För eftervärden var det talade och skrivna ordet en guldgruva, förr, då det fanns tid. Nu lever vi i ett kunskapssamhälle som saknar tid, ett badvatten utan barn. I mars detta år valde en trettonåring från Kumla att ta livet av sig. Ett mediadrev utlöstes omedelbart, riktat mot skolan. Några dygn efter självmordet uppenbarades en fruktansvärd sanning, men dessförinnan hade skolan surrats vid pålen. Vårt behov av syndabockar tycks genetiskt nedärvt, outtömligt och skolan ligger illa till, centralt i vårt kollektiva medvetnas synfält. Låt oss återvända till de dygn som föregick det ögonblick då det väcktes brottsmisstanke mot en medelålders man i Västergötland och lyssna på vad våra etermedia förmedlade:
Journalisten frågar kommunens skolchef:
– Visste ni att den här flickan var mobbad på skolan?
– Nej. Jag har ingen information i det ärendet.
– Ingen information alls?
– Nej.
– För i Svenska Dagbladet i dag kan man läsa om två pappor som har haft barn på samma skola som beskriver det som en väldigt stökig skola med trakasserier och kränkningar och en av dem har till och med anmält skolan till skolinspektionen, men det är okänt för dig?
– Nej. Alltså, situationen på skolan är absolut inte okänd för mig. Men den här enskilda eleven och bakgrunden till det inträffade. Det är okänt för mig.
– Vad är det för situation då på skolan som ni har kunskap om?
– Jaa, det är ju en situation som beskrivs som att vi har haft en del bekymmer i skolan, som gör att vi har förstärkt med insatser både på elevhälsan, med styrning och ledning av skolan och med pedagoger. Och vi har uppmärksammat även andra förvaltningar här i kommunen att vi behöver ha ett samarbete kring det här, bland annat socialtjänsten. Det är ju så här med den här typen av problematik, mobbing, nätmobbing… att en del av det här är ju utom kontroll för oss i skolan, men det får konsekvenser för skolans vardag.
– Vilka konsekvenser har ni märkt av då?
– Konfliktsituationer.
– Hur då?
– Ja, i detalj kan jag inte gå in på det, men det har ju varit konfliktsituationer med en orolig miljö i skolan helt enkelt.
– Och vilka uttryck tar det sig då?
– Ja, det är precis som jag säger, en oro i klassrum och i skolan i stort och problem att få studiero och trygghet, och det här är någonting som vi har arbetat med under hösten och vintern och vi har uppmärksammat även det här med att nätmobbing kan vara en orsak till att problem uppstår i skolan.
– Och hur har ni hanterat det då i så fall, just den delen?
– Ja, alltså det är ju lite ironiskt i sammanhanget att vi har planerat under vintern här, aktiviteter som ska pågå här under den närmaste framtiden, bland annat föreläsningar för föräldrar, för personal hur man ska kunna följa sitt barn i umgänget i de sociala medierna, bland annat att vi behöver uppmärksamma det här tydligare, att vi behöver ta ett större ansvar. Och innan vi hinner iscensätta dom här aktiviteterna fullt ut så händer den här tragiska händelsen.
– Så ni har haft det på planeringsstadiet kan man säga, men ni har inte riktigt kommit till skott kan man säga?
– Alltså, vi har uppmärksammat det här problemet både från skolans sida och från föräldrahåll och vi har planerat insatser och dessutom kommer vi att förstärka arbetet i samarbete med socialtjänst och kultur- och fritidsförvaltningen ytterligare ett par ganska stora satsningar som vi kommer att göra framöver.
– Vad är det för satsningar? För du sa föreläsningar för föräldrar till exempel, vad är det mer? Vad kommer… ?
– Sen handlar det om att konkret i skolsituationen vara fler vuxna, att arbeta med flera i nätverksform med alla berörda parter kring elever som har svårigheter av olika slag, och nu pratar jag generellt elever i behov av stöd, och det kan vara både pedagogiskt och socialt och på annat sätt… att vi behöver ha en helt annan samling kring dom eleverna och se till att vi optimerar insatserna med samarbete helt enkelt.
– Men det, förlåt, det låter på dig som att det är en lite avgränsad grupp, alltså det är en grupp elever som man lite grann ändå kan identifiera som ett problem?
– Nej, alltså, jag vågar inte säga att jag kan identifiera dom eleverna, utan det här är nog ett, alltså om man pratar om mobbing, så sa jag till en annan journalist här under dagen, att mobbingen har ändrat karaktär eftersom den pågår på ett annat sätt än vad vi kanske är vana vid tidigare, via sociala medier är det mycket svårare att bevaka och identifiera vad som pågår.
-Vi har också med oss Elza Dunkels som är internetforskare vid Umeå universitet. Välkommen. Om man ska tala om ansvar, skolans ansvar, föräldrarnas ansvar eller socialens ansvar, hur drar man gränserna här?
– Ja, alltså jag tycker inte riktigt att man kan skjuta ifrån sig på det här sättet och säga att skolan inte kan ha kontroll över det här. Skolan har, om vi pratar i generella termer väldigt dålig… kontroll över mobbing, utan oavsett om det sker på nätet eller om det sker i skolan, utan det är ett problem för skolan oavsett i vilket rum den här mobbingen sker.
– Som dom borde ha kontroll över då tycker du?
– Ja. Eller, det är väl inte jag som tycker det, utan styrdokumenten säger ju det, att man får inte, det, det ska ju inte vara så att man skickar sitt barn till skolan och dom mobbas. Det är ju inte okey på nåt sätt, varken juridiskt eller etiskt.
– Men här låter det ju som att det finns mycket tankar i Kumla och det är föreläsningar för föräldrar och det ska vara fler vuxna runt dom här stökiga eleverna och sånt där, eh, eh, låter det inte betryggande, tillräckligt?
– Det är säkert jättebra, definitivt. Det är lite tråkigt att det har dröjt så länge, dels därför att vi har haft internetanvändning bland i princip hela befolkningen i drygt 15 år i Sverige. Det är ju en hel generation då, som har vuxit upp under den här tiden, så att det är ju inte dags nu, att börja blanda in nätet i det här. Men sen så handlar det ju om mobbing över huvud taget. Det finns ju ingen som helst anledning att göra nån åtskillnad mellan mobbing som sker på nätet och utanför nätet, utan det är skolans ansvar.
– Men i 15 år säger du att nätet funnits och det är ju sant, men diskussionen om hur mobbingen tar sig uttryck, den är väl ändå betydligt yngre än så?
– Ja, eh, lite yngre än så, öh, men vi har definitivt pratat om olika baksidor av nätanvändning i mer än 15 år, utan tvekan.
– Men du har ändå forskat på det här då, intervjuat många tonåringar om vad dom har för sig ute på nätet och så… har du nåt, vad ska man säga då, recept eller nån form av goda råd här för hur vuxenvärlden ska hantera det här, för de unga klarar det ju uppenbarligen inte själva?
– Nej, så är det ju. Det, alltså, mobbing är ju ett problem som vi vuxna måste ta tag i för det är, som du säger, uppenbart att, att barnen inte kan hantera det där själva och att det uppstår nån sorts Flugornas herre-mentalitet då när, när barn lämnas åt varandra, åt sig själva, öh, så att det här handlar ju alltså om att vi ska titta på problemen med mobbing över nätet. Då handlar det om att vuxna behöver förstå sin egen del i det här och prata egentligen mindre om nätet och prata mer om mobbing och sociala relationer, för det blir ett sätt att uppvärdera också dom kunskaper man redan har. Om man till exempel jobbar i en skola, att förstå att den utbildning som jag redan har, den är tillräcklig för att ta tag i dom här sakerna även på nätet, öh, så det är kanske en risk med att man använder ord som nätmobbing, att det framstår som att det är nåt speciellt och att man kanske behöver bjuda in nån expert som hjälper till med det.
– Vi får säga tack…
