt fortfarande fäst vid dragkedjan på hennes väska. Hon lossade det och försökte med fingrarna få till den ovala ögla som senast passat in i hennes billiga lås. Hon lirkade sedan försiktigt in det i låset, såg sig omkring och hoppades att ingen skulle se hur pinsamt lättöppnat hennes skåp var. Det fladdrade åter till i gardinerna till Maria Rodriguez arbetsrum, som om någon öppnade eller stängde dörren ut mot den bortvända delen. Hon vred försiktigt, utan resultat. Hon bytte grepp och vred igen. Det kändes inte lika enkelt som förra gången. Hon hade prövat ett antal olika sätt då hon hörde steg närma sig. De kom från kanslihållet och snart såg hon rektor Högberg svänga runt hörnet. Han gick rakt fram till henne.

– Vad håller du på med?

Anna suckade djupt och försökte nonchalera honom. Hon tog nytt tag runt gemet.

– Vems skåp är det där, frågade rektorn förmanande.

Hon vred runt igen och nu kom klicket.

– Du får följa med mig.

Nu såg hon upp på rektor Högberg.

– Varför då?

– För att du dyrkar upp skåp och inte vill berätta vems det är.

Anna hakade av låset.

– Det är väl för helvete mitt skåp.

– Som du dyrkar upp?

– Ja.

Hans Högberg lade demonstrativt en hand på skåpluckan.

– Skåp nummer 105 menar du alltså är ditt. Du får följa med, så får vi kontrollera den saken.

– Och lämna skåpet öppet?

– Lås det igen.

– Jag har ingen nyckel och min lektion har redan börjat.

– Du får ett intyg på att du har varit hos mig. Följ med nu.

Anna blev stående med händerna i sidorna. Hon såg först på rektor Högberg och lät sedan blicken vandra åt det håll där skolexpeditionen låg. Halvt dold bakom en pelare stod Kenneth Paulsson och tycktes följa vad som hände. Anna slog handflatan i skåpsluckan.

– Är det du din jävel, skrek hon. Är du så feg att du springer till rektorn och anklagar mig för inbrott i mitt eget skåp? Ni är ju helt fantastiska.

Hon drog till sig sin handväska och gick med snabba steg mot skolentrén. Hon hörde rektorns röst bakom sig.

– Anna! Kom tillbaks hit.

Nej, i helvete att hon tänkte stanna.

Anna blev liggande på rygg i gräset framför idrottsplatsens klubbstuga. Det kändes fridfullt på ett välbekant vis. På avstånd kunde hon höra dunsarna från otaliga bollar och tränarnas kommandon till de övande tjejerna.

– Använd bredsidan! Håll inne. Håll ner. Pressa, bra!

Hon bläddrade planlöst i sin telefon och kände undan för undan hur lugnet åter spred sig i hennes kropp. Signalen från en visselpipa skar genom luften.

– Tack, det räcker för idag, hojtade en tränarröst.

Hon rullade över på sida och kunde se sin syster bland de andra tjejerna. Hon stod i en grupp och stretchade medan andra samlade ihop bollar och koner eller bara stod och pratade. Anna vinkade. Rebecka såg henne och vinkade tillbaka. Snart kom hon gående med sin bag på ryggen, släppte den i gräset och sjönk ner bredvid sin syster

– Hej Anna. Är inte du i skolan?

Anna lade ner sin telefon i gräset.

– Egentligen, men det hände en grej.

– Typ?

– Typ att rektorn tyckte att jag skulle följa med till hans rum och bevisa att mitt skåp var mitt.

– Va?

Anna rullade över på mage.

– Skit i det. Han är dum.

– Men ärligt?

– Det var så. Jag svär. Jag hade glömt mina nycklar och försökte få upp skåpet ändå. Det såg förbannade Jävelkenneth och skvallrade för rektorn.

Rebecka drog sig upp till halvsittande och iakttog sin syster.

– Och, vad hände sen?

– Inget. Jag drog.

– Så jävla sjukt.

– Jag vet.

– Konstigt.

– Omoget.

De tystnade och såg ut över fotbollsplanen där ett gäng småkillar nu rörde sig framför det ena målet och såg ut att öva inlägg eller hörnor.

– Det är skönt att jag har fotbollen, sa Rebecka.

– Hur då?

– Vet inte, men mycket känns enklare, mer meningsfullt. Om jag inte har något att göra kan jag alltid spela fotboll.

Anna satte sig upp och putsade mobilens display med ena tröjärmen.

– Man kan vara med sina polare.

Rebecka såg på henne.

­– Skolan känns enklare också. I och med att vi tränar varje dag känns allt med matte, SO, engelska och sådant skräp inte lika tungt på något vis. Man kan se fram mot träningen hela tiden. Och matcherna.

– Skolan är skit. Sveaskolan är skit. Rektor Bögberg är en idiot.

Anna lutade huvudet bakåt och såg uppgiven ut.

– Rebecka, jag vill inte gå dit igen.

Rebecka lät åter blicken vandra över fotbollsplanen. Gänget med killar turades nu om att hänga knäveck i ribban på det bortre målet.

– Anna, kommer du ihåg Gotland?

– Det är klart.

Anna drog in benen och lutade hakan mot sina knän.

– Fan vad kul vi hade de där veckorna.

Anna log.

– Vi spelade fotboll, hela tiden.

– Fram till tolv på nätterna. Och efter det badade vi i havet.

Rebecka skrattade.

– Med Kattis, Lina, hon Simona och hon Jo… Jur…

– Görel, tjöt Rebecka och gapskrattade.

– Fan vilket namn, sa Anna och fnissade. Görel. Men hon var schysst. Minns du…

Anna rynkade näsan och förställde sin röst: – Skar vi dra till bodi?

Rebecka fortsatte skratta. Hon lade sig raklång i gräset och kippade efter andan. Anna grep om sin systers överarm och lät sitt skratt bubbla genom näsan

– Gotländska. Vilket jävla språk.

Rebecka gnuggade sina ögon som hade fyllts med tårar.

– Du var jävligt bra. Hon såg på Anna och fortsatte: – Du var banne mig bättre än vad jag var.

– På gotländska?

– På fotboll. Varför fortsatte du inte?

Anna ryckte på axlarna.

– Ingen lust.

Rebecka betraktade henne.

– Du hade skitkul. Det märktes.

– Mmmjo. Men allt var så speciellt, så magiskt på något vis. De där låga träden och stigen ner till havet, det där torra, nästan bruna gräset på fotbollsplanen. Och mamma och pappa var så glada.

– De kramades till och med.

Det plingade till i Annas mobil. Hon aktiverade skärmen och granskade innehållet. Hon visslade till.

– Det var som fan.

Rebecka såg nyfiken ut.

– Vadå?

– SMS, från Fariba. Minns du Alva?

– Jag tror det. Var inte hon rätt galen?

– Hon sitter på behandlingshem.

– Oj. Varför då?

Anna lade armarna om sina uppdragna ben och gungade lätt.

– Jag vet faktiskt inte. Det sägs att en polisbil bara kom och hämtade henne.

– Hon drack rätt bra va?

Rebecka ryckte ett par treklöver ur gräsmattan, höll dem mellan fingrarna och betraktade dem eftertänksamt. Anna suckade.

– Egentligen inte mer än någon annan, men hon ballade alltid ur på olika sätt. Hon slutade nästan gå till skolan också.

– Vad stod i meddelandet?

Anna lyfte telefonen och läste från displayen:– She´s back in town. Alva har permis. Hos mig i morgon. Kommer du?

Anna knappade sitt svar:– J och A, en smiley, och sänd.

   Rebecka reste sig och borstade gräs från byxbenen.

– Jag måste duscha nu, har snart lektion igen. Vad ska du göra?

– Knarka.

Rebecka log och dängde träningsväskan mjukt i ryggen på sin syster.

– Hej med dig.