samtider

Sakine Madon föredrar begreppet konsensuskultur framför åsiktskorridor. I USA exempelvis, existerar inte den typen av problem. Däremot sitter en av tjugofem afroamerikanska medborgare i fängelse (2,5%). Det innebär en stark överrepresentation. Kan det vara så att det med afrikansk kultur medföljer en benägenhet att begå brott? Har vi inte märkt av detta även i Sverige? Det vore givetvis farligt om en sådan föreställning mörkades på grund av rädsla för att gynna eller missgynna något politiskt parti.

Låt oss vidga perspektivet. I ett globalt perspektiv sitter en av tjugofem fängelsekunder just i ett amerikanskt fängelse. Alltså, en av tjugofem, i världen! Invånarna i USA:s delstater är således världens mest brottsbenägna individer och bland dessa är afroamerikanerna starkt överrepresenterade. Låt oss inte av politiska hänsynstaganden backa från en sådan iakttagelse. Det gäller trots allt ”vår” trygghet.

Låt oss vidga perspektivet ytterligare. De afroamerikanska medborgarna i USA kallas så därför att deras förfäder härstammar från olika delar av den afrikanska kontinenten. De infångades i miljontals av européer och fraktades på rangliga fartyg till Amerika för att där säljas som slavar. Än idag har flera av västvärldens mest förmögna familjer denna handel att tacka för sina privilegier.

Allt detta hände på den tiden då ett antal europeiska länder upptäckte att världen var deras egendom. Med hugg och slag motades Amerikas invånare bort från sina marker. Eftersom de dog som flugor, näst intill utrotades i stora områden, blev slavimporten nödvändig. Vilka skulle annars jobba?

Låt oss försöka bli varse något slags mönster i denna omfattande åsiktskorridor. Som tack för hjälpen slog sig en stor mängd, företrädesvis britter och holländare, ner i södra Afrika. De svarta människor som råkade uppehålla sig på platsen, slapp den långa resan över havet för att slava åt sina nya herrar. 1948 infördes apartheid, 1961 lagfästes politiken, jag besparar er detaljer. 1994 avskaffades den definitivt då Nelson Mandela valdes till president efter att ha suttit 27 år i fängelse. Att bära en T-tröja med hans porträtt betraktas som ”jävligt PK”, har jag lärt mig, trots konsensuskulturen.

Vår pågående systemkollaps i Sverige kan inte riktigt mäta sig med världen år 1948. I det europeiska meningsutbyte som kom att involvera stora delar av världen mellan 1939 och 1945 dog 60 miljoner människor. Det brittiska imperiet omfattade vid tiden mer än 1/3 av den afrikanska kontinenten, Australien, Nya Zeeland, Indien, Kanada samt ytterligare ett stort antal områden spridda över jordklotet. I Sverige var vetenskapen fullt upptagen med att rangordna människor utifrån formen på deras skallar. Jag besparar er detaljer, enkelt uttryckt var stora delar av den värld vi känner ordentligt tillstökad.

Nu börjar det bli komplicerat. Varje journalistiskt val, varje vinkling innebär med nödvändighet att något utelämnas. Om inte enskilda händelser betraktas som delar av ett större sammanhang blir urvalsprocessen omöjlig. Samtidigt är den objektiva journalistiken, om än eftersträvansvärd, så klart en illusion. Varje journalist är inskriven i, och kan inte fullt ut få syn på alla de mönster och markörer i samtiden som ytterst avgör vad som så småningom blir fäst på papper (eller i cyberrymden). Vad som ena året utgör en ödesfråga kan året därpå vara en ickefråga och vice versa, utan att någon riktigt vet hur det gick till.

De som begick kolonialtidens oändliga antal övergrepp är till stor del döda. Även offren, i den mån de inte helt utrotades, är till stor del döda. Vi lever sedan dryga halvseklet i vad som kallats den postkoloniala eran. Den kallas så för att den bortser från att vi européer har lagt beslag på fem och en halv av jordens sju kontinenter. Och bortser från hundratalet väpnade konflikter (i korrigerande syfte) efter den globala skärmytslingen 1939-1945. Och bortser från fortsatt systematisk exploatering av naturresurser i många av de områden vi återlämnade. Och bortser från att vi där utöver maniskt lägger oss i precis allt, oavsett var på jordklotet det händer. Så tronar vi också på rikedomar. Västvärlden utgör jordklotets ouppnåeliga materiella elit. Och ordningsman. 85 personer delar på hälften av jordens resurser.

Tur för kolonialherrarna att dagens jurisdiktion och äganderättsliga definitioner inte fanns då. De hade åkt på allt från dödsstraff och långa fängelsestraff, till megaastronomiska skadeståndsbelopp. Föreställ er att vi skulle bli tvungna att ”återlämna” Amerika, Australien, Nya Zeeland och ytterligare ett antal områden. Det skulle bli förbannat bökigt. Bara andelen ”svenskar” på ”ockuperade” områden uppgår till över fem miljoner individer. Hur skulle vi integrera alla dem när det varken finns arbeten eller bostäder och vägen mellan Kungsbacka och Göteborg idag är sämre än vad vägarna var i Polen under kommunisttiden?

För att återknyta till frågan om konsensuskultur, som möjligen är ett bättre begrepp än åsiktskorridor. Om jag har förstått saker rätt så handlar det om att självcensur hindrar oss från att öppet beskriva, påvisa och diskutera alla de negativa kulturella särdrag som karakteriserar människor från, företrädesvis främmande kulturer, gamla kolonialstater. Det handlar också om den självcensur som driver oss att relativisera vår egen och västvärldens roll som etiskt och globalt föredöme. Eller jag kanske blandar ihop åsiktskorridor och halmdocka nu? Nya signalord etablerar sig i snabb takt efter gamla som krackelerat.

Jag läser i dag att Anna Book ”förtjänar” att få tävla i melodifestivalen. Hon är ”värd” det. På många sätt manifesterar hon vår kollektiva självbild. Sant är att Sverige på drygt hundra år har genomgått en remarkabel förvandling. Vi kan träta om huruvida möjliggörarna utgjordes av innovatörer, flinka arbetare eller frihetskämpar, faktum kvarstår, vi lever i ett av världens rikaste och mest emanciperade länder. Jag påstår för min del, att vår starka råvaruexport i kombination med ett starkt bindande samhällskontrakt har utgjort motorn i denna utveckling.
Så är kanske det bästa att som någon föreslagit, stänga gränsen och slänga bort nyckeln, att därefter i möjligaste mån tömma våra segregerade förorter på de kulturellt dysfunktionella? Kanske det, om det inte vore för att det historiska scenario jag antytt ovan har skapat ett ogenomträngligt nät av globala beroendeförhållanden. Våra nationella gränser är delvis illusoriska. Faktum är att vi skulle inte ens kunna starta våra mobiltelefoner om det inte vore för tiotusentals barnarbetare i Kongo. Under fjolåret dog minst 80 av dem. Har det startats någon facebookgrupp än om den saken?

Den senaste vågens migration har bara börjat. Det är inte bara över medelhavet trafiken tätnar. Över stilla havet och indiska oceanen färdas alla de vars historiska öde tycks utgöras av rangliga fartyg. Genom Afrikas och Mexicos öknar marscherar de mot norr på flykt från de globala konsekvenser som seklers systematiska exploatering har åstadkommit. Även IS är ett monster som vi själva har varit medskapare till. Det finns inget sådant som onda och goda gener, bara onda och goda omständigheter.

Allt detta handlar om elefanten i rummet, nämligen vårt och västvärldens ansvar för den uppkomna globala situationen. Och nej, Sverige var inte mycket till kolonialmakt, men ingen ska inbilla sig annat än att de vinster som ackumulerades i vår råvaruexport delvis levde i symbios med den europeiska kolonialismen. Även om skuggan faller längre och lägre över andra väststater så är vårt medansvar i en global systemkris odiskutabelt. Och vår medexploatering pågår ju som sagt fortfarande (Inser att detta lätt kan missuppfattas då exploatering numera är ett positivt laddat värdeord, hur nu det gick till apropå åsiktskorridor).

Det hela är egentligen ganska enkelt och Tunisien är lackmuspappret. Under några månader öppnade den arabiska våren ett fönster av hopp, som sedan stängdes igen. Endast Tunisien framhärdar mot alla odds i något som liknar demokratiska strävanden. Ungdomsarbetslösheten har passerat 30% och nattliga utegångsförbud har införts för att stävja de återkommande kravallerna. Några av dessa ungdomar har dykt upp som förövare i Köln, men inte ens Tunisien orkar väst räcka så mycket som ett lillfinger trots att en institutionell stabilitet där skulle kunna göra underverk i hela regionen. Istället vandrar ett spöke genom media, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, som handlar om hur dessa killar hotar vår trygghet och vårt välstånd. Inte ens om det förresten; den handlar om åsiktskorridorer, att vi inte får prata om att det ”beror på deras kultur”.

Västvärlden är förlamad av sina rikedomar. Släpp illusionen om att världen består av fria och jämbördiga nationer. I den bästa världar skulle ett postkolonialt väst inse sin stora skuld och sitt ansvar och ödmjukt ta sig an den gigantiska uppgiften att prestigelöst och oegennyttigt medverka till en hållbar världsordning. Alternativet till detta är, även på relativt kort sikt, så fasansväckande att det inte försvinner hur djupt vi än borrar i våra pseudodiskussioner om åsiktskorridorer och konsensuskultur. Inte bara människor, kulturer och kapital är gränsöverskridande; även kemiska, biologiska och radioaktiva stridsmedel tenderar att vara det.

Jag kanske överdriver. Sakine Madons ursprungliga ärenden gällde egentligen att åsiktskorridoren, eller konsensuskulturen, hindrar många journalister från att skriva om sådant de tror kan gynna Sverigedemokrater. Jo, verkligen en stor och viktig fråga som uppenbarligen engagerar många hängivna mediekonsumenter i vårt avlånga land. Händelsevis, en annan spännande dagsaktualitet är att Sverigedemokraterna i Lund på sin hemsida berättar om hur flyktingarna på en av kommunens förläggningar stjäl mat och drar kniv i bespisningen på en närbelägen skola. Vi hoppas nu att media vågar skriva om en så stor, viktig och populär fråga och att de i sammanhanget även kanske påtalar att det rör sig om lögner och rent förtal från Sverigedemokraternas sida. Ingen på skolan vill nämligen kännas vid att något sådant har förekommit. Känns scenariot till äventyrs bekant? Min ledare, om jag haft en plattform, hade handlat om just det mediala mönstret.

Sammanfattning: En annan intressant sak man kan göra i naturen är att dra en grov käpp genom en myrstack och iaktta vad som händer. Om du känner moraliska betänkligheter inför detta bör du tänka att det är käppen, inte du, som åsamkar skadan.