samtider

XXXII

Adam klev in i matsalen prick tre nöjd med att han efter lunch fått idén att krydda de negativa förmaningar han skulle leverera med ett köttben i form av en kommande teambuilding för hela personalen. Skolans personal hade grupperat sig enligt ett mönster som han antog sammanföll med deras trygghetszoner. Det var knäpp tyst i lokalen och samtliga blickar var riktade mot tillförordnade rektor Carlzon som nu stod vid det hopfällbara bord som precis rymde hans laptop och en storbildsprojektor. Han lät blicken svepa över salen samtidigt som han omsorgsfullt vek upp sina skjortärmar.

– Är ni alltid så här tysta, frågade han och satte igång storbildsprojektorn med ett tryck på fjärrkontrollen. Ett nervöst fnissande rullade genom lokalen medan Adam Carlzon vände sig om och läste från den Powerpoint som växte fram på väggen när projektorlampan tändes.

 – Gemensamma mål, skall vi tala om. Utan gemensamma mål är det svårt att få till stånd någon utveckling av verksamheten. Jag heter Adam Carlzon och har av styrelsen blivit utsedd att leda arbetet med att utveckla skolan i en riktning där de gemensamma målen är det överordnade rättesnöret för ert dagliga arbete. Det betyder i klartext att de egna behoven inte är oviktiga men att de i varje tänkbart läge måste relateras till skolans gemensamma mål.

En och annan i den församlade personalen sneglade mot sin bordsgranne i hopp om någon reaktion eller bekräftelse av något slag. Adam fortsatte.

– Det jag talar om är säkert bekant för er och egentligen inga konstigheter. En kompetent personalgrupp där de ingående individerna kör sina egna lopp åstadkommer ingen framåtrörelse. Utveckling kan bara åstadkommas genom att samtliga underkastar sig en gemensam idé. Ert avlönade arbete är inte platsen för självförverkligande och egna infall. Den ekonomiska ersättning ni får handlar om att ni i ert dagliga arbete bidrar till att skolan uppnår de gemensamma målen.

Adam strök sin lugg bakåt, vände sig om och tryckte fram en ny bild.

– Svea College skall vara elevens självklara förstahandsval. Det är ett högt och jämnt inflöde av motiverade elever som skapar förutsättningarna för en god verksamhet av hög kvalitet och vi vet ju vad det är eleverna efterfrågar. Nämligen kunniga, engagerade lärare och en serviceinriktad personal. Låt oss titta på hur laguppställningen ser ut.

Adam Carlzon strök åter upp sin lugg och växlade till en bild där skolans personal fanns inordnad i ett antal olika boxar. Jeanette räckte upp handen och Adam nickade.

– Det saknas väl några personer.

– Som ni redan vet så har Hans Högberg samt Kenneth Paulsson gått vidare till andra uppdrag. Under dagen har jag träffat Aina Svensson, Ingrid Jansson samt tekniklärare Erik Viktorsson som samtliga har erbjudits och accepterat pensionering med hänvisning till deras höga ålder.

– Vilka ersätter dem?

– Det gör ni. Skolan kommer efter dessa personalförändringar att ha en lärartäthet på åtta lärare per hundra elever. Det är en högst rimlig fördelning. 

Jeanette såg frågande ut.

– Men elevgrupperna i svenska och engelska kommer inte att rymmas inom våra tjänster, vi som är kvar. Dessutom finns ingen utöver Ingrid med behörighet i franska.

Adam Carlzon vände sig och tryckte fram nästa bild.

– Flexibilitet, serviceinriktning och ansvarskänsla utgör drivkrafterna för Svea Colleges personal. Jag har räknat på ditt problem. Om vi utgår från elevgrupper om 33 elever så ryms undervisningen utmärkt väl i era tjänster.

Jeanette viftade åter med handen.

–Jo men så ser inte organisationen ut. För övrigt har vi bara två klassrum som rymmer över trettio elever. Och franskan är fortfarande ett olöst problem.

Adam suckade.

– Så här kan vi inte ha det. Vi kan inte betrakta varje ny utmaning som ett problem.

Han vände sig om och strök med en laserpekare under texten på sin Powerpoint.

–Flexibilitet, serviceinriktning och ansvarskänsla utgör drivkrafterna för Svea Colleges personal. Jag har redan laborerat en del med schema och tjänstefördelning. Vad gäller franska handlar det inte om mer än tjugo procent av en tjänst totalt och där har jag läst i ett CV tillhörande Cecilia Swedin att hon har tidigare erfarenhet av språket genom ett vikariat.

Cecilia såg lite förvånad ut och rodnade. Jeanette såg på henne och höjde menande på ögonbrynen som för att understryka det dåliga i den nye rektorns idé.

– Aina då, ropade Gunnar Ask. Hur gör vi med skolkansliet?

– Bra att du frågar, sa Adam och strök tillbaks sin lugg. Jag har redan varit i kontakt med arbetsförmedlingen. En kanslist är rekryterad via deras jobb- och utvecklingsgaranti. Hon börjar nästa vecka. Fler frågor?

Det var tyst i några sekunder. Maria Rodriguez såg sig omkring och räckte upp handen.

– Du pratar om kvalitet i verksamheten och säger att vårt gemensamma mål måste vara att höja den. På vilket sätt stöder de åtgärder du har presenterat hittills en sådan utveckling?

– De bidrar till ökat fokus på vår kärnuppgift som är att ge undervisning av hög kvalitet åt nöjda elever som får utveckla och förverkliga sina unika potentialer.

– I mina öron låter det mer som ekonomiska besparingar.

Adam slog ut med händerna i en dramatisk gest.

– Det finns ingen motsättning mellan god ekonomi och god kvalitet. Tvärtom är de varandras förutsättning. Nu hinner jag inte hålla grundkursen i företagsekonomi men enkelt uttryckt är det när verksamheten ger avkastning som du har möjlighet att utveckla den.

– Det förstår jag, sa Maria. Men Svea College har väl aldrig visat några röda siffror?

Adam log.

– Ekonomi är lite mer komplicerat än så. Jag återkommer gärna till frågan men nu måste vi komma vidare i programmet.

Han höjde sin fjärrkontroll och tryckte fram nästa bild.

– Genom kollegialt lärande stärks den enskilde läraren i sin yrkesroll och teamet i sin effektivitet. För att nå dit måste vi omorganisera skolans samarbetsstrukturer samt även titta på sådant som hur sammansättningen per arbetsrum ser ut.

Maria lutade sig mot Jeanette och viskade.

– Floskler.

Klockan var nästan sex när Adam Carlzon stängde dörren till sitt nya arbetsrum och slängde upp sin svarta konstläderportfölj på skrivbordet. Han knäppte vant upp dess spännen och rotade fram sin inhalator ur ett fack på lockets insida. Efter några djupa andetag kände han att han åter kunde andas normalt. Vad fan var det med folk?

Nåja, han hade i vart fall stått pall hela distansen utan att vika ner sig. Mest förbannad hade nog Gunnar Ask varit när han fick klart för sig att vaktmästeriet skulle flyttas till skolkansliet vid entrédörrarna.

– Ska jag tillbringa dagarna i ett jävla akvarium, hade Gunnar klagat med darr på stämman.

– Nej, du skall inte tillbringa. Du skall utföra vaktmästeritjänster åt skolan, hade han svarat och rusat vidare i sitt program.

Möjligen var just vaktmästerifrågan en dålig idé, men nu hade han flyttat fram fronten maximalt. Då kunde man kosta på sig ett och annat modest återtåg. Det föreföll uppenbart att Svea College hade en bortskämd personalgrupp som var vana vid att fatta egna beslut och plöja i gamla invanda fåror. Erbjudandet om teambuilding hade de nästan fnyst åt trots att han hade abonnerat huvudkontorets lokaler och beställt förstklassig catering. Han började vika ner sina skjortärmar samtidigt som det knackade på dörren. Innan han hann svara öppnades den av Maria Rodriguez. Hon höll ett papper i handen som hon gick in och lade på skrivbordet.

– Var så god. Här är min uppsägning, en månad från dagens datum. Jag arbetar som vanligt under uppsägningstiden.

Adam knäppte sina skjortärmar och betraktade henne med höjda ögonbryn.

– Får man lov att fråga varför.

– Jag tror inte ett ögonblick på din så kallade effektivisering, sa Maria och såg honom rakt i ögonen.

– Du tror alltså inte på att en god kvalitet förutsätter en god ekonomi och vice versa?

– Jag tror inte på att använda osthyvel när man skär i en lärarstyrka och jag tror inte på att flytta omkring människor utan att först skaffa sig en bild av hur saker och ting fungerar.

– Det var stora ord, sa Adam och satte sig på en av stolarna vid det lilla konferensbordet.

–Du kommer inte att få ihop det. Tro mig.

– Och du har aldrig tänkt på att det alltid går att justera och förändra saker om det nu är så att du har upptäckt någon liten schemadetalj som inte är hundraprocentligt genomtänkt?

Maria betraktade honom nästan medlidsamt.

– Det är precis så ni chefer gör i er totala brist på detaljkunskap, kastar upp alla bollar i luften och ser hur många ni kan fånga. Och det är alltid personalen som får betala priset.

– Var och en blir salig på sin tro. Jag tänker inte hindra dig från att avsluta din tjänst på Svea College. Jag hoppas att beslutet inte är oöverlagt.

– Tvärtom, sa Maria. Men för all del, lycka till med ditt projekt.

Read Full Post »

XXXI

Hans Högberg satt böjd över sitt skrivbord och ögnade rapporten från Skolinspektionen. De hade fått kritik på trettioen punkter varav tre var i form av förelägganden. Han drog ett djupt andetag, blundade och försökte få ner sin puls. Det mesta av kritiken handlade om saker som egentligen låg bortom hans kontroll. Elever tyckte sig inte ha fått information. Nej, tänkte han, det hade de inte tyckt om man så hade tapetserat hela skolan med information. Rutiner och handlingsplaner ansågs inte i tillräcklig omfattning vara förankrade hos personalen, hur nu alla de remisser, seminarier, arbetsgrupper och arbetsplatsträffar han i detalj hade redogjort för vid inspektionen kunde betraktas som otillräckligt. Om personalen var dåligt informerade, tänkte han sarkastiskt, så berodde det på att de varken orkade öppna sin mailbox eller hålla sig vakna på deras olika möten, men likväl vägde de tyngre som sanningsvittnen för Skolinspektionen. Han märkte att vänsterhandens naglar hade borrat sig in i hans lår. Det gjorde ont. Han öppnade ögonen och läste vidare.

Den allvarligaste kritiken gällde innehållet i skolans rutiner och handlingsplaner. De ansågs brista i vederhäftighet och var inte formulerade på ett sätt som knöt an till skolans verksamhet och systematiska kvalitetsarbete. Nej, tror fan det, tänkte Hans, formulerade som de var av direktör Hoffman och skolans styrelse med hjälp av inköpta konsulter som aldrig hade satt sin fot på skolan.

Rektor brast i ledarskap genom att i otillräcklig omfattning närvara i skolans dagliga verksamhet. Så där kom den, tänkte Hans, Skolinspektionens obligatoriska favoritpunkt. Han masserade sina tinningar, medveten om att den, skulle Hoffman och styrelsen hugga på. Han bläddrade framåt och skummade inspektionsrapportens brödtext och jämförde två olika stycken som tycktes bygga på intervjuer med personal. Enligt det ena stycket rörde sig rektor för lite ute i verksamheten och ägnade för mycket tid åt administrativa uppgifter. Enligt det andra stycket var rektor svår att få tag i och befann sig för sällan på sin expedition. Hans Högberg log cyniskt åt det som för vem som helst borde framstå som ett praktfullt moment 22. Han läste vidare i det andra stycket. En allvarlig incident i maj hade resulterat i en hotfull situation för den inblandade personalen, påstods det. Skolan, eller skolans ledning, hade inte erbjudit personalen något stöd eller vidtagit några preventiva åtgärder i anslutning till händelsen. Därefter kom inspektionens vanliga harang om systematik i uppföljning, värdegrundsarbete, rutiner och rektors bristande ledarskap. Svinhugg går igen, tänkte Hans. Naturligtvis var det en snyfthistoria av Kenneth Paulsson som låg till grund för inspektionens formuleringar. Han slog igen dokumenten med en sådan kraft att ett antal löst liggande papper for i golvet av luftdraget. Det var antagligen denna bedrövliga inspektionsrapport som utgjorde orsaken till att skolans styrelse ville träffa honom efter lunch. Han drog ut den översta skrivbordlådan och fann asken med Ipren. Han behövde ett pulver.

Sveakoncernen hyrde våning fem i det elva våningar höga kontorshuset på Stendals väg. Konferensrummet var enkelt men luftigt med vitmenade putsväggar och panoramafönster mot kastanjeallén vid Stendals väg. Styrelsens ordinarie fem medlemmar samt två av ersättarna satt utspridda kring det stora konferensbordet av fanerad ek. Reiner Hoffman satt hopsjunken i en stålrörsfåtölj under en väldig whiteboard som täckte rummets ena kortsida. Avspänt lutad mot densamma stod Adam Carlzon, tillika punkt ett på mötets dagordning och strök sin mörkblonda lugg bakåt med högernäven.

–Har du gått rektorsutbildningen, frågade Ingrid Lind, den ordinarie styrelsens enda kvinna.

Adam Carlzon knäppte upp ärmknapparna i sin löst sittande vita skjorta och vek ärmarna ett par varv samtidigt som han svarade.

– Jag har gått handels i Göteborg.

– Är det inte en fördel om man har rektorsutbildning?

Percy reste sig upp.

– Tvärtom. Adam är handplockad. Om man rekryterar från rektorsutbildningen får man bara tag i en massa träskallar. Tro mig.

– Men om jag har förstått saken rätt så trycker både skollagen och skolinspektionen på att rektor för verksamheten ska ha rätt utbildning.

Percy suckade.

– Vad skolan behöver på kort sikt är i första hand en förändringsagent, någon som rensar upp och stakar ut vägen.

– Jag tror inte att skolinspektionen köper ett sådant resonemang.

– Det är möjligt. Men i så fall är det inte svårare än att vi utser en marionettrektor.

– Eller anmäler Adam till rektorsutbildningen, fyllde Bruno Ståhl i.

– Helst inte, klippte Percy av. Den tar tid och kostar massor av pengar.

Bruno ryckte på axlarna.

– Har du någon tidigare erfarenhet av skolområdet då, frågade Ingrid och vände sig till Adam Carlzon.

– Som jag sa så låg mitt senaste uppdrag i Discordiakoncernen som omsätter mer än 300 miljoner om året inom utbildningsområdet. Jag ingick i koncernledningen med uppgiften att renodla och kommunicera verksamhetens pedagogiska profil.

– Det är på de meriterna vi har rekryterat Adam, avbröt Percy. Discordia har lyckats förena substantiell tillväxt med en rörelsemarginal på över trettio procent. Adam Carlzon har varit en del av det sammanhanget.

– Så vilken är din plan för Svea College, frågade Carl-Erik Cronstrand, banktjänsteman och styrelsens nestor.

– Det får jag återkomma med när jag har lärt känna verksamheten. Men bokslutet skvallrar om att det finns en del att göra.

– Som?

– Större intäkter, färre utgifter.

De församlade skrattade samfällt men välavvägt. Percy reste sig igen.

– Mitt förslag är att vi tar gemensam lunch med Adam Carlzon nu och att vi återsamlas klockan tretton för fortsatta förhandlingar.

Man hade kunnat höra en knappnål falla när Hans Högberg på slaget tretton öppnade dörren till styrelsens sammanträdesrum utan att knacka. Han blev stående i dörröppningen och såg sju ledamöter samt Percy Hoffman stirra på honom från sina platser runt konferensbordet.

– Var så god och sitt, sa Percy och gjorde en gest mot en tom stol vid bordets ena kortsida.

– Tack, svarade Hans, rättade nervöst till slagen på sin kavaj och satte sig.

– Varför tror du att vi vill träffa dig, frågade Percy.

– Jag antar att det gäller rapporten från Skolinspektionen, svarade Hans utan att släppa honom med blicken.

– Bland annat, ja. Men om vi nu tillåter oss att höja blicken för en stund och inta ett så kallat helikopterperspektiv på Svea College och dess verksamhet så är det väl ärligt talat inte mycket som pekar åt rätt håll just nu?

Hans Högberg drog in andan.

– Jag vet vad du tänker säga, fortsatte Percy. Skolinspektionens rapporter går alltid att ifrågasätta och du bär långt ifrån ensam ansvar för den kritik som har framförts. Även vi i detta rum får ta på oss en del. Men inspektionens rapport förklarar knappast att skolans popularitet dalar. Och den förklarar inte att vinstmarginalen hamnar under fem procent.

Hans kände hur svetten bröt fram under armarna och knäppte kavajen.

– I kommentarer till bokslutet har jag redogjort för hur kommunens ändrade policy när det gäller särskilt elevstöd slår mot verksamheten. Budgeten för nästa år är redan korrigerad.

– Men om intäkterna minskar så får man väl för fan anpassa utgifterna, sa Percy med irritation i rösten.

Jag har inget att förlora, tänkte Hans. Jag kör på.

– Jag har många gånger förklarat att skolans läsårscykel bryter bolagets räkenskapsår. Det är ingen enkel ekvation eftersom nytt läsår innebär nya förutsättningar. Så fort vi fick kännedom om de nya förutsättningarna gjorde vi oss av med samtliga elevassistenter samt övrig personal som kunde relateras till kommunens öronmärkta bidrag. Men av naturliga skäl gav det inte full effekt i ekonomin förrän från oktober månad och belastar alltså detta räkenskapsår.

– De där förändringarna du talar om fick jag kännedom om redan i februari, sa Bruno Ståhl med blicken fäst i den timemanager som låg uppslagen framför honom.

– Det borde du kanske ha berättat i så fall, svarade Hans och såg ner på sina händer som låg knäppta i knäet.

– Men om du nu riskerar att missa de ekonomiska målen, får man då fråga varför du väljer att sprätta iväg trettitusen kronor på Solhammars slott, sa Percy och viftade med vad som föreföll vara fakturan.

Hans ryckte på axlarna.

– Jag har följt delegationsordningen. Det finns anvisningar för hur personalens fortbildningspengar ska spenderas.

Percy Hoffman sjönk ihop och muttrade.

– Jo, så kan man ju också välja att se på det. Hans Högberg, det här är inte tiden att sitta och gräla om småsaker. Styrelsen har ett pressat schema denna eftermiddag och om vi ska gå rakt på den så kallade saken så är den det att vi vill att du avslutar ditt förordnande i förtid.

Hans höjde på ögonbrynen.

– Det är ingen stor sak, fortsatte Percy. Du har bara ett år kvar på förordnandet och behåller din lön under den tiden, men är arbetsbefriad.

Percys besked bekräftade Hans dåliga känsla då han kallades upp till koncernen. Han sträckte på sig.

– För att ändå fortsätta grälet om småsaker: Jag har en lärartjänst i botten. Enligt avtalet går jag tillbaks till den tjänsten med bibehållen lön om avtalet bryts i förtid.

– Det är en dålig idé, svarade Percy. Vi kan erbjuda dig två årslöner och fullständig arbetsbefrielse.

– I så fall behöver jag betänketid, svarade Hans.

Bruno Ståhl lade handflatorna på bordet och betraktade en punkt på andra sidan den vägg som skilde sammanträdesrummet från korridoren utanför.

– Det finns inte utrymme för några betänketider sa han. Vårt erbjudande om två årslöner står fast. Om du envisas med att återvända till en lärartjänst så anvisar vi dig i så fall en resurslärartjänst på Vårbäcksskolan. Du måste välja nu.

Utpressning, tänkte Hans. Vårbäcksskolan låg inte ens på pendlingsavstånd och var koncernens smärtsamma sorgebarn som de förgäves försökte avyttra. Den var tänkt som en högprofilerad rehabiliteringsskola för ungdomar med särskilda behov men hade snabbt urartat i ett skandalomsusat kaos. Att hänvisas dit var lite som att sändas till Detroit. Att för all framtid slippa Percy Hoffman och Bruno Ståhl tedde sig i sammanhanget som ett utomordentligt lockande alternativ. Hans Högberg hade bestämt sig.

– 24 månader alltså. Taget. Hit med pappret.

– Utmärkt, sa Bruno och såg lättad ut. Det är bra om du kan tömma din expedition på tillhörigheter redan i dag. Vi hör av oss längre fram när det gäller avtackning och liknande.

– Det gör ni säkert, sa Hans Högberg.

Luften i sammanträdesrummet började kännas instängd trots att Percy Hoffman hade släppt ut Hans Högberg ur rummet och dragit upp ventilationen till max. Carl-Erik Cronstrand rättade till sin slipsknut och lät blicken svepa över de församlade styrelsemedlemmarna.

– Min yngste son Victor är som bekant elev vid Svea College. Enligt honom diskuteras det en hel del om både Kenneth Paulsson och den där eleven, vad hette hon?

Bruno Ståhl bläddrade i sina papper.

– Anna Svärd.

– Vad säger man om Kenneth Paulsson, frågade Percy Hoffman.

– Om jag förstår min son rätt så är eleverna ganska trötta på att bägge två bidrar med negativ uppmärksamhet kring skolan.

– Men vad säger de om Kenneth Paulsson som lärare?

Carl-Erik ryckte på axlarna.

– Han är nog ganska respekterad. En del elever är rädda för honom, men det behöver ju inte vara någonting negativt.

– Tvärtom, sa Percy. Men han utgör hur man än vrider och vänder på frågan en belastning för skolans varumärke så som det har blivit med saker och ting. Är vi överens om det?

Samtliga kring bordet nickade och Percy reste sig för att öppna dörren till sammanträdesrummet.

– Då släpper jag in honom.

Kenneth Paulsson väntade redan på en stol i korridoren utanför sammanträdesrummet.

– Välkommen Kenneth, sa Percy med ett leende. Var så god och sitt. Han visade med handen på en tom stol vid konferensbordets kortända. Kenneth kliade frenetiskt knogarna på sin vänsternäve samtidigt som han tog plats på den anvisade platsen. Percy lutade sig bakåt och log igen.

– Hur har du det Kenneth?

– Jo tack. Bra, efter omständigheterna, svarade Kenneth kort och såg sig omkring.

– Allt rullar på som vanligt efter rättegången och de tråkigheter som har varit?

Kenneth höjde på ögonbrynen.

– Jo, ja.

Percy böjde sig framåt.

– Jag ska inte bli långrandig Kenneth. Du vet att vi i styrelsen uppskattar dina tjänster på skolan. Det är bland annat därför vi har utnämnt dig till förstelärare. Vi tvivlar inte på din kompetens. Tvärtom så tror vi att du kommer bäst till din rätt om du erbjuds lite större utmaningar än de som ingår i din nuvarande tjänst. Vad tror du om det?

Kenneth såg sig omkring som om han trodde att Percy talade med någon annan.

– Det blir antagligen bra. Vad gäller saken?

– Skolledarskap.

– Men, stammade Kenneth. Hans Högbergs förordnande går ut först nästa år.

Percy skrattade.

– Sant. Men det finns fler skolor.

Kenneth log osäkert och Percy fortsatte.

– Om vi ska vara helt ärliga så utgör du idag en belastning för Svea Colleges rykte oavsett hur skicklig du nu är som lärare. Den där lilla incidenten förra våren lever sitt eget liv och det verkar som förgjort att tvätta bort den.

– Det tror jag i och för sig inte, sa Kenneth.

– Styrelsens bedömning är klar. Din kompetens kommer bättre till sin rätt på en annan skola. 

– Annan skola alltså. Annan kommun?

Percy skrattade igen.

– Det kan man säga.

–En bit att resa?

Percy fortsatte skratta men samlade sig och fortsatte.

– Så här är det. Som du kanske har hört talas om expanderar koncernen genom ett antal utlandsförvärv, två i södra europa och ett i asien.

Kenneth såg sammanbiten och frågande ut.

– Ja. Jo, jag har nog hört någonting.

– Vi hoppas att du vill ta ledningen för den filial vi planerar att starta i Indien, närmare bestämt Calcutta.

Det blev tyst. Kenneths mun var öppen och hans ögon bildade två streck i ett gråvitt ansikte.

– Är det, stammade Kenneth. Är det en svensk, jag menar en specialskola av något slag?

Percy log.

– Indien har i grunden ett brittiskt skolsystem. Alla skolor är special på ena eller andra sättet. Denna är finansierad med pengar ur en EU-fond och tar bara emot flickor.

– Och när ska jag börja, undrade Kenneth. Han rättade till sin kavaj och sträckte på sig.

Read Full Post »