Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Epistemologi’ Category

Våra politiker är så kloka. Flera av dem har noterat den demografiska obalans som ger sig till känna genom att antalet äldre i riket blir allt fler. Hemma på kammaren grubblar de över staplar och pilar i powerpoints från SKL samt hur de ska omsätta sin nyvunna kunskap i praktisk politik.

Enkla trendframskrivningar leder givetvis till att allt fler äldre ska försörjas av en krympande skara i arbetsför ålder. Med dessa ”grundfakta” för näthinnan lägger dagens politiker listiga förslag som ska mildra eller upphäva effekterna av en allt mer skevande demografi.

Jan Björklund tänker till och föreslår sänkta ungdomslöner. Smart.

Anders Borg tänker till och sänker pensionerna. Smart.

Mats Odell tänker till och föreslår införandet av egenfinansierade plustjänster inom äldrevården. Dubbelsmart.

Smart, eller farligt.

Det enda vi egentligen vet om framtiden är att den blir något annat än vad vi tänkte oss. När politiker funderar över framtiden är det alltid som om samtiden inte existerade. De säger att ”i framtiden måste vi arbeta fler timmar och pensionera oss senare”, ett uttalande som totalt bortser från att arbetslösheten samtidigt pendlar runt 10% av befolkningen, mer än det dubbla bland ungdomar. Ett uttalande som totalt bortser  från industrins exempellösa produktivitetsökningar, teknikutvecklingen samt nya migrationsmönster. Ett uttalande som knappast problematiserar att man precis har sänkt våra skatter med 70 miljarder kronor. Ett uttalande som så fullständigt bortser från att framtiden kan bära med sig nya tankesätt, nya förhållningssätt och andra förväntningar på vad som utgör ett gott liv.

Ibland tycks våra politiker vara gjorda av trä. Och de nyvunna demografiska insikterna får inte skymma sikten för deras omedelbara behovstillfredsställelse.

Förra året sänkte alliansregeringen min skatt med 26000 kronor. Det blev dyrt. Insättningen till min inkomstpension sänktes med 31000. Hur tänkte dom där? Inteckna framtida pensioner för att sänka skatterna? Varför reagerar ingen?

Read Full Post »

Den naiva men ändå så starka drömmen om att få bestiga världens högsta berg. Att få tillbringa de där minuterna på världens tak med den hisnande vyn över Himalaya och den stegrade livskänslan som brusar genom kroppen.  Jag känner varje steg och handgrepp över det sista hindret vid Hillary Step och ibland inbillar jag mig att jag verkligen har bestigit Mount Everest i ett tidigare liv. Snarare har jag nog förläst mig. En enskild händelse, som ”the Mount Everest Disaster” har genererat ett dussin böcker och många är de rastlösa kvällar då jag somnat med näsan i Jon Krakauers, Lene Gammelgaards, eller David Lagerkrantz skildringar av den dramatiska kväll som krävde åtta människors liv 1996.

Om jag ska vara riktigt ärlig så kommer min dröm om Mount Everest aldrig att gå i uppfyllelse. Jag vet det av den enkla anledningen att mina anlag för svindel aldrig kommer att tillåta den avslutande kamvandringen till toppen. Bara tanken på det bråddjup som öppnar sig nedanför kammen är tillräckligt för att en viss yrsel ska infinna sig. Feg, jo, men det är som det är. Som klättrare känner jag mina gränser och livet är mig för kärt.

Jag får nöja mig med det näst bästa, Kebnekaise, Sveriges tak. Dess höjd är bara en knapp fjärdedel av Mount Everest men känslan är genuint alpin och utsikten från toppen fullständigt betagande. Lagom spänning kan man också få genom att välja den lite brantare östra leden. Men kamvandring mellan syd och nordtoppen, där går min gräns, aldrig i livet.

Många som bestiger Mount Everest misslyckas och återvänder aldrig. Mer än 150 kroppar har aldrig återfunnits. Man kan undra vad det är som driver människor att frivilligt utsätta sig för så stora risker. Svaret handlar nog om livets korthet och dödens närhet. Ett ordinärt människoliv varar i knappt 30.000 dagar. Det är vår utmätta tid och i dödens närhet är livskänslan som starkast. Att återvända till baslägret efter en lyckad toppbestigning för säkert med sig en stark känsla av att livet inte har varit förgäves.

Modern civilisation försöker få oss att glömma döden, försöker intala oss att våra liv varar för evigt. Det lyckas nästan, men aldrig riktigt. Döden står kvar som ett faktum, dess skugga växer sig längre ju mer den förtigs.

Drömmen om att få bestiga världens högsta berg, att få simma med delfiner eller få cykla till Nordkap, att få resa till Hawaii, se havet, att få vara mer med sina barn, att få jobba lite mindre, få plocka svamp i en skog, bli kär, sova i en säng. . . Allt det vi vill, som är vår längtan, som är mening och som upptar våra tankar, ger vi allt detta den plats det förtjänar?

När man mot den bakgrunden betraktar samtidens dagordning känns den grotesk. Det är en dagordning skapad för dem med evigt liv och för en värld med oändliga resurser. Trots att vi bor stort, äter gott och materiella ting finns i överflöd handlar den politiska agendan uteslutande om mer av samma. Men för att få mer av samma krävs stora uppoffringar. Flertalet bör i det korta perspektivet nöja sig med mindre av samma för att fåtalet ska kunna tillförsäkras mycket mer av samma så att flertalet i en oviss framtid kan få mer av samma, det vill säga,

Skolan måste bli tuffare och ha många prov, lönerna för unga måste bli lägre, arbetsdagarna bör helst vara längre och pensionsåldern högre. Hela världen är indragen i en galen dans kring kontanta tillgångar och skulder där våra öden överlåts i händerna på kapitalmarknadernas anonyma knapptryckare. Länder kastas i allt högre tempo mellan låg- och högkonjunkturer, naturen skövlas och miljön förvandlas till en kemisk cocktail. Vi blir stressade, aggressiva, nedstämda, deprimerade, man vill ropa stopp!

Vad drömmer du om? Vad är vikigt för dig? Vilket liv vill du leva, uppleva?

Vi lever inte för evigt. Vi har knappt 30.000 dagar. Låt oss använda dem väl. Det är vi värda. Och, du som drömmer om Mount  Everest. . . Kebnekaise är fantastiskt!

Read Full Post »

Det nya är dåligt ledarskap. Världen fylls snabbt med dåligt ledarskap. Jag behöver inte anföra bevis. Den som gitter, kan googla. Dåligt ledarskap är vår senaste trend, och den dålige ledaren är ofta demokrat.

När en ovanligt klok Per T. Ohlsson (sydsvenskan) i somras skrev en krönika och beskrev europeiska unionsledares dilemma i EMU-samarbetet, hade redigerarna helt omotiverat textsatt artikelns bild av Merkel och Sarkozy med orden ”inget vidare ledarskap”. I artikelns sammanhang var denna textsättning helt omotiverad eftersom artikeln behandlade helt andra aspekter av unionens bekymmer. Men budskapet har satt sig hos alla, från pöbel och pack, till inflytelserika opinionsbildare. Dåligt ledarskap är tidens förklaring på allt tänkbart elände.

Skolan lider under dåligt ledarskap, sjukvård och psykvård likaså. Europas ledare förmår inte leda massorna, lika lite som USA:s president. Världens erkänt mäktigaste ledare utövar dåligt ledarskap. Det dåliga ledarskapet genomsyrar snart sagt hela den nya världen, från minsta långvårdsavdelning i norr, till en gigantisk kontinent i väst. . .

Fokus på dåligt ledarskap. Känns det igen? Ja, möjligen om du är född 20-tal eller tidigare. Ledarskapet var dåligt, svagt och fel. Krissymptom, obalans och allsköns ovälkomna kulturella avvikelser förklarades med ledarnas dåliga ledarskap. Samtidigt översvämmades vi av hatbrott, främlingsmisstro och trendig medial neodekadens.

I förbifarten nämns Kina, vilket ledarskap! Så lyckat, sätter tummen i ögat på USA, om än med viss badwill på mänskliga rättigheter och demokrati. Men, hellre diktatur, kapitalism och raka rör än dåligt ledarskap och mjäkigt medbestämmande. Standard & Poors, vilket ledarskap! En profitdriven konsultfirma som dikterar politiska villkor i hela den demokratiska västvärlden! Men, hur demokratisk är då denna värld vilkens samlande parlament numera heter Standard & Poors?

Tecknen hopar sig, de pre-fascistoida parallellerna till ett 30-tal blir allt fler. Ekonomisk kris, oönskade ekonomiska diktat, dåligt ledarskap, främlingsfientlighet, moralpanik, juridifiering och rop på medborgarkontroll. . . I media hävdas Annie Lööf som ett problematiskt centerval. Varför? Genialt i tillväxtdyrkandets guldålder! Är det inte i skärningspunkten mellan rörelsens hembygdskonservativa förflutna och det lättköpta Stureplansglittret som Centern kan få sin sista skjuts i en samtid som vänder ryggen åt såväl humanism som demokrati? En stabil plattform i en tid som allt mer öppet dyrkar ekonomismen, medborgarkontrollen och den starka ledaren.

Read Full Post »

De flesta har fått den välkända filosofiska frågan om huruvida ett träd som faller i en skog utom hörhåll för alla ändå ger ifrån sig ett ljud. Det korrekta svaret anses vara nej. Man hänvisar då till ljudalstringen som en mekanisk process där molekylernas kedjereaktion resulterar i att överförd transmittorsubstans i hjärnan genererar den retning eller förnimmelse som vi brukar kalla för ljud. Den molekylära kedjereaktionen (i luften) äger däremot rum oavsett om det finns öron i närheten eller inte.

Problemet med denna lösning är att den inte förklarar själva förnimmelsen, eller vad är det att höra ett träd som faller? Sedan Descartes dagar vilar vår världsbild och vetenskapens förklaringsmodeller på en tydlig åtskillnad mellan materiens processer och det upplevda. Händelseförloppet fram till smak, doft, tanke och
liv kan förklaras, men exakt där, på tröskeln till det som egentligen är intressant, övergår vetandet i tro, spekulationer och metafysik.

Existerar själva trädet som faller i skogen då inga ögon finns där som kan se? I princip skulle svaret kunna vara nej eftersom premisserna är de samma som i första exemplet. Möjligen ett mer svävande nej. Fotoner vill ju inte uppträda som förväntat enligt mekanikens regler och hela tanken på att saker måste iaktas för att existera känns otillfredställande.

Vi vet ju också att det omvända förekommer, vi hör plötsligt ljudet av ett fallande träd trots att det inte finns där. Vi kallar det då för att hallucinera, inbillning. Men implikationen är intressant. Förnimmelsen kan uppstå trots frånvaron av hela den föregående mekaniska processen.

Emellertid, det finns oavvisliga bevis för att den mekaniska processen i hjärnan måste äga rum för att en förnimmelse ska uppstå oavsett om trädet faller eller ej, när man dagdrömmer eller hallucinerar. Därmed bör vi kunna sluta oss till att saker ”inte bara händer” oavsett om vi talar om träd i skogen eller våra egna fantasier. För att överhuvudtaget kunna förnimma tanke, idé eller fallande träd krävs den händelsekedja som jag har kallat för mekanisk process. Om inte i yttervärlden så, nödvändigtvis i hjärnan. Bateson (se inlägg 1) hade uttryckt det (han är död) som att ”andliga processer kräver beledsagande energi”.

En rimlig slutsats av ovanstående är att västerlandets 400 år av Descartesianska dualism är en epistemologisk återvändsgränd, en villfarelse som oftare än vi tror leder oss vilse i våra tankar. Förnimmelsen av ljudet från ett fallande träd är inte något väsenskilt från den föregående processen utan en integrerad del av händelseförloppet. Förnimmelsen av ett ljud och den mekaniska kedjereaktionen är olika aspekter av samma sak ungefär som perspektivskiftena i historien om den blinda och elefanten.

Jag tänker i kommande inlägg göra resonemanget ovan mer begripligt med exempel från embryologi och paleontologi men har inte tid just nu eftersom högst konkreta ogräs som finns i mina land verkar bortse från alla epistemologiska förklaringsmodeller. . .eller så har de förstått mer än oss. För inget ogräs någonsin har väl funderat över satsen ”cogito, ergo sum”? Likväl rör dom sig.

Read Full Post »

Feel Good

Huset mittemot är fiktiva krönikor i ljudlig collageform. Vardaglighetens spännande liv i detaljerat urval bland grannar och annat löst folk. Välkommen in i Huset mittemot för personlig och insynsfull radiounderhållning.

Om ni inte redan lyssnat, här är länken till SR där avsnitten fortfarande (2012-03-05) finns för nedladdning:

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4089

Read Full Post »

Utgångspunkt

”Någonstans i följden av handlingar och föreställningar kan vi vänta oss finna en klass som behandlas som om den var en av sina medlemmar; eller att en medlem behandlas som om den var identisk med klassen; eller att ett unikt drag behandlas som ett allmänt eller tvärtom” (Gregory Bateson)

Read Full Post »

« Newer Posts