Kanske är Carol Dweck något på spåren. Om de resultat hon redovisar är generaliserbara, så är det fantastiskt. Jag noterar dock att Dweck genomgående arbetar med ett intraskolperspektiv, att hon inte berör skolan som del av ett omgivande samhälle. Skulle inte ”kraften i att tro att du kan bli bättre” gynnas, bli än mer verksam av ett speglande samhälle? Kontraktet mellan medborgare och stat, skola och samhälle är sedan decennier brutet. Tankar som de Carol Dweck för fram är inte bara en skolans angelägenhet, utan i hög grad något för beslutsfattare och samhällsföreträdare att reflektera över och förhålla sig till.
Publicerat i Skoldebatt | Märkt carol dweck, mindset, skolan, skolpolitik | Leave a Comment »
En personligt hållen recension:
Lennart Schön
En modern svensk ekonomisk historia
SNS Förlag: 2000 (560 sidor)
En allmän reflektion över Schöns framställning är att de kapitel som avhandlar perioden från 1970-talets oljekris fram till millennieskiftet irriterar mig mer än de tidigare kapitlen. Förmodligen hänger detta samman med att denna period till stora delar sammanfaller med mitt liv och att de händelser som i Schöns bok reduceras till kausala händelsekedjor, delar av ett ekonomiskt utvecklingsblock med egen inre logik, har utgjort ett politiskt, socialt och kulturellt bakgrundsbrus i mitt liv. På motsvarande sätt saknar jag självupplevda referensramar till de händelseförlopp som beskriver industrialismens tidiga framväxt, vilka följaktligen är lättare att ta till sig i termer av kausalitet. Detta utgör antagligen både en styrka och en svaghet i det ”strukturella” perspektivet.
Bokens styrka skulle kunna ligga i dess förmåga att renodla beskrivningen av de cykliska ekonomiska förlopp som driver den industriella utvecklingen. För att den i så fall ska vara trovärdig krävs dock att ett par villkor är uppfyllda, eftersom det alltid, vid rekonstruktion av historiska händelser, föreligger en uppenbar risk för att de kausala mönstren överbetonas, dvs A hände pga B, som ledde vidare till C. Den måste för det första kunna påvisa att de utvecklingsförlopp som redovisas härrör sig ur ett, över tid, sammanhållet fenomen, industrisamhället. Den måste för det andra kunna påvisa fenomenets primära drivkrafter och att dessa är konstanta över tid. I dessa delar upplever jag att Schöns framställning är otydlig.
Fenomen framställs som deterministiskt predestinerade utan angivelse av någon yttersta orsak. Ett exempel bland många är när han konstaterar att det under 1920-talet kan ”…finnas ett samband mellan den ökande efterfrågan på kvinnlig arbetskraft och det sjunkande födelsetalet” som skulle kunna hänföras till ”…den strukturella växlingen mellan omvandling och rationalisering” (sid. 322). Kvinnorna återkommer under hans beskrivning av 1970-talet då han konstaterar att ”…proportionerna mellan arbetare och tjänstemän förändrades” (sid. 478). Mer än en halv miljon kvinnor gick ut i arbete och Schön konstaterar att denna förändring ”…var större än den samlade nedgången i sysselsättningen inom sektorerna för den materiella produktionen…”, men att rörelseriktningen ”…mot tjänstesektorerna var emellertid densamma i båda fallen” (sid. 478). Kan man per automatik inordna kvinnornas ökade arbetskraftsdeltagande som del av en strukturkris? Den var i stor utsträckning resultatet av politisk retorik och politiska beslut och skulle kunna beskrivas i ideologiska termer, förvisso med ekonomiska konsekvenser. Om vi dessutom leker med tanken att något liknande gäller för delar av tjänstesektorns tillväxt i stort, bör ”tjänstesamhället” till viss del kunna beskrivas som ett politiskt projekt inom ramen för ett industrisamhälle? På motsvarande sätt känns beskrivningen av 1970-talets energikris rumphuggen i frånvaro av sina makropolitiska aspekter. Hur ska man för övrigt i endast nationalekonomiska termer kunna förstå det faktum att samma oljepris som steg kraftigt under 1970-talet, nu faller handlöst i motsvarande situation?
För att förstå händelserna 1970-1995 (1995-2010) som en ”tredje industriell revolution” blir således framställningens nationalekonomiska fokus en aning för trångt. Nationalstaternas förändrade, och över tid försvagade roll, underskattas liksom miljö- och klimataspekterna. Den ekonomiska politikens globala ideologisering berörs knappt, inte heller de förändrade migrationsströmmarna eller tillverkningsindustrins globaliserade segmentisering.
Mot ovanstående blir det utifrån Schöns framställning svårt att tolka ”den tredje industriella revolutionen” som någonting annat än ”en förändring i tangentens riktning”. Det skulle till och med kunna vara så att hans strikt nationella fokus ger sken av större förändringar mot tjänster i försörjningsbasen än vad som reellt föreligger. När exempelvis textilindustrin flyttar från Borås till Manikganj, kan det tolkas som en global förskjutning av samma underliggande processer som tidigare ägt rum nationellt, skeenden som boken inte riktigt lyckas fånga.
Känslan av att bokens strukturella teori är något tillyxad blir mest påfallande i bokens epilog (sid. 521 ff). Den framtid Schön skissar 1999 i termer av ”…förändrade relativpriser som innovationer och tillväxt ger upphov till” (sid. 527) känns som en fattig beskrivning av den strukturkris, vi enligt hans förutsägelser nu bör börja se slutet på. Min personliga analys är nog att de globala eruptioner vi för närvarande upplever är de första tecknen på industrisamhällets slutgiltiga kollaps och upplösning.
Avslutningsvis vill jag ändå tillfoga att Lennart Schöns framställning är njutbar läsning i sin omfattande detaljrikedom. De historiska beskrivningarna av omvälvande ekonomiska skeenden är till alla delar väl underbyggda och utmärkt belysta. Boken hade klarat sig utmärkt väl utan att dessa tvingats in i ett strukturellt raster av ekonomisk kausalitet.
Publicerat i Genomslunket, Politik | Märkt bongofury, ekonomisk historia, en modern svensk ekonomisk historia, globalisering, industrialismen, kausalitet, lennart schön, nationalekonomi | Leave a Comment »
Sakine Madon föredrar begreppet konsensuskultur framför åsiktskorridor. I USA exempelvis, existerar inte den typen av problem. Däremot sitter en av tjugofem afroamerikanska medborgare i fängelse (2,5%). Det innebär en stark överrepresentation. Kan det vara så att det med afrikansk kultur medföljer en benägenhet att begå brott? Har vi inte märkt av detta även i Sverige? Det vore givetvis farligt om en sådan föreställning mörkades på grund av rädsla för att gynna eller missgynna något politiskt parti.
Låt oss vidga perspektivet. I ett globalt perspektiv sitter en av tjugofem fängelsekunder just i ett amerikanskt fängelse. Alltså, en av tjugofem, i världen! Invånarna i USA:s delstater är således världens mest brottsbenägna individer och bland dessa är afroamerikanerna starkt överrepresenterade. Låt oss inte av politiska hänsynstaganden backa från en sådan iakttagelse. Det gäller trots allt ”vår” trygghet.
Låt oss vidga perspektivet ytterligare. De afroamerikanska medborgarna i USA kallas så därför att deras förfäder härstammar från olika delar av den afrikanska kontinenten. De infångades i miljontals av européer och fraktades på rangliga fartyg till Amerika för att där säljas som slavar. Än idag har flera av västvärldens mest förmögna familjer denna handel att tacka för sina privilegier.
Allt detta hände på den tiden då ett antal europeiska länder upptäckte att världen var deras egendom. Med hugg och slag motades Amerikas invånare bort från sina marker. Eftersom de dog som flugor, näst intill utrotades i stora områden, blev slavimporten nödvändig. Vilka skulle annars jobba?
Låt oss försöka bli varse något slags mönster i denna omfattande åsiktskorridor. Som tack för hjälpen slog sig en stor mängd, företrädesvis britter och holländare, ner i södra Afrika. De svarta människor som råkade uppehålla sig på platsen, slapp den långa resan över havet för att slava åt sina nya herrar. 1948 infördes apartheid, 1961 lagfästes politiken, jag besparar er detaljer. 1994 avskaffades den definitivt då Nelson Mandela valdes till president efter att ha suttit 27 år i fängelse. Att bära en T-tröja med hans porträtt betraktas som ”jävligt PK”, har jag lärt mig, trots konsensuskulturen.
Vår pågående systemkollaps i Sverige kan inte riktigt mäta sig med världen år 1948. I det europeiska meningsutbyte som kom att involvera stora delar av världen mellan 1939 och 1945 dog 60 miljoner människor. Det brittiska imperiet omfattade vid tiden mer än 1/3 av den afrikanska kontinenten, Australien, Nya Zeeland, Indien, Kanada samt ytterligare ett stort antal områden spridda över jordklotet. I Sverige var vetenskapen fullt upptagen med att rangordna människor utifrån formen på deras skallar. Jag besparar er detaljer, enkelt uttryckt var stora delar av den värld vi känner ordentligt tillstökad.
Nu börjar det bli komplicerat. Varje journalistiskt val, varje vinkling innebär med nödvändighet att något utelämnas. Om inte enskilda händelser betraktas som delar av ett större sammanhang blir urvalsprocessen omöjlig. Samtidigt är den objektiva journalistiken, om än eftersträvansvärd, så klart en illusion. Varje journalist är inskriven i, och kan inte fullt ut få syn på alla de mönster och markörer i samtiden som ytterst avgör vad som så småningom blir fäst på papper (eller i cyberrymden). Vad som ena året utgör en ödesfråga kan året därpå vara en ickefråga och vice versa, utan att någon riktigt vet hur det gick till.
De som begick kolonialtidens oändliga antal övergrepp är till stor del döda. Även offren, i den mån de inte helt utrotades, är till stor del döda. Vi lever sedan dryga halvseklet i vad som kallats den postkoloniala eran. Den kallas så för att den bortser från att vi européer har lagt beslag på fem och en halv av jordens sju kontinenter. Och bortser från hundratalet väpnade konflikter (i korrigerande syfte) efter den globala skärmytslingen 1939-1945. Och bortser från fortsatt systematisk
exploatering av naturresurser i många av de områden vi återlämnade. Och bortser från att vi där utöver maniskt lägger oss i precis allt, oavsett var på jordklotet det händer. Så tronar vi också på rikedomar. Västvärlden utgör jordklotets ouppnåeliga materiella elit. Och ordningsman. 85 personer delar på hälften av jordens resurser.
Tur för kolonialherrarna att dagens jurisdiktion och äganderättsliga definitioner inte fanns då. De hade åkt på allt från dödsstraff och långa fängelsestraff, till megaastronomiska skadeståndsbelopp. Föreställ er att vi skulle bli tvungna att ”återlämna” Amerika, Australien, Nya Zeeland och ytterligare ett antal områden. Det skulle bli förbannat bökigt. Bara andelen ”svenskar” på ”ockuperade” områden uppgår till över fem miljoner individer. Hur skulle vi integrera alla dem när det varken finns arbeten eller bostäder och vägen mellan Kungsbacka och Göteborg idag är sämre än vad vägarna var i Polen under kommunisttiden?
För att återknyta till frågan om konsensuskultur, som möjligen är ett bättre begrepp än åsiktskorridor. Om jag har förstått saker rätt så handlar det om att självcensur hindrar oss från att öppet beskriva, påvisa och diskutera alla de negativa kulturella särdrag som karakteriserar människor från, företrädesvis främmande kulturer, gamla kolonialstater. Det handlar också om den självcensur som driver oss att relativisera vår egen och västvärldens roll som etiskt och globalt föredöme. Eller jag kanske blandar ihop åsiktskorridor och halmdocka nu? Nya signalord etablerar sig i snabb takt efter gamla som krackelerat.
Jag läser i dag att Anna Book ”förtjänar” att få tävla i melodifestivalen. Hon är ”värd” det. På många sätt manifesterar hon vår kollektiva självbild. Sant är att Sverige på drygt hundra år har genomgått en remarkabel förvandling. Vi kan träta om huruvida möjliggörarna utgjordes av innovatörer, flinka arbetare eller frihetskämpar, faktum kvarstår, vi lever i ett av världens rikaste och mest emanciperade länder. Jag påstår för min del, att vår starka råvaruexport i kombination med ett starkt bindande samhällskontrakt har utgjort motorn i denna utveckling.
Så är kanske det bästa att som någon föreslagit, stänga gränsen och slänga bort nyckeln, att därefter i möjligaste mån tömma våra segregerade förorter på de kulturellt dysfunktionella? Kanske det, om det inte vore för att det historiska scenario jag antytt ovan har skapat ett ogenomträngligt nät av globala beroendeförhållanden. Våra nationella gränser är delvis illusoriska. Faktum är att vi skulle inte ens kunna starta våra mobiltelefoner om det inte vore för tiotusentals barnarbetare i Kongo. Under fjolåret dog minst 80 av dem. Har det startats någon facebookgrupp än om den saken?
Den senaste vågens migration har bara börjat. Det är inte bara över medelhavet trafiken tätnar. Över stilla havet och indiska oceanen färdas alla de vars historiska öde tycks utgöras av rangliga fartyg. Genom Afrikas och Mexicos öknar marscherar de mot norr på flykt från de globala konsekvenser som seklers systematiska exploatering har åstadkommit. Även IS är ett monster som vi själva har varit medskapare till. Det finns inget sådant som onda och goda gener, bara onda och goda omständigheter.
Allt detta handlar om elefanten i rummet, nämligen vårt och västvärldens ansvar för den uppkomna globala situationen. Och nej, Sverige var inte mycket till kolonialmakt, men ingen ska inbilla sig annat än att de vinster som ackumulerades i vår råvaruexport delvis levde i symbios med den europeiska kolonialismen. Även om skuggan faller längre och lägre över andra väststater så är vårt medansvar i en global systemkris odiskutabelt. Och vår medexploatering pågår ju som sagt fortfarande (Inser att detta lätt kan missuppfattas då exploatering numera är ett positivt laddat värdeord, hur nu det gick till apropå åsiktskorridor).
Det hela är egentligen ganska enkelt och Tunisien är lackmuspappret. Under några månader öppnade den arabiska våren ett fönster av hopp, som sedan stängdes igen. Endast Tunisien framhärdar mot alla odds i något som liknar demokratiska strävanden. Ungdomsarbetslösheten har passerat 30% och nattliga utegångsförbud har införts för att stävja de återkommande kravallerna. Några av dessa ungdomar har dykt upp som förövare i Köln, men inte ens Tunisien orkar väst räcka så mycket som ett lillfinger trots att en institutionell stabilitet där skulle kunna
göra underverk i hela regionen. Istället vandrar ett spöke genom media, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, som handlar om hur dessa killar hotar vår trygghet och vårt välstånd. Inte ens om det förresten; den handlar om åsiktskorridorer, att vi inte får prata om att det ”beror på deras kultur”.
Västvärlden är förlamad av sina rikedomar. Släpp illusionen om att världen består av fria och jämbördiga nationer. I den bästa världar skulle ett postkolonialt väst inse sin stora skuld och sitt ansvar och ödmjukt ta sig an den gigantiska uppgiften att prestigelöst och oegennyttigt medverka till en hållbar världsordning. Alternativet till detta är, även på relativt kort sikt, så fasansväckande att det inte försvinner hur djupt vi än borrar i våra pseudodiskussioner om åsiktskorridorer och konsensuskultur. Inte bara människor, kulturer och kapital är gränsöverskridande; även kemiska, biologiska och radioaktiva stridsmedel tenderar att vara det.
Jag kanske överdriver. Sakine Madons ursprungliga ärenden gällde egentligen att åsiktskorridoren, eller konsensuskulturen, hindrar många journalister från att skriva om sådant de tror kan gynna Sverigedemokrater. Jo, verkligen en stor och viktig fråga som uppenbarligen engagerar många hängivna mediekonsumenter i vårt avlånga land. Händelsevis, en annan spännande dagsaktualitet är att Sverigedemokraterna i Lund på sin hemsida berättar om hur flyktingarna på en av kommunens förläggningar stjäl mat och drar kniv i bespisningen på en närbelägen skola. Vi hoppas nu att media vågar skriva om en så stor, viktig och populär fråga och att de i sammanhanget även kanske påtalar att det rör sig om lögner och rent förtal från Sverigedemokraternas sida. Ingen på skolan vill nämligen kännas vid att något sådant har förekommit. Känns scenariot till äventyrs bekant? Min ledare, om jag haft en plattform, hade handlat om just det mediala mönstret.
Sammanfattning: En annan intressant sak man kan göra i naturen är att dra en grov käpp genom en myrstack och iaktta vad som händer. Om du känner moraliska betänkligheter inför detta bör du tänka att det är käppen, inte du, som åsamkar skadan.
Publicerat i Epistemologi, Genomslunket, Politik, Skoldebatt | Märkt åsiktskorridor, kolonialism, konsensuskultur, nelson mandela, pk, sakine madon, tunisien | Leave a Comment »
Det märkliga sker efteråt, när Sveriges radio snappar upp det misstroende som ”Svenskt Näringsliv” riktar mot Skolverket och gör ett kortare inslag signerat Bengt Hansell.
Förspelet, att organisationen Svensk Näringsliv i sin rapport ”Likvärdighet i den svenska skolan” hävdar att begreppet likvärdighet är mångfacetterat och på många sätt problematiskt att använda som mått, kan knappast överraska någon. Med likvärdighet, menar de, avses inte att alla elever ska ha samma resultat. Därför, föga förvånande, hävdar de att den snabbt ökande segregationen (mellanskolsvariationen) inom skolväsendet ej ska betraktas som minskad likvärdighet eftersom skillnaderna främst kan förklaras av en mer homogen elevsammansättning på olika skolor. Eftersom det förhåller sig så drar de, naturligtvis, slutsatsen att skolans kompensatoriska uppdrag kan nedprioriteras. Svenskt Näringsliv är trots allt en lobbyorganisation som värnar om landets vinstdrivna skolor. Att de ger Skolverket en känga och hävdar att dessa mäter likvärdighet på ”fel” sätt, hör liksom till saken.
I radions inslag sammanfattar Bengt Hansell de slutsatser som dras av Svenskt Näringsliv. Bland annat heter det att de kraftigt ökande skillnaderna mellan skolor inte har påverkat elevernas resultat (sic). I slutet av inslaget bekräftar Skolverkets undervisningsråd Jonas Sandqvist inslagets tes; den kraftigt ökande segregationen riskerar leda till att familjebakgrund får en större betydelse. Slutsatsen enligt inslaget och Skolverkets representant är alltså att likvärdigheten inte minskar utan att det är risk för att den minskar. Jonas Sandqvist hänvisar till ett ”förtydligande” som lagts ut på Skolverkets hemsida. Förtydligandet innehåller inga nyheter utan upprepar saker som Skolverket hävdat i olika rapporter och pressmeddelanden ända sedan 2009. Det nya är möjligen att Skolverket inte längre explicit pekar ut ”skolvalet” som ett problem. Det hela är förbryllande.
Följden av Sveriges Radios inslag blir att Friskolornas Riksförbund med illa dold skadeglädje kan trycka till Skolverket, att Jan Björklund kan hävda ”vad var det jag sa”, att Svenska Dagbladet i en ledare kan beklaga den skada som Skolverkets ”sanning” har åsamkat nationen. Och så fortsätter det… Allt detta utan att någon ny avgörande fakta faktiskt föreligger. Om jag förstår det hela rätt är vad som har skett, en definitionsförskjutning av begreppet ”likvärdighet”. Ökad segregation ska inte längre, precis som Svenskt Näringsliv föreslår, betraktas som minskad likvärdighet.
Det är i och för sig inte så förvånande att den utpräglat skolvals- och friskolevänliga delen av offentligheten reagerar med en betingad reflex vars enda syfte är att driva opinion, även om man kunde önska sig ett intresse av ärlig och uppriktig analys från detta håll. För de slutsatser som dras i frågan är verkligen inte självklara eller odiskutabla.
Segregeringen mellan skolor ökar alltså mycket snabbt och resultaten sjunker i alla delar. Hur kan detta inte vara ett problem? Det må vara att den socioekonomiska delen av problemet är komplicerad att mäta, men för den elev som har valt ”fel” skola måste väl ändå saken bli en fråga om bristande likvärdighet även om eleven i fråga råkar befinna sig i ”fel” socialgrupp?
I nästa led förväntar sig således vän av ordning att en del nyktra modereringar ska göras av Skolverket, av representanter från seriös forskning och inte minst, av utbildningsdepartementet, utbildningsministrarna eller åtminstone deras sakkunniga. Dagarna går. Det är helt tyst (förutom att Sten Svensson i ett välskrivet inlägg, Dagens Samhälle 22/1, avtäcker elefanten). Ingenting annat alls händer… Jo, den 25 januari postar faktiskt Anna Ekström två tweets där hon åter upprepar vad vi redan visste. Så vad är det som händer? Gustav Fridolin tiger, Aida Hadzialic tiger. Utbildningsdepartementet tiger. På dess hemsida ligger ett meddelande om att man nu även finns på twitter. Där finns tio tråkiga förvaltningstweets.
Till saken hör ju att det pågår en Skolkommission som ska utgöra plattform för en långsiktig inriktning på den nationella skolpolitiken. Den ska presentera sina resultat 2017. En viktig utgångspunkt för kommissionen är att studera effekterna av det fria skolvalet och de vinstdrivna skolorna. Den diskussion som reses i Svenskt Näringslivs utredning kan användas som argument för att kommissionen ska skrota denna utgångspunkt, ett krav som nu också reses av exempelvis Jan Björklund. Men kommissionen tiger, den också.
Konspirationsteorier är tråkiga. Det kan naturligtvis inte stämma, även om den asociala responslösheten som omger frågan ger intrycket av att det fria skolvalet har avförts från dagordningen, av någon eller något. Det kan naturligtvis inte vara så att Skolverket har belagts med munkavle, även om det onekligen är ett intryck man kan få. Det har i och för sig hänt tidigare att regeringen (läs socialdemokraterna) har övergett politiskt obekväma positioner medelst ”ålning under radarn”, men i det här fallet föredrar jag att ange bristande kompetens som förklaring. Kunskap, insikt, magstöd och ideologisk kompass nog att ta debatten saknas, helt enkelt. Ett totalt avlövat idépolitiskt landskap. Jag ryser.
Låt mig nu för tydlighetens skull sammanfatta vad Svenskt Näringslivs rapport faktiskt säger: En snabbt ökande skolsegregation utgör inget problem. Dåliga/fattiga barn samlas på vissa skolor, dugliga/välnärda på andra. Skolresultaten sjunker över hela linjen och galopperande betygsinflation råder, men inget av detta kan bero på fria skolval eller vinstdriven skolkonkurrens. Problemen försvinner om skolproven rättas centralt och vi överger skolans kompensatoriska uppdrag. Over and out. Låter det som rimliga utgångspunkter för regeringens skolkommission?
Om någon idépolitisk utveckling ska ske måste någon ta debatten. Jag trodde aldrig jag skulle sakna Jan Björklund, men han markerade åtminstone, satte ner foten, om än oftast på konstiga ställen. Så, Gustav Fridolin och Aida Hadzialic; J´accuse…! Kräv er rätt, gör er plikt. Ta debatten. Gör det. Pronto!
Publicerat i Skoldebatt | Märkt aida hadzialic, anna ekström, bengt hansell, fria elevvalet, friskolornas riksförbund, gustav fridolin, jonas sandqvist, likvärdighet, likvärdighet i den svenska skolan, skolsegregation, skolverket, sten svensson, Svenskt näringsliv, utbildningsdepartementet, vinstdrivande skolor | Leave a Comment »
När REVA-debatten rasade i Sverige för ett par år sedan var Adam Cwejman mycket aktiv och drog sin lans för den autonoma individen, i kontrast till de strukturella förklaringsmodellerna. Strukturell rasism gör alla och ingen till rasister, hette det då. Igår skrev samme Cwejman på ledarplats i GD om mäns ofredande av kvinnor att, Kultur förklarar sexuella övergrepp.
Se där, Adam Cwejman har gjort en ideologisk (för att inte säga epistemologisk) gir om 180° från en liberalt individualistisk förklaringsmodell för att landa i vad som historiskt och politiskt har kännetecknat en kollektivistisk/nationalistisk förklaringsmodell. Hur är detta ens möjligt?
Adam Cwejman är ytterligare en i raden av i stort sett samtliga ledarskribenter som plötsligt har gripits av vad som förefaller vara samtidens enskilt viktigaste ödesfråga, nämligen sexuella trakasserier på offentliga platser. Det är förvisso inget problem som skall förringas eller ens relativiseras. Allt annat än nolltolerans är otänkbart. Dock är relativisering exakt vad debattens problemformuleringsägare, inklusive Cwejman, ägnar sig åt. Problemet är nämligen inte ”att” sexuella trakasserier förekommer eller ”vad” de representerar, utan ”hur” de utförs och ”av vilka”. Problemet har således reducerats till ”sexuella trakasserier som utförs i grupp av unga män med arabiskt ursprung”. Spinnet har sedan fortsatt enligt vad som liknar ett ”propagandaministeriums” löjligt uppenbara spelplan med destabilisering och fokusförflyttning mot mörkande massmedia, korrumperad polismakt och handfallna politiker, i Sverige och Tyskland parallellt. Grundproblemet är inte längre sexuella trakasserier, utan asylsökande män av arabisk härkomst. Utan dessa, inget problem och ingen ledare om sexuella trakasserier i GD signerad Adam Cwejman.
När jag läser Cwejmans text får jag känslan av att han blivit framföst till tangentbordet av ”någon” högre i rang, ty argumentationen ter sig verkligt egendomlig. Skulle Fahl förklara mordfrekvensen i Honduras, som är världens högsta, och den i Singapore, som är världens lägsta, på samma sätt enkom för att människor mördas i båda länderna?, frågar han retoriskt. Tja, förutom att just generell mordstatistik knappast har med saken att göra så är en jämförelse mellan just Honduras och Singapore värd några essäer i sig. Dock, just kulturella skillnader är nog bland det sista jag hade valt som utgångspunkt för dessa. Geopolitik och socioekonomi är bara två förslag av många på indikatorer som ter sig mer rimliga.
Om jag trots allt vill tolka Adam Cwejman vällovligt så måste hypotesen bli att han har problem med vetenskaplig reflexivitet. I REVA-debatten, som gällde förekomsten av strukturell rasism, hävdade Cwejman konsekvent den autonoma individen som samhällets odelbara konstituent. Han kunde göra detta ganska framgångsrikt eftersom hans motståndare gärna ville hävda motsatsen. Några, bland annat undertecknad, försökte dock redan då visa på en tredje, mer rimlig ståndpunkt. Individ och struktur är nämligen en falsk dikotomi eftersom begreppen omfattar olika förståelsenivåer av ett fenomen. Begreppen förutsätter, snarare än utesluter varandra. En individs handlingar säger lite om vad som finns i strukturen på samma sätt som strukturen inte säger så mycket om vad en enskild individ sysslar med. Den fria individens handlingar är medskapare av en struktur men styrs och begränsas samtidigt på många sätt av vad som redan ligger i den. Det hela verkar uppenbart. Varför är det då så förtvivlat svårt för många att förstå? Varför återgår debatten ständigt till sina fruktlösa hjulspår? Jag tror jag har svaret.
Apropå sexuellt ofredande, betänk följande problem: I Sverige vistas tusentals unga tjejer i pubertetsålder på Internets olika forum. Många av dem har där stött på äldre män som på olika sätt har sökt sexuell kontakt. Är problemet omfattande? Ja, gjorda undersökningar tyder på att det är mycket omfattande.
Den som ger sig ut på nätet under täckmanteln att vara 13-årig tjej möts omedelbart av en förfärande mängd sexintresserade män. I stort sett dagligen rapporterar media om nya grooming-härvor, utredningar och domar. Problemet är av uppenbar strukturell natur. Hade rapporteringen sett annorlunda ut om förövarna hade visat sig vara yngre arabiska män? Dum fråga. Den hade snabbt passerat orkanstyrka och den kulturella förklaringen hade suttit som en smäck. Eftersom gruppen i själva verket tycks utgöras av män, kort och gott utan något prefix, väljs emellertid en individuell förklaringsmodell. Att som man identifiera sig som del av en besvärande struktur ter sig motbjudande. Dessa tusentals män definieras därför som ensamma galningar. De som trots allt framhärdar i att försöka tala om en manlighetsnorm får räkna med att bli offentligt tillintetgjorda, inte sällan av samma språkrör som nu skyndar till kvinnofridens försvar.
Allt kokar således ner i ett ”vi” och ett ”de”. ”De” drar runt i flock och tafsar systematiskt på det motsatta könet. ”Vi” gör inte sånt, bortsett från en och annan ensam galning. Att konstruera ett ”vi” i förhållande till ”de” är överordnat all fakta, ideologi och vetenskaplig stringens. Detta är destruktivt. Detta är propaganda, dålig men effektiv.
Så vad hade varit mer fruktbart? Antagligen så enkla saker som intellektuell hederlighet, besinning, civilkurage och ett genuint intresse för att medverka i lösningen av ett existerande problem. Civilisationens fernissa är tunn. Mycket är redan avskavt.
I dag följer, inte oväntat, Alice Teodorescu upp saken med en ledare som än en gång vrider hela det ideologiska perspektivet 180°. För vad hävdar hon? Invandrare är som folk är mest. Men det är ett stort problem, ty i Sverige är vi flata, åtminstone en polisman som heter Peter Ågren och det är oacceptabelt för det spelar SD i händerna. Slut ”citat”.
Kommer då Teodorescus ledare att spela SD i händerna? Ni vet redan det ironiska svaret. Drevet rullas vidare enligt det förutsägbara avprickningsmönstret. Arabmännen, de trakasserade flickorna, Peter Ågren, DN och alla dessa ledarskribenter utgör statister i en och samma sorgliga berättelse. Den är taffligt regisserad men effektiv och mäktig bortom bortom.
Uppdatering 2016-01-18: Att män skulle ha agerat synkront i tusental vid de uppmärksammade händelserna i Köln är sedan länge dementerat, men hävdas fortfarande återkommande i svenska medier. Allvarligare, att det skulle röra sig om asylsökande flyktingar i de aktuella fallen motsägs av både polisens och vittnens uppgifter. Rimligast bedömning i nuläget gäller att illegala invandrare från Marocko, Algeriet och Tunisien står bakom delar av brottsligheten i Köln. Inget av dessa länder har asylstatus, däremot ”problem” med illegalt utvandrad brottslighet. Inga (!) ensamkommande flyktingar från Afghanistan eller Syrien kan ännu knytas till några kända brott i de fall som nu valsar i pressen. Viktiga fakta, både pressetiskt och mentalhygieniskt. Personligen betraktar jag frånvaron av bevismaterial, övervakningskameror eller åtminstone mobilfilmningar, som en besvärande omständighet, i Köln såväl som i Växjö. Tyskland och Sverige, två högst asylmottagande länder drabbas, men inte Frankrike m.fl med mycket stor postkolonial befolkningsandel från de aktuella länderna. Vad är det egentligen som pågår?
Publicerat i Epistemologi, Politik | Märkt adam cwejman, alice teodorescu, kultur, peter ågren, propaganda, REVA, sexuella övergrepp, sexuellt ofredande | 1 Comment »
12 februari 2001
Resolution om situationen i Demokratiska folkrepubliken Laos
C. Europeiska unionen och Laos undertecknade den 29 april 1997 ett ramavtal som ger Laos status som ”mest gynnad nation” avseende ekonomiskt utbyte och handel.
J. Enligt landets lagar och enligt internationella konventioner och avtal är det den laotiska regeringens plikt att skydda de utländska investerarnas intressen.
På sin väg från bergsbäckarna i sydöstra Tibet mot sin mynning i den Indiska oceanen passerar Mekongfloden det lilla landet Laos. Under senare år utvecklas landets ekonomi snabbt, men det är fortfarande ett av de fattigare i världen. Dess BNP per capita underskrider allt jämt 3000 $ (1/15-del av Sveriges). Mekongfloden själv är landets viktigaste naturresurs. Det är flodens uppdämning och reglering som lägger grunden för landets ekonomiska tillväxt.
Jag kan inte sluta tänka på landet Laos där det ligger inklämt mellan mäktiga grannar på en halvö i sydostasien. I norr gränsar landet till Kina, i väst och öst till Thailand och Vietnam. Laotierna utgör i sammanhanget lite av kusinen från landet, vad Finland var för oss svenskar på 60-talet. Laos är en gammal fransk koloni som sedan 1975 lyder under kommunismen. Under 2000-talet har de anammat marknadskapitalistisk diktatur av kinesiskt snitt, Kina som för övrigt är deras viktigaste handelspartner, eller snarare exploatör.
Nu byggs dammar och kraftverk längs Mekongfloden. Flöden ändras, mark läggs under vatten och landskapet omgestaltas bit för bit. Laos hårdsatsar på ren, förnybar energi från vattenkraft. I Laos gör man nu vad Sverige gjorde för 60 år sedan. Idag täcker vattenkraften hälften av vårt eget energibehov. Det finns likheter mellan oss, men också viktiga skillnader.
I Laos läggs väldiga områden under vatten när dammarna byggs. Den damm som syns på kartan är mer än 100 kvadratkilometer stor. Tusentals människor har fördrivits från byar och jordar som brukats i generationer. De hamnar i nybyggda bostadsområden där det inte längre finns några möjligheter till självförsörjning. Massexproprieringarna underlättas av landets enväldiga styrelseskick.
I Laos råder det brist på bördig jordbruksmark. I öster ligger markerna obrukbara på grund av alla de odetonerade mineringar som fortfarande utgör minnen av Vietnamkriget. Det mesta av vad som återstår finns i anslutning till Mekongfloden. Genom flodens reglering skapas redan erosion och ojämnheter i vattenflödet som påverkar risböndernas avkastning mer än negativt. Detta gäller även i Kambodja och Södra Vietnam som ligger nedströms Mekong. Allt talar för att problemen kommer att accelerera när man de kommande åren ger sig på flodens huvudfåra med nya megadammprojekt.
Mekongfloden rymmer en rik fauna som redan innan regleringen var hårt ansatt av fiske och klimatförändringar. Nu är läget akut för många arter. Den fantastiska Jättehajmalen är redan i stort sett utrotad då dess vandringsvägar blivit avskurna.
Energin som produceras av kraftverken stannar inte i landet utan exporteras vidare till, i första hand Thailand. Runt kraftverken och i de laotiska bergstrakterna investerar Kina mångmiljardbelopp i infrastruktur som underlättar exploatering av Laos väldiga naturresurser. Omärkligt försvinner deras skyddade cederskogar bit för bit över den norra gränsen. Landet slumpar bort sina naturresurser och får i gengäld vägar, järnvägar, cash och cred. Laos ingår sedan några år i WTO, men dess nomenklatura blir inte mindre korrumperad av det.
Den som vill besöka det traditionella Laos är redan sent ute. Av olika bagpackerbloggar att döma är lämmeltåget i full gång och embarkerar landets olika farleder. Snart omges alla uråldriga buddistiska landmärken av samma globala marknadstempel och välståndskulisser som i alla länder.
Jag får en dålig känsla när jag tänker på vilken framtid det laotiska folket går till mötes. Trots en växande ekonomi och förnybar energi i överflöd skvallrar tecken i skyn om att landets invånare drar det korta strået och snuvas på sin kultur, sina traditioner och sin livsmiljö, att allt det slumpas bort för en vattvälling.
Det är hög tid för världen att återvända till Gandhi. Några av hans visdomsord får utgöra årets julevangelium enligt Mekong:
Det finns tillräckligt för allas behov men inte för en enda mans girighet.
Det finns ingen ondska i pengar. Ondskan ligger i på vilket sätt de används.
Det finns inget ont i kapitalismen. Det onda finns i det sätt som den används.
Det finns mer i livet än att öka farten.
Den omtanke som visas idag, kan bära frukt imorgon.
Den goda människan är vän med allt levande.
De som vet hur man tänker behöver inga lärare.
In a gentle way you can shake the world.
You must be the change you wish to see in the world.
Eller som laotierna definierar sig själva: Vi är det folk som lyssnar på riset när det växer.
God Jul.
13 år senare: 2 April 2014
Resolution om utvinning av vattenkraft i Laos
A. Trots att landet är ett av de fattigaste i världen definieras Laos ofta som Asiens batteri på grund av den långa sträcka som floden Mekong rinner inom landets territorium.
B. Floden Mekong attraherar allt större investeringar till landet, till exempel från Thailand, Vietnam och Kina. Sedan 2006 har de årliga utländska direktinvesteringarna i Laos mer än tredubblats, och uppgick till 1 800 miljoner US-dollar under 2012. Enbart de kinesiska investeringarna uppgår till över 5 miljarder US-dollar.
C. Man behandlar för närvarande studien av nya dammar längs med floden Mekong i Laos. Kina har visat ett stort intresse för minst fyra projekt. Peking har redan investerat ytterligare 7,2 miljarder US-dollar i en järnvägslinje som förbinder den sydkinesiska provinsen Yunnan med Laos huvudstad Vientiane.
1. Europaparlamentet fruktar att Kinas ökade politiska betydelse i regionen kan påverka regionens politiska balans.
2. Europaparlamentet fruktar att byggandet av dammarna påverkar ekosystemet i länder som gränsar till Laos (Vietnam, Thailand och Kambodja) och får följder för dessa länders ekonomier
Publicerat i Epistemologi, Genomslunket, Politik | Märkt dammprojekt, eu, jättehajmal, julevangelium, kina, laos, mekong, vattenkraft, vietiane | Leave a Comment »
Leif Östling, Forskningsberedningen, frågade retoriskt:
– Har vi inte fastnat i en enorm kommunal och statlig byråkrati som kräver en massa information, som inte ger någonting?
Så sammanfattas slutsatserna i den rapport om rektors roll som nyligen har släppts av Näringslivets forskningsberedning. Skolans rektor bör bli mer som en VD.
Jag blir uppriktigt ledsen. Näringslivets input behövs verkligen i skolans värld, precis som skolans input behövs i näringslivet. Bägge utgör vitala delar av ett fungerande samhälle. Återigen slarvar dock näringslivet bort sin viktiga uppgift genom att stapla ett antal förutsägbara och självbelåtna plattityder på varandra. Varken premisser, analys eller slutsatser i rapporten skiljer sig från vad som redan framkastats och delvis även förverkligats i olika sammanhang under senare år. Gissningsvis skriver de senaste åtta årens utbildningsminister under på det mesta i rapporten.
Rapporten bygger på premissen att svensk skola står och faller med en omnipotent rektor. Ett huvudproblem anges vara att rektor tvingas ägna sig åt byråkrati istället för pedagogiskt ledarskap. Denna premiss är förvisso en subjektiv upplevelse hos många rektorer, har därtill stöd bland vissa beslutsfattare och omfamnas även av Skolinspektionen. Den är dock inte mer sann för det. Invändningarna är många och viktiga. Ett slags facit får vi om vi betraktar de rektorer som administrerade världens bästa skola för 30 år sedan. Den tidens rektorer satt i hög utsträckning förankrade bakom sina skrivbord och hade knappt hört talas om pedagogiskt ledarskap. Däremot omgavs de av lärare med en professionell autonomi som vida översteg dagens lärares. En VD-lik rektor kommer att ytterligare kringskära lärarnas professionella frihet, vilket kommer att ytterligare förvärra skolans problem?
Låt oss för ett ögonblick inte bortse från att det vid sidan av kommunala skolhuvudmän också finns privata, till och med aktiebolagsdrivna. De utgör en inte oansenlig del av det nationella utbudet när det gäller skattefinansierad skola och utbildning. Om rapportens premiss är riktig bör ledarskapet i våra friskolor kunna utgöra målbild för vad rapportskrivarna vill uppnå. Så är dock verkligen inte fallet. En kommunal rektor har lika lite att hämta hos en friskolerektor som vice versa. Även om deras vardagsbekymmer ter sig något olika så är resultatet, sett till PISA, TIMMS o.s.v., ett lika stort bekymmer i bägge fallen. Rapportskrivarna kan inte vara omedvetna om detta men bortser från det när de väljer sin analys. Märkligt.
De konkreta förslag som läggs av rapportskrivarna handlar i princip om att runda skolans huvudman. Bland annat vill man utforma ett Advisory Board och ett nationellt rektorsråd som skall hjälpa
Skolinspektionen samt …bevaka och påtala tendenser till överdriven regleringsiver från huvudmannanivå. Förutom att förfarandet inte går att tillämpa på friskolor, är själva utgångspunkten, att runda skolans huvudman, en ganska barnslig idé. Om rapporten har identifierat huvudmannen som det egentliga problemet borde den vidare diskussionen, om man nu vill åstadkomma en rak organisation, beröra ett alternativt huvudmannaskap. Advisory Boards och rektorsråd med de uppdrag som anges kommer att generera ännu mer otydlighet och förmodligen även ännu mer administration.
Rapportskrivarna vill ge Skolinspektionen ett tydligare bedömningsuppdrag där skolorna jämförs mot en kriterielista. Nu kanske någon tänker att det är exakt vad Skolinspektionen faktiskt har etablerat och ackumulerat sedan 2008, en period som för övrigt sammanfaller med det största resultatraset i svensk skolhistoria. Precis så är det. Varför finns då förslaget? Det verkar som om rapportskrivarna efterlyser helt objektiva kriterier (the holy graal) som kan
utgöra grund när dåliga rektorer, under VD-liknande former skall entledigas av sin Advisory Board. Det hela bygger alltså på ett positivistiskt och auktoritärt linjetänkande som, liksom Jan Björklunds alla från-höften-innovationer, kommer att ytterligare förvärra skolans problem.
I samma anda fortsätter sedan Näringslivets rapport ända in i kaklet. En, egentligen god idé som att skola och näringsliv bör samverka, förstärks genom skrivningen att det ”…bör inskärpas i skollagen” och förgörs därmed. Genom att tillföra ytterligare normativ lagstiftning lägger man givetvis ytterligare börda på redan hårt ansatta rektorer. Näringslivet verkar se andras, men inte sin egen regleringsiver.
Sammanfattningsvis blir jag, som sagt, uppriktigt ledsen av läsningen. Näringslivets organisationer är en mäktig kraft och behövs när framtidens skola skall formuleras och jag är i grunden överens med Näringslivets forskningsberedning om att skolans ledarskap måste reformeras liksom att skola och näringsliv måste samverka. Jag tror dock inte att ledningsfrågan i detta sammanhang kan behandlas som en singularitet. Skolans problem är sammansatta och ledningsfrågan måste utgöra en integrerad del av en bredare ansats. Föreställningen om en skol-VD utgör i princip motsatsen till en sådan ansats.
En annan, mer ödmjuk utgångspunkt skulle kunna handla om att även näringslivets VD-ideal är problematiskt. Ett ledarskap som mejslats fram ur en enda parameter, nämligen vinstmaximering, riskerar att bli endimensionellt, därtill omnipotent. Ett sådant ledarskap skiljer sig inte bara från vad som krävs i en politiskt styrd kunskapsorganisation, det utgör också en allt större belastning för näringslivet självt. På tröskeln till en postindustriell era finns det ett uppenbart behov av förnyelse när det gäller synen på ledarskap inom näringslivet. Ett program där rektorer från svenska skolan fungerar som mentorer för Verkställande Direktörer inom näringslivet skulle kunna utgöra en innovativ ingång. Insikter om ett divergent ledarskap skulle ge Svenskt näringsliv en viktig konkurrensfördel i en närastående ytterst komplex framtid där svåra samhällsproblem inte längre enkelt kan vältras över på skola och politisk agenda.
Publicerat i Epistemologi, Politik, Skoldebatt | Märkt advisory board, leif östling, multifaktoriella variabler, näringslivets forskningsberedning, rektor, rektorsråd, skola, skolledning, Svenskt näringsliv | Leave a Comment »
I skolans värld säger man IKT istället för IT. IKT skall inte förväxlas med IT. IKT är enligt definitionen ”bara” den del av IT som bygger på kommunikation mellan människor. Vid exempelvis distansutbildning används IT som IKT. IKT är således IT i ett kommunikativt sammanhang.
Fråga: När eleven googlar svaret på en fråga, är det då IT eller IKT som används?
Svar: Egentligen bara IT och som bekant bör eleven inte googla svar på frågor. Eleven bör fråga sin lärare, som då kan sitta på ett moln i det kommunikativa IT-nätverkets andra ände och besvara frågan. Man kan alltså säga att IKT är lite finare och mer genomtänkt än IT. IKT är som en förstelärare bland lärare.
Noga räknat är dock även IT och IT olika saker beroende på vad man i sammanhanget åsyftar med termen Information. Följaktligen är även IKT och IKT olika saker beroende på om det är Information som i IT eller ”Information” som i ”IT” man åsyftar. I regel åsyftas dock de innebörder som begreppen började fyllas med i början på 90-talet, det vill säga programstyrda, elektroniska prylar med användarvänliga ”interfaces”, typ robotdammsugare. Vissa, bland andra OECD, hävdar att kunskapsresultaten försämras där robotdammsugare tillåts ta för stor plats i undervisningen.
Om man i skolans värld påstår att IKT är bra och viktigt kommer man således snart att stöta på OECD-argumentet: IKT är dumt och dåligt. Enligt denna argumentation måste det vi känner som kunskap per definition komma ur munnen på (behöriga) lärare. Det gäller därför att som skolvisionär vara behärskat återhållen när man formulerar sin IKT-policy (för hur skulle det (ha, ha) se ut om IKT fick överskugga utbildningens egentliga syfte (ha, ha, ha)). Sålunda hörs det ofta ungefär som följer, i detta fall lånat av Almby skola i Örebro:
– Syfte med datorn i undervisningen: Ett komplement till den befintliga undervisningen.
Alltså, ett komplement, som ju betyder:
Komplementet till en mängd A är den mängd som innehåller alla objekt som inte finns i A. Detta kan skrivas exempelvis ∁(A), eller U \ A om U är vårt universum (jfr m differens). Av definitionen förstår man att ∁(∅) = U och ∁(U) = ∅.
Vanliga skrivsätt för komplementet till mängden A är Ac eller A*.
I fallet Almby skolas datorpolicy gäller alltså:
• Om vi utgår från mängden av all undervisning som varandes hela vår skola, så är komplementet av mängden av den befintliga undervisningen lika med mängden av datorn i undervisningen.
Märk väl att Almby skola, precis som professor Åke Grönlund och vi själva ofelbart har hamnat i den nästan ofrånkomliga glidningen mellan begreppen datorn, ”datorn”, IT, ”IT”, ”IKT” och IKT som ju är helt olika saker. De skolor som ligger rejält i framkant skiljer åtminstone på datorpolicy, IT-policy och IKT-policy (Det tänker även Skolinspektionen göra när de har satt sig in ordentligt i denna invecklade och porösa problematik som även kan innefatta pekskärmspolicy, internetpolicy, USB-policy, mobilpolicy, nedladdningspolicy mm mm).
Begreppen bildar dessbättre, precis som inom andra områden, en hierarki, alltså en begreppshierarki. Det kan ungefär förstås som:
– IKT Sjukvård
– IT Doktor
– Dator Medicin
Bland mediciner finns exempelvis sådant som Valium, Morfin, Tramadol och Viagra precis som det i en dator finns sådant som Google, Facebook, Youtube och Matteraketen. Om man anser att IKT är dumt och dåligt eller bra och oundgängligt, får man gärna låna just detta starka/svaga argument (beroende på hur man tänker rent vetenskapligt och byggt på beprövad erfarenhet).
Vilket osökt leder oss in på att det ju nu har forskats fram att dåliga skolor blir sämre av datorer medan bra skolor blir bättre av datorer. Det är här Åke Grönlund kommer in. ”Lustigt” nog kommer även han från Örebro. Datorer är som intellektuella förstärkare säger han och börjar sedan blanda prat om datorer med prat om IT och IKT (vilket ju är olika saker(men han nämner i och för sig inte robotdammsugaren)). Eftersom han uttrycker sig ganska rörigt och blandar begreppen friskt kan det vara svårt att förstå vad han menar med intellektuella förstärkare. Jag tror (han är trots allt professor i informatik) att han menar det metaforiskt, typ att datorer är som mat, rätt använd är den god, nyttig och hälsosam, missbruk leder till fetma, kolesterol och hjärtinfarkt. Maten gör en dålig restaurang ännu sämre och vice versa. Mat är intellektuella förstärkare. Slutsats: Datorer (tänk mat) är önskvärda och välkomna på de skolor där våra barn går men bör inte förekomma på de skolor där andras slarviga ungar går.
Detta med datorer, IT, fetma och hjärtinfarkt tycks stämma. Åke Grönlund har forskat rätt och slår spiken i kistan genom att hävda det uppenbara: Våra skolor måste bli lika genomtänkta, fantastiska och resultatinriktade som våra älskade landsting. Den som någon gång har tillbringat en fredagskväll på Malmö akutmottagning vet ju att där flödar mjölk och honung, där är väggarna täckta av spunnet socker. Ångkokad grönkål är bra enligt viss forskning, förkastlig enligt annan. Det samma gäller IKT om man med IKT faktiskt menar IKT, om man redan är en bra skola och inte missbrukar robotdammsugare.
Fotnot: ”Lustigt” nog kommer även Peter Flack från Örebro. Hjalmars Drömrevy, som tycks vara hans sista, spelas på Nya Parkteatern t.o.m 9 januari 2016.
Publicerat i Epistemologi, Satir, Skoldebatt | Märkt Åke Grönlund, Örebro, Dator, IKT, IKT-policy, IT, Komplement, Peter Flack, skolpolitik | Leave a Comment »

























