I den diskussion som förs om vår svenska skola finns en ganska tjatig huvudfåra som har gjort en dygd av att upprepa självklarheter. Vi får exempelvis höra att faktakunskaper är viktiga, att skolan inte kan vara lustfylld hela tiden, att läraren måste bestämma i klassrummet, att lärandet kräver en ansträngning, att stökiga klassrum hämmar lärandet, att pseudometoder är dåliga och så vidare. Ja, det är lätt att hålla med om allt det där men varför måste vi fortsätta att upprepa det? Dessa sanningar är ju i sig själva helt ointressanta om vi inte funderar över deras konsekvenser för hur vi organiserar skola och undervisning.
Som det här med vikten av faktakunskaper. Det är korrekt, närmast en truism, att allt kunnande och vetande ytterst kan brytas ned i något som liknar fakta eller faktakunskaper. En lärare som vill lära ut någonting måste tveklöst hantera fakta. Många skoldebattörer inleder gärna sina tirader med att slå fast sådana självklarheter för att sedan föreslå en åtgärd eller förändring som inte alls har med dessa sakförhållanden att göra utan som endast speglar framställarens ideologiska hemvist. I sin enklaste form kan det heta, ”Faktakunskap är viktig, därför behövs mer katederundervisning”. Empiriskt sett är en sådan slutledning horribel. Låt oss för en stund betrakta sambandet som om det verkligen vore empiriskt och se vad som händer .
En mellanstadieklass har geografi och läser om Europa. I ämnesstoffet finns gott om systematiska fakta. Det är namn på länder, floder, berg och städer som eleverna förväntas kunna namnge. För dagen skall Europas 44 länder och deras huvudstäder läras in. Metoden är ”naturligtvis” katederundervisning. Hur då? På vilket sätt skall katederundervisning hjälpa dessa elever att para ihop 44 huvudstäder med var sitt europeiskt land? Det är naturligtvis fullt möjligt för en lärare att stå vid sin kateder och rabbla namn på länder och städer, det är möjligt för en lärare att be elever komma fram och peka ut Paris på en upphängd skolkarta. Så gick det till i svensk skola för hundra år sedan och så går det fortfarande till i Bangladesh men är det optimalt? Nej, tvärt om.
Enligt min föreställningsförmåga är katederundervisning en rent av kontraproduktiv metod när det kommer till inlärning av just faktakunskaper. Inlärningen av 
grundläggande ting så som alfabetet, tallinjen, engelska glosor och namn på städer kräver koncentrerad elevaktivitet för att bli effektiv. Användandet av instuderingstekniker, parvisa elevarbeten, till och med blindkartor fungerar i sammanhanget betydligt bättre än katederundervisning. När det däremot kommer till att beskriva och förklara olika sammanhang, skeenden och processer kan katederundervisning ibland vara en rimlig metod, i synnerhet om man vill förvissa sig om att elevernas referensram eller utgångspunkt är någorlunda gemensam.
Hur kommer det sig då att initierade och uppburna skoldebattörer kan gå så totalt vilse i den enklaste av empiri? Jag tror att det kan bero på en slentrianmässig brist på konsekvensanalys och kritiskt tänkande. Felsluten uppstår ofta genom att just skoldebattörer gärna föreslår åtgärder och lösningar hämtade ur ett avlägset förflutet. Som jag nämnde tidigare användes ju faktiskt katederundervisning för 100 år sedan som helt dominerande metod för att lära ut fakta. Metoden valdes dock inte primärt för att den var mest effektiv vid faktainlärning. Den valdes därför att den ansågs rationell, gynnade likformighet, gav läraren full kontroll och hade en karaktärsdanande inverkan på eleverna. Skolans fostransmål, att forma eleverna enligt tidens dygder så som flitighet, artighet, ödmjukhet och disciplin vägde rent av tyngre än själva kunskapsmålen. I ett sådant sammanhang utgjorde katederundervisning en utomordentligt ändamålsenlig metod. Många inslag hämtades av denna anledning från militärväsendet. Elever skulle stå i givakt, marschera i led, agera på kommando, upprepa saker i talkör och naturligtvis räcka upp handen. Själva begreppet ”katederundervisning” kan för övrigt härledas till en pejorativ etymologi för att i modern tid distansera sig från denna undervisningstradition. Idag finns ytterst lite av den predemokratiska kontexten egentligen kvar i den svenska skola.
I epistemologisk mening fungerar ”faktakunskap” inte heller så att aggregerade fakta automatiskt genererar kunskap, förståelse eller kritiskt tänkande. Rabblandet av europeiska huvudstäder är meningslöst för den som saknar insikter om vad en huvudstad egentligen är för något. Lärarens primära arbete, själva det pedagogiska i sammanhanget, består därför i att förklara och begripliggöra världen, visa på samband och relationer mellan fakta, mer än att förmedla själva den grundläggande faktakunskapen.
Skolan kan inte vara lustfylld hela tiden. Nej, det är antagligen sant men vilka slutsatser skall vi dra av det? Där detta statement förekommer brukar slutsatsen vara 
ungefär att, ”Därför behövs mer arbetsdisciplin”, vilket sedan kopplas till tirader om flumpedagogik och fallande PISA-resultat. Precis som i föregående exempel har vi att göra med en, i empirisk mening, horribel slutledning. För det första är arbetsdisciplin ingen oberoende variabel. Arbetsdisciplin uppstår inte genom att beslutas om. Den uppstår som en konsekvens av något. För det andra kan man inte kringgå det faktum att lärande som upplevs lustfyllt också är det mest effektiva och att det ironiskt nog leder till just arbetsdisciplin. För det tredje syftar begreppet ”lustfyllt lärande” knappast på att varje enskilt undervisningsmoment under ett läsår måste vara jätteroligt. Det syftar snarare på att lärandeprojektet i vid bemärkelse upplevs lustfyllt i betydelsen meningsbärande. Snarare än att vifta med ordet ”arbetsdisciplin” borde en framåtsyftande diskussion handla om incitament för bildning eller om vad som skänker skolan och lärandet legitimitet hos barn och unga på 2000-talet. Om man ändå efterlyser arbetsdisciplin bör man åtminstone säga något om hur denna skall åstadkommas.
Jag tycker mig ha upptäckt att merparten av de ofta upprepade självklarheterna i skoldebatten kan dekonstrueras ungefär enligt det tillvägagångssätt jag använt här ovan. Sanningen om pseudovetenskapens fördärvlighet berör jag i detta inlägg, sanningen om stökiga klassrum berör jag bland annat här. Min slutsats är att en skoldebatt som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet bör vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Inte på självklarheter i kombination med allmänt tyckande.
Vidare förbjöd Sveriges riksdag Piratradiosändningar efter att ”Radio nord” nått många lyssnare med sina sändningar från ett fartyg i Öresund. ”Telstar”, världens första kommunikationssatellit, sändes upp och den svenska gränspolisen rapporterade om kraftigt ökande införsel av centralstimulerande medel. Det följande året inleddes med att världens första diskotek öppnade i New York och företaget Hoffman-La Roche började sälja en medicin under varunamnet Valium.
Den modernisering av skolväsendet som ägde rum 1962 är således en tidsmarkör, en logisk utveckling som faller väl in i ett mönster som präglade stora delar av västvärlden under dessa år. Beslutet om enhetsskola var ett resultat av samtidens strömningar, det ”orsakade” inte de effekter som Inger Enkvist hänvisar till, vilket egentligen faller på sin egen orimlighet. En liknande skolpolitisk utveckling ägde rum i flera västländer, exempelvis Finland. I andra länder tilläts de ”graderade” skolsystemen vara kvar. Någon tydlig korrelation mellan vilka system som leder till det ena eller andra i fråga om sådant som studiedisciplin, existerar inte.
hämtade från 15 rektorsår.
ämneskunskaper, men därutöver är det sannolikt förmågan till socialt samspel, snarare än verbal vighet, som avgör i vilken utsträckning vederbörande förmår förmedla sina kunskaper.
Indicierna på att lärandeprocessen är dialogisk, relationell och transaktionell till sin natur är många och starka. Att omsätta dessa ”grundfakta” i faktisk undervisning är mycket svårt, ja, men nödvändigt i en högteknologisk demokrati som förutsätter en välutbildad, ansvars- och initiativtagande befolkning. För övrigt är nog inte heller framavlandet av 250.000 fenomenala estradörer direkt snutet ur näsan.
av att underordna sig högljudda ledare världen behöver. Sociologin och socialpsykologin visar oss att det, med nästan kirurgisk precision, är för dessa tomt skramlande högljudda populister som själva den auktoritära diskursen i slutänden blir en hävstång.
jämfört med den föregående tioårsperioden. Att stigmatisera skolan, att ropa på ordning, reda och lärarauktoritet är kanske otillräckliga åtgärder, kanske missriktade eller rent av kontraproduktiva?
vuxenutbildning och breddningen av högskolans bas skedde i snabb takt vid 1900-talets slut och bör gradvis ha förändrat urvalet av studenter. Skolans förvandling till en marknad är en pågående grundläggande förändring. Inget av detta nämns eller problematiseras dock av Heberlein.
Inte heller konkretiseras hennes enda förslag, att införa ordning, reda och lärarauktoritet. Det konkretiseras förresten ytterst sällan. Man tycks tro att lärarauktoritet kan uppstå genom ett beslut i riksdagen, eljest råder beröringsskräck med den grundliga systemförändring som kommer att krävas för att förverkliga visionen.
Sista ordet är inte sagt och inga beslut är fattade men jag kan redan nu konstatera att devisen, låt lärare vara lärare och ägna sin tid åt undervisning har hörts en hel del det senaste året. Inte minst har devisen ljudit från lärarfacken i samband med kampanjer för statsimplementerade så kallade lärarassistenter. När det i nästa led av konkretion går upp för dem att mer utrymme för undervisning innebär just mer utrymme för undervisning blir de ledsna. Det var liksom inte så det var tänkt?
3,6 miljarder, sannolikt 4,0 miljarder kronor. Vem trodde att det allmänna skulle skjuta till dessa medel ovanpå förstelärarpengar, lönesatsningar och minskade klasstorlekar utan att röra lärartätheten? Det är naivt i så fall. Svensk skola kan inte räkna med några nettotillskott under överskådlig tid. Snarare är det tveksamt om den framgent kan räkna med samma andel av vår BNP. Därför måste skolan reformeras smart och konsekvenserna av varje enskild reform vara ordentligt genomtänkt.
lektion, läsår för läsår och på så sätt frigöra ännu mer kapacitet för undervisning. I detta perspektiv finns det inte några starka argument för en undervisningsskyldighet understigande 30 timmar per vecka. Om svårintegrerade elever samlas i specialklasser kan dessutom klasstorlekarna ökas till minst 40 elever/klass. Ingen lärarutbildning behöver längre överstiga tre år (utom möjligen 1:e-lärarnas om de skall organisera mappsystemet). Motsvarande rationalisering kan naturligtvis göras i rektorsledet. Ett så industriellt, positivistiskt och behavioristiskt sätt att tänka kring skola är ovant för oss i Sverige och har svårt att få fäste i den faktiska verksamheten. Emellertid har idétraditionen ett starkt fäste i skoldebatten, som en abstrakt protest mot en demokratisk, värdegrundsorienterad och progressivistisk skola.
betonas mer än idag. Behovet av centrala och kommunala kontrollsystem lättar, vilket verkar administrativt avlastande i alla led. Om skolenheten bäst optimerar sin verksamhet med lärarassistenter, karriärlärare, ekonomer eller skolsekreterare bestäms av skolenheten. Behov och förutsättningar kan som bekant skilja sig en del mellan skolor. I detta scenario säkrar staten den nationella skolans likvärdighet genom att byta fokus från i första hand kontroller och påbud till att arbeta skolutvecklande.
man ansvarar för en samvetsgrann uppföljning och bedömning av varje elev, en kontinuerlig egen fortbildning, liksom man ansvarar inför de politiskt och demokratiskt formulerade mål som finns samlade i skolans läroplan. Om framtidens skola skall ha en chans bör ingen av dessa garanter för yrkets autonomi kompromissas bort, snarare bör de återerövras. Något liknande gäller naturligtvis skolans lokala ledarskap. Inför alla storskaliga implementeringsförslag bör konsekvenstänket därför alltid finnas där, oavsett om det gäller legitimationer, förstelärare, lärarassistenter, ordningsregler, centralt rättade prov eller något annat. Skola är olika och komplex, fungerar allt sämre med storskalighet och likformighet. Skolans avsiktsförklaring är och bör vara demokratiskt beslutad, dessutom respekteras som sådan. Kraften, kunskapen, lärandeorganisationen och framåtrörelsen finns i den lokala skolverksamheten och bör respekteras som sådan.
Vad har allt detta med läraryrket att göra? Forskning och beprövad erfarenhet pekar mot att samarbetsfrämjande inslag och en upplevd känsla av relativ rättvisa främjar utvecklingen i lärandemiljöer. Konkurrenshöjande incitament och upplevt godtycke är ofta direkt kontraproduktivt.
från kärnverksamheten. Efter att nu Chile kastat in handduken står Sverige ensamt kvar i världen med denna marknadsanarkistiska skolmodell. Det bör inte få fortgå.
Redan då sökte jag svaret i Italien och uppmärksammade naturligtvis deras sparkling rödvin, Spumante. Dessa lyser i stort med sin frånvaro på vårt svenska systembolag, men finns då och då i beställningssortimentet. I skrivande stund finner jag:
MunJebel® Rosso “classico”
samtider 