Det nya är att lärare blir anmälda. Elever och föräldrar har för stor makt, hävdar facket som varnar för konsekvenserna av en skrämd lärarkår, allt enligt en välspridd artikel i DN (17/4). Jag tänker på Sagan om pojken som inte ville gå till skolan. Finns det någon katt i denna skoldiskussion och vem är i så fall denne, eller är frågan snarare om råttan-på-repet-logik alls lämpar sig för skolutveckling?
Våra klassrum är stökiga därför att lärarna är rädda för de anmälningar som kan bli följden av en tillrättavisning. Som bevis för att det faktiskt förhåller sig så här anförs i artikeln den kraftigt ökande anmälningsstatistiken samt fackliga och individuella vittnesmål om hur lättkränkta elever eller föräldrar gör okynnesanmälningar till Skolinspektionen för att hämnas befogad lärarintervention. Problemet tycks således existera och på sina håll upplevas som akut.
Många vill tala om detta problem, färre bidrar med analys som besvarar frågor om vem, när, vad, hur, varför. Visst, svepande samtidsdiagnoser finns det gott om, men dessa speglar i huvudsak olika ideologiska preferenser och är för allmänt hållna för att kallas analyser. Den mest spridda handlar om bristande respekt för auktoriteter. Den saknar eget förklaringsvärde men leder till nya frågor.
Om problemet är bristande auktoritetstro kan lösningen ligga i att återupprätta lärarauktoriteten. Detta är den lösning som oftast föreslås, men hur ska den åstadkommas? Vad 
ligger mellan rådande läge och en återupprättad lärarauktoritet? Om man bortser från i debatten förekommande metafysiska besvärjelser, finner jag i stort sett tre element:
– Stödjande rektorer
– Välvilliga föräldrar
– Fogliga elever
Det är alltså denna triad som antas konstituera själva ledarskapet på lärarnivå. Här infinner sig ett problem. Ledarskapet i klassrummet antas bestå av ledarskapet på rektorsexpeditionen och ledarskapet i elevernas hemmiljöer. Tänk om de rektorer som skall backa upp lärarauktoriteten ser analoga hinder för sin auktoritetsutövning, om även föräldrarna gör det. Då har vi ett slutet cirkulärt system av aktörer med förväntade ledarskapsförmågor men vars auktoritet är helt beroende av andra aktörers auktoritet inom systemet. Med termodynamiska termer har ett sådant system uppnått jämvikt. Det innehåller inte längre någon energi, är dött. Förargligt.
I detta dödläge blir förslagen på lösningar ofta av anemisk karaktär och naturligtvis verkningslösa. Sådant som ordningsregler, förbud och tydliga rutiner löser i sig själva näst intill ingenting. Bo Jansson nämner i DN-artikeln indirekt vad han tror är problemets lösning, nämligen avskaffandet av de regelverk som har omskapat förhållandet mellan skola och elev till en kundrelation. I klartext, bort med vinstdrivande skolor och det fria skolvalet. Jag tror för min del, i historisk belysning och med hänvisning till termodynamiken, att det inte är fullt så enkelt. Det finns andra och kanske viktigare parametrar.
Ett tydligt uppsving för antalet anmälningar har skett parallellt med ett antal skolreformer sedan 2008. Den viktigaste enskilda av dessa förefaller vara inrättandet av Skolinspektionen. Den utgör det mest potenta inslaget bland ett antal skolreformer där grundidén har varit vertikal kontroll, vertikalt ansvarsutkrävande, vertikala konkurrensfrämjande incitament och vertikal medial transparens. Det är en grundidé som, med nästan kirurgisk precision, skapar ett tryck mot anmälningsväsendet. Enda vägen ut är i det läget, precis som LR föreslår, att kringskära människor makt. Det undanröjer inte trycket, tvärtom, men det undanröjer möjligheter.
Ett alternativt svar är naturligtvis att öka människors makt, att avlägsna behoven av att anmäla. Det nödvändiggör en kulturförändring i sättet att tänka kring och organisera skolutveckling men en sådan är fullt möjlig att påbörja inom ramen för nuvarande skolsystem. Genom att fokusera på vertikal ömsesidighet, vertikal tillit, vertikala samarbetsfrämjande incitament och en vertikalt ansvarsfull mediapolicy kommer skolutvecklingens horisontella dimension att öka i betydelse. Skolans ledarskap transformeras från att vara atomistiskt, till att vara samproducerat. En trolig effekt är att den nationella skolutvecklingens fokus då successivt förskjuts mot frågor som gäller själva lärandet, snarare än teknikaliteter kring nationella prov och annat.
I detta alternativa scenario ökar lärarens makt, men delvis till priset av rollens nedärvda autonomi. Jag tror det är nödvändigt. Merparten av all kunskap gällande lärandets förutsättningar och skolutveckling i stort finns hos lärare. Det fantastiska arbete som nedläggs i landets alla klassrum förtjänar att i långt större utsträckning sätta avtryck i den nationella skolans samlade resultat.
I sammanhanget tror jag också att det är dags att börja fundera över begreppet samhällskontrakt. Den generation som nu skall genomgå sin utbildning i ett samhälle präglat av apokalyptiska stämningar och ett polariserat medieklimat påverkas starkt av allt detta. Bortom examen skymtar 20% ungdomsarbetslöshet, bostadsbrist, klimatkris och vuxendiskussioner om att vi har inte råd.... Ovanpå detta förmedlas en svart bild av svensk skola och våra ungas förmågor. Detta urholkar skolans legitimitet, även i elevernas ögon. Predikningar om den individuella ansträngningens välsignelse bidrar i detta klimat nästan till sin motsats; uppgivenhet, anmälningar till Skolinspektionen och rädda lärare. Nationens unga är vår viktigaste och mest värdefulla framtidsresurs. Detta måste förmedlas till dem och kan lämpligen omsättas i ett konkret samhällskontrakt som tillerkänner dem några slags påtagliga framtidsmöjligheter. Jag hoppas att den arbetande skolkommissionen tänker någon tanke i en sådan riktning.
Vårt beteende på sociala medier, menar Alice Teodorescu, bevisar hennes flockteori. Vi blir glada när vi får ”likes”, ledsna när vi blir bortstötta. Även detta är en återkommande tankefigur ur hennes textproduktion. Därefter följer ett par ”rimliga” stycken om journalistisk konsekvensneutralitet som de flesta bör kunna instämma i.
I ledarens sjunde stycke vill så Teodorescu exemplifiera sin tes med hjälp av 
henne själv och Alexandra Pascalido råkar utgöra promemorians (sid. 38-39) exempel på själva problemet. Detta intryck förstärks av en googling. Alice Teodorescu verkar i sammanhanget vara landets enda oroliga person.
Två böcker måste nämnas. De har tjänat som inspirationskälla i utformandet av denna organisationsteoretiska ansats. Ingen av dem handlar egentligen om organisationsteori, men borde kanske göra det eftersom de innehåller nycklarna till ett nytt sätt att betrakta organisationerna på.
Stephen Jay Gould (1941-2002) var paleontolog, men undervisade i bl.a idéhistoria vid Harvard. Han har gett ut flera böcker med naturhistoriska essäer som är små underverk av vetenskaplig stringens utan att för den skull förlora i läsvärde. Små detaljer sätts alltid i större sammanhang och blir intresseväckande. Exempelvis berättar han i ”Pandans tumme” om detta pungdjurs sjätte finger på ett sätt som lockar till generaliseringar kring liknande fenomen i, varför inte, en organisation (Gould, 1987). Existerande organisationsteoretiska perspektiv fastnar ofta, paradoxalt nog, i det mindre uppenbara och missar därför uppenbara förbindelser mellan detaljer och helheten. Så undgick det följaktligen Bang att se ”följa-John”-beteendet i utgivandet av organisationsteoretiska kulturanalyser under 90-talet (Bang, 2000).
– En ekonomisk ordning: En organisation är alltid i någon mening en ekonomisk ordning. Lantbrukets ordning är lätt att acceptera. Frön sås, växer upp, skördas, säljs. Den är tydlig. Konglomeratet av konsultextraknäckande landstingsdirektörer blir i denna mening mer diffus. Märtaskolans ekonomiska ordning blev över tid, genom verksamhetens höga integrationsgrad med överlappande organisationer, tämligen diffus.
– Organisk ordning: Ger helt enkelt mått på vilka resurser som går in och ut ur organisationen betraktat som system. Är systemet energislukande och resursförbrukande eller kan det betraktas som självförsörjande eller ekologiskt? Detta är en helt försummad aspekt i existerande organisationsteori. Den utgör dock en basal förutsättning för alla organisatoriska system. Märtaskolan konsumerar material för att producera kunskap. Den tillhör det reproduktiva systemet och måste därför fogas till ett större sammanhang för att dess roll som organisk ordning skall kunna utrönas.
”Organisationskultur” definieras begreppet som …ett integrerat system av inbördes förbundna psykologiska grupper som skapats för att nå ett givet mål (Bang, 2000 s. 18). Här förekommer begreppet ”system” som referensord för definitionen. Definitionen som helhet beskriver dock en speciell typ av ”ordning”. Begreppet ”Ordning” betecknar alla tänkbara former av ”System”. Emellertid gäller inte det omvända. Kännetecknande för ett system är att det är ”i förväg uttänkt” samt applicerbart. Därmed utesluts spontant uppkomna organisationsformer ur definitionen.
Underförstått är dessa organisatoriska problem sprungna ur ett synsätt personifierat av Taylor. De representerar en rationalism som säkert föreföll självklar och nödvändig under den tidiga industrialismens uppbyggnadsfas, men som kring tiden för världskrigen mognat ut och blivit ett otillräckligt instrument för vidare ”mervärdesförädling”. Nu träder ”human resource”-perspektivet in på scenen och erbjuder en kopernikansk spegelvändning av de organisationsteoretiska utgångspunkterna. Man kan säga att det strukturella perspektivet har frågat vad människan kan göra för organisationen, medan ”human resource”-perspektivet frågar vad organisationen kan göra för människan. Sin utgångspunkt tar man i Abraham Maslows behovsteori som indelar de mänskliga behoven i en hierarki om fem steg, nämligen,
Enligt ”human resources”-perspektivet handlar livet i organisationen huvudsakligen om samarbete. Konflikter betraktas som dysfunktioner, vilka förhindrar en utveckling i konsensus. Anhängarna av det politiska perspektivet hävdar tvärtom konflikten som en av drivkrafterna i en organisations utveckling och betraktar därmed organisationer ”…som levande och skräniga politiska arenor som rymmer ett komplext nätverk av individuella och gruppmässiga intressen.” (Bolman & Deal, 1997 s. 193).
Dialogen visar på något djupare än förekomsten av organisationskultur. Kommunikationen styrs av en tämligen strängt utformad värdehierarki, vars återkommande teman, ritualiseras och används för att understryka gemenskapen mellan gruppmedlemmarna, samt för att identifiera ”de andra” (se t.ex Bolman & Deal, 1997 s. 254-255). Floran av dylika kulturanalyser är emellertid så bred och teoretiskt heterogen att Lindelöf inte försöker sig på någon egen teoribildning, utan bara fogar ytterligare en analys till den redan existerande mängden, typ ”Kulturen på skolan X någonstans i Sverige” med den populariserande underrubriken ”Var står katedern i det här klassrummet?”.
Redan på bokens första rader har man därmed riktat uppmärksamheten mot studiet av diverse sammanhang, låt vara med organisatoriska referensramar. Ett fenomen förklaras emellertid inte av att refereras till. En karta säger något om landskapet men är inte landskapet. Kartan förklarar landskapet lika lite som namnet förklarar det benämnda. I citatet ovan finns implicita referenser till en vertikal beslutshierarki. Frågeställningen insinuerar ett toppskikt som har förlorat kontakten med verkligheten (
Jag börjar dock bena i en innehållsanalys av Skolinspektionens definition. Jag har valt en enkel design för innehållsanalysen där jag vill kunna identifiera vad i definitionen som utgör 
Den avslutande bisatsen, samt skapa förståelse hos medarbetarna för samband mellan insats och resultat, beskriver ett individualistiskt, prestationsinriktat och fostrande chefskap, åter frikopplat från begreppet pedagogik. Dessutom är det möjligt att tolka begreppet insats som syftande på individuella prestationer i en skolmiljö där det ofta är processinriktad samverkan och liknande som avgör resultatet.
Det har förflutit 20 år mellan Bo Nestors definition och Skolinspektionens. Går något att utläsa ur det?
Rektor har fortfarande inte nått fram till positionen som en självklar pedagogisk ledare för skolan – kanske för att 
Vi kan här skönja en motsättning mellan vad som kan betraktas som den ”politisk styrande nivån”, företrädd av Skolinspektionen och den ”förvaltande verksamhetsnivån” företrädd av Skolledarnas riksförbund. Lägger vi därtill skolans egentliga huvudmannanivå, samt hur dessa vill beskriva ledarskapet i skolan, kan vi se tre olika ledningssfärer med tre delvis olika tolkningar, kanske agendor. Ur det senaste avtalet mellan skolans huvudmän och de fackliga organisationerna kan vi läsa följande om det pedagogiska ledarskapet,
Monoismen blev möjligen också Jan Björklunds dilemma när han tillträdde som utbildningsminister och skulle göra praktisk politik av sitt lättsmälta tankegods. Han fungerade praktiskt sett så väldigt mycket bättre i opposition. Som ansvarig, i mötet med en komplex verksamhet och verklighet, uppstod en mängd dilemman som han löpande tvingades korrigera med improviserade ad-hoc-innovationer. Ett av alla problem var just lärlingsutbildningen. ”Alla kan inte bli akademiker”, brukade Björklund säga och hävdade självsäkert att svaret utgjordes av en praktisk arbetsplatsförlagd utgång med begränsad teori. Här såg Björklund den självklara lösningen för skoltrötta och lektionsstörande strulpellar med bakvänd keps, detta trots att upprepade försök allt sedan tidigt 1970-tal gått bet på uppgiften. Efter åtta år som utbildningsminister hade Jan Björklund inte bara misslyckats med lärlingssystemet. Han hade dessutom åstadkommit en generell nedgång i antalet elever vid gymnasiala yrkesutbildningar samt en galopperande ökning av elever inskrivna vid IV (IM), d.v.s ren högstadieterapi. Han gjorde uppenbart ett antal grova missbedömningar, av vilka det grövsta kanske ligger förborgat i hans uttalande, ”alla kan inte bli akademiker”. För hur är det?
En klok politiker kommunicerar möjligheter och framtidsalternativ, snarare än begränsningar och samtidsproblem. Kanske är det först i år, 2016 och fem år efter skolreformernas genomförande, som sanningens minut äntligen orkar infinna sig för en 
För det tredje bedrivs ett omfattande politiskt kampanjande för satsningar på ”enklare arbeten”. I sammanhanget kampanjas även för ”lägre ingångslöner”. Diskussionen handlar förvisso främst om arbeten helt utan krav på utbildning, men pendelrörelsen från ett tidigare starkt fokus på avancerade kvalifikationer och matchning är tydlig.
samtider 