Posted in Epistemologi, tagged Epistemologi on maj 22, 2012| Leave a Comment »
Huset mittemot är fiktiva krönikor i ljudlig collageform. Vardaglighetens spännande liv i detaljerat urval bland grannar och annat löst folk. Välkommen in i Huset mittemot för personlig och insynsfull radiounderhållning. Jag gjorde reklam för denna fantastiska lyssnarupplevelse för redan ett år sedan då programmet gick i P1, men…
Om ni inte redan lyssnat, här är länken till SR där avsnitten fortfarande (2012-05-22) ligger kvar för nedladdning, men i P4:
Posted in Epistemologi, Politik, tagged arbetarbladet, örtakolonien, hvad vilja socialdemokraterna, politisk historia on april 24, 2012| 4 Comments »
Gammal arbetare prisar de sociala framstegen (Ur Arbetarbladet 24 augusti 1946)
Häromdagen råkade vi förre valsaren Johannes Lindelöf i Örtakolonien, som hör till en av de mest vakna iakttagarna av det som sker i tiden. Han kom i arbete i Järnverket vid 13-årsåldern och gick där sen troget i 44 år, tills krafterna började sina och han nödgades förtidspensionera sig. Han var då ännu ej fyllda 60 år.
När han ser tillbaka på de flydda åren fylls han av beundran över det som uträttats på det sociala området i vårt land, och de reformer som genomförts, blir så mycket större, då man betänker hur arbetarna lokalt och genom riksdag och landsting fått sträva för att nå fram till resultatet. För egen del har han närmast anledning att tänka på pensionen, som tillsammans med pengarna från järnverket räcker till att leva på, även om det gäller att vara sparsam. Utsikten finns ju nu att få en ännu bättre pension, som han anser bör kunna ge full trygghet, om inte anspråken är stora och inte penningvärdet blir försämrat. En del återstår ju ännu att uträtta på olika områden, men om man ser de sociala åtgärderna mot bakgrunden av gångna tiders förhållanden, så måste man säga, att en storartad utveckling skett.
Och han nämner i detta sammanhang förhållandena under den tid, då disponent Magnusson var fattigvårdsstyrelsens ordförande och bestämde vad som skulle ges ut till behövande. När en slant gavs ur fattigkassan, åtföljdes tilldelningen alltid av förmanande ord till vederbörande, att denne skulle vara rädd om slantarna och inte förslösa dem på onyttiga ting. På den tiden rådde ännu den 40-gradiga skalan, då en sådan man som disponent Magnusson hade 5,000 röster, medan Lindelöf själv inte hade flera än 11. Nu har en valsare lika mycket att säga till om vid votering som en bruksdisponent. Tiderna förändras.
Ungdomen förstår inte mycket av det slit, som de gamla fått utstå i sina uppväxtår. Då Lindelöf började i verket gick man 9 skift om 8 timmar i veckan, medan man nu går endast 6 skift. I stort sett har också arbetet blivit lättare nu, fastän på sina håll mera hetsigt och pressande. Förr började man gå skift vid 10-12 års ålder – nu får ingen gå skift, om han inte fyllt 16 år. Förr visste en arbetare inte vad semester var för något. Det var bara tjänstemännen, som fick åtnjuta sådan. Arbetarna hade bara helgerna att ta igen sig på. Nu har ju också arbetarna fått 14 dagars semester.
Då 8-timmarsarbetsdagen blev genomförd, gjordes stort motstånd från de borgerliga, och märkligt nog fick dessa genom en ovederhäftig propaganda i pressen och på annat sätt stöd av de äldre arbetarna, som befarade att de inte skulle kunna tjäna så mycket på den kortare arbetstiden som de tidigare gjort under den längre. De yngre var dock av en annan mening. Och de fick rätt. Arbetsgivarna torde också nu allmänt inse, att 8-timmarsdagen var till välsignelse för dem själva, ty effektiviteten blev större, man fick mer uträttat. Så har det varit med alla reformer på detta område. Arbetarna har genom de olika åtgärderna funnit ökad trevnad i arbetet, den gamla slavkänslan har försvunnit, och man har med större intresse gått till uppgifterna. Till denna effektivisering har också det förbättrade förhållandet mellan arbetare och arbetsledning bidragit.
Till ungdomen vill Lindelöf ställa den maningen, att de sluter upp kring de ideal, som pionjärerna kämpat för under de gångna åren, ty endast på den vägen kan de nå en bättre tillvaro. Men det räcker inte bara med att rösta med Arbetarpartiet, det gäller också att sätta sig in i tidens frågor genom de bildningsorganisationer, som står till buds. Skall arbetarklassen komma någon vart, så måste den veta något. Det går ej, som fallet är i Ryssland, att bara proklamera, utan man måste först ombilda människorna.
Båda dessa råd är värda att föra vidare. Det gäller inte bara att användaden rätta röstsedeln, utan också att i höstens studiearbete vidga sin uppfattning om tidens stora sociala frågor.
Det är inte svårt att vara stolt över ”förre valsaren” i artikeln, min farmors far, betydligt klokare och mer genomtänkt än samtidens politiska garnityr.
Posted in Epistemologi, tagged 65daysofstatic, aten, Grekland on april 22, 2012| 1 Comment »
Jag lärde mig älska Aten, inte för dess skönhet, men för dess varma och familjära anslag. I Aten visste ingen vad narkotika var, till Aten kunde man anlända med packning mitt i natten, rent av övernatta mot en husvägg vid Omonia. I Aten förvandlades staden varje kväll till ett vardagsrum. På gatan intog man sin kvällsvard och de man inte redan kände, träffade man.
Jag återvänder till en kall, död stad. De enda som skrattar är de som skrattar hela vägen till banken, och de är inte många. Någon säger, Förr var vi greker fattiga och lyckliga, nu är vi fattiga och olyckliga.
Här hemma skrattar många Åt, tror att grekernas kris är självförskyld. Har redan glömt svenska räntor på 500%. Vi behöver inte fråga oss Om det blir vår tur… Frågan är När…
Har lite undrat var 65daysofstatic håller hus. Blir glad när jag får svaret. De är i Aten:
Posted in Epistemologi, Politik, tagged arbetslöshet, magdalena andersson, politik, socialdemokraterna, stefan löfven on april 17, 2012| 5 Comments »
Politik, vänster eller höger, handlar inte längre om att representera folket. Man representerar ”makten” och det blir allt tydligare i det politiska språkbruket. När Löfven och Andersson äntligen tar sig an debatten sker det med en dn-artikel som lika gärna kunde ha författats av Jan Björklund eller Annie Lööf. Under rubriken Människor har ett eget ansvar för att bli anställningsbara hävdar den nya socialdemokratiska ledningen att man …varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.
Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera över ert språkbruk och vad det står för. Om man betonar att människor har ett eget ansvar för att göra sig anställningsbara är det samma sak som att betona att människor inte tar eget ansvar för att göra sig anställningsbara. Det är vad som kallas en negativ människosyn, en politik som tar sin utgångspunkt i att människor är lata, eller i vart fall oförmögna att utan blåslampa i häcken forma sina egna liv. Det är vad som traditionellt brukar betecknas som en reaktionär politisk ståndpunkt förknippad med gamla tiders högermän.
Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera på vad erat politiska mandat består i. Nej, ni är inte längre tjänstemän. Ni representerar folket och folkets vilja. Man skulle rent av kunna påstå att ni är folkets tjänare. Då håller det inte att mästra. Jag tror ni förstår vad jag menar, om ni stannar upp och tänker efter. Det förhåller sig ju så att en överväldigande majoritet av invånarna i ert land varje dag gör sitt bästa för att få livet att gå ihop. Det är rent av så att många upplevda hinder är skapade av sådana som er, politiker.
Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni noga studera under vilka villkor era väljare framlever sina liv. Avståndet mellan väljare och valda är idag mycket stort och växer. Ni måste förstå att era livsvillkor på ett dramatiskt sätt skiljer sig från den genomsnittlige väljarens. Känslan av utsatthet kan vara stark även för den som tillfälligtvis råkar ha ett jobb. Vad händer när mattan dras undan? Då finns för de flesta ingen välavlönad reträttpost eller statsrådspension. Ni bör för övrigt inte glömma vilka som betalar dessa förmåner.
Det handlar, Stefan och Magdalena, om identifikation. Den som hävdar att man måste betona människors eget ansvar, identifierar sig med en härskande klass, inte med de människor av vilka man blivit vald. Naturligtvis har människor ett eget ansvar, men det är inte er uppgift att påtala en sådan sak. Människor tar ansvar, bland annat genom att välja er. Människor berikar Er för att ni ska ta ansvar. Det är ett stort förtroende ni fått. Slarva inte med det genom att påtala självklara saker som människor redan är plågsamt medvetna om.
Det här, Stefan och Magdalena, var för inte så länge sedan fundamentalt för Socialdemokrater. På den tiden fanns i Sverige något som kallades folkrörelse. Det var det man avsåg när man sade sig känna stödet från rörelsen (inte att man lyckats få de kritiska distriktsordförandena att hålla käft).
För att uttrycka det enkelt; Det är oss ni talar om. Det är Vi som väljer Er. Vi är kunniga, kompetenta och vi vill arbeta. Det är oss ni ska tala Med, inte Om. Det är mycket som gör oss förbannade. Varför krymper våra pensioner trots att vi levererar och tiderna är goda? Varför förskingras de välfärdstjänster vi finansierat med våra skattemedel, varför missköts de och omvandlas till privata förmögenheter? Varför ökar klyftorna och varför överlämnas vårt självbestämmande bit för bit till överstatliga organ? Det, och mycket annat, vill vi ha svar på. Att vatten är vått, björnar skiter i skogen och människor har ett eget ansvar, det vet vi redan.
PS. Alla tänker inte som jag. Moderate riksdagsmannen Göran Pettersson tycker att ni är duktiga. Han skriver att idag …skriver Stefan Löfven och Magdalena Andersson på DN-debatt om individens skyldigheter. Jag tycker att det är bra. Som varm anhängare av konkurrens så uppskattar jag att Socialdemokraterna nu utsätter oss i Alliansen för en politisk grillning med marknadsekonomiska förtecken. Generellt tycks ni röna uppskattning högerut. Och om det var så ni tänkte, glöm det jag skrivit här ovan. Det finns andra partier. DS
Posted in Epistemologi, Satir, Skoldebatt, tagged dinosaurier, Epistemologi, korta häcken, kunskapsresultat, Pedagogik, Skoldebatt, trams on april 3, 2012| 1 Comment »
Det var en gång för länge sedan en liten sexårig kille, min äldste son. En morgon vaknade jag av märkliga brummande, hummande och pipande ljud från hans rum. Jag tassade över och kikade in genom dörröppningen. Ljuden kom från honom där han satt i sin säng med två uppslagna böcker och ett stort antal plastgjutna leksaksdjur från förhistorisk tid. Han hade drabbats av dinosauriefebern.
Jag insåg ganska snabbt att hans kunskaper var förvånansvärt omfattande. Han hade inte bara lärt sig ett stort antal arter till deras latinska namn, utan kunde också redogöra rätt bra för deras levnadsvanor och livscykler. Han kunde mer eller mindre utantill återge innehållet i de datoranimerade dvd-filmer från BBC som han vid ett tillfälle tjatat till sig på någon loppis. Bra eller dåligt? Jag ska villigt erkänna att jag hellre sett honom begåvad med en nyttigare talang. Men samtidigt som jag befarade att hans expertkunskaper skulle ge begränsad nytta på en globaliserad arbetsmarknad, borde spetskompetens, även inom ett perifert område, kunna utgöra en konkurrenskraftig tillgång om den förädlades och omsattes i en forskningsintensiv kontext. En plan tog form i mitt huvud.
Jag hade relativt goda insikter gällande samtida pedagogisk diskurs. Jag kunde därför också lätt identifiera förevarande brister i min sons pedagogiska utvecklingsarbete. Han hade förvisso lärt sig en hel del, men det sätt på vilket han tog sig an uppgiften kändes okoncentrerat och saknade den systematik jag ansåg nödvändig för att uppnå spetskompetens. Han kunde ena stunden ha fokus på sina böcker, för att i nästa stund utföra någon märklig krigsdans, för att därpå åla runt på golvet hummande och brummande, för att strax med pipande läten låta tuschpennor vandra planlöst över ett pappersark. Det kändes helt enkelt inte riktigt seriöst.
Jag visste att goda kunskapsresultat kräver goda förutsättningar, kontinuerlig återkoppling och höga förväntningar. Basen för ett kreativt och kritiskt förhållningssätt uppstår ur det trägna nötandet av grundläggande fakta. Jag visste att framgång följde av hårt arbete. All inlärning kan inte vara rolig och intressant hela tiden, som skolministern brukar säga. Med beprövade tester kartlade jag min sons kunskaper och kunde på ett systematiskt sätt ringa in hans kunskapsprofil. Jag såg snart att han saknade fundamentala baskunskaper i geografisk kontext, plattektoniska referenser, geologisk periodicitet och paleontologisk realia, grundläggande fakta som torde vara absolut nödvändiga för att återskapa en autentisk helhet av dinosaurernas tidsålder.
Nåväl, utifrån denna kartläggning kunde jag nu formulera en individuell utvecklingsplan i enlighet med forskning och beprövad erfarenhet. Jag satte upp ett antal mål och strukturerade ett centralt och åldersadekvat innehåll som svarade mot dessa. Jag lade mycket stor vikt vid frågan om kunskapsuppföljning. Utan sådan kunde ju min son inte veta om han lärt sig något. Tänk efter själv, tänk boken på ditt nattduksbord. Hur ska du utan uppföljning kunna veta om du läst och förstått den? Alltså, all kunskap börjar med uppföljning. Följ upp, följ upp, följ upp, som min gamle mentor brukade utbrista extatiskt.
För strukturens skull bestämde jag att timmen mellan 18.00 och 19.00 skulle vikas för koncentrerade och planerade studier sex dagar per vecka. Som en morot i systemet införde jag betyg och små premier som kunde relateras till det studerade innehållet. I den gällande skollagen fann jag försittning, kvarsittning och medsittning som tre disciplinerande åtgärder för de fall min son skulle uppvisa bristande koncentration på uppgiften. Redan dag 1 fick jag användning för alla tre, då glassbilens ankomst fick min son att fullständigt tappa fokus.
Dag 2 skulle alltså min son påbörja sin försittning redan 17.45. Den här dagen hade EM i friidrott börjat och han hade tidigare i TV sett några kvalheat på korta häcken. När jag gick in på hans rum strax före sex var han försvunnen. Jag fann honom en stund senare ute på gården ivrigt sysselsatt med att hoppa över de låga staket som delade upp gräsmattan i mindre områden. Jag förklarade att tilltaget skulle innebära för-, kvar-, och medsittning resten av månaden. Min son sprang skrikande in till sin mamma som i sin tur kom ut och undrade vad i helvete jag trodde jag sysslade med. Låt barn vara barn, fräste hon utan någon insikt om att hon genom sin ensidigt formulerade partsinlaga fullständigt hade spolierat förutsättningarna för sin sons kunskapsutveckling.
När klockan närmade sig 18.00 dag 3 hade min sons mor parkerat sig i hans rum. Jag bläddrade förstulet i hans övningshäfte om juraperiodens skifferlager, men hon blängde på mig och väste …du vågar inte! Min son hade tjatat om korta häcken hela dagen och kunde redan räkna upp en stor del av världseliten. Han hade drabbats av korta-häcken-febern. Jag fann honom åter ute på gården hoppande fram och tillbaks mellan de låga staketen. Jag satte mig ner på en bänk och följde hans förehavanden. Han hade bra fart över hindren. Hans fotsättning vid upphoppen var förvånansvärt god och accelerationen efter nedslagen högst påfallande.
Okey, det var inte golf eller tennis, men även när det gällde en perifer idrott som korta häcken fanns uppenbarligen en världselit som lockade sponsorer i den globaliserade ekonomin. Jag tänkte på mitt eget förflutna inom goalball. Genom systematisk träning, höga förväntningar och noggrann uppföljning borde min son kunna utveckla sin talang till användbar spetskompetens i den hårdnande konkurrensen mellan länder och världsdelar. En plan tog form i mitt huvud. . .
Posted in Epistemologi, Skoldebatt, tagged LR, Maciej Zaremba, SKL, Skoldebatt, skolpolitik on mars 19, 2012| 4 Comments »
Försvararna av en misslyckad skolpolitik är nu tydligt på reträtt. När man upprepar en lögn tillräckligt ofta, blir den en sanning, för en tid, tills motsatsen är bevisad. Vilken den blivit på punkt efter punkt. Den sista utposten stavas SKL. Det uttalas med hårda konsonanter, långt fram i munnen, darr på stämman, indignation, salivstänk. SKL, huvudmannen från helvetet. Fram med korset och vitlöken!
För den i närhistoria händelsevis bevandrade är den oförsonliga bitterhet som projiceras på SKL inte helt ogrundad. En S-märkt skol och statsminister vid namn Göran Persson hade den dåliga smaken att i början av 90-talet genomföra omfattande besparingar på skolväsendet. Ett led i realiseringen av detta sparprogram var att kommunalisera lärarna.
Den något mer nyktre inser samtidigt huvudmannaskapets begränsade betydelse i sammanhanget. Sverige genomled sin värsta kris i efterkrigstid och lien gick inte bara över skolväsendet. En stor del av vår offentligt finansierade välfärd avlövades.
Den helt nyktre inser dessutom att SKL inte är någon ondsint sammansvuren hemlig sekt med målet att krympa och förgifta Sveriges lärarkår. Förkortningen betyder Sveriges Kommuner och Landsting. Det är en demokratiskt sammanslutning som mellan kongresserna styrs av en politiskt vald styrelse.
SKL fattar för all del ett och annat inte helt genomtänkt beslut. SKL kan också ibland verka tungrodd och byråkratisk. Vem kan inte det? Det finns åtskilligt som stämmer in på en sådan beskrivning. Invandrare, till exempel. Svenskar med för den delen. De pejorativ gällande SKL som haglar från den sista utposten är beklämmande i sin totala brist på kontextuell bäring. Minns Zaremba i dn,
En myndighetsperson sitter på tåget mellan Karlskrona och Växjö och talar högt i telefon om kriminella handlingar som en underordnad skulle ha begått. Skildringen är så rik på personuppgifter att passagerare kan identifiera både talaren och vem hon pratar om. Vad tror ni händer? Avsked på grått papper? Åtal för brott mot tystnadsplikt? Ja, ganska säkert, om myndigheten varit statlig. Men den var kommunal.
Det är bara ett år sedan. En okritisk publik svalde ännu vilket tendentiöst trams som helst om det kunde bevisa huvudmannens uselhet. Men troligen skulle inte ens den i Zarembas text beskrivne eminensen från Landskronas skolförvaltning kunna ställa till den osannolika röra som pappa staten nu åstadkommit på lärarlegitimationernas område. Får någon enda ens lukta något grått papper?
Jag har ovan påstått att huvudmannens betydelse starkt har överdrivits i debatten. Staten är ingen frälsare. Vilket skulle bevisas. För den nyktre, tillika minnesgode, följer här ett stycke njutbar text från den tiden då frälsaren staten var motpart till Lärarnas Riksförbund. LR betygar sin kärlek på ett fullständigt oefterhärmligt sätt. Läs och njut.
Statens beteende är fullkomligt exempellöst på svensk arbetsmarknad…Lärarnas förtroende för staten som arbetsgivare har tidigare i många sammanhang genom egenartade besparingsförslag och genomförda besparingar varit starkt undergrävt. Det kommer efter denna handling att nå ett bottenläge… Det är möjligt att arbetsgivaren genom sitt agerande nu tror sig göra vissa kortsiktiga vinster. På lång sikt innebär agerandet emellertid att LR och SACO/SR-S måste överväga sin attityd och sitt uppträdande mot arbetsgivaren. Om man från arbetsgivarhåll inte är beredd att rätta sig efter den hederskodex som hittills varit gällande på svensk arbetsmarknad, och som inneburit att man inte tagit till stridsåtgärder när det gäller en konflikt på en helt annan arbetsmarknadssektor, har vi sannerligen ingen anledning att lägga fingrarna emellan i fortsättningen. Ett gammalt ordspråk säger att den som sår vind får skörda storm. Det kommer arbetsgivaren att få erfara.
(Ur Skolvärlden nr.14 1986)
Det var bättre förr?
Posted in Epistemologi, tagged brytningstid, framtidsstudier, industrisamhälle, kunskapssamhälle on mars 6, 2012| 2 Comments »
Vi lever i en brytningstid sedan ett halvt sekel tillbaka. Begreppet har utgjort nav och utgångspunkt för hundratals samhällsanalyser allt sedan 60-talet. Men vad menas egentligen med begreppet, vilka använder det, vilka är tecknen man hänvisar till och hur konkreta är tecknen? Vilken innebörd får föreställningen om en ”brytningstid” för samhällsutvecklingen och hur återspeglas dessa föreställningar i den samtida politiska dagordningen?
Under en kort tid i början på 90-talet vistades jag på den institution vid Linköpings universitet där professor Lars Ingelstam verkade. Om jag minns rätt så var det han som efter en längre framtidsdiskussion på ett seminarium tog ordet och formulerade sig ungefär enligt följande,
Är det säkert att vi ska fokusera de snabba förändringarna och vad som eventuellt följer i dess släptåg? Bör vi inte snarare se oss om efter vad som är sig likt och oföränderligt i vår omvärld?
Denna kopernikanska synvända har sedan dess hängt sig kvar i mitt medvetande och ibland fått förnyad aktualitet då samtidens svar på framtidsfrågor ofta vill ta sats i det förflutna. Inte så förvånande fokuserar samhällsdebatten genomgående på förändringar och försöker sätta samhällsinstitutionerna i detta föränderliga sammanhang. Därigenom uppstår ytterligheter. När det gäller till exempel skolan, består dessa i huruvida skolan skall vara spjutspets in i framtiden eller om den skall vara samhällets ankare.
I en essä från 1993 klargör Bert Stålhammar redan i rubriken att vi lever i en brytningstid (Ledarskap i övergången från industrisamhälle till kunskapssamhälle). Hans utgångspunkt är övergången mellan industrisamhälle och kunskapssamhälle. Hans perspektiv är ledarskapets förändring i detta sammanhang. De tecken han redogör för är många, tydliga och övertygande. Nationalstaten, dess byråkrati och det auktoritära ledarskapet smorde industriproduktionen och utgjorde mallen även för hur övriga samhälleliga institutioner organiserades, givetvis även skolvärlden. Även den kollektivt ordnade sociala tryggheten blev en oupplöslig del av denna samhällsform. Stålhammar kan peka på ett antal samtida tendenser till att industrisamhällets tankemönster på allvar ifrågasätts. Det kanske mest slående är de förskjutningar som äger rum mellan samhällets olika produktionssektorer, Andelen sysselsatta inom tillverkningsindustrin minskar kontinuerligt…Det intressanta framtidskapitalet utgörs allt mera av kunskap eller hjärnkraft som med en metafor kan ställas mot industrisamhällets järnverk”.
Där industrisamhällets repetitiva produktionsnatur krävde en auktoritär överbyggnad, kräver kunskapssamhällets flexibla och gränsöverskridande natur en vägledande överbyggnad, Den traditionella auktoriteten ”power” är…på väg att avlösas av ”influence”. Idag kan vi iakta hur den med kunskapsproduktionen förbundna ledarskapsfilosofin, på motsvarande sätt som i industrisamhället, återverkar på samhällets övriga delar. 1993, långt innan Caremaskandaler och liknande, skriver Stålhammar, Människor som i det dagliga livet har möjlighet att välja mellan ett allt större och allt mer diversifierat konsumtionsutbud ifråga om varor, börjar också efterfråga alternativ inom barnomsorg, skola och sjukvård. De centraliserade totala och likformiga lösningarna ersätts av ett varierat och mångfaldigt utbud.
Bland mina anteckningar från tiden i Linköping fann jag en ”dikt” som i ett inspirerat ögonblick klottrats ned i marginalen,
O kunskapssamhälle med all dess information!
Okunskapssamhälle med all desinformation?
Visst lever vi i ett tidevarv präglat av snabba förändringar. Olika samtidsstudier kan ge åtskilliga exempel på detta och de tecken som radas upp är otvetydiga och lätta att identifiera redan i vår närmaste omgivning. Benämningen ”brytningstid” haglar tätt i litteraturen och vad det bryts med identifieras i allmänhet som ”industrisamhället”. Kunskapssamhället träder i dess ställe. Allt sedan japanska framtidsforskare som Masuda under sent 60-tal myntade begreppet har det smält in i det allmänna medvetande och får idag betraktas som axiom för en makroekonomisk definition av vår nuvarande samhällstyp. Emellertid måste man få ställa sig frågan huruvida oprationaleringen av begrepp som ”brytningstid” och ”kunskapssamhälle” är väl underbyggda. Är de valida i de sammanhang de förekommer?
När man påstår att vi lever i brytningen mellan industrisamhälle och kunskapssamhälle rör man sig med begreppsmässiga storheter av det slag som illustrerar övergången från feodalsystem till industrisamhälle. Den gängse bilden av de krafter som för 200 år sedan lät en ny samhällsform bryta igenom sammanfattas ofta i två växelverkande krafter. Den ena utgörs av ett ekonomiskt paradigmskifte gällande grunderna för samhällets produktionssätt och den andra av ett idémässigt paradigmskifte som innebär nya värdegrunder för de sätt på vilka mellanmänskliga relationer kan organiseras. Om denna typ av premisser skall utgöra brytningstidens kännetecken kan samtiden inte identifieras som mycket annat än en förlängning av industrisamhället, förvisso ett industrisamhälle vars produktionssystem når allt högre i fråga om utväxling. Någon lustigkurre har kallat det ”turbokapitalism”. När det gäller samhällets värdemässiga innehåll är det idag, precis som t.ex. Stålhammar menar, att det finns ett starkt förändringstryck. Man kan emellertid fråga sig var de krafter finns som på allvar utmanar industrisamhällets ekonomiska mekanismer. Stålhammars politiska analys är lika giltig idag som för tjugo, eller femtio år sedan. Likväl, samsynen kring industrisamhällets grundläggande doktriner, så som tillväxtfilosofi och vinstmaximering är fullständig.
Det är svårt att lämna detta tankespår utan att för ett ögonblick fundera på vad ”kunskap” i sammanhanget ”kunskapssamhälle” egentligen står för. Hur mycket kan egentligen en app-designer och vad är dennes kunskap värd? Enligt vilken mall kan dennes kunskap värderas som större, mer väsentlig eller i grunden annorlunda än den gamle mästaren vid sin analoga svarv? I grunden handlar det i bägge fallen om en människa vid ett verktyg där resultatet beror av övning, erfarenhet och allmän skicklighet. Bägge blir de mestadels bedömda utifrån det ekonomiska resultatet av sina ansträngningar.
I sammanhanget ”kunskapssamhället” talas det ofta om investeringar i kunskapskapital där kunskapens djupaste syfte är att inte hamna på efterkälken. Samhällets arenor beskrivs i termer som påfallande ofta liknar en anarkistisk kapplöpning där alla, från mikroplanets individer till makroplanets världsdelar, tilldelas platser i resultatlistorna. Det gäller att vara först på plan och därefter skörda frukterna av att ha varit först på plan, en kunskap som ärvts från Ford över Coca-cola till Microsoft. Då kunskapsjakten tycks ha konkurrensaspekten som främsta bevekelsegrund kan ”kunskapssamhället” knappast i väsentlig mening identifieras som en brytning med industrisamhällets normer, snarare som en accentuering av dem. Enligt hittils kända naturlagar följer varje sådant chicken-race den sigmoidala utvecklingskurvan och slutar i civilisatorisk utplåning.
Uppbrottet från feodalsamhället möjliggjordes genom krafter i systemet. Uppbrottet från industrisamhället kan tydligast skönjas i en ström av dystopiska trendframskrivningar som delar ett otäckt drag av exponentiella egenskaper. Det gäller befolkningstillväxten, miljöpåverkan, räntorna, tillväxten och mycket annat. Det är dessutom ett ofrånkomligt faktum att de ändliga råvaror som i snabb takt utvinns så småningom kommer att nå sin peak, eller till och med ta slut. Den tanketradition, representerad av E.F. Schumacher och andra, som har grundat sina resonemang i denna typ av antaganden är emellertid sedan länge försvunna ur det offentliga samtalet. Icke desto mindre verkar uppbrottet från industrisamhället i första hand förenat med begränsningar utanför systemet. Det utplånas, snarare än ersätts.
Möjligen har någon hört talas om Tom Tiller, som i sin problematisering av omvärldsfaktorerna har närmat sig en analys enligt ovan. Han dikotomiserar två utvecklingsscenarier benämnda A-samhälle och B-samhälle. B-samhället representerar industrisamhällets tankemönster med ett traditionellt tillväxtbegrepp, lönearbete och konsumtionskultur, medan A-samhället innebär en ny ekonomisk världsordning med rättvis fördelning, arbete som livsinnehåll samt aktiva fritidsmönster.
Kommer vi någonsin att skönja brytningstidens bortre parantes? Om vi accepterar att uppbrottet från industrisamhället ännu ligger långt fram i tiden kan vi idag endast söka vad Stålhammar kallar ”tecken” på förändring. Den systemteoretiskt orienterade iakttagaren ser oftast dessa tecken i samtidens trender, medan den rationalistiskt lagde söker dem i samtidens spänningsfält.
Förhållandet mellan könen har genomgått dramatiska förändringar under 1900-talet och utgör uppenbarligen ett spänningsfält enligt ovan. Den kvinnliga emancipationen har omfamnat större delar av västvärlden och gör under det nya seklets första skälvande minutrar påtagliga inbrytningar även i mer konservativa kultursfärer. De emancipatoriska värderingsmönstren har den intressanta egenskapen att de assimileras in i samhället trots att de utmanar dess normer på ett grundläggande plan. Det råder ingen tvivel om att förändringarna när det gäller könsidentitet kan vara en viktig del av brytningstiden. I dessa framväxande värderingsmönster kan finnas ledtrådar till egenskaper hos en framtida samhällsform. Egendomligt nog har dock den så kallade genusforskningen bildat egna forskar- och mediereservat vars bidrag till vetenskapen är allt annat än framtidsorienterat. Snarare liknar forskningsfältet ett slag där biologiskt eller idéhistoriskt inspirerade könssegregatörer möter feministiskt färgad kritisk teori i en tvekamp där den inre logiken i argument och forskningsresultat har gemensamma drag med de fronter som uppstod kring demokratibegreppet under 1800-talet.
Det kan vara lockande att, i linje med ovanstående, föreslå studier av kamp om värderingar och förändringar i värderingsmönster som en möjlig väg för framtidsstudier. Problemet är bara att kampen om själarna hårdnar. Det offentliga samtalet, forskningen, den politiska dagordningen, allt detta styrs i allt högre grad med social och kommunikativ ingenjörsteknologi av starka ekonomiska intressen. Det mesta (avslutade han dystopiskt) talar för att även möjliga framtidsstudier kommer att ledas in i dessa banor.
Posted in Epistemologi, Politik, tagged överklassafari, klassamhälle, klassresan, marxism, peter wolodarski on februari 15, 2012| 2 Comments »
Det nya är att diskutera klassamhället. Vänstern ägnar sig åt överklassafari i Saltsjöbaden medan borgerliga skribenter traderar berättelsen om den möjliga klassresan. Ingen förnekar klassamhällets närvaro, men beroende på politisk utgångspunkt relativiseras alternativt inskärps dess närvaro genom mikropolitisk bevisföring. I den borgerliga berättelsen blir klasstillhörighet, som hos en omtalad folkpartist, en individuell fråga om tycke och smak eller en romantisering av Stefan Löfvens väg från svetsare till politruk. Vänstern å sin sida indigneras, pekar på riskkapitalbolagens enorma vinster, eländet i Fas3 eller, som sagt, besöker överklassen på deras gräddhyllor.
Genomgående präglas debatten av en felaktig föreställning om vad som rimligen kan läggas i begreppet klassamhälle. Argumentationen sker utifrån fel logisk förståelsenivå. Det sker genom att begreppet får beteckna en immanent egenskap i ett system, ungefär som hos spelplanen i Algas monopol. Denna egenskap i debatten ser också Peter Wolodarski, DN. Han skriver, Naturligtvis är det i sin ordning att som analytisk term tala om ”klasser”, på samma sätt om man kan tala om ”arbetsgivare”, ”invandrare” eller ”löntagare”. Men det förrädiska är när sådana termer används för att stämpla verkligheten snarare än att ge ett perspektiv på den. Det är lika primitivt att avfärda invånarna i Saltsjöbaden som överklass som att tala om invandrare som brottslingar eller Malmö som gangsterstad. Därefter faller tyvärr också Wolodarski in i mönstret, relativiserar sin egen tes och hinner i förbifarten avfärda Jonas Sjöstedt som farlig marxist.
Det är synd, för hade Wolodarski vågat tänka sin tanke till slut hade han upptäckt att det egentligen är bland neoliberala ekonomer och debattörer man finner de mest genomtänkta exemplen på marxistisk analys. Karl Marx använde som bekant begreppet klass i analytisk mening. Det var ett instrumentellt begrepp som försökte åskådliggöra kapitalismens grundläggande drivkraft, motsättningen mellan ägarna av produktionsmedlen och exploateringen av den arbetande klassen. Klassbegreppet hade således i Marx analys inte så mycket med levnadsstandard att göra. Det utgjorde begreppsapparat för att åskådliggöra ett system som över tid resulterar i koncentration av ägandet, monopolisering och ”profitkvotens fallande tendens”. Karl Marx eftermäle präglas dock starkt av att han villigt medverkade till en real och brutal politisering av sin teori. Spåren av de östeuropeiska samhällsexperimenten förskräcker allt jämt.
Genom att Marx låter sina teorier vila på förekomsten av ”krafter”, fungerar de hyggligt vid en makroekonomisk förståelse. När det kommer till realpolitisk förståelse är de dock värdelösa. Varför? Därför att det vi känner igen som samhälle inte alls är någon spelplan a´la Algas monopol, inte är något ”Ding An Sich” bortom oss själva. Intuitivt är detta lätt att förstå. Bortom de relationer och beroendeförhållanden som knyts mellan människor finns överhuvudtaget inget samhälle. Samhället är mänsklig interaktion. För att få en vettig förståelse av klassbegreppet måste vi därför också förstå oss själva som ständigt medskapande i det vi kallar klassamhället. Den som arbetar i exportindustrin är för all del beroende av sin arbetsgivare, men arbetsgivaren är precis lika beroende av att någon vill arbeta där.
Om man accepterar tanken på att det ur mellanmänsklig interaktion kan uppstå styrkeförhållanden är det också lätt att förstå de skillnader i tankesätt och strategier som kan uppstå beroende på i vilken position man befinner sig. Klassamhället bör då kunna få sin framträdelseform baserad på, exempelvis vilka som ställda inför en ojämlik fördelning ser inkomstspridning alternativt ser orättvisor. Så enkelt är det dock inte. Precis som Wolodarski påpekar är ogillandet av orättvisor förenligt med att bo på Östermalm. Klasstillhörighet och klassidentitet sammanfaller i senkapitalistisk tid allt mindre.
Min slutsats är därför, strunta i klassamhället. Diskussionen har endast akademiskt intresse, är vilseledande och flyttar fokus från politikens väsentligheter. Om klyftorna i samhället ökar, ökar de även utan prefixet klass och inga andra än vi, inga teorier, system, heliga principer eller lagbundenheter, kan bestämma hur vi ska se på varandra och vilken framtid vi önskar oss. Själv föredrar jag vanlig medmänsklig hygglighet och önskar medverka till en politik byggd på det. Låt oss börja, varför inte med Grekland?
Posted in Epistemologi, Skoldebatt, tagged essunga kommun, främmestad, nossebro, piltdown, piltdown man, praktisk epistemologi, ronnie brolin, skolan, Skoldebatt on december 9, 2011| Leave a Comment »
Paleontologen David Waterston fastslår redan 1913 i tidskriften Nature att Piltdownmannen är ett falsarium där fyndet består av en mänsklig skalle med käken från en apa. Han skriver att, ”För mig tycks det lika inkonsekvent att tillskriva käken och skallen samma individ, som det vore att koppla ihop en schimpansfot med benen från ett i grunden mänskligt lår och underben.” Trots detta skulle Piltdownmänniskan inta en erkänd plats i den mänskliga förhistorien under fyrtio års tid. Stephen Jay Gould skriver, ”Före Piltdownmänniskan satt den engelska paleontologin fast i den skräpkammare som numera bebos av dem som studerar utomjordiskt liv…Frankrike hade å andra sidan välsignats med ett överflöd av neanderthalare. ..Piltdownmänniskan kunde inte ha varit bättre ägnad att vända på detta sakernas tillstånd.”
Piltdown ligger i södra England, ett par mil från Hastings. Byn är liten och domineras idag av sin golfbana. Amatörarkeologen Charles Dawson fick 1908 ett benfragment av en arbetare som hade hittat detta i en grusgrop då de grävt i området. Dawson hade återvänt och funnit fler benrester. 1912 knöt han till sig en intendent från British museum samt en känd teolog, Teilhard de Chardin, och de började tillsammans att systematiskt söka igenom området. Under tre år grävde de fram en mängd benfragment, djurfossil och bearbetad flinta från vilka de kunde rekonstruera en mänsklig förfader, den så kallade Piltdownmänniskan, Eoanthropus dawsoni.
Det mest kända, och uppenbart osannolika särdraget hos Piltdownmänniskan gäller det sätt på vilket ett fullt modernt kranium kombineras med käken från en orangutang. Trots denna anomali dröjde det enda fram till början av 50-talet innan bluffen slutgiltigt avslöjades. Forskaren Kenneth P Oakley gjorde ett fluorprov på lämningarna enligt vilka benresterna inte kunde vara särskilt gamla. Han gick vidare med sina undersökningar och kunde på punkt efter punkt konstatera att fynden var kraftigt manipulerade.
Hur kunde det komma sig att en hel värld i allmänhet och britter i synnerhet kunde godta en billig bluff så till den grad att Piltdownmänniskan kunde förbli etablerad vetenskap under ett halvt sekel? Stephen Jay Gould skriver, ”Den korrekta förklaringen fanns redan från början, men hoppet, önskningarna och de förutfattade meningarna hindrade att den accepterades.”
Sant i Piltdown, sant också i Nossebro.
Essunga kommun tillhörde så sent som 2007 en av Sveriges sämsta skolkommuner. I detta hopplösa läge slås en näve i bordet och man bestämmer sig helt enkelt för att bli bäst. Tre år senare är man bäst och varenda kommun med självaktning sänder en delegation för att ta del av undret i Nossebro. Ett antal sanningar hamras in i skolsverige; Det går om man vill! Det behöver inte kosta! Man måste tillämpa resultat från den pedagogiska forskningen och använda sig av beprövad erfarenhet. Endast ett par veckor innan ballongen spricker skriver s-märkte skoltalesmannen Mikael Damberg på sin blogg, ”Den 1 december åker jag till Essunga kommun som visat att det går att vända utvecklingen och lyckats med att se till att alla elever når målen i grundskolan. Essunga är en skolkommun som inspirerar!” (hur besöket avlöpte mitt i skadeglädjedrevet vill jag inte veta).
Nu är det 100 år sedan Piltdownmänniskan såg dagens ljus. Vi vet att dagens mänsklighet inte är fullt så korkade och enögda som gårdagens. Vi lever i en upplyst tid där fördomar och populistiskt trams har svårare att få fäste, visst! Hur kommer det sig då att en nation så omedelbart införlivar det Nossebroiska önsketänkandet? Svaret på den frågan får sökas i svaret på frågan, vad innebär det att vara bäst på 2000-talet? Vi lever i en tid där bäst = överst i en ranking = bäst betyg om det gäller skolan. På den skalan klättrade Nossebro och, givetvis, det går snabbast fuskvägen. Den är alltid närmast och mest bekväm.
Nog raljerat. . .
Det finns en andra sanning, en verklig bedrift i Nossebro. I denna lilla gudsförgätna kommundel har man trott på skolan, tagit skolans göranden och låtanden på allvar. Utgångsläget har varit uselt. Från detta har man rest sig och skapat en verksamhet där eleverna återvänt till skolan, där eleverna är stolta och glada, där skoltrötta och diagnostiserade pubertetsgrabbar närvarar i undervisningen och tar dess budskap på allvar. En skola enligt läroplanens alla mål, men det är sådant som är svårt att mäta. Det är sådant som är det viktigaste, men som intresserar absolut ingen.
I Nossebro såg alla en fuskande skola, i Piltdown såg alla en fuskande paleontolog.
Först år 1995 tittade någon i en dammig koffert. Den låg på vinden i ett avlägset hörn av British museum. I kofferten fanns de slutliga och avgörande bevisen för vem som lurade världen med Piltdownmänniskan. En tjänsteman vid museet som gick att knyta till brottsplatsen hade i kofferten lämnat benfragment som behandlats exakt på det sätt man kunde knyta till Piltown. Kunskapen blev kännedomen om en bedragare, inte all den metakunskap som Piltdownfallet skänkte, kunde skänka gällande obekväma sanningar om 1900-talets vetenskapssamhälle och alla fallgropar som fanns i den vetenskapliga systematiken.
För läsare som vill fördjupa sitt kunnande i Nossebroisk ungdomskultur rekommenderar jag starkt alla verk av traktens missförstådda geni ”Ronnie Brolin”. Se vidare http://www.ifocus.nu/%C3%A4lska-mig/
För dig som inte begriper att ditt hus kan bli så otroligt mycket snyggare rekommenderar jag http://www.frammestadssnickerifabrik.se/. Nordens coolaste fönster, från Nossebro.
Posted in Epistemologi, tagged låga förväntningar, november on november 27, 2011| Leave a Comment »
samtider 