Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Kollektiv dödslängtan

bangla flyg

För drygt fyra år sedan skrev jag i en text om bergsbestigning: Många som bestiger Mount Everest misslyckas och återvänder aldrig. Mer än 150 kroppar har aldrig återfunnits. Man kan undra vad det är som driver människor att frivilligt utsätta sig för så stora risker. Svaret handlar nog om livets korthet och dödens närhet. Ett ordinärt människoliv varar i knappt 30.000 dagar. Det är vår utmätta tid och i dödens närhet är livskänslan som starkast. Att återvända till baslägret efter en lyckad toppbestigning för säkert med sig en stark känsla av att livet inte har varit förgäves.

Modern civilisation försöker få oss att glömma döden, försöker intala oss att våra liv varar för evigt. Det lyckas nästan, men aldrig riktigt. Döden står kvar som ett faktum, dess skugga växer sig längre ju mer den förtigs.

Liknande tankegångar återkommer till mig när jag nu läser om att Indien hårdsatsar på flyget som transportmedel. Jag missunnar inte indier att flyga. Jag missunnar heller inte kineser att flyga. Jag förstår bara inte vad som driver dem upp i luften. Lika lite som jag förstår vad som driver oss själva upp i luften. Det måste vara en stark undermedveten dödslängtan. Flygandet kan liknas vid ett suicidalt risktagande på kort sikt, ett kollektivt självmord på lite längre sikt.

flygplats banglaVi vet att det blir allt farligare att flyga. Den utvecklingen kommer att fortsätta. Hur säkra våra flygplatser än blir så förvandlas flygplanen till väldiga likkistor när de träffas av terroristernas missiler. Civila flyg utgör redan populära måltavlor för effektsökande milisgrupper och kriminella stater. Beslutet om den egna charterresan får framöver allt mer karaktären av att delta i rysk roulett.

När indiers och kinesers flygande når en nivå motsvarande vår egen kommer den globala miljökatastrofen att vara ett faktum. Förmodligen har då golfströmmen stannat och lagt Skandinavien under ett kilometertjockt istäcke. Någon tänker kanske att det då blir lättare att landa flygplanen vilket är fel eftersom ytskiktet på detta istäcke förmodligen kommer att vara ojämnt och uppbrutet. Resten av Europa kommer för övrigt att ligga mer eller mindre under vatten.

Nu säger antagligen Hans Rosling att han har rätt och jag har fel. Vi kan inte missunna indierna att flyga och det är heller inget problem att de gör det. De stora företagen är nämligen smarta. De skapar små intelligenta flygplan som transporterar omkring oss alla nästan utan någon energiåtgång. Alla kan få allt och saker blir bara bättre.

Jag önskar jag kunde dela Roslings optimism men jag tror inte att ens våra företag är så smarta att de kan upphäva naturlagarna. Termodynamikens tredje huvudsats har aldrig motbevisats. Sorgligt ja, men så är det. Den nuvarande utvecklingen i Indien är för övrigt inte smartare än att den handlar om små rykande cessnaplan i kontinental taxitrafik.

train istanbulVästvärlden, som vi själva tillhör, är definitivt inget föredöme i något enda avseende. Vi tycks med öppna ögon vandra mot avgrunden. Jag tänker på EU-projektet, en moralisk härdsmälta i långa stycken men i synnerhet när det gäller klimatpolitiken. EU:s utvidgning tog ordentlig fart redan för 25 år sedan. Under den långa tid som gått sedan dess har man lyckats med konststycken att försämra, snarare än utveckla kontinentens järnvägsnät. Obegripligt.

Föreställ dig att kunna åka sträckan Malmö-Berlin på tre timmar för trehundra kronor. En fantastisk möjlighet och det borde enkelt kunna lösas eftersom de villkoren gäller för Malmö-Norrköping. Priset Malmö-Berlin har visserligen sjunkit de senaste åren men kostar fortfarande över 900 kronor och tar nästan åtta timmar med den snabbaste anslutningen. Tragiskt, fantasilöst och inkompetent.

Tänk dig att kunna ta en sovvagn från Malmö för mindre än en tusenlapp och vakna i Rom dagen efter. Tanken svindlar men blir fullt möjlig med en standard motsvarande våra x2000. Idag går det dock knappt att boka tågresan Malmö-Rom och den kostar tillräckligt många tusen för att göra alternativet ointressant.

tegelugnarna_0071Sträckan Malmö-Berlin liksom Malmö-Rom och alla andra europeiska destinationer finns dock ”instant” tillgängliga med flyg, ofta för bara några hundralappar. Det är en vansinnig felprioritering som snart kommer att ge oss ödesdigra konsekvenser.

Europa är en liten kontinent som enkelt kan sammanbindas med ett modernt och prismässigt konkurrenskraftigt järnvägsnät. Om EU hade lagt krutet där redan för 25 år sedan hade det påverkat de europeiska folkens självbild som ingående i ett större europeiskt sammanhang. Kanske hade rent av en del av de motsättningar som idag präglar unionen delvis överbryggats. Tågresor innebär möten mellan kulturer och människor på ett helt annat sätt än vad flygresor någonsin gör. Flyget kan heller aldrig konkurrera med tåg i fråga om komfort, flexibilitet, tillgänglighet samt inte minst miljöpåverkan. I min värld är detta inte utopiska tankar. Det är det envisa subventionerandet av den globala flygtrafiken som är obegriplig och en aning skrämmande.

tåg bangla

Bäst Alla Kategorier

Återfann detta gamla, förhoppningsvis underskattade alster p.g.a det nu läses ivrigt in America. Habo sjönk redan året därpå till nr 66 på listan men marknadsför sig ännu, för den som orkar googla, som nummer ett i riket. Världen är galen, i synnerhet vårt färdenesland Sverige. Återpublicerar därför min egen ”hyllning” till Habo, Best in Test:

 

Till slut har även undertecknad tagit del av årets kommunranking i nyhetsmagasinet Fokus. Föga överraskande är Habo den plats där det är bäst att bo 2012. Jo, det är klart. Vem skulle inte gå genom eld för ett vitmenat typhus i sluttningen ner mot Vätterns svarta vatten? Men varför saknas det skydd på studsmattan?

Själv ser jag mig förvisad till en av rikets allra sämsta platser att bo på. Visserligen väljer nästan 30 gånger fler Malmö framför Habo som sin hemvist på jorden, men likväl, enligt Fokus har jag placerat mina barn i Sveriges sämst tänkbara uppväxtmiljö. Sådant ger ångest. Men varför saknas det skydd på studsmattan?

Förstulet uppsöker jag mina äldsta söner. De minns sin barndom i tassemarker utanför Falköping. Habo ingår i deras referenssystem. Vad tror ni grabbar, om att vi lämnar denna hårda stad och flyttar till Habo? De blänger misstroget på mig och himlar med ögonen. Stön, Habo! Faan, farsan. Vill du ta livet av oss? Så är den diskussionen över. Enligt sönernas referenssystem är Habo värre än Gehenna. Malmö är den varma trygga famnen. Dagens ungdom har en oroväckande tendens att nonchalera elementa, evidens och objektiv sakkunskap. Men varför saknas det skydd på studsmattan?

Jag granskar de parametrar enligt vilka just Habo framvaskas som nummer ett. Det är inte lätt att kvantifiera mjuka värden, än mindre att rangkorrelera dem. Vad som faller ur det mekaniska urverket kan komma som en fullständigt oväntad överraskning. Se där, stor inkomstskillnad mellan män och kvinnor kännetecknar en kommun där det är bra att bo. Vem kunde tro det? Pingstvänner, högermän och ojämställda förhållanden är värden att sträva efter. Ju mer jämställt, desto sämre. Allt enligt det system enligt vilket kommuner rankas i nyhetsmagasinet Fokus. Men varför saknas det skydd på studsmattan?

Ja, varför saknas det skydd på studsmattan? Det är något illavarslande med den bild som täcker ett helt uppslag i artikeln om Habo. Dess symboltyngda estetik kan inte vara slumpens verk. Är det fotografens tysta protest? Han, tryggt sittande på mattan. Hon, som vågar språnget, som ser den annalkande faran för sent. Hon kommer att landa hårt, fjättrad av studsmattans spända fjädrar, fjättrad vid hemmet, barnen, maken som tjänar de gemensamma pengarna. I Habo skiljer man sig inte. I Habo är det bäst att bo. I Habo saknas det skydd på barnens studsmatta.

NATOnotan

bunker

Det pratades mycket dumt i NATO-debatten. Det ledde oss in i ett medlemskap. Vi lovades en passiv prenumeration på skydd mot ryska stormaktsambitioner. Istället fick vi efter 200 år av fred ett krig från vilket våra söner och döttrar återvände stympade, drogade och traumatiserade; i bästa fall; i andra fall i anonyma zinkkistor.

Att medlemskap i NATO kunde handla om krig, var i den politiska kampen ett argument som viftades undan likt en irriterande fluga. Det handlade inte om krig, utan om att ställa upp för varandra, att värna demokratin och den fria världen. Det handlade om vår trygghet, om att upprätta den nationella stoltheten och om att hålla Vladimir Putin stången.

Att ett Sverige anslutet till NATO var precis vad Putin hett och innerligt önskade sig, var det ingen som anade. Kanske borde vi ha kunnat se hur Sveriges förmenta alliansfrihet var en nagel i ögat på ryssen, en gråzon och ett geopolitiskt gissel i en världsbild som mådde bäst om den var svartvit. I efterhand är det lätt att följa hur det ryska propagandakriget i skön förening med vårt eget, steg för steg drev Sverige in i NATO. Det svenska medlemskapet satte Sverige på den svarta kartan och undanröjde ett moment av osäkerhet åt Putin.

kattVisst kunde vi se Donald Trump komma. Men att mannen med fingret på knappen för domedagsvapnen skulle kunna bli en Trump var irrelevant i fråga om NATO, hette det. NATO kunde varken underställas en Trump eller någon fascistisk diktatur i Ungern, hette det. Vi var så blåögda och naiva. Vi underskattade så gravt den pressade stormakten, det hotade globala kapitalet och den arsenal av tvingande argument de kunde prestera när kniven låg mot strupen. Det kan vi se i efterhand. Men vi ville det så gärna, precis som vi så gärna ville värme från EU, EMU, Irakkriget och TTIP.

Den storskaliga lösningen blir sällan som man tror. Den blir värre.

Saken blev inte bättre av att den allmänna värnplikten återställdes under den socialdemokratiska minoritetsregeringen. Den blev värre. De av våra ungdomar som inte ville statera kanonmat i Turkiet hamnade i fängelse eller levde som landsförrädare i exil. De som återvände levande blev aldrig mer ens skuggan av sig själva.

Saken blev inte bättre av att ”det nya utanförskapet” motades med nya högerpolitiskt raffinerade recept. De av våra arbetslösa ungdomar som vägrade att statera kanonmat vid den ryskbaltiska fronten förlorade sin rätt till ersättning och försörjningsstöd, gjordes rättslösa. De som gav upp och tog värvning dog som flugor där borta.

Våra politiker och beslutsfattare begav sig aldrig av till någon front. De stannade här hemma och arbetade för att anpassa de nationella nyhetsströmmarna så att vi nåddes av rätt information. Det om alliansens lyckade framstötar, det om hjältedåden vid fronten. De intellektuella rösterna negligerades och fredsivrarna hånades. De hungerstrejkande soldatmödrarna forslades bort av våra rättsvårdande myndigheter. Kriget förblev en abstraktion vars onda skugga föll allt lägre och längre. Först då de första smutsiga bomberna detonerade i våra städer och spred sitt gift på svenskt territorium, först då steg på allvar ett vanmäktigt ursinne ur folkdjupet. Men då var det så dags.

Vi kunde ha valt annorlunda. Vi kunde ha valt att utgöra en envis röst för fred, avspänning och nedrustning. Men det gjorde vi inte. Propagandan, auktoritetstron och den populistiska euforin över alltings enkelhet drev oss åt ett annat håll och gav oss slutet på världsnyheterna. Slutet medgav ingen ångervecka.

Happaranda 1983

Strukturell metafysik

SAMSUNG

För ett par år sedan uppstod en politisk mediedebatt om begreppet strukturell rasism. Det hela började med REVA och en artikel på DN-kultur där författaren Jonas Hassen Khemiri, för att tydliggöra stigmatiseringen, ville ”byta kropp” med justitieminister Beatrice Ask. Khemiris erbjudande om ”kroppsbyte” besvarades istället av folkpartistiska statssekreteraren Jasenko Selimovic som i Khemiris kropp tyckte sig uppleva självpåtagen godhet i en ond värld. Två välskrivna artiklar, så var debatten om strukturell rasism i full gång med polariserande texter, ångande av mer eller mindre dolda agendor. Två saker slog mig redan då.

Det första var hur Jonas Hassen Khemiri och Jasenko Selimovic bägge hade rätt utifrån sina utgångspunkter. De skrev bra och representerade två fullt giltiga sätt att se på saken.

Det andra var hur begrepp och abstraktionsnivåer blandades ihop i den efterföljande debatten. I den ena dimensionen sammanblandades system- och individnivå, i den andra blandades deskriptiva antaganden med normativa. Resultatet blev ett polariserat prickskjutande mot ett föreställt ideologiskt motstånd. Debattörer som etiketterades vänster ville synliggöra förtryckande samhällsstrukturer, mestadels högerdebattörer ville hellre tala om individens ansvar och fria vilja.

I ett inlägg från augusti 2013 försökte jag dekonstruera debattens positioneringar. Det enda som har hänt sedan dess är att debattens tonläge har ökat till orkanstyrka. De metafysiska positionerna kvarstår tröstlöst oförändrade med den skillnaden att mycket av den kvasiintellektuella dräkten har försvunnit och bytts mot lättköpt populism. Jag återpublicerar en uppdaterad version av mitt ursprungliga inlägg:

Låt oss börja med begreppsdefinitionen. Många debattörer ifrågasätter att man använder begreppet rasism i ett strukturellt sammanhang. Det vi vet är att ordet är starkt negativt värdeladdat. Någon egentlig definition vill dock ingen ge begreppet. Rasismens rent biologiska syftning, att inordna människor i hierarkier efter biologisk härkomst, problematiseras som väntat. Denna kliniska definition är dock knappt relevant ens historiskt. Olika rasbiologiska antaganden har i stort sett alltid förekommit i kontexter där de har samspelat med etniska, kulturella och ekonomiska bevekelsegrunderna för diskriminering. Vi behöver inte gå så långt som till judarna i 30-talets Tyskland. Personer med slaviskt och baltiskt ursprung har i efterkrigstid upplevt sig diskriminerade i Sverige trots att vi är ganska lika varandra.

Det går således att kritisera begreppet rasism utifrån dess vetenskapliga brist på stringens. Den delen av debatten slår dock in öppna dörrar eftersom det viktiga, som vid all debatt, är att man utgår från gemensamma definitioner, må vara med de fel och brister som vidhänger nästan alla begrepp. De flesta tycks vara överens om att det väl etablerade begreppet rasism, ska förstås som diskriminering på etniska och/eller kulturella grunder. Med en sådan definition är det svårare att förstå den beröringsskräck som begreppet utlöser hos vissa debattörer.

devils_0120Det bärande argumentet mot begreppsparet strukturell rasism tycks vara att fenomenet gör ”alla och inga” till rasister. Ett viktigt och giltigt begrepp skulle där igenom relativiseras. Exempelvis tar Adam Swejman på Timbro, liksom Pernilla Ouis i Axess, stöd i en gammal artikel (Sociologisk forskning, nr 3 2006) av idéhistorikern Ola Fransson där denna skriver,  Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Märk här att utsagan i citatet är ett normativt problematiserande av en deskriptiv teori. Problemet är inte teorin som sådan, snarare hur vissa tenderar att använda den. När Fransson påstår att bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras, är det ett generaliserande påstående gällande ett icke-definierat kollektiv, ironiskt nog en exakt upprepning av det mönster som kritiseras. Framlidne antropologen Gregory Bateson hade sorterat in resonemanget under vad han kallade ”dubbelbindning”, alltså, jag tänker inte lyssna på vad du säger, för det du menar är något annat än det som kommer ur din mun.

Så långt är det lite intressant att just en antropolog hakas på i debatten. Idén om strukturell rasism döljer det verkliga integrationsproblemet hävdar Aje Carlbom i en lååång artikel i radikala tidskriften Röda Rummet, skriven redan 2005. Han omfamnas, trots att analysen är starkt deterministisk, av neoliberala debattörer därför att han ogillar begreppet strukturell rasism.  Carlbom landar i slutsatsen att rasism förväxlas med etnocentrism och hävdar vidare att etnocentrism är ett ”universellt faktum” och en ”mänsklig konstant” i alla typer av samhällen. Jaha, ja men då så? Varför ens läsa hans lååånga artikel om den bara är produkten av ytterligare en etnocentrisk universell mänsklig konstant?

SjMo 037En sanning på strukturnivå är inte nödvändigtvis en sanning på individnivå. Ett sådant synsätt omöjliggör alla former av statistiska sanningar. Strukturella resonemang gäller tendenser som statistiskt kan avläsas i en population, ingenting annat. Om dessa avlästa tendenser bör uppmärksammas och på något sätt åtgärdas kan i nästa led med fördel diskuteras ur ett högst subjektivt värdeperspektiv.

En sanning på individnivå kan inte ifrågasättas med utgångspunkt i strukturen. Det finns ingen anledning att misstro Jasenko Selimovics tacksamhet gentemot sitt nya hemland. Hans personliga erfarenheter utgör ett värdefullt bidrag till tolkningen av det som ligger i strukturen. Det finns heller ingen anledning att misstro honom när han utsträcker sitt resonemang till att gälla exempelsamlingar på ett inkluderande Sverige. Kan ett samhälle vara både inkluderande och rasistiskt? Ja, så verkar det. Kan sådant som ”slump” ha betydelse för det individuella utfallet i en struktur? Ja säkert.

Debattens ideologiska övertoner blir tydliga genom att deskriptiva iakttagelser i hög utsträckning ifrågasätts med normativa argument. Debattörerna etiketterar gärna varandras deskriptiva iakttagelser så som varandes ”vänster” eller ”höger”. I extremfallen bemöts själva det strukturella fenomenet som någonting valbart. Alice Teodorescu utgör i sitt sätt att resonera ett bra exempel på det senare, Om utgångspunkten är att det finns rasistiska strukturer som genomsyrar samhället och som därigenom fasthåller människor i utanförskap försvinner incitamenten att på egen hand arbeta sig ut och bort. Ut och bort? I oförmågan att skilja mellan logik, fakta, norm och allmänt tyckande, faller hela debatten samman i ”strukturell metafysik”.

Ett deskriptivt påstående som fått stor plats i debatten handlar om att individer med arabiska namn tenderar att uteslutas från anställningsintervjuer. Här är det intressant att följa hur diskussionen resulterar i tre positioner. Om man vill se att det existerar strukturell rasism så betraktar man detta fenomen som ett exempel på sådan. Om man inte tror att fenomenet existerar ifrågasätter man dels om det verkligen förhåller sig så som påstås samt hänvisar till en uppsjö alternativa (lika strukturella) förklaringar om det nu skulle vara så. Den tredje positionen förstår inte problemet. Araber, menar man, ska inte kallas till några intervjuer eftersom den som anställer araber bara får problem. Den tredje positionen utgör i sammanhanget den intellektuella utmaningen för ett öppet och demokratiskt samhälle. Den sätter fingret på vad som egentligen utgör kärnfrågan, nämligen frågan om i vilket slags samhälle vi vill leva. För att bemöta ”den tredje positionen” behövs både systemnivåns statistiska fenomen och våra individuella erfarenheter.  Deskriptiva iakttagelser kan vara våra ”verktyg” och normativa resonemang kan vara våra ”klubbor”. Men inte tvärtom.

Att förstå inkongruenser

20150617_160646

Hur kan världen betraktas som hel när miljontals barn föds in i absolut fattigdom? På min tid, fick vi i skolan lära oss att det inte var vårt fel att de svalt. Det var ett lugnande besked som gjorde att vi oreflekterat kunde betrakta vår egen relativa rikedom som förgivet tagen. Idag, föreställer jag mig, får eleverna kännedom om hur rikedom och fattigdom kan vara länkade till varandra. Ytligt sett är det kunskap som är enkel att lära ut. Att däremot integrera den i en konsekvent världsbild där kunskap, känsla, handling och normsystem harmoniserar, är komplicerat. Det kräver att egna och andras handlingar ifrågasätts och det kräver att en mängd olika samhällsfenomen dekonstrueras. Varför vi skyggar för att göra detta kräver en lång socialpsykologisk förklaring men konsekvenserna av vår ovilja är lätta att känna igen: Hög tolerans för inkonsekvenser och otydlighet vilket gynnar ytlighet, dubbelmoral, vita lögner och verklighetsflykt. Kan skolan, generellt sett, spela en roll i stävjandet av en sådan utveckling?

20150617_164406Låt oss utgå från en situation som säkert är vanlig i dagens skola. Ett fenomen ska redas ut. Olika åsikter utkristalliseras. För att bli ense samlas man kring vad som ”åtminstone” kan betraktas som en gemensam grundsyn. Till exempel: Halva klassen anser att Sverige bör ta emot syriska flyktingar, andra halvan tycker det inte. Man enas kring normen ”att alla människor har ett lika värde”, punkt. För ett barn som inte har vant sig vid vårt slappa språkbruk måste det te sig egendomligt att dessa två ståndpunkter kan rymmas under den gemensamma normen ”människors lika värde”. För att kongruensen i situationen skall kunna upprätthållas måste man ju bestämma sig för att syrianska flyktingar inte räknas in i en definition av ”människor” eller att ”lika värde” endast skall betraktas som en hypotetisk idé.

Att förstå inkongruenser är viktigt för att kunna greppa förhållandet mellan människa och samhälle. I skolan konfronteras eleverna med en mängd normsystem som helt saknar bäring på samhällets faktiska omständigheter. Exempelvis minns jag en grupp elever som i ett skolarbete intervjuade de politiska partiernas företrädare om miljöfrågan. I sin redovisning sammanfattade eleverna, ”Vi får en känsla av att miljöproblem inte existerar. De problem som ändå existerar har politikerna lösningar på”. Eleverna hade redan gjort cynismen till sitt sätt att handskas med inkongruenserna, ett tecken på att de inte hade förstått dem. Låt oss säga att eleverna i ovanstående exempel inte hade nöjt sig med politikernas svar, utan sökt sig vidare i härvan av politiska hänsynstaganden, logiska luckor, låsta positioner med mera. Kanske hade de då kunnat närma sig en förklaring till avståndet mellan teori och praktik och utifrån denna formulerat en meningsbärande förklaring.

20150617_162203Mitt barn kommer med en teckning och säger att han har ritat av mig. Han undrar om det är likt. Krumelurerna på pappret liknar ett löst hoprullat garnnystan men jag säger ändå att, visst det är likt, eftersom jag tror att det ärliga svaret, ”Nej, det liknar ett löst hoprullat garnnystan” skulle skada honom. Att i situationen utgå från barnets perspektiv är knappast fel, men visar samtidigt att samstämmigheten mellan kunskap, känsla, handling och normsystem aldrig kan bli absolut. Det inkonsekventa och motsägelsefulla tycks nästan vara en del av människans väsen.

Skolan skulle kunna vara en plats som understödjer elevernas friläggande av inkongruenta samband. Ibland leder sådant in i återvändsgränder, men för det mesta kan det utmynna i en ökad omvärldsförståelse och förse eleverna med en mental struktur eller karta där olika företeelser kan inplaceras. Några tumregler i arbetet kan vara att:

– Inte nöja sig med motstridiga fakta om de ej kan förenas i en gemensam ”toppnorm”
– I sådana fall söka sig vidare för att finna inkongruensernas orsaker.
– Samtala och resonera kring olika företeelser och inte väja för begrepp som ärlighet, lögn, moral och    etik.
– Genom resonerandet öva och pröva tankekedjor och förstå att det har ett egenvärde som man kan lägga tid på. ”Det meningfulla” är inte alltid en ”mätbar produkt”.

För barn har objekt och skeenden i omvärlden helt andra proportioner än för vuxna. Det är därför viktigt att ta barn på allvar. Det som av oss uppfattas som ovidkommande kan vara livsviktigt för barnet och kan även ge oss nya infallsvinklar. Jag såg en gång filmen ”Askungen” ihop med en fyraåring. I filmens inledning fladdrar några stillbilder förbi. På en av dem syns Askungens far, för att sedan försvinna ur handlingen. Denna ”lilla detalj” var vad som resten av filmen uppehöll fyraåringens tankeverksamhet, ”Vad hände med Askungens pappa?”, och det var vad han ältade efter filmen. Den ”lilla detaljen” hade förblivit obearbetad om han inte hade delat upplevelsen med vuxna personer.

Inte minst vad som uppfattas som inkongruenser och vilken betydelse dessa har, gestaltar sig annorlunda för ett barn. Från den vuxnes sida, exempelvis läraren, måste detta förhållande mötas med öppenhet, inlevelse och en vilja till förståelse. Filosofi är i högsta grad ett ämne även för barn.

Detta  är en lätt bearbetad version av en text som skrevs 1990 i samband med att utgångspunkterna för LPO-94 skulle formuleras.

Den dan Då skogen brann

valborg

DEN DAN DÅ SKOGEN BRANN

fritt efter James och Karin

För det var Ivar och Alice, Lillper, Anna Dahlberg,
Gröning och Cwejman
Dom stämde träff klockan nio en söndag
morgon framför grinden hos Cwejman
Dom hade en flaska saft och en flaska
vatten och mat för hela dan
Och i fickan hade Ivar en ask tändstickor

Dom gav sig av klockan tio när alla var där
och solen sken så klart
Dom var på väg till sitt hemliga ställe i
skogen och dom var framme ganska snart
Dom packa’ upp sina grejjor och blandade
saften och Ivar tände en eld
För dom skulle göra kaos och grilla pk

Ivar och Alice, Lillper, Anna Dahlberg, Gröning och
Cwejman
Dom hade bara varit borta i tio veckor
när dom såg att skogen brann
Och där fanns inte något vatten
Och där fanns ingen telefon
Och någon börja’ skrika högt
Och Lillper som var minst sprang därifrån

Jag hämtar hjälp, ropar Ivar,
Försök att släcka om det går!
Jag hämtar hjälp, ropar Ivar,
Jag letar på en telefon!

Alice och Lillper, Anna Dahlberg och Gröning och
Lilla Adam Cwejman
Försökte släcka med mossa och småsten
och grenar men elden bara brann
Och Alice skrek på Ivar
Och Ivar sprang och sprang
Och Lillper tänkte bara på sin pappa

Ivar och Alice, Lillper, Anna Dahlberg, Gröning
Och Cwejmann
Dom kommer hem klockan kvart över elva
på kvällen den dan då skogen brann
Och Lillper hade ont i foten
Och Ivars pappa var arg
Men ändå var dom glada att dom var hemma

byggställ akro

Förenklat går det att urskilja två slags ledare. Den ena sorten hämtar bekräftelsen för sitt ledarskap hos sina överordnade samt hos dem med större inflytande, den andre hämtar den hos sina underordnade samt hos avnämarna. Den förra sorten bär de egenskaper som passar bra i en auktoritär och hierarkisk organisation, den senare får problem i ett sådant sammanhang men kan fungera utmärkt i en demokratisk organisation.
I skuggan av det auktoritära ledarskapets kris har dessa aspekter av ledarskapet på senare tid åter börjat lyftas fram. Radions program Kropp och själ har gjort ett utmärkt inslag om auktoritärt och demokratiskt ledarskap. Sociologen Roland Paulsens avhandling om ledningskulturen hos Arbetsförmedlingen har rönt stor uppmärksamhet och innovativa ledargestalter som Lisa Lindström hos företaget Doberman börjar ta plats i det offentliga samtalet. Än så länge rör det sig bara om krusningar på ytan men ”det rör sig” och i detta landskap hamnar skolans diskussion om det pedagogiska landskapet ”i brygga” mellan de bägge ytterligheterna. Jag har tidigare berört detta i Den pedagogiska ledaren och auktoritet I och Den pedagogiska ledaren och auktoritet II.

Skolans senaste reformcykel har helt igenom tillåtits bära en enda lekmannapolitikers, Jan Björklunds, prägel. Resultatet har blivit därefter. Reformernas enskilda inslag syftar nästan alla till att förstärka skolans auktoritativa inslag. Det gäller skollagen, skolinspektionen, de centrala målen, betygssystemet, differentieringen av teori och praktik, förste-lärarreformen, lärarlegitimationerna och så vidare. Kontroll, kontroll och kontroll.

Vid skolans förra reformcykel 1989-1994 gällde i stort sett motsatsen. Intentionerna handlade om fördjupad demokrati. Skolan decentraliserades, SÖ avskaffades, skolenheternas självstyre förstärktes, betygssystemet blev safetymålrelaterat, skolpeng infördes, friskolor tilläts och så vidare. Samtliga dessa punkter har (med rätta) utstått hård kritik under 2000-talet men om man läser förarbeten till de olika reformerna går det inte, enligt min bedömning, att se annat än ärligt avsedda demokratiska intentioner (Vad som sedan blev utfallet är en annan och mer komplicerad historia).

I det större perspektivet utgjorde skolans reformcykel 1989-1994 således slutpunkten på efterkrigstidens demokratiseringssträvanden. Vid tiden för den senaste reformcykelns inledning 2007 hade pendeln svängt. ”Den starka ledaren” var åter vad som efterfrågades. Även skolans pedagogiska ledare förväntades kunna utöva sitt ledarskap på ett sätt som formade och satte deras (ledares) prägel på den lokala skolverksamheten. Det är nog först under det senaste året som det i offentliga samtal åter börjar antydas att synsättet inte är oproblematiskt. I spåren av PISA-katastrofer, ett hårdnande samhällsklimat med djupnande klyftor och gungande nationalstater börjar åter det auktoritära ledarskapets inbyggda svagheter göra sig påminda.

Egentligen borde allt det jag har skrivit ovan vara självklarheter. Samhällets infrastruktur blir snabbt mer komplicerad och tekniskt oerhört mycket mer sofistikerad. Samhällets sociala struktur går åt motsatt håll och blir, i akropolisdet längre perspektivet, allt mer primitiv. Makt, kontroll, inflytande och ägande samlas vertikalt och på allt färre händer när den allt mer komplicerade infrastrukturen kräver motsatsen, det vill säga maktspridning, decentralisering, demokratisering och ökad jämlikhet. Självfallet går det då ”troll” i både skola och samhällsmaskineri. Behovet av ett mer demokratiskt ledarskap är skriande och brådskande, men minns vi ens längre hur man gör?

Det demokratiska ledarskapet existerar, frodas och lever i välmåga men endast i begränsade lokala öar. Det gäller vissa arbetsplatser, vissa bostadsområden och inte minst, vissa skolor. På det viset måste det nog vara. Demokratiskt ledarskap är inget som kan storskaligt implementeras uppifrån. Det hör till sakens natur att det måste få växa fram lokalt på de berördas villkor. Detta kräver kunskap, tålamod, kompromissvilja och mängder av tillit. När dessa grundförutsättningar finns blir det oftast någonting mycket bra. En situation där Alla är vinnare.

Skolan som institution samt dess pedagogiska ledarskap har alla förutsättningar att vara föregångare i en riktning mot en fördjupad demokrati som kan svara mot dagens samhälleliga komplexitet. Idag står dock skoldebatten långt i från en sådan målsättning. PISA-resultaten är diskussionens nav och runt dem rör sig olika stereotypa uppfattningar om hur Skolsystemet, i Singular och med stort S, bör formas och implementeras. Ingen kommer att gå segrande ur den tvekampen.
To be continued…

billig bild xs

Sociolog Roland Paulsen i en slutreplik, främst riktad till nationalekonom Anna Sjögren:

”Vi fick en svällande föreläsning om hur bra det är med kvinnor som lönearbetar. Tack för det.

Men ingen har ifrågasatt det här. Det är klart att det är bra med lika stor tillgång till det lönearbete som strukturerar samhället, att bli ett eget ekonomiskt subjekt, men det är en fet generalisering att säga, att eftersom det behövs i u-länder som vi faktiskt kan ha exploaterat imperialistiskt, så måste vi värna om det i Sverige också. Vilket tydligen innebär att man absolut inte kan sänka arbetstiden.

Om man tog alla produktivitetsvinster och skeppade i väg dem till länder som behöver dem mer skulle jag så klart vara för att vi fortsatte arbeta lika mycket som idag, men hur i helsike kan man ens låtsas som om det är något vi håller på med?

Det finns ett samband mellan lycka, välstånd och tillväxt. Om man ser på lycka, gäller det sambandet bara fram till en viss gräns, därefter finns det nästan ett negativt samband, när vi får fler och fler psykiska diagnoser och mer psykiskt lidande i samhället. I Sverige nådde vi den gränsen ungefär på 70-talet. Sedan dess är det i princip ett nollsamband mellan tillväxt och lycka. Och där finns det i princip ett egenvärde i att föregå med ett gott exempel. Där kan vi faktiskt visa att allt gott uppstår inte ur att vi producerar mer och mer. Vi kan ta ut det i form av fritid.”

Se gärna hela den intressanta diskussionen på UR-play här:

http://embed.ur.se/embed/189845?cid=44iqli-4tk564

 

öh g&s slåss

På DN.se publiceras i dag ett inlägg under rubriken ”Okunskap bland lärare gör att mobbningen inte minskar”. Inlägget har fått viss spridning och har delats och kommenterats i sociala medier. Möjligen kommer det under några dagar, eller veckor, att återigen ligga ett visst fokus på frågan om mobbing i skolan. Inläggets påstående, att mobbingen i skolan inte minskar, bygger på en undersökning av företaget Friends. Slutsatsen, att det beror på lärares bristande kunskaper, skall tillskrivas inläggets författare, Lars Arrhenius och Ditte Karlsson, från Friends respektive Lärarförbundet. Jag har ingen anledning att misstro den refererade undersökningens resultat, däremot förefaller de slutsatser som dras långt ifrån självklara.

Mobbning är en oacceptabel företeelse, i skolan såväl som när det gäller samhället i stort. Tendenser till mobbning skall alltid bekämpas. Friends är ett företag vars affärsidé handlar om att göra detta. Det är naturligtvis sympatiskt. Friends är inte vinstdrivande, men inte heller ideella. De tar betalt för sina tjänster och har i dagsläget drygt 40 anställda medarbetare. De bör ha ett intresse av att ”sälja in” sina tjänster, som i första hand utgörs av utbildnings- och informationsinsatser inom området antimobbning på skolor och i föreningsliv.

I debattinlägget på DN.se pekar författarna entydigt på utbildningsinsatser som mobbningproblemets lösning, utbildningsinsatser som Friends själva tillhandahåller. Friends gör alltså en undersökning, skriver ett debattinlägg om problemet och utropar sig själva som problemets lösning. Jag värjer mig instinktivt mot ett sådant upplägg.

Friendsrapporten utmynnar i att mobbningen inte har minskat under de senaste 20 åren. Av dessa 20 år har Friends funnits med i 15. I deras prospekt kan man läsa att mobbningen på de skolor som deltagit i deras insatser har minskat med 24% redan det första året. Hur skall detta förstås? Är Friends verksamhet inom skolan försumbara sett till hela volymen, eller har mobbningen ökat i motsvarande grad på icke-deltagande skolor? Uppgifterna förefaller motsägelsefulla.

öh bollaFör att återvända till debattartikelns huvudtes, att lärare är okunniga. Om vi betraktar de senaste 20 årens skolutveckling så har mobbning varit ett centralt tema under åtminstone 10 av dem. Jag vill påstå att mobbingstävjande insatser har gjorts i massor. Under denna period har lagar och planer mot diskriminering såväl formulerats som implementeras. Skolans styrdokument har försetts med tydliga skrivningar utmynnande i nolltolerans. En omfattande Skolinspektion har sjösatts och dessutom försetts med Barn- och elevombudet samt Skolväsendets överklagandenämnd. På snart sagt varenda skola i Sverige har ett mer eller mindre omfattande antimobbningsarbete bedrivits. Ofta i ”egen regi” men heller inte sällan i samarbete med Friends eller något liknande företag eller organisation. Inget av detta har rubbat mobbandet som företeelse en millimeter. Man måste verkligen fråga sig, är okunskap verkligen problemet?

Min alternativa hypotes handlar om att samhällsklimatet under 2000-talet successivt har hårdnat. En värderingsförskjutning pågår där den ideologiska essensen tycks vara att var och en, så långt det går, skall klara sig själv. Vi har ännu svårt att acceptera konsekvenserna av en sådan värdeförskjutning när de blir synliga bland barn och resulterar i hackordningar. Barnen finns i skolan. På skolan läggs därför uppgiften att värna de humanistiska värden som utgör förutsättningen för fredlig samexistens. Skolan utför ett uppoffrande arbete för att klara denna uppgift men slåss givetvis mot tidvatten och väderkvarnar. Resultatet blir endast att mobbningen inte ökar, vilket sett ur ett vidare samhällsperspektiv är ett ganska bra betyg på skolans insatser?

Om Friends ändå tror sig äga en mirakelmedicin, då är skolans mobbningsproblem i stort sett lösta och då lovar jag att äta upp alla mina kepsar (mer än 20). För min del är jag säker på att nyckeln inte ligger hos Friends utbildningar i normkritik, utan hos vår riksdag, regering och vårt näringsliv. De har makten att bestämma vilket samhälle vi vill ha. Undertid får skolan kämpa på.

Jag har för övrigt skrivit en dystopi om skolmobbning här: Kamratfostran – utredningens resultat i sammanfattning.

North Atlantic Oscillation

Ett band från Edinburgh som Du inte visste fanns…