Skoldebatt | samtider

Archive for the ‘Skoldebatt’ Category

Utvecklingsarbete i #skolan så som det numera utförs av politiker, jurister, ekonomer et.al

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged rosengårdsskolan, skolan, skolbibliotek, skolinspektionen, skolpolitik, Västra innerstaden Malmö on mars 18, 2013| Leave a Comment »

Två år senare kan vi så läsa om en Rosengårdsskola som kollapsat. Under rubriken Betygshetsen sänkte skolan berättar Sydsvenskan om hur skolan blev rikskänd och korad som sämst i Sverige efter Skolinspektionens rapport 2011. Sedan dess har 28 anställda, varav 21 lärare, sagt upp sig. Fem är långtidssjukskrivna. Läraren Lars Ellborg konstaterar att …ingen protesterar när stadsdelen nu överväger att lägga ner högstadiet. Geisten har försvunnit, luften har gått ur. Många tänker nog att det inte är lönt att ställa till ett jävla liv. Det känns verkligen uppgivet som om ledningen och den allmänna opinionen redan bestämt sig för att vi är Sveriges sämsta grundskola.

”Vi tvekar inte att straffa skolorna”, skaldade Skolinspektionens Ann-Marie Begler i samband med att Rosengårdsskolan inspekterades 2011. Hon lyckades verkligen. Jag iaktog storögt det nya styrsystem som rullades ut över skolorna detta år, och kommenterade i några inlägg. Jag återpublicerar några av dem i lätt redigerad form. Låt oss backa bandet:

Nomenklatura 3.0 (2011-05-26)

Jag gillar inte att vara reaktiv men ibland brinner hjärnan. Så känns det inför den djupt obehagliga stridsskrift som Skolinspektionens direktion har författat i Svd under rubriken ”Vi tvekar inte att straffa skolorna”. Måltavla för deras vrede är några av landets mest utsatta skolor belägna i den svenska nyfattigdomens absoluta epicentrum. De som kritiserar företräder ett statligt verk med privilegier och resurser som de kritiserade skolorna bara kan drömma om. Deras rätt att oemotsagda döma har förlänats av en populistisk utbildningsminister och förstärkts av okritisk massmedia. Gemensamt kramar de det sista av framtidstro ur det svenska skolsystemet och vi ser redan tecknen på hur rädsla för repression och skamstraff lamslår allt större delar av svensk utbildningsverksamheten.

År 2008 lades ”myndigheten för skolutveckling” ned och ”skolinspektionen” inrättades i dess ställe. Skolinspektionen har helt befriats från skolutvecklande ansvar och kan fullt ut fokusera på att söka svagheter hos enskilda skolor. De samverkar i detta uppdrag med massmedia genom total transparens vad gäller inspektionsresultat och täta pressmeddelanden gällande förhållanden vid inspekterade skolor. Det finns redan tecken på att denna nyordning har förändrat den skolreformerande beslutsprocessen i grunden. Skolreformering som traditionellt sett är en trög process blir genom denna konstruktion en quick-fix, där skolinspektionen med hot om tvingande åtgärder och offentlig exponering kan tillse att styrintentioner implementeras i den lokala verksamheten. Bilden av skolans kris och misslyckande har konkretiserats till att gälla namngivna skolor, stadsdelar, kommuner och skolformer, i några fall enskilda pedagoger och beslutsfattare. Men blir något bättre?

Skolinspektionen har anammat ett vertikalt styrsystem där uppdraget utförs med svårtolkat regelverk och ett lyhört öra i maktens korridorer. Systemet är inget nytt. Det påminner om något som prövades fullskaligt i sovjetunionen och dess lydstater. Skolinspektionen säger sig bygga verksamheten på vetenskap och beprövad erfarenhet. Man undrar i sitt stilla sinne hur mycket mer beprövad den erfarenheten behöver bli. Tecknen på en skola som stelnar ser vi redan.

Just nu ser skolorna om sina hus. Ingen vill ju bli uthängd eller löpa gatlopp. Man lär sig successivt hur inspektionen klipper och klistrar bland paragrafer och måldokument. Man finner de rutiner som krävs för att rentvå sig, undvika risker och skjuta problem ifrån sig. Att organisationer svarar på ett yttre hot med dessa strategier lär oss all beprövad erfarenhet. Verksamheten bygger ett skal av skyddande byråkrati, blir bra på juridisk formalia och skapar defensiva kollegiala strukturer. Den verksamhet som har varit dynamisk blir statisk. De relationella förhållningssätten ersätts av instrumentella och meddelarskyddet förvandlas gradvis till institutionaliserat angiveri. Vill vi våra barn denna skola?

Jag tror inte på ett utvecklingsarbete som bygger på att kommunala fritidspolitiker ska stå med skammens rodnad på kinderna och be inspektionen om ursäkt för skolornas resultat. Jag tror inte heller det kan byggas på aningslösa rektorers hurtiga prat om att de kvasijuridiska inspektionsprotokollen kan bli en del i utvecklingsarbetet.

Tack och lov lever vi i en demokrati. Allt fler kommer att börja undra och ställa frågor om denna märkliga symbios med såväl makten som massmedia, allt fler kommer att läsa och fundera över den flod av kvasijuridiska hastverk som framställs med klipp-klista-kopiera-metoden och formligen väller ut från myndigheten. Allt fler kommer också att bli förundrade över ett statligt verk som behandlar skolans lagar och planer, normativa som stadgande, som om det gällde åtalspunkter i ett brottsmål. Jag tror att om inte förr, så senare, kommer eftervärldens dom att drabba Skolinspektionen. Och den blir hård. För i demokratin är respekt, lyhördhet och förtroende de bärande elementen i all form av konstruktiv utveckling.

Belägg 3.0.1 (2011-09-25).

Den 22 september publicerar Skolinspektionen sin rapport gällande stadsdel västra innerstaden i Malmö. Inspektionen finner det ”anmärkningsvärt” att den kritik som riktades mot stadsdelen 2005 ortfarande till stora delar kvarstår, ”…inte minst mot bakgrund av de goda förutsättningar som råder i stadsdelen”. Substansen i kritiken är den gängse för den som bekantat sig med inspektionens stereotypa sakprosa. Det gäller bristande uppföljning, bristande likvärdighet, bristande elevinflytande o.s.v. I en dramatisk formulering konstaterar man att ”…rektorerna på flera av skolorna i stadsdelen har brustit i ansvarstagande”. I sanning en egendomlig form av epidemi.

Inom parantes sagt, går min son på den hårdast kritiserade skolan. De ”goda förutsättningarna” resulterar i en mycket snäv budget trots att trycket mot enheten är enormt. Eftersom stadsdelen är socioekonomiskt gynnad, söker många elever från andra stadsdelar till skolan. Skolans rektorer utför varje dag ett heroiskt arbete, och vad de än brister i så är det f-n inte i ansvarstagande.

Skolinspektionens rapport om västra innerstadens skolor utgör givetvis ett köttben för Sydsvenska dagbladet under rubriken ”Kritik mot stadsdelen kvarstår” (22/9 18.13). Artikeln illustreras i bästa paparazzistil med en suddig bild på en elev (?) som försöker gömma sig bakom luckan till ett elevskåp. Bildvalet är uppenbart tendentiöst och ska förstärka känslan av jämmer och elände.

”Kritiken vi får stämmer väl överens med det vi själva konstaterat och är en bekräftelse på det utvecklingsarbete vi redan påbörjat”, hävdar barn- och ungdomschefen käckt i slutet av artikeln. För att komma till rätta med skolornas brister ska man ta bort de biträdande rektorsfunktionerna och låta rektorerna byta plats med varandra (?). Ytterligare en i den långa raden av omorganisationer alltså. Hand upp ni som tror att det kommer att gynna eleverna. Alla? Någon? Ingen. Man finner de rutiner som krävs för att rentvå sig, undvika risker och skjuta problem ifrån sig.

III

Inom Malmö Stad lutar man sig mot en kommunikationsplan enligt vilken man inte ska försöka tysta ner, eller tiga ihjäl besvärande omständigheter. Således måste nyheten gällande skolinspektionens rapport om västra innerstades skolor kommenteras på stadens nätforum, http://www.malmo.se. Under den geniala rubriken ”Skolinspektionens rapport ger stöd till Västra Innerstadens utvecklingsarbete” förtydligas att Skolinspektionens primära uppdrag är att peka på utvecklingsområden och att rapporten därför fokuserar på det som behöver förbättras, inte på det som redan fungerar bra. Barn-och ungdomschefen bereds därefter tillfälle att redovisa hur man redan åtgärdar det skolinspektionen kritiserat, t.ex genom att låta rektorer byta plats med varandra.

Cirkeln sluts. Ingenting har hänt. Frågan om skolutveckling har vridits ur händerna på dem det berör. Vad som återstår är å ena sidan den statliga inspektionens pekpinnar, å andra sidan lokalbyråkraternas tidlösa svar i form av eviga rutinöversyner och omorganisationer. I morgon går min son till en skola där rektorerna har bytt plats med varandra och där det systematiskt kvalitetsarbete fått fler uppföljningstillfällen och djupare analys. Han har PRAO:at en vecka på Hemköp. När jag skriver detta ser jag att Jan Björklund nu föreslår sänkta ungdomslöner. Ungdomsarbetslösheten pendlar runt 20%.

Plötsligt i Vinslöv, ett skolbibliotek (2011-11-05).

Inom skolans område ska reformer enligt gällande doktrin vara kostnadsneutrala, dvs avnämarna bör kunna kräva mer utan att skjuta till medel. Detta har också inneburit en retorisk kontext, där krav framställs utan att närmare specificeras. Så har det varit gällande IUP och så har det varit gällande likabehandlingsplaner. Själva poängen tycks ligga i att specificera genom inspektioner där ”försökskaninerna” hängs ut, dumförklaras och vitesföreläggs.

Exempel: Den nya skollagen ställer krav på skolbibliotek. Det är ett nytt krav. Det saknas dock någon som tydligt vill definiera vad som avses, än mindre vad det ska kosta. Skolinspektionens chef, Ann-Marie Begler säger till SR att ”…skolor i glesbygd till exempel, kan ha svårt att leva upp till kravet på lokal, då kan en bokbuss vara ett alternativ” . Dagen innan, säger Skolinspektionens Kjell Ahlgren till SR att, ”…är det en bokbuss på torsdag eftermiddag, då är det inget skolbibliotek, då är det en bokbuss på torsdag eftermiddag”. Som svar på varför inga medel avsatts för den nya reformen svarar Bertil Östberg, statssekreterare på utbildningsdepartementet att ”…nu har ju också Skolinspektionen fått muskler så man kan införa sanktioner och belägga skolorna med viten om de inte följer kraven. Och det ska vara på en sådan nivå så att ingen ens funderar på att låta bli att skaffa skolbibliotek”. Frågan vad som är ett skolbibliotek hänger i luften och ska alltså diskrimineras fram genom inspektion och kännbara viten. Om Begler kommer är bokbuss ett bibliotek, om Ahlgren kommer blir det kännbara viteskostnader.

Orka jobba vidare i pedagogisk verksamhet? Erfarenhet, kunnande och professionalism på hälleberget?

Naturligtvis hade det varit mycket enkelt att definiera vad som menas med skolbibliotek samt vad ett sådant kan tänkas kosta beroende på skolenhetens storlek. Som enmansutredare hade jag klarat uppdraget på mindre än en vecka. På samma sätt hade det varit enkelt att, vid implementering av förvaltningslag i ny skollag, definiera gentemot skolorna vilka handlingar som berörs, varför, hur en tillämpning för att svara mot lagen bör se ut, samt en kostnad för detta. Men, nej tack, icke. Låtom oss Inspektera Eder! Doktrinen om ”mål och resultatstyrning” liknar allt mer ”regelstyrning utan regler”. Är det Kina-anpassningen som smygs igång?

Read Full Post »

Enkel #matematik

Posted in Skoldebatt, tagged arbetsmiljöverket, lärarnas arbetsbörda, lärarnas riksförbund, lotta edholm, matematik, skolan, skolpolitik on mars 2, 2013| 2 Comments »

Arbetsmiljöverket hotar nu Stockholms stad med vite om två miljoner kronor . Det sker efter larm från LR om att lärarnas administrativa börda utgör ett arbetsmiljöproblem. Biträdande tillsynsdirektör Fredrika Brickman har inspekterat, utrett och ger LR rätt i sin kritik. Arbetsbördan måste minska.

Stockholm stad har sedan två decennier varit pilot och experimentverkstad för folkpartistisk skolpolitik signerad Jan Björklund. Man har alltså haft gott om tid på sig för att ”vända atlantångaren”. Tack vare det är skolorna i Stockholm, om inte bäst i landet, så i vart fall nästan genomsnittliga.

Det är lite pikant att det är Lärarnas riksförbund som flyger Stockholms skolpolitiker i strupen. LR:s förhållande till Folkpartiet är ju att jämföra med det LO har till Socialdemokraterna. LR:s medlemsorgan Skolvärlden, har satt en ära i att publicera minsta utspel från Jan Björklund i en stil som påminner lite om hur Государственный комитет по телевидению и радиовещанию СССР behandlade sina ledare.

Stockholms folkpartistiska skolborgarråd heter Lotta Edholm. Hon omfamnar Jan Björklunds skolpolitik och citerar honom påfallande ofta. Ibland får man känslan av att han faktiskt skriver hennes repliker. Lotta Edholm är också bekymrad över lärarnas arbetsbörda och har redan satt igång ett arbete för att se över problemet. ”Administrativ personal skulle till exempel kanske kunna ta hand om frånvarorapporteringen”, säger hon.

Nej, Stockholms stad har ingen administrativ personal som sitter och rullar tummarna i väntan på fler arbetsuppgifter. I så fall vore ju problemet redan löst. Lotta Edholm talar naturligtvis om att anställa fler administratörer. Låt oss räkna på det hela med vår utmärkta miniräknare från Biltema.

Vitet från arbetsmiljöverket är på två miljoner kronor. Det är ungefär 75:- per stockholmslärare.

Vi kan anta att lärarnas administrativa underskott är ungefär två timmar per vecka under de elevintensiva delarna av året, alltså 37 veckor. För Stockholms lärarkår bör detta handla om totalt cirka 2 miljoner arbetstimmar. Man bör således inrätta ungefär 1100 administrativa heltidstjänster. Prislappen för detta bör hamna i närheten av 400 miljoner kronor. Denna summa motsvarar 200 viten från arbetsmiljöverket eller ungefär 15000:- per stockholmslärare. För denna summa kan man i ett annat scenario täcka hela Solna stad med gipsskivor.

Summan 400 miljoner är också ungefär lika stor som det sparbeting som bör uppstå i Stockholms stads skolor genom att man inte ger täckning för fjolårets löneökningar i årets skolpeng. Vi börjar nu närma oss en miljard obudgeterade kronor. 500 viten från arbetsmiljöverket. Det blir tufft.

Kanske bäst ändå att ta vitet och låta lärarna gnälla. Det blir ju dessutom en win-winsituation eftersom konfrontation alltid har utgjort LR:s livsluft.

Men ändå. Det är lite märkligt att Lotta Edholm inte framhåller det självklara, att hennes parti nu avskaffar de skriftliga omdömena. Är hon ansatt av den sanning som ännu inte slagit gemene lärare? Att slopade krav på dokumentation innebär ökade krav på dokumentation precis som slopade krav på kvalitetsredovisning innebar ökade krav på kvalitetsredovisning.

Skolan har ju nämligen under senare år försetts med en hel del överrockar. Inte bara med en aggressiv skolinspektion, utan därutöver också med diverse ombudsmän och överklagandenämnder. Tror f-n att en lärare i detalj, och med dokumentation, måste kunna motivera sina omdömen eller satta betyg! Den som inte klarar det är garanterat kokt den dag klagomålen kommer.

En minskad administrativ börda blir möjlig samma dag som skolprofessionen tillerkänns det förtroende de definitivt är värda. Administration är kontroll, kontroll är administration.

Read Full Post »

På vetenskaplig grund eller grund vetenskaplighet

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged skolan, Skoldebatt, skolpolitik, vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, vetenskaplighet on februari 25, 2013| 4 Comments »

Det verkar råda konsensus om att skolpolitiska förslag ska byggas på vetenskap och beprövad erfarenhet. Läraren är viktig, inte för att läraren är viktig, utan för att Hattie har sagt. Hattie är forskare, till och med forskningsforskare. När Moderaterna lanserar sin djärva skolvision, är tidiga betyg och fler nationella prov viktiga. Det visar en ”bred genomgång av forskning och erfarenheter på skolområdet”. På DN-debatt får de mothugg av ett antal lärare. Lärarna menar att de inte redovisar sina källor. ”Låt vetenskapligheten även genomsyra utbildningspolitiken”, avrundar de med kontrollerad ilska sitt inlägg. På bloggen PedagogStockholm visar en mycket gedigen genomgång av moderaternas forskningsreferenser att de i flera fall är ”ute och cyklar”.

Så oavsett vad man nu tycker om Moderaternas skolpolitik, vilar argumenten, för och mot, på vetenskaplig grund. Och detta gäller som sagt hela den skolpolitiska diskursen. Jan Björklund bygger sina skolreformer på forskning och beprövad erfarenhet. Ibrahim Baylan gör likaledes med sina skuggreformer.

Vi kan därmed sägas ha en, från ax till limpa, vetenskapligt utprovad skola. Politikerna implementerar skolreformer som är strikt vetenskapligt selekterade. De skriver dessutom i vår senaste skollag, att undervisning och annan skolverksamhet ska bedrivas enligt de former som anbefalls av vetenskaplighet. Sist, men inte minst, ska de lärdomar som förmedlas till eleverna, ävenledes vara vetenskapligt pregnanta. Således en oslagbar triptyk som fört Sverige till toppen i alla Pisa-mätningar, som utraderat orättvisor och säkerställt likvärdighet, som inte bara har ökat, utan överträffat en fullständig måluppfyllelse. . .

. . .på sikt, alltså. Väldigt lång sikt. Jan Björklund förklarar problemet. För 40 år sedan infördes ovetenskaplighet i den svenska skolan. Både jag och Jan var med redan då. Vi kan intyga. Varken ”Hej matematik”, ”Li och Lo” eller dåtidens betyg i årskurs 3 hade ett uns av forskningsunderlag. Trots att vi hade borgerlig regering lyckades socialdemokraterna förstöra skolan. Så till den milda grad att den än intill denna dag bara blir allt sämre. Men det vänder. Räkna med 20 år. För vetenskapen kräver tid, tålamod och uppoffringar.

Antag nu att ni ska ordna barnkalas. Ni tänker att fiskdamm vore en god idé. Hur kan ni veta det? Förmodligen är det bara ett löst antagande. Visst, ni har varit på kalas, sett barn bli glada, eller åtminstone inte ledsna. Om ni mot denna bakgrund bestämmer er för fiskdamm agerar ni ovetenskapligt. Det finns inga systematiserade studier som visar att just fiskdamm skulle vara ett särskilt önskvärt inslag. Det rör sig antagligen också mer om slentrian och brist på fantasi, än om beprövad erfarenhet. Alternativ som blindbock, svälta räv, paintball, Lan och go-cart skulle alla, var för sig, kunna utgöra potentiella kioskvältare.

Något liknande gäller för den vetenskapligt grundade skolan. En lärare kan inte helt ogenomtänkt dra ner en karta över Afrika. Hon måste överväga alternativen samt vad dessa kan innebära för elevgruppens samlade inlärning, likvärdighet, medverkan och måluppfyllelse. Eftersom de till buds stående alternativen är närmast oändligt många i varje givet ögonblick blir den vetenskapligt grundade skolan väldigt komplicerad. Komplicerad att beforska, men nästan overkligt genomtänkt när det väl är gjort. Vi har ju alla tagit del av relativitetsteorin:

E=mc²

Så mycket komplicerat kunnande, reducerat till en underbart vacker formel. Låt inte Niels Bohr och andra dilettanter besudla den med missfoster som R_z=(2π²m_eZ²e⁴⁾/h^3.

En motsvarighet i skolans värd, till Einsteins relativitetsteori inom fysiken, skulle kunna sägas vara Skolinspektionens beskrivning av de åtgärder som rektor och lärare ska vidta för att öka elevernas möjligheter att nå goda resultat.

Utveckla en trygg relation med varje elev.

Ha höga förväntningar på varje elev.

Se varje elev som en individ och låt varje elevs bakgrund och erfarenheter vara utgångspunkt för undervisningen.

Låt elevernas olikheter vara en tillgång i undervisningen och ge utrymme för gemensamma reflekterande samtal.

Samarbeta med andra lärare och genomför ämnesövergripande projekt.

Se till att läraren har kunskap om olika arbetsmetoder och sätt att lära.

Hur svårt kan det vara? Varför följer inte rektorer och lärare denna enkla instruktion om endast sex punkter? Vill de helt enkelt inte vara vetenskapliga? Ibland kan man tro det. Ta till exempel våra höjdhoppare. De behöver bara lära sig en enda instruktion. Hoppa högst! Ändå är det i tävling efter tävling bara någon enstaka tävlande som har förstått.

Man kan misstänka att det i skolans värld finns misantroper som vägrar vetenskaplighet. Jan Björklund är inne på liknande tankegångar. Han inser att det kan leda oss in i, just det, relativ fattigdom. Våra ungdomar måste rustas för att kunna hävda vår nationella särart i den aggressiva kapitalistism med vilken kineser och koreaner utmanar det globala samfundet. Då leder det fel att snöa in på livskvalitet och diverse trivselaspekter.

Här gör sig Jan skyldig till en förenkling som också så här långt har präglat mitt inlägg. Sann vetenskap består inte bara av en massa oberoende variabler. Där måste också finnas den beroende variabeln. Vid målstyrning är den målet. Systematiska metoder för ökad livskvalitet kan därmed mycket väl vara strikt vetenskapliga. I en komplex vetenskaplig design kan dock beroende variabler hamna i motsättning till varandra. Man kan exempelvis se sig tvungen att ge upp målet livskvalitet för högre och viktigare värden, så som tillväxt och avkastning. En följdproblematik som då kan uppstå är om detta framkallar politiska reaktioner som kontaminerar det vetenskapligt uttänkta resultatet. Problematiken kan dock upphävas genom en korrekt operationalisering av de ingående begreppen. Livskvalitet kan definieras som ”individuell upplevelse av aktivt bidrag till samhällelig tillväxt och avkastning”, eller ”konsumerandet av jättemånga saker, kommersialiserade upplevelser och tjänster”.

Så, låt oss summera. Hvad kräfva vetenskapen av vår skola? Med tidigare betyg, fler prov, mer kontroll och hårdare arbete, får vi kinesen på knä. Med låga ingångslöner och okvalificerade jobb i tjänstesektorn, står snart koreanen med ryggen mot väggen. De tekniska landvinningarna och den ökade medicineringen av elever och lärare inverkar gynnsamt på processen, liksom syntetiskt protein, kbt och platta pekskärmar. Låt oss också iakta själva livets korthet, hur det endast varar runt 30.000 dagar av vilka många förslösas i barndom, pension, ferier och helger. Med tidigare skolstart, längre dagar, färre helger, kortare sommarlov, senare pension och sänkt A-kassa kommer livskvalitet. Inte omedelbart, men på sikt. Väldigt lång sikt.

Hinner man dö under tiden är en annan fördel att det märks mindre om man har oturen att hamna i helvetet även efter döden.

Kommentar 2013-03-14:

När man talar om trollen… Nyss fådd inbjudan från SKL-Skåne. Boxarna har blivit runda och minsann skymtar jag ordet ”barn” i en av dem. Alltid något.

Read Full Post »

Rioja och #betyg i år 3

Posted in Epistemologi, Skoldebatt, Vin, tagged betyg, betyg i år 3, betygsmotstånd, cune imperial gran reserva, Luis Cañas Gran Reserva, rioja, seghesio sonoma zinfandel, skolan, skolpolitik, tempranillo, Viña Olabarri on februari 19, 2013| 2 Comments »

Vi människor gillar att rangordna och betygsätta saker och ting. Såväl rödvin, som skolelever får betyg. Med ledning av en siffra eller bokstav, tror vi oss kunna dra en del slutsatser om objektet. Det rödvin som fått siffran 5 är antagligen väldigt bra, liksom eleven som har fått ett A. Men hur är det om rödvinet är en Rioja och har fått betyg i år 3? Då ringer troligen varningsklockorna. Rioja, lika lite som skolelever, mår bra av att få betyg i år 3.

Det här var inte något starkt argument. Man kan inte blanda skolbarn och rödvin hur som helst. Rioja är ju dessutom inte vilket rödvin som helst. Hade vi istället valt Zinfandel hade ett betyg efter 3 år sagt det mesta. Vinet mognar snabbt och blir liksom inte bättre. En 2010 är vad den är, oljig, söt och alkoholstark med tydliga vanilj och lakritstoner. Ärligt talat ganska trist och endimensionell. Kan den alls få ett bra betyg? Ja, faktiskt. Det kvistiga här är att du måste använda en annan måttstock när du bedömer och betygssätter Zinfandel, än när du har att göra med en Rioja.

Ta till exempel en Seghesio Sonoma Zinfandel (2010). Den har nr 22562 på systembolaget och kostar 179:-. Det är dyrt för att vara denna druva, för övrigt samma druva som heter Primitivo i Italien. Seghesio får ofta högsta betyg, typ 5, när det ska testas. Hur är den? Jo, faktiskt rätt OK. För att vara en Zinfandel. Ställd bredvid en genomsnittlig Rioja i samma prisläge, bleknar den dock. Viña Olabarri (2005), nr 97066 kostar faktiskt bara 99:- på systembolaget, och får bara medelbetyg i olika tester. Ändå, den är ett bättre vin än varje Zinfandel sju dar i veckan! Den har fått betyg i år 8, precis som våra skolelever fick, tills helt nyligen.

Alla dessa siffror och bokstäver som ska innehålla information om ett objekt blir således ganska värdelösa utan kännedom om måttstock och referensramar. För att siffran 3 ska säga dig något om en Rioja, vill du veta vad vinet jämförts med och vad det kostar. Du behöver också veta något om dess lagringsbarhet och vill förvissa dig om att den aktuella druvan är Tempranillo. Inte minst är det intressant vem som har avgett omdömet. Ett omdöme utställt av Oz Clarke smäller betydligt högre än ett anonymt omdöme i Allt om mat. Detta gäller dock inte skolelever. Det skulle kännas märkligt om deras betyg sattes av Allt om mat eller Oz Clarke. Begrepp som lagringsbarhet och druvsort blir också irrelevanta i skolsammanhang, annat än i överförd bemärkelse.

När jag påstår att Cune Imperial Gran Reserva (2001), är en fantastisk Rioja, rycker de flesta på axlarna. Det kostar 319:-, och vem är jag att bedöma ett svindyrt rödtjut? Mitt bästa argument i detta läge blir att hänvisa till Oz Clarke, som dragit samma slutsats. Något liknande kan drabba även skolelever som har betygsatts av en obehörig vikarie, eller generös friskola. De blir misstrodda till dess betyget validerats i ett mer trovärdigt sammanhang. Idag sägs det att alla elever är övervärderade eftersom vi har betygsinflation. Vi bör dra av 30% begåvning för den genomsnittliga individen. När det gäller Cune Imperial 2001, finns den fortfarande i systemets beställningssortiment, nr 71578, men börjar nog ta slut. Betygsinflationen börjar också ta slut. Nu gäller snarare betygsdeflation. Är det ett problem det också?

Inom skolan talas det om formativ bedömning. Även rödvin bedöms formativt. En siffra eller bokstav anses otillräcklig som ensam informationskälla. Vinprovning är en formaliserad ritual, där färg form, doft och smak ska samspela och i en formativ process smälta samman i ett summativt omdöme. Detta omdöme förklaras och nyanseras med en bildrik prosa, där märkliga begrepp som ”löddrig häst” och ”nykysst sjuttonåring” ska förklara vinets egenskaper och kvaliteter. Likadant fungerar det i skolan.

Om den trevliga Riojan Luis Cañas Gran Reserva (2004), som kostar 199:-, heter det på systembolaget (nr 92033), ”Komplex, fruktig, kryddig doft med fatkaraktär, inslag av plommon, mörka körsbär, tobak, vanilj och choklad”. Man kan kalla detta för vinets skriftliga omdöme. De bestäms på ungefär samma sätt, och fyller samma funktion, som för våra elever i skolan. Man skriver inte om en elev att denna är ”komplex, fruktig…” osv. Men man skriver att, ”Elev Pelles enkla sambandsbeskrivningar tillmäter ofta perifera samband en oproportionerligt stor betydelse. Det krävs dock av förhållandevis komplexa sambandsbeskrivningar att de kommer åt några mer centrala samband för att kunna anses nyanserade”.

Nu ska de skriftliga omdömena avskaffas i skolan. Man tycker gott att det räcker med en bokstav eller siffra för att avgöra en elevs kvalitet. De skriftliga omdömena blir dock kvar när det gäller rödvin. Där räcker inte en bokstav eller siffra. Rödvin är komplicerade grejer.

Så, nu har jag trassat in mig rejält. Man kan inte blanda skolbarn och rödvin hur som helst. Och hur var det med betyg i år 3? Jo, där talas om ”S historiska betygsmotstånd”. Hur är det med det egentligen? När, var, hur avskaffade S några betyg i den svenska skolan? Socialdemokraterna uppfann det relativa betygssystemet. Det sattes betyg i både år 3 och år 6 ända fram till 1980, då dessa försvann. 1980 styrdes Sverige av Folkpartiet. Så var det med S-märkt historiskt betygsmotstånd. Men allt detta hände ju för så orimligt länge sedan att man kan påstå att egentligen vad som helst hände. M införde rösträtten, Sverige var en kommunistdiktatur, det gick varg på gatorna.

Och trots att det förhåller sig på det viset, är det inte längre sedan än att denna vinpava redan då låg i sin vinkällare.

Read Full Post »

#Riskbedömning

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged AFS 2012:3, bangladesh, moment 22, obligatorisk gymnasiepraktik, riskbedömning, Så får barn och unga arbeta, skolan, skolinspektionen, skolpolitik on februari 13, 2013| Leave a Comment »

Arbetsmiljöverket har presenterat nya regler för hur barn och unga får arbeta. Det är en omfattande regelsamling. I samband med att reglerna trädde i kraft för ett par veckor sedan, passade moderaterna på att föreslå obligatorisk gymnasiepraktik för alla elever oavsett program. Lite som eld och vatten således. Är ni med?

Nej, kanske inte. Men jag ska förtydliga. Om ni minns förekom i tidningar och TV härom leden ett mindre drev mot olika gymnasieskolor vars elever saknade praktikplatser. Upphovet till skriverierna var kritik som framförts av den så kallade Skolinspektionen (ett då välkänt statligt verk med en medialt slagkraftig kommunikationsstrategi). Vid den tidpunkt då dessa indignationsdrypande skandaler kreverade i våra medier, smattrade bombmattan av improviserade skolreformer signerade Jan Björklund, som tätast över landets lärare och elever. Bristen på praktikplatser dränktes snart av nya och större skolskandaler. En kvardröjande effekt var emellertid att en annan statlig myndighet väcktes ur sin slummer.

Arbetmiljöverket hade avundsjukt följt den massmediala catwalk som Skolinspektionen tillskansat sig i media genom att arbeta enligt en dramaturgi byggd på ”spanska inkvisitionsprinciper”. De drog den logiskt kristallklara slutsatsen att vissa elevers avsaknad av praktikplatser ju innebar att andra faktiskt vistades på olika ställen ute i arbetslivet. I så fall förekom med stor sannolikhet verktyg, maskiner, kemikalier, höjder och andra farligheter i deras omedelbara närhet. Kanske förekom rent av diverse redskap i händerna på dessa ungdomar. Och hade de inte hört någonstans att det även i den gymnasiala skolmiljön förekom utrustade verkstäder ja, rent av fullt utrustade kök med sylvassa knivar och skållhet buljong? Inspektion. Basta!

Arbetsmiljöverket ägnade fjolåret åt sin Eriksgata genom svensk gymnasieskola. Succé? Knappast. Trots mängder av förelägganden blev det sällan mer än enspaltare i lokalpressen. Kanske tog den tilltagande lågkonjunkturen udden av det hela. Verket lyckades dock samla material till sin 32 sidor långa AFS 2012:3, om hur barn och unga får arbeta.

Och nu möter arbetsmiljöverkets nya AFS, moderaternas förslag om gymnasiepraktik för alla elever. Ett intressant faktum är att det idag är ännu färre gymnasieelever som har praktikplats. Färre än vad som var fallet då skriverierna efter Skolinspektionens larm rasade som mest. Konjunktursvackan har säkert sin del i detta, men arbetsmiljöverkets aktiviteter kan ha förstärkt arbetsgivarnas tendens att dra öronen åt sig och vänligt men bestämt tacka nej till allt ansvar för minderårigas närvaro på sina arbetsplatser. Kraven på arbetsgivarna blir allt mer detaljerade och innebär, precis som i skolan, nya dokumentationskrav, utbildningskrav och ständiga arbetsmiljöinventeringar. Uppfylls inte kraven riskerar man att jämte skolan ställas till svars för de skador som kan uppkomma på en ung människa som halkar, ramlar eller skär sig. Det börjar helt enkelt bli allt för besvärligt att ta emot elever.

Inget av det här vet moderaterna. Det är förhållanden som rör den så kallade verkligheten, sådant som inte syns på den politiska generalstabskartan. De flesta som går till ett arbete eller till en skola på dagarna suckar uppgivet åt förslaget. Det finns inte några praktikplatser, lika lite som det fanns några lärlingsplatser när den fixa idén var på varje politikerläpp. Det existerar ingen skyldighet att ta emot några praktikanter, bara en skyldighet för skolorna att fixa fram platserna. Centralstyrningens vanliga moment 22.

Jag kommer att tänka på riskbedömning. Förr i tiden betydde riskbedömning att man bedömde en risk för att undvika den. Numera innebär riskbedömning att man dokumenterar noggrant, gör checklistor och förteckningar så att man i händelse av en olycka kan friskriva sig från juridiskt ansvar. Vid sidan om detta arbetar man med riskeliminering snarare än faktisk riskbedömning.

Inget av det här förekom i Bangladesh. Lilla Resmi, två år, löpte som hon ville bland stentrappor, vattendammar, hundar, köksverktyg och vävstolar. Vid ett tillfälle gastade hon och ville följa med pappa Radja på motorcykel till bymarknaden. Mamma Popji lyfte resolut upp henne på sadeln bakom pappa, hon greppade tag i hans jacka och de försvann i ett dammoln. I Sverige hade sådana föräldrar omedelbart förlorat vårdnaden. En svensk tvååring hade för övrigt trillat av sadeln direkt.

För. Jag föreställer mig att en tvååring i Bangladesh är oerhört mycket mer kompetent än sin svenska motsvarighet när det kommer till sådant som motoriska färdigheter, företagsamhet och riskbedömning. De tvingas tidigare än svenska barn ta ansvar, utsätts för fler risker och även konsekvenserna av dem. Trots detta tycks inte avgjort många fler ”stryka med”. Bangladesh närmar sig snabbt den nordiska medellivslängden.

Det är således inte otänkbart att vår svenska riskelimineringsstrategi, med nollvisioner för alla tänkbara farligheter, börjar bli kontraproduktiv. När vi lotsar våra små genom barndomen försedda med hjälm, sele och sträng övervakning förlorar de kanske något på vägen. Omdömet, eller det sunda förnuftet. Och värre. När vi lotsar våra ungdomar genom gymnasiet utan att de ställs inför en enda kvalificerad utmaning eller riskbedömning, blir livet plötsligt fruktansvärt farligt den dag de lämnar skolan och ställs på egna ben.

Tänk om funktionen för olycksrisker ser ut så här:

Det är inte en omöjlighet, kanske till och med rimligt. Då blir frågan om riskbedömningar kanske ett av de kvistigaste problemen vi som modernt samhälle har att hantera. Få människor förespråkar ju nonchalans och dumdristighet. Varje förolyckat barn väcker förtvivlan, krav på ansvar och åtgärder. Det är naturligt. Men om ingen nollvision någonsin kan förverkligas, ställs vi inför den nästan omänskligt svåra utmaningen att hitta den intrikata balanspunkt där våra förebyggande säkerhetsåtgärder befinner sig på en lagom = optimal nivå.

Read Full Post »

Det nya är obligatorisk gymnasieskola

Posted in Satir, Skoldebatt, tagged ibrahim baylan, obligatorisk gymnasieskola, skolan, Skoldebatt, skolpolitik, yrkesgymnasium, yrkesinriktat gymnasium on januari 30, 2013| Leave a Comment »

Jodå. Snaran dras åt kring den förda skolpolitiken. Nu senast visar en rapport från skolverket att allt färre ungdomar söker yrkesinriktade gymnasieutbildningar och att allt fler dessutom hoppar av. En nationell katastrof, visst, men jag är inte förvånad. De skolreformer som har genomförts sedan 2006 är ett otidsenligt lapptäcke av återvunnet material, och de är dömda att misslyckas. Det är givetvis frustrerande att se ens farhågor besannas på löpande band, samtidigt som Björklunds förtroendekapital tycks oändligt bland våra förståsigpåare. Men snaran dras som sagt åt. Fler talar om Björklund i imperfektum och nu höjs även röster bland hans egna. Inte en dag för tidigt.

Men just som du tycker dig ana ljuset i slutet av tunneln, inser du att det var ett mötande tåg. Denna gång i form av Stefan Lövén och Ibrahim Baylan som vill införa obligatorisk gymnasieskola. Jo, det är sant. Nej, dom försöker inte ironisera eller göra sig lustiga. Så, man tar sig för pannan. Och förhoppningarna om en ljusnande framtid på andra sidan september 2014 spricker ungefär som trollen i solsken. Obligatorisk gymnasieskola, over and out.

Nu har jag uttryckt mig väldigt negativt och ifrågasättande. Det är väl inte särskilt konstruktivt? Nej, det gäller att se saker och ting ur en positiv synvinkel. Om Björklund snart har bläddrat sig igenom hela katalogen av klantigheter och misstag, bör kanske åtminstone jag byta strategi, nu när Lövén och Baylan börjar bläddra från andra hållet. Skolinspektionen säger alltid att en bra lärare är engagerad och har höga förväntningar på eleven. Så, det är vad jag nu ska möta sossarnas förslag med.

Herrar Lövén och Baylan!

Det är fullt möjligt att införa en obligatorisk gymnasieskola. Tanken har redan prövats, som scenario i vår HEOC™-simulator. HEOC står för Higher Education Obligation Consequenses. Våra preliminära resultat pekar mot att reformen kan bli lyckosam under förutsättning att ett antal kritiska variabler hålls under sträng övervakning och kontroll. Dessa är i fallande ordning:

Disciplinerade elever. Dessa kännetecknas av att de är pliktstyrda och gör vad vuxna säger åt dem. Om så inte är fallet krävs,
Sanktioner. Dessa bör vara så kännbara att villkor 1 kan anses vara uppfyllt. Utegångsförbud och fotboja enligt den modell moderaterna föreslår kan möjligen utgöra straffskalans golv.
Ett- och tvååriga gymnasieprogram. Eftersom eleverna uppnår myndighetsålder redan under sitt andra år på gymnasiet kan frestelsen bli stor att hoppa av skolan på sin artonde födelsedag, istället för att dricka öl.
Kraftig utbyggnad av företagshälsovården. Det här förstår vi inte själva. Det kan röra sig om en bugg i vår simulator, som naturligtvis kommer att åtgärdas.
Denna punkt, som torde vara den mest avgörande, måste skrapas fram. HEOC™ erbjuder en trygg helhetslösning. Vid tecknandet av 4 års abonnemang ger vi er tillgång till alla de fantastiska möjligheter som HEOC™ kan erbjuda. För endast 5.500.000:-/år, kan ni bekvämt sitta kvar vid era skrivbord och skrapa fram punkt 5.

Jag skulle kunna stapla hundratals argument mot en obligatorisk gymnasieskola, men nu är jag konstruktiv och nöjer mig med ett. Varsågoda:

Jag är verksam på gymnasiet sedan länge och anser att en av de stora lättnaderna jämfört med grundskolan är det bemötande man kan ge den stökiga och strulande eleven genom att säga,

Hej, du! Du är stor nu. Du har gjort ett eget frivilligt val och befinner dig hos oss. Vi finns här för att ge dig värdefull kunskap. Om du vill ha den. Vi gör allt för att hjälpa dig, men du måste ta emot det vi ger. Annars är du fri att gå. Nu. Valet är ditt.

Denna frihet gör våra politiker sitt bästa för att kringskära. Men den är viktig. Den ger kvalitet.

Read Full Post »

Interplanetär sambedömning

Posted in Epistemologi, Satir, Skoldebatt, tagged begåvningsreserv, jordliknande planeter, kvantmekanisk teleportering, liv på andra planeter, nationella prov, nincompoops, rymdteleskåpet kepleer, sambedömning, skolverket, tau ceti on januari 26, 2013| 1 Comment »

Rymdteleskopet Kepler har förändrat vår världsbild. Vi vet numera att det vimlar av jordliknande planeter i universum . Enligt de observationer som gjorts av Kepler, har förmodligen 17% av rymdens stjärnor en jordliknande planet i omloppsbana runt sitt klot. Om vi begränsar oss till vår ”lilla” vintergata betyder det att det finns minst 17 miljarder planeter som liknar jorden. Därmed kan vi också sluta oss till att sannolikheten för liv på andra planeter än vår egen har höjts dramatiskt.

Eftersom planeter som hyser liv nu är en realitet hitom science fiction, bör vi också kunna betrakta dessa planeters invånare som våra medhjälpare på sikt. De kan utgöra lösningen på vår egen civilisations stora ödesfrågor. Nej, jag tänker inte i första hand på vårt klimat, utan på uppnåendet av en likvärdig och rättssäker bedömning av skolans nationella prov.

I och med Skolverkets PM med Dnr 73-2012:1512, bör våra intraplanetariska förutsättningar för en absolut och in i döden och totalt genomsäker ultraoberoende rättning av de nationella proven anses uttömda. Vi riskerar därmed en situation där vår jordiska begåvningsreserv förskingras i hamburgerflippande och ruttjänster, medan dumdryga men välbetalda så kallade nincompoops ansvarar för globala klimatfrågor och annat som kan betraktas som civilisatoriskt helt avgörande. Detta leder givetvis utvecklingen åt fel håll. Dumdryghet tenderar redan i dagsläget att ansätta vår civilisation med svåra prövningar. En likvärdig och rättssäker bedömning av skolans nationella prov har således avgörande betydelse, och dess lösning kan sökas i de nya rön som rymdteleskopet Kepler förmedlar hem till vår planet. I en interplanetarisk bedömningskontext blir resultat och utfall totalt oberoende av otillbörliga variabler.

Rymdteleskopet Kepler har nyligen upptäckt en jordliknande planet som cirklar runt stjärnan Tau Ceti. Den befinner sig 12 ljusår från jorden. Det kan låta närma, men stäckan är betydligt längre än något existerande chartermål. Om vi med ljusets hastighet överför våra nationella provresultat till Tau Ceti för provrättning och sambedömning, innebär resan fram och tillbaka för proven en tidsrymd om 24 år. Det kan låta som en besvärande tidsrymd för att erhålla feed-back. Man bör dock hålla i minnet att 24 år sammanfaller med vad Jan Björklund anser vara ett rimligt tidsspann för att åstadkomma positiva resultat i svenskt skolväsende. Tidspannet motsvarar också vad som förflutit sedan de beslut som Jan Björklund hävdar är orsaken till svenskt skolväsendes haveri, implementerades i svensk skola. En uppföljningscykel om 24 år för nationella prov förefaller därmed, om inte optimal, åtminstone kompatibelt med rådande förändringstakt.

Anser man, trots ovanstående, att omedelbar och oberoende feed-back är viktigt, bör man påskynda utvecklingen av tekniker för kvantmekanisk teleportering. Denna teknik bör vara fullt tillämpbar på nationella prov, eftersom provresultaten utgörs av information, snarare än materia. Tekniker för teleportering av information har utvecklats och förfinats sedan 1993. Fotoner av äldre datum, i form av kosmisk bakgrundsstrålning med våglängder närmare en millimeter, bör i sammanhanget kunna utgöra ett användbart och lätthanterligt material. Om ”äldre” fotoner kan ”spinna” en långvågig representation av det nationella provet i exempelvis Svenska 1 för gymnasiet, kan detta omedelbart uppfattas av, och därmed överföras till våra vänner i motsvarande omständigheter vid stjärnan Tau Ceti. De kan bedöma och ”spinna” tillbaka ett resultat som är garanterat oberoende och in åt h-e rättssäkert. Med denna teknik överträffas även de tidsrymder som gällt för den amatörmässigt utförda provrättningen hos Skolinspektionen.

De invändningar som har rest mot ovanstående scenario har handlat om den interplanetära språkförbistring som skulle kunna sätta käppar i hjulet för skisserad utveckling. Den som reser sådana invändningar har inte hört talas om Google Translate.

Som av en händelse kan interplanetarisk sambedömning enligt ovanstående beställas genom undertecknad redan nu. Vi erbjuder en trygg helhetslösning där du lugnt kan sitta kvar i din fåtölj och lita på att våra tjänster gör jobbet. Priset är som hittat, eller strax under. Naturligtvis är tjänsten berättigad till RUT-bidrag. Välkomna.

Read Full Post »

Det nya är läsförståelse

Posted in Skoldebatt, tagged annica eklund, bunkefloprojektet, förkorta sommarlovet, jan björklund, jules verne, kinesiska, kristdemokraterna, läsförståelse, skolan, skolpolitik on januari 15, 2013| 9 Comments »

Någonting har hänt i skoldebatten. Det har börjat talas om Jan Björklund i imperfektum. ”Vår skola faller samman, men Björklunds politik var ändå den rätta”. Operationen lyckades, men patienten dog. Jan Björklund själv har dragit sig tillbaks till sin håla och begrundar storögt förödelsen. Hans förvåning är fullkomligt oförställd. Så in i märgen övertygad om de egna idéernas förträfflighet har ingen politiker varit före honom. Den gamla byskolan i Skene fungerade ju. Han blev inte bara befäl. Han blev till och med minister, skolminister. Vad saknades? Tramporgeln? Borde han ha lagt även det lagförslaget?

Nu öppnar sig åter skolan som politiskt slagfält. Nytänkandet står som spön i backen. Mer pengar och mindre byråkrati. Högre lärare och större läxor. Nej, det här var inte lätt. Jan Björklund har dominerat debatten i två decennier, och han hade ju rätt, även om det mesta verkar gå åt h-e. Förslagen blir prydligt avgränsade och perifera. En liten prioritering här, en liten återställare där. Nej, själva den rådande skolpolitiska tankehegemonin vågar vi inte röra. Den som försöker straffas med döden, den politiska.

Läsförståelse är viktigt. Det är svårt att säga emot, men skolresultaten rasar även här. Det har KD upptäckt. Det jobbiga är att svenska elever tappar tabellplaceringar i tävlingen mellan länder, och KD har forskat fram varför. De tränar för lite! Mängden träning har minskat från 1800 till 1500 timmar. Det är hela 300 timmar, vilket torde motsvara läsningen av samtliga volymer i Jules Vernes produktion, från Voyage en Angleterre et en Écosse 1859 till Les Naufragés du « Jonathan » 1909. Vi talar alltså om 50 års produktion av odödliga verk som våra svenska elever går miste om. Fruktansvärt. Men möjligt att förändra.

KD ger oss timmarna tillbaka. Det kan ske genom att korta sommarlovet. Det är också viktigt att läraren leder dessa timmar så att läsförståelsen verkligen ökar. Så att vi får valuta för pengarna, för detta kostar. Jag får det till cirka 1,5 miljard. Välinvesterade pengar, om analysen stämmer. Kan vi vara säkra på det?

KD säger att läsförståelse är viktig även för att förstå andra ämnen, som exempelvis samhällskunskap. Oj. Förekommer det även i andra ämnen än svenska att eleverna läser och skriver? Men läser och skriver de då utan att öva sin läsförståelse? Det verkar i så fall märkligt. Kan det rent av vara så att 50 år av skolutveckling inneburit en breddning, modernisering och omvärldsanpassning av skolans ämnesstruktur, där man ansett det nödvändigt att integrera läsandet och skrivandet i andra sammanhang än själva svenskämnet? Nu blev det komplicerat.

Bunkefloprojektets resultat är entydiga. Jo, jag vet att ni inte vill höra detta, att ni håller för öronen och skriker. För det är verkligen underligt, men inte desto mindre sant. Genom att eleverna fick motion och idrott varje dag förbättrade de sina skolresultat, inte bara sin läsförståelse, utan allt! Det är som ett trolleri, omöjligt att ta till sig. Dessutom mycket billigare än att läsa svenska på sommarlovet. Liknande resultat har redovisats inom arbetslivet när anställda har beviljats friskvård på arbetstid. Produktionen har gått upp. Obegripligt! Så svårt att fatta, att arbetsgivarna sparat in förmånen vid första bästa tillfälle trots att de haft resultaten framför ögonen i sin bokföring. Friskvård och motion är ju dessutom roligt. Hur ska det kunna gynna så allvarliga saker som produktion och läsförståelse? Flumm!

Hoppsan. Nu råkade jag utmana den rådande skolpolitiska tankehegemonin. Min text straffas med döden, den politiska. Samma öde som Bunkefloprojektet. Reaktionen är irrationell men en realitet. Är det en liten kvarleva av en Luther som viskar i vårt öra? ”Livet ska inte vara enkelt, allt kan inte vara roligt”.

Engelska är viktigt. Här är våra elever duktiga. Jo, men är engelska så viktigt, egentligen? Borde eleverna inte hellre lära sig kinesiska? Alltså, det här är så typiskt. Så fort svenska barn- och ungdomar är bra på något, så ska det dissas. Så var det även med pekplattorna. Debatten handlar 99 gånger av 100 om alla fel och brister och utmynnar i eländesskildringar om psykisk ohälsa, kompetensbrist eller ungdomsarbetslöshet. Den politiska lösningen heter pluggskola och lågbetalda instegsjobb. Och tvång, för dem som vägrar. Så otroligt fantasilöst. Sveriges barn- och ungdomar måste vara de mest odugligförklarade i hela världen (nej, inte dina barn, andras ungar). Vad kan de någonsin hoppas på att få ut av framtiden, annat än ett andrahandskontrakt till marknadsmässig fantasihyra och ett lågbetalt instegsjobb där arbetsgivaren subventioneras för att han har den stora godheten att ta emot dem?

Är jag orättvis? Möjligen, men jag tycker verkligen att svenska barn- och ungdomar är fantastiskt kompententa. De är utan tvivel landets mest värdefulla naturresurs, det sista vi har råd att spara på. Uppmuntrade, inbjudna, efterfrågade och vänligt bemötta, kommer de att uträtta storverk och ge allas vår framtid en ordentlig guldkant. Kan inte skoldebatten börja precis där?

Read Full Post »

Bangladesh lessons I.

Posted in Genomslunket, Skoldebatt, tagged bangladesh, dhaka, globalisering, h&m, Skoldebatt, skolpolitik on december 19, 2012| Leave a Comment »

Jag kan inte låta bli att förundras över Shayla, ung muslimsk kvinna i ett av världens fattigaste och mest överbefolkade länder. Hon är smart, rapp, rolig och har järnkoll på världspolitisk och ekonomisk fundamenta. Hon tror på sig själv och argumenterar övertygande om det expansiva Bangladesh framtida möjligheter. Borde jag bli förundrad? Egentligen inte. Det är klart att det bakom våra västerländska mediers kolonialt filtrerade stereotyper döljer sig människor som liknar oss, med ungefär samma tankar, behov, drömmar och idéer som vi själva. Inom loppet av några minuters samtal tvingas jag ompröva en hel rad föreställningar, fördomar. Jag frågar i stil med, men hur vet du, varför tror du, varifrån får du? Shayla ler och ger ofta samma svar. Oh, it´s globalization, you know!

Och Bangladesh utvecklas i expressfart. Trots att svälten och inbördeskrigen inte ligger mer än några decennier bort känns de avlägsna i ett land där de gängse välfärdsindikatorerna, så som medellivslängd och barndödlighet, har nått europeiska nivåer. Visst, textilfabrikernas kvinnor har skamlöner, men i Bangladesh är det lönearbetet som först nu gör sitt intåg. Fabrikskvinnornas mödrar och mormödrar vet bara det feodalt agrara bysamhället. Nu pumpar närmare hundra TV-kanaler dygnet runt ut sina kommersiella köpuppmaningar till bengalerna och ekonomin växer till, sakta men säkert enligt den sigmoidala kurva vi känner igen från vår egen ekonomi. Den inhemska konsumtionen tar fart i Bangladesh. När 170 miljoner bengaler har råd att handla, hur intresserade är de då av att knyta slavkontrakt med h&m och de andra? I det längre perspektivet, vem kommer att exploatera vem?

I Bangladesh förstår man vikten av utbildning. Ett av landets prioriterade politiska mål har handlat om att bygga ut skolväsendet så att det når alla medborgare. Det har man lyckats med. Idag påbörjar 98% av alla barn sin grundläggande skolgång.

Utbildningssystemet är uppbyggt i stort sett efter engelsk modell. Behöver jag påpeka att skolkulturen är auktoritär och att undervisningen är väldigt katederinriktad med betoning på faktakunskaper? Eleverna drillas i disciplin, marscherar i takt och står upp när de svarar på lärarens frågor. Skolans innehåll diskuteras flitigt i Bangladesh. Det finns nämligen ett stort problem.

98% av alla barn påbörjar sin grundläggande utbildning, vilket är gott och väl. Men endast 60% av barnen fullföljer grundskolan, vilket är katastrofalt. I västvärlden har man varit lite för snabba med att tolka detta problem genom sitt koloniala filter och har således dragit slutsatsen att det rör sig om ett fattigdomsproblem. Enligt denna standardmodell skulle problemet utgöras av att resurssvaga familjer behöver sina barn till familjens försörjning och därför inte skickar dem till skolan trots att den är avgiftsfri. Denna förklaring stämmer inte alls, och det kan vem som helst se som tar sig ut från Dhakas diplomatkvarter och besöker den landsbygd som fortfarande rymmer 80% av Bangladesh 160 miljoner invånare (inte så många västerlänningar gör sig detta besvär).

Man behöver inte vistas länge i en bengalisk by innan man möter barn och ungdomar som kanske borde ha varit i skolan. De drar omkring i grupper, umgås, spelar kricket, leker eller fiskar. De ser glada och pigga ut, inte alls fattiga. Om man frågar dem varför de inte är i skolan får man först undvikande svar, men står man på sig får man veta att skolan är tråkig. Det är roligare att leka och vara med sina kompisar.

Det är i första hand pojkar från hem utan studievana som skolkar från skolan. Från politiskt håll tror man att denna elevgrupp särskilt ogillar ett skolsystem byggt på disciplin, ordning och reda, examinationer och katederstyrd faktainlärning. Pojkarna måste bli utmanade. Skolan måste väcka deras nyfikenhet, säger Shayla. Det kan bara ske genom att skolan blir mindre auktoritär och genom att lärandet blir mer fritt och självstyrt, ett mer utforskande och intressebaserat arbetssätt. Auktoritet biter inte längre, ens i Bangladesh. It´s globalization, you know!

Jo, det är klart. Man får inte hänga upp sig på att resonemanget är helt spegelvänt här hemma. Flugskit får som bekant sin färg beroende av mot vilken bakgrund den framträder. Resan till Bangladesh har lärt mig att vi nordbor lever i ett mycket litet hörn av världen och att betydligt mindre än vi föreställer oss är som vi tror.

Read Full Post »

10 punkter som förändrade Sverige

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged folkpartiet, jan björklund, satir, skolan, skolpolitik on november 6, 2012| 6 Comments »

Med Folkpartiet och Jan Björklund som utbildningsminister blev Sverige sig aldrig åter likt. Eller åtminstone inte den svenska skolan. Här följer de 10 punkter som förändrade Sverige. Ni minns dem nog alla.

1. Betyg från År 4

Hjälpte landets lärare att till dig som förälder förmedla ovärderlig kunskap om just Ditt barns Unika kunskapsutveckling.

Ehh, E är alltså vad ert barn har uppnått. Nej, det är inte dåligt, det är godkänt. Det motsvarar G i det gamla systemet. Nej, ingen etta. Ettan var mycket sämre i det systemet. Det är mer som en trea. Nej, C är inte mittemellan som en trea. C är jättebra, det är svårt att få C. Vad som är D? Det är kanske som typ G plus. Va, VG minus? Jo, det var ju lite bättre. Säg att D är mittemellan G plus och VG minus… Nej, då är inte C något VG minus. Va? Nej, inte C i det systemet. Det var ju jättedåligt, mycket sämre än E i detta system. Vadå, för att bli en D-elev? Ditt barn kan öva kriterierna för D, samt övervägande del för C, du kan se här. Va, nej jag tycker inte att du har ett onyanserat barn. Jo, men motsatsen till nyanserad är inte onyanserad, det är i alla fall inte tänkt… Oj, ditt barn gråter. Vill ni låna en servett?

2. Frånvaro i Betygen

Gav landets arbetsgivare den hjälp de behövde för att gallra bland ansökningarna.

Hmmm, hyggliga betyg men en jävla massa frånvaro. Säkert en sån där strykrädd lipsill som inte vågade slå tillbaks. De brukade bli hemma i veckor. Nä, några fler mobboffer behöver vi inte på den här arbetsplatsen. Och, hihi, titta här! Halvkassa betyg, men full närvaro, ha! Antagligen dum i huvet! Vi tar denna istället. Kassa betyg och rätt mycket frånvaro, säkert en kreativ jävel.

3. Kvarsittning

Det blev precis som vi trodde och hoppades. Kvarsittning löste de flesta av skolans problem över en natt. Resultaten sköt i höjden och gangsters blev änglar av pur rädsla för denna diaboliska tortyrmetod.

Jag funkar ju bättre på eftermiddagarna, så jag brukar sova, strula och komma för sent på mornarna. Då blir det kvarsittning, och vips, har man alltså fixat lite exklusiv privatundervisning och läxhjälp, sånt andra pyntar dyra RUT-pengar för. En lärare, en elev, fatta lyxigt! Fatta fett dyrt!

4. Ettårigt gymnasium

Producerade global konkurrenskraft i ett rasande tempo.

Nu har den illmariga oppositionen missuppfattat utbildningsministern och trott att han menat en ettårig gymnasieutbildning utan teori när han har talat om en ettårig gymnasieutbildning utan teori. Vad det i själva verket handlar om är en ettårig gymnasieutbildning utan teori.

5. Penna och Papper

Penna och papper ersatte sten och mejsel i 2000-talets Sverige. Redan det var kanske att gå för långt.

Jag blir oerhört provocerad av dessa godmodiga ungdomar som till fullo tycks behärska dagens komplicerade teknik. På min tid behövdes inga I-pads. Vi klarade oss utmärkt väl med blyertspenna och kautschuk. Det mest avancerade vi fick tillgång till var pennförlängare av styrenplast. De kunde kapas i ena ändan och blev då till utmärkta blåsrör för små kautschukbitar. Nej, så vi satt minsann inte uppe halva nätterna och spelade dataspel. Vi satt uppe och läste Strindberg och Lagerlöf, inte Kalle Anka och Piff som vissa påstår. Mina ingående kunskaper om Ankeborg har förvärvats på annat sätt. Nåja, till och med på den tiden kände vi letargi inför den arkaiska aritmetiken, men lärde oss ändå inte räkna, än mindre läsa. Förståelse och kritiskt tänkande ska vi inte ens prata om. Men Hallands floder sitter… hyggligt. Ni ska bjuda, vi ska… få, typ.

6. Elitklasser

Gustaf de Laval uppfann separatorn, Jan Björklund förädlade den. De Laval separerade mjölk, Björklund skolelever.

Vi var som sagt galet begåvade, eller nåja, våra föräldrar var, ja kanske inte begåvade, men väldigt om sig och kring sig. De hade stora planer för oss och kunde gå över lik för att vi skulle få det bästa, kunde tjata, väsnas, maila, tigga, hota och muta tills de fick som de ville.. Det viktigaste för dem var nog att vi skulle slippa ”andras jobbiga ungar”. För allvarligt talat, vem tror att det går att selektera fram intellektuella begåvningar bland småungar? Vem tror på fullt allvar att genierna kan administreras fram? Jo, en och annan folkpartist, men då pratar vi inte precis raketforskning. Själv blev jag rådgivare (sic) åt en generaldirektör som själv knappt tog sig igenom tvåårig social linje.

7. Övningsskolor

Innan blivande lärare lämnar sin utbildning för att slussas från fas 1 till fas 3, undviks kontakt med verkligheten genom att de erhåller sin praktik i artificiella Happy-Schools med noggrant utvalda elever ur ett högklassigt sortiment.

Jag förstår inte den kritik som riktas mot Burma och Nordkorea. Jag har varit såväl i Naypyidaw som Pyongyang. Goda, glada, motiverade och samarbetsvilliga människor så långt ögat når. Spunnet socker i matbespisningen och små gåvor på de välbäddade sängarna. Därför är det hit vår rektor Potemkin tar oss övningslärare från övningsskolan Gräddhyllan för att med våra övningselever idka vårt internationella utbyte.

8. Förbud mot heltäckande slöja

Förbudet mot heltäckande slöjor har gjort Svenskarna till ett lyckligare folk. Vi minns med fasa den besvärliga tiden då vi inte kunde känna igen varandra på grund av alla tygsjok.

Heltäckande slöjor gjorde det svårt att känna igen ett ansikte, men heltäckande byxor gjorde det svårt att känna igen ett riktigt arsel. Så nu har alla heltäckande lösningar förbjudits. Vi svenskar har blivit ett otäckt folk.

9. Lärarlegitimation

När ni så äntligen lyckades kvittera ut er legitimation från av Skolverket anlitat bemanningsföretag, upptäckte ni att det var betydligt enklare att mista den. Skolinspektionen – tillsynsmyndighet till Er tjänst.

Den här läraren kan uppenbarligen inte skriva åtgärdsprogram. Han skriver att eleven måste börja gå på de extrainsatta stödlektionerna, va! Lägger hela bördan på eleven, trots att A och O när man skriver åtgärdsprogram är att det är skolan som ska vidta åtgärder så att elevens måluppfyllelse säkras. Föräldrarna har överklagat, så vi drar hans legg! Böter också! Och det vanliga pressmeddelandet!

10. Lägre ungdomslöner

Det är i alla fall bättre att ha en låg inkomst än ingen inkomst alls.

Jag får väl ta värvning. Det är i alla fall bättre att ha ett kort liv än inget liv alls.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »