Feeds:
Inlägg
Kommentarer

februari 26, 2023 av klalin

En incident på Svea College

V

För en gångs skull hade Anders Svärd tagit bussen. Arenabygget, där han hoppades få nytt jobb efter att hans nuvarande arbetsgivare gått i likvidation, låg i andra änden av den busslinje som passerade Hästvägen utanför deras Hindgata innan den cirklade sig upp mot Oxbo. På bussresan hem hade han ändå varit nedstämd och irriterad över dagens händelser. Arenan var ett gigantiskt bygge. Det borde kunna ge honom jobb för ett par år framöver och det var också vad som erbjöds honom, dock under vissa särskilda förutsättningar. En platschef som knappt kunde svenska hade mött honom och visat in honom till ett platskontor som inte var större än en toalett och mer primitivt än en städskrubb. Platschefen bredde på bruten svengelska ut texten om vad som var viktigt i den bransch där han arbetat i över tjugo år och han orkade inget annat än att umma, humma och le. Under rundvandringen på arbetsplatsen hade han inte mött mer än någon enstaka gammal bekant, resten var polacker eller från baltstaterna. Jobbigast blev det när de skulle diskutera lönen. Budet låg flera tusenlappar under vad han tänkt sig och platschefen gjorde tydligt att det inte fanns något utrymme för förhandlingar. Det slutade med att de kommit överens om att han skulle använda sin gamla firma och jobba som inhyrd egen. Under bussresan hem hade han räknat på det hela och bittert insett att nettosumman inte blev mycket högre än vad han skulle ha fått om han blivit sittande på lådan.

– Förbannade EU, sade han högt till sig själv och var nära att sparka till den med småmynt halvfulla kaffemugg som en rödögd romsk tiggare råkat ställa provocerande nära entrén till kebabstället intill busshållplatsen.

När han rundade garagelängan på Hindgatan och kunde se uppfarten till sin egen entré var fortfarande inte mer än halva kebabrullen uppäten. Hemma skulle de snart äta middag. Kebaben var ett idiotiskt infall som han själv hade svårt att förstå. I höjd med Hindgatan nummer två blev han stående och såg bort mot femman. Den låg endast ett par dörrhål från deras uppfart. Det hade stått tomt i mer än två månader, men nu verkade det som om folk rörde sig där. Var det äntligen sålt?  Sedan området var nytt hade Conny och Rose-Marie Wallin bott där med fem, eller var det till och med sex barn. De var om sig, kring sig, och hade nästan alltid ett finger med när något hände i kvarteret. Conny var nog, sett över tid, grannföreningens mesta styrelseledamot och hade under ett par perioder även varit dess ordförande. När det skvallrades kunde det heta att de var påflugna och dominanta, men de var ändå omtyckta och respekterade i kvarteret. Conny hade diabetes. Ingen hade tänkt särskilt på den saken innan det blev allt mer påtagligt hur illa han for av sjukdomen. För ett par år sedan blev han helt sjukskriven från sitt jobb på en privat bilprovning och orkade sedan inte komma tillbaka som anställd. Han försökte få förtidspension men nekades. Så småningom hamnade han i fas tre och familjens ekonomi var uppenbart körd i botten. En tidig måndag morgon för drygt två månader sedan kom kronofogden och bar ut alla möbler. Huset lades på exekutiv auktion. Nu var den tydligen genomförd och någon var i färd med att flytta in.

   Ett antal lådor låg staplade på uppfarten. Anders var så pass nära att han kunde urskilja klädsel och anletsdrag på den man som tycktes övervaka vad som verkade vara flyttgubbar i arbete. Han stannade upp vid en papperskorg och försökte tugga i sig det sista av kebaben samtidigt som han kisade in mot den lilla trädgården. Mannen var välklädd, ganska lång och tunnhårig. Antagligen var han betydligt äldre än honom själv. Han hade något bekant över sig, någon slags kändis? Anders bestämde sig för att gå fram och heja, vek ner den folie som omslöt kebaben för att tugga i sig bottenskrapet. Han tryckte in det i munnen och en rännil av blandad sås rann mellan fingrarna på honom, landade på hans skjorta och på byxorna, nära grenen. Han grinade illa, torkade av det värsta, och slängde de kladdiga resterna innan han lyfte upp sin arbetsbag i famnen för att dölja fläckarna och stegade fram mot Hindgatan fem. Han hade kommit på vem mannen var.

   Lena satt vid köksbordet med dagens post uppsorterad i ett antal prydliga högar. Hon hade satt ett par enkla spännen i sin kastanjebruna lugg för att den inte skulle falla ner i ögonen. Överst i högen låg ett kuvert från Svea College. Hon sprättade det med en slö sax och vecklade ut brevet. Det var en kallelse till elevvårdkonferens. Informationen var knapphändig. Anna Svärd med vårdnadshavare kallades av rektor Hans Högberg. Med på mötet skulle även klassmentor Jeanette Lysander vara samt studie- och yrkesvägledare Rita Haglund och kurator Bodil Kjellén. Vid frågor kunde man ringa rektor Hans Högberg på ett nummer som Lena visste gick till en värdelös telefonväxel eftersom hon försökt ringa det tidigare i ett par andra sammanhang. Hon tittade på tid och datum för mötet och svor tyst för sig själv. Det låg på samma dag och bara en halvtimme efter den tid hon fått av vårdcentralen för provtagning. Det skulle aldrig fungera. Nu skulle hon bli tvungen att strula med att omboka någon av tiderna.

Det rasslade till utanför entrédörren. Genom köksfönstrets fördragna bomullsgardin såg hon en skugga röra sig och strax därpå stod Anders i hallen.

– Hej. Skönt att vara hemma. Vilka finns i huset?

Han såg upprymd ut och hade bråttom med att få av sig skorna.

– Bara jag. Ja, Viggen förstås.

Hunden slog några slag med svansen, utan att resa sig ur sin korg. Anders klev in i köket och slog sig ner vid köksbordet mitt emot Lena.

– Post?

– Jo. Post.

– Något till mig?

Lena räckte över kallelsen som kommit från Svea College. Han tittade flyktigt på den, lade ner den på köksbordet och sa: – Conny och Rose-Maries är äntligen bebott igen. Och vet du vem som har flyttat in?

Lena tittade upp utan att visa något större engagemang. Hon skakade på huvudet och Anders fortsatte: – Lennart Flodin, kommunalrådet. Jag mötte honom själv på vägen hit.

Lenas blick sjönk ner på hans skjorta.

– Men vad du ser ut. Har du gått omkring så där idag?

Anders såg ner på sitt bröst.

– Äh, jag har spillt bara. Hände nyss. Jag ska byta.

Han började långsamt knäppa upp knapparna i sin skjorta.

– Men det är väl en intressant nyhet att ett av stans kommunalråd flyttar in i vårt område. Han sitter i kommunstyrelsen. Fattar du vilken nytta vi kan få av det?

Lena började sprätta ett av fönsterkuverten. Hon hade burit på en molande grundirritation redan innan Anders dök upp och nu späddes den på. Först av att han inte läst kallelsen från Svea College, sedan av hans flottiga kläder. Hon vecklade ut en faktura från Bredbandsbolaget och svarade stramt: – Alltså, jag har svårt att tro på det. Varför skulle en sådan höjdare flytta in här? Har han inte köpt till sina barn, eller något i den stilen?

– Nej. Här var fint, tyckte han och varför skulle han inte kunna tycka det. Du har väl också sagt att du gillar det här området och att du inte vill flytta?

– Jodå. Men det är ändå inte Sigridsdal. Varför någon skulle sälja en flott kåk där uppe för att flytta in här, konstigt om du frågar mig. Han är ju moderat dessutom.

Anders hade fått av sig sin skjorta och stod åter i hallen, på väg in i den anslutande tvättstugan.

– Vad pratar du om? Det finns väl många moderater här.

– Anders, se dig omkring. Vilka är det som bor här? Rune Bolunds byggfirma är kanske halvkänd i stan. Häftigare än så blir det inte.

Anders kom ut från tvättstugan och trädde en vit pikétröja över huvudet.

– Jo, nu flyttar Lennart Flodin in. Det blir kanonbra. Han sätter sig i vår styrelse, värdet på kåkarna ökar, fler flyttar hit som har gott om pengar. Alla blir nöjda och glada.

– Ja, om du säger det så. Det är skönt att det inte står tomt längre hos Conny och Rose-Marie. Kan du läsa brevet jag gav dig nu?

Anders satte sig åter vid köksbordet och skummade brevet från Svea College. Han skakade på huvudet och lade det åt sidan.

– Elevvårdskonferens. Varför då?

– Vet inte. Antagligen för att domen i tingrätten har kommit.

– Ja, och? Tror de inte att vi känner till det?

– Anders, jag vet inte. Men du får banne mig följa med på mötet. Jag vägrar att gå utan dig.

– Men om jag inte kan?

– Anders, du måste lova att du följer med. Jag sitter inte där ensam med Anna en gång till.

– Om det är så viktigt så, svarade Anders och reste sig igen.

– Tack. Men vänta med att anteckna tiden. Jag ska försöka boka om den.

– Varför då?

– Äh, jag har en tid på vårdcentralen.

– Varför då?

– Rutin bara. Provtagningar.

Lena blev medveten om den molande smärtan under armhålan. Hon reste sig, gick genom hallen och vardagsrummet, öppnade altandörren och drog in ett djupt andetag. Luften var hög och klar. Hösten var påtagligt på väg nu.

Publicerat i Epistemologi, Politik, Skoldebatt | Märkt , | Leave a Comment »

En incident på Svea College, IV

februari 14, 2023 av klalin

Hans Högberg, rektor, hade det största av rummen i den korta administrativa korridoren. Trots det kändes det dammigt och instängt, kanske för att det saknade fönster, kanske för att det, förutom ett stort skrivbord, var belamrat med tre överfyllda bokhyllor, ett stort värdeskåp samt ett litet brunt konferensbord med fyra stolar. Rektor Högberg satt apatisk och glodde på sin whiteboardtavla. Han tänkte på sin övermäktiga att-göra-lista och vad han borde ta tag i. Brandskyddsplanen borde sedan länge uppdateras, liksom likabehandlingsplanen och planen för det systematiska arbetsmiljöarbetet. Han borde börja planera för alla medarbetarsamtal och reservera datum och tider för dem i sin redan överfyllda kalender. Årets incidentrapporter, åtgärdsplaner och andra elevutredningar låg fortfarande i en hög i säkerhetsskåpet. De borde systematiseras och arkiveras. Han borde analysera och utvärdera årets tredje omgång av arbetsmiljöenkäter som fortfarande låg orörda i hans dator och utifrån sin analys ”skapa en genomtänkt strategi för skolutveckling” som det så tjusigt hette med Skolinspektionens språkbruk. Framför allt borde han vara synlig och röra sig ute i verksamheten. Kanske borde han äntligen göra en plan för de lektionsbesök han sedan länge föresatt sig att genomföra. Hans dörr stod på glänt och ett dämpat sorl, då och då stegrat till dunsar, smällar, ett rop eller skratt påminde honom om den verksamhet som bedrevs där ute. Han suckade uppgivet inför sin att-göra-lista, visste att vad han än företog sig så skulle kontorsdörren ofelbart strax därpå öppnas och någon ny akut katastrof skulle gå före allt annat. Det kunde vara en lärare som förlorat kontrollen över en lektion, en stöld ur något elevskåp, en rasande förälder som krävde förklaringar på sonen eller dottern dåliga betyg, en journalist som ville undersöka skolbibliotekets standard. Det kunde vara snart sagt vara vad som helst. Nu var det Kenneth Paulsson som knackade försiktigt på den halvöppna dörrens insida. Rektor Högberg såg upp och svalde en svordom. Paulsson harklade sig,

– Kan jag komma in?

– Visst.

Hans slog igen sitt anteckningsblock medan Kenneth Paulsson drog fram en besöksstol och satte sig på andra sidan det väldiga skrivbordet.

– Jo, alltså, hur blir det nu, med saker och ting?

Hans Högbergs axlar åkte upp en aning. Han hatade den typen av trevande och intetsägande inledningar som krävde direkta motfrågor. Han replikerade: – Med saker och ting?

– Ja, alltså, det här har vi ju redan diskuterat. Efter det som har hänt verkar det väl ändå lite ohållbart att Anna Svärd ska gå kvar på den här skolan. Jag och antagligen inte bara jag, upplever att hon är en tickande bomb och jag känner faktiskt inte riktigt att jag kan ta ansvar för att hon finns på skolan. Jag uppfattade det som att vi var överens om det här men som det är nu är hon ju inte ens tillfälligt avstängd, om jag har förstått saker och ting rätt?

Hans skruvade på sig.

– Själva händelsen ägde ju faktiskt rum före sommarlovet och eftersom det hela hamnade i tingsrätten har vi ju blivit tvungna att avvakta domstolens utslag.

– Som har kommit nu, fyllde Paulsson i.

– Jo, som har kommit nu och därför planerar vi att snarast kalla elev med vårdnadshavare till ett elevvårdssamtal, om en vecka ungefär. Sedan får vi se vad som kommer upp där och fatta vidare beslut utifrån det. Vad jag kan bedöma är det väl inte uteslutet att det blir aktuellt med ett skolbyte.

Paulsson fnyste.

– Inte uteslutet. Hon måste bort helt enkelt. Jag kan som sagt omöjligt ta ansvar för någon säkerhet med henne vandrande i skolans lokaler.

– Det behöver du i och för sig inte heller.

– Vad menar du?

– Det är ytterst mitt ansvar. Jag är rektor.

– Formellt ja, men i praktiken gör ju inte det att vi känner oss tryggare ute i verksamheten.

Paulsson lät påstridig nu och Hans Högberg kände ilningar av intensiv olust ansätta sina skuldror. Han ville få slut på samtalet.

– För övrigt är det inte jag som fattar beslut om avstängningar eller skolförflyttning.

– Nej, det är skolans huvudman men det sker väl ändå på din inrådan?

– För huvudmannen är en elevflytt i första hand etthundrasjuttiofem tusen kronor i förlorad intäkt. Men oavsett vilket måste saker ske i rätt ordning och nästa punkt är alltså ett elevvårdssamtal.

Paulsson reste sig.

– Nåja, jag ska höra vad facket säger.

– Gör du det, sa Hans Högberg samtidigt som han böjde sig ner mot en skrivbordslåda, en signal på att annat arbete vidtog.

– Förresten.

Kenneth Paulsson stannade halvvägs mot dörren.

– Det var en sak till.

Rektor Högberg frös fast i sin rörelse med handen på skrivbordslådan. Han log ansträngt.

– Vadå?

– Maria Rodriguez.

Högberg svalde ett antal otidigheter och svarade tappert: – Vad är det med henne?

– Det känns helt enkelt ohållbart att vi delar arbetsrum och det antar jag att du förstår.

Högberg lutade sig bakåt i den mjuka kontorsstolen och drog i sina fingerleder på ett sätt som alstrade ett knastrande ljud.

– Men ni är ju fem personer där?

Kenneth Paulsson hade nu återvänt till sin stol på andra sidan skrivbordet.

– Det handlar inte om huruvida vi är två eller fem eller tio personer. Situationen är ohållbar. Idag kom hon intravande på tjänsterummet med tre elever i släptåg när jag satt och förberedde prov. Du måste flytta på henne.

Hans insåg att Paulsson inte skulle släppa frågan, att den skulle förfölja honom och utgöra ett psykosocialt arbetsmiljöproblem tills dess han vidtagit någon typ av potent åtgärd. Han sökte efter ett slagkraftigt men intetsägande svar när en snilleblixt landade välkommet i hans prövade huvud.

– Eller så flyttar du, hörde han sig själv säga.

– Jag?

Kenneth Paulssons ögon var uppspärrade och klotrunda. Han såg nollställt förvånad, nästan ugglelik ut.

– Vad menar du?

Högberg samlade sig och sa: – Kopieringsrummet har ju flyttat ut i vinkeln längst ner i korridoren. Elevassistenterna som flyttade in försvinner vid månadsskiftet. Då kan du ta det.

– Varför då?

– Tja, för att du är förstelärare till exempel och har uppgifter utöver den rena undervisningen.

Paulsson fnyste.

– Desto viktigare att jag finns i ett kollegialt sammanhang. Men nu har du ju en bra lösning åt Maria Rodriguez. Flytta dit henne. Det är mitt förslag.

Han reste sig åter för att gå men stannade i dörröppningen och vände sig om.

– Då kan hon ju ha hur mycket elever hon vill på sitt tjänsterum.

Rektor Högberg suckade djupt och återgick till sin strängt upptagna apati.

Publicerat i Epistemologi, Politik, Skoldebatt | Märkt , , , , | Leave a Comment »

III

februari 12, 2023 av klalin

Kenneth Adrian Paulsson satt vid ett av fem skrivbord i det arbetsrum som avdelats för vad som blivit i första hand språklärare. Han hade sin vana trogen sträckt ut de långa benen och lät fötterna vila mot det lägsta planet i bokhyllan bakom skrivbordet samtidigt som han lutade sig över en komplicerad korsordskonstruktion som skulle mäta elevernas kunskaper i svenskans ordklasser. Det hade från början verkat enkelt men ju mer han arbetade med det desto mer osäker blev han på om det verkligen gick att göra som han hade tänkt från början. Saker och ting skulle bli substantiv, hade han tänkt sig men sedan kommit på att saker och ting ju faktiskt i sig själva inte var några substantiv. Det var först när de placerades i någon typ av grammatiskt sammanhang, en meningsbyggnad, som de blev substantiv. Han mindes vad hans gamle mentor på universitetet sagt: – Substantiven finns inte där ute. De går inte att sälja, köpa eller äga. Substantiven finns i språket och endast där.

En introvert irritation var under uppseglande hos Kenneth när dörren till arbetsrummet slogs upp och Maria Rodriguez kom in, tätt följd av tre elever. Hon skrattade gällt åt något som hade sagts på vägen och började bläddra i de väldiga högar som alltid låg upptravade på hennes skrivbord. Hon rotade fram några häften och vände sig mot eleverna.

– Här, sa hon. Här är något som jag tror är lämpligt för er att börja med. Det är en artikel som beskriver de sista timmarna i Jim Jones läger innan giftet börjar delas ut.

Eleverna tog emot, tackade och försvann slamrande ur rummet. Maria sjönk ner i rummets enda fåtölj och började knappa på sin mobiltelefon. Kenneth följde henne med blicken. Hans mun och ögon bildade tre raka streck i det bleka ansiktet.

– Och vad har Jim Jones självmordssekt med svenskämnets centrala innehåll att göra, om jag får fråga?

   Maria lyfte blicken från sin mobil och såg på honom med öppen mun.

– Va? Nej, det handlar om gestaltning. Där är det väl egalt vad det är som gestaltas?

Hon återgick till telefonen men Kenneth fortsatte.

– Egalt. Och då tycker du att en självmordssekt är ett lämpligt tema för fjortonåringar?

Maria svarade utan att se på honom.

– Det var deras idé, inte min. Och, nej, jag har i och för sig inget problem med att mina elever får närma sig ett svårt ämne. Jag kan ta ansvar för det.

Kenneth trummade med fingrarna mot skrivbordsskivan.

– För övrigt borde väl gestaltning ligga redan under våren i sjuan?

Maria lade ner telefonen, knöt sina händer i knäet och såg nu stint på honom.

– Varför då Kenneth. Varför borde den det?

– Därför att det rimligtvis blir så om man följer de råd och anvisningar från Skolverket som vi gemensamt har bestämt oss för att vi ska utgå ifrån. För övrigt tycker jag att det är ytterst olämpligt att komma inramlande i arbetsrummet med elever i släptåg. Här kan ju ligga provmaterial, elevomdömen och allt möjligt helt öppet.

Maria skruvade på sig och höjde rösten en aning.

– Alltså, vad är det med dig egentligen. Varför är du på mig precis hela tiden? Är det för att jag lämnade in en incidentrapport?

Kenneth drog ut benen under skrivbordet och rätade på sig i stolen.

– Verkligen inte. Tingsrätten har ju som bekant fastslagit att det inte var någon incident.

– Det jag blev vittne till var en incident, oavsett vad tingsrätten kommit fram till och det hade varit tjänstefel av mig att inte rapportera.

Nu höjde även Kenneth rösten

– Det var nödvärn. Hon var ju bindgalen.

– Du, var bindgalen Kenneth. Du brast i omdöme. Det var vad jag såg med mina ögon.

  Kenneth försökte le.

– Verkligen inte. Jag bara ingrep i situationen.

– Ingrep. Jo, tack.

Maria reste sig ur stolen och gick till sitt skrivbord samtidigt som hon fortsatte: – Du skrek, skitunge, tror jag faktiskt och du vräkte henne med full kraft in i väggen. Lilla Anna…

Hon blev stående framför sitt skrivbord.

– Hon skrek allt möjligt och hon vevade med armarna, fräste Kenneth och reste sig även han. Han var ett huvud längre än Maria.

– Jodå, fortsatte Maria med matt stämma. Anna skrek och hon kastade även den där lådan med tavelsudd tvärs genom lärarrummet. Jag såg det. Men det motiverar inte ditt våld.

– Nej du, jag har inte tid med det här längre.

Kenneth rafsade ihop några papper och tog ett par steg mot dörren.

– Om du vill envisas med att tingsrätten fabulerar i sin friande dom så är det inte mitt problem men jag tycker att det är oprofessionellt agerat av dig.

Maria sjönk ner i stolen vid sitt skrivbord utan att se åt hans håll. Han blev stående med handen på dörrhandtaget.

– Vet du vad jag tror?

Han fortsatte utan att invänta hennes reaktion: – Jag tror att det här bottnar i en ilska över att jag fick tjänsten som förstelärare.

Maria reagerade fortfarande inte. Kenneth tryckte ner dörrhandtaget och öppnade dröjande dörren några centimeter.

– Sedan inser du säkert att jag måste lämna en incidentrapport till rektor Högberg om den här ovanan att ha elever bland sekretessmaterialet på våra tjänsterum.

Kenneth drog upp dörren och försvann med taktfasta klapprande steg. Maria drog in luft och blev sittande i flera sekunder med lungorna fulla. Hon lät sedan luften sippra ut, långsamt, mycket långsamt.

Publicerat i Epistemologi, Politik, Satir, Skoldebatt | Märkt , , , , | Leave a Comment »

En incident på Svea College.

februari 8, 2023 av klalin

II

Lena låg klarvaken. Klockan hade passerat midnatt och hon kände svetten klibba mot det varma täcket. Hon rullade åter över på sida och drog upp täcket så att fötterna blev fria men ingen ställning kändes vilsam. Hon såg Anders konturer i det mörka sovrummet. Han sov tungt med djupa väsande andetag. Genom väggen kunde hon höra ett svagt mummel, antagligen från någon film som Rebecka fortfarande låg vaken och tittade på. Annas äldre syster var sjutton nu, ingen stjärna i skolan hon heller men hade i alla fall fotbollen som hon lade nästan all vaken tid på.

Lena reste sig med stöd av armbågen och sträckte sig efter sin mobil, kände hur det åter högg till strax under armhålan. Hon slog Annas nummer men möttes av samma automatiska svarsmeddelande som vid de tidigare försöken. Helvete, var höll hon hus? Annas frånvaro och den molande smärtan under armhålan skapade lika delar ångest. Hon sjönk ner på rygg och lät blicken vandra mellan de fjärilslika skuggor som nattljusen skapade i takets ojämnheter. Upphuggna tankefragment snavade över varandra i hennes trötta huvud. Så blev hon liggande länge. Livet var fan inte rättvist.

Ytterdörren slog igen. Hon var med ens klarvaken och tittade på mobilens upplysta display. Nästan halv två. Hon kunde höra Annas tassande steg nere i köket, hur hon öppnade kylskåpet och hällde i sig några klunkar direkt från mjölkpaketet. Jävla unge, hann hon tänka mitt i lättnaden över att hon var hemma. Minuten senare stod Anna i dörröppningen till sovrummet.

– Är du vaken?

– Skönt att du är hemma. Var har du varit?

– Äh, ute bara.

Lena drog upp kudden bakom huvudet mot sänggaveln och lutade sig till halvsittande.

– Kom hit Anna. Sätt dig.

– Pappa sover ju. Tänk om vi väcker honom.

– Han vaknar inte, kom.

– Vänta då.

Anna vände och försvann med lätta steg nedför trapporna. Lena hörde åter kylskåpsdörren, lite prassel och stegen i trappan. Anna uppenbarade sig åter, med en apelsin i näven. Hon satte sig ytterst på sängkanten och började långsamt lossa apelsinens skal med sin långa tumnagel.

– Nu är jag här. Vad vill du?

Lena log. Annas omväg över apelsinen kändes så välbekant.

– Jag vill veta var du har varit.

– Ute, sa jag ju. Är det här ett förhör?

– Lägg av, Anna. Vad är det för världsbild du har? Jag är din morsa och jag har rätt att veta var du har hållit hus.

Anna drog tumnageln genom apelsinens skal och suckade djupt.

– Först gick jag ut genom dörren. Sen gick jag Hindvägen ner till Stallgatan. Där genade jag runt Netto till Oxboleden där jag gick över övergångsstället och ner till cykelbanan som följer kanalen. Den gick jag till Köpmansbron, som jag gick över. Sen följde jag Musketellgatan, eller vad den heter, bort till Burger King. Där köpte jag Pommes. Jag doppade dem i en mugg med ketchup samtidigt som jag messade Vanja och Fariba. Men ingen av dem svarade. Så då chattade jag en stund på, det spelar ingen roll. Ja, sen gick jag samma väg hem.

Lena såg på henne att hon talade sanning så långt.

– Men det kan väl inte ha tagit fyra timmar?

– Sen satt jag här utanför. I garaget. I bilen.

– Men, varför? Varför kom du inte in?

– För att ni skulle somna, orkade inte bråka. Mamma, jag vill verkligen inte prata om det. Jag behöver sova.

Anna hade lyckats lossa apelsinskalet i ett sammanhängande stycke och började dela frukten i klyftor. Lena såg tankfullt på sin dotter.

– En sak bara.

– Vadå?

– Som jag minns det så var den där Paulsson en av dina lärare de första veckorna när du kom till Svea College. Sedan har han inte varit det.

– Och?

– Bytte ni lärare?

– Ja. Eller, jag bytte lärare.

– Vadå bytte?

– Han var skitkonstig, så jag bad om att få byta klass.

– Men det har du ju inte gjort. Väl?

– Jo, på svenskan. Jag har Maria, Maria Rodriguez.

Anna lossade det tunna skinnet från en apelsinklyfta och stoppade det i munnen. Lena betraktade henne, såg att hennes händer darrade, bara en aning.

– Men då måste det ju ha hänt någonting?

– Nej, eller, han var konstig bara. Mamma, jag orkar verkligen inte.

– Konstig? Ge något exempel.

– Jo.

Anna drog in andan, som om hon samlade sig.

– Typ att vi skulle välja ut en svensk roman som vi skulle läsa och då hade jag förstås glömt det. Då hämtar han en äcklig barnbok på skolbiblioteket och säger att, den här kan vara något för dig att börja med så att vi kommer någonstans. Liksom.

Hon tystnade och stoppade en apelsinklyfta i munnen, blundade och sa vädjande,

– Mamma, kan vi sluta nu? Jag behöver faktiskt sova.

– Vilken barnbok var det?

Anna höjde rösten.

– Spelar roll. Det var en fucking bäbisbok.

– Vilken?

Anna sjönk ihop och såg uppgiven ut.

– Lilla Anna och långa farbrorn.

Lena fnissade, fnissade mera. Det kändes totalt omotiverat men gick inte att hejda. Det bubblade fram, bara så där.

Publicerat i Genomslunket | Leave a Comment »

Post Corona 2023

februari 6, 2023 av klalin

Roman

Publiceras per kapitel cirka varannan dag på denna plattform. God läsning.

Arbetsnamn:           En incidentrapport på Svea College

Författare:               Klas Lindelöf

Del I

”Över alltsammans går vardagen grumlig och grund, med många små bakvatten och virvlar.

Människorna myllrar omkring varandra. Den ena vet så lite om den andra.”

                                                                                                                 Cora Sandel

I

Anders Svärd vägde på stolen och hade blicken fäst vid en punkt bortom frysdörrens alla kylskåpsmagneter. Värken från veckor av innertaksmontage ilade i hans skuldror.

– Hur är det ens möjligt. Hur kan läraren gå helt fri? Det är bevisat att han misshandlade henne och Anna är fortfarande bara ett barn. Hon är tvingad att gå dit. Skolan är obligatorisk. Skyldig till, vad hette det sa du?

– Ofredande, eller våld mot tjänsteman.

Lena Svärd, van vid krångliga texter från många år på pastorsexpeditionen såg upp från tingsrättsprotokollet och inväntade sin makes svar. Det av småbarnstider nednötta radhusköket var kvavt och instängt. År av snabblagad middagsmat hade lämnat sina outplånliga doftspår.

– Ofredande, våld?

Anders rätade upp sig och såg granskande på sin yngsta dotter, Anna Svärd. Hon satt hopsjunken på platsen närmast fönstret med en armbåge på bordet och snurrade ett rosa hårband runt en tesked. Hennes ljusa raka lugg hade fallit ner framför ögonen. Han slog ut med handen.

– Hon blev inkastad med kraft i en betongvägg av en vuxen person som kallar sig tjänsteman. Hon skadade sig. Hur fan kan någon få det till ofredande och våld mot?

– Nödvärn, kallas det. Hon skrek och vevade med armarna mot målsägande, adjunkten Kenneth Adrian Paulsson.

Anna dängde teskeden i bordet.

– Kenneth är en jävla idiot.

Hon slog till brödkorgen så att den for tvärs över köksbordet och landade på golvet strax intill hundens matskål.

– Jag hatar honom. Han är ett fucking äckel.

– Han är förstelärare, sa Lena.

– Jamen och! Hur fan har det gått till, skrek Anna.

Anders böjde sig över bordet, nappade till sig tingsrättsprotokollet och såg på sin fru.

– Jag tycker det börjar låta som om du försvarar den här läraren. Är det så?

– Jag läser bara vad som står i domen.

– Och tycker att det verkar bra och rättvist?

Lena ryckte på axlarna.

– Det har jag inte sagt.

Hon reste sig och gick bort till diskbänken.

– Men kanske hade det sett annorlunda ut om Anna inte hade…

Anna såg upp.

– Hade vadå?

– Hade. Ja, käftat emot jämt.

Anna drog i ärmarna på sin gula munktröja och korsade armarna över bröstet. Hennes tunna gestalt tycktes krympa en aning.

– Käftar jag emot?

Lena ryckte uppgivet på axlarna.

– Jo, ja. Det händer faktiskt.

Anders lade händerna på köksbordet.

– Alltså det här är inte klokt. Vi blir dömda i rättegång och får betala både böter och skadestånd trots att det är Anna som är offret och du pratar om att den där typen, Paulsson, är förstelärare och att vår dotter käftar emot.

– Jag menar inte så.

Nu höjde Anna armarna och tecknade med fingrarna på sitt karakteristiska sätt.

– Jag vet exakt vad du menar. Du menar att jag ska vara den där snälla och tysta lilla tjejen på raden längst fram som låter Jävelkenneth stå böjd över ens axel och flåsa med sin äckliga andedräkt och själv ska man bara som, jo och ja och tack så jävla mycket för hjälpen jag inte ville ha. Men vad tråkigt för dig då mamma, att jag aldrig tänker sjunka så lågt.

Lena vände sig om och lät de kastanjebruna ögonen tränga rakt genom sin dotter.

– Du! Vem var det som tröstade och stöttade dig och som anmälde den här skiten redan samma dag som det hände?

Anna och Anders teg. Lena tog några steg över köksgolvet och lyfte fjärrkontrollen till den TV som stod inklämd på en hylla mellan skafferiet och skiljeväggen mot hallen. 

– Nu börjar lokala nyheterna. De tar antagligen upp domen.

TV:n fladdrade igång och de välbekanta speakerrösterna fyllde rummet. Lena iakttog sina familjemedlemmar. Anna snurrade åter sitt rosa hårband runt en tesked. Anders satt lutad över tingsrättsprotokollet. Hon noterade flyktigt att hans evigt snaggade frisyr hade grånat den senaste tiden och att hårfästet kröp allt längre upp på hjässan. Han såg upp på henne.

– En annan sak man kan fundera över är varifrån vi ska få pengarna.

– Det är väl ändå inget vi behöver diskutera just nu, svarade Lena irriterat.

Bakom henne flashade nyheten om tingsrättens friande dom mot en lärare upp. En mansröst redogjorde kort för bakgrunden, därefter hördes landets utbildningsministers välbekanta röst.

– Det här tycker jag är ett kvitto på att våra reformer har haft avsedd effekt och att ändringarna i skollagen fyller den funktion som var avsedd. Om Sverige åter vill bli något annat än en randstat i framtida internationella kunskapsmätningarna krävs det att vi en gång för alla gör upp med den gamla flumskolan och låter utbildningen präglas av ordning och reda. För att det ska fungera måste också skolans anställda kunna tillförsäkras den respekt och auktoritet de förtjänar.

Bilden flyttade över till en generaldirektör på Skolinspektionen som i stort sett upprepade vad ministern hade sagt, därefter lärarnas fackbas som drog samma slutsatser en tredje gång. Mot slutet av reportaget dök offret, försteläraren Kenneth Paulssons ansikte upp i TV-rutan. Anna reste sig rakt upp med en sådan kraft att stolen bakom henne välte. Innan någon hann reagera hade en blomkruka från köksfönstret missat TV-skärmen med endast någon centimeter och splittrades med ett brak mot köksväggen. Sekunderna senare smällde ytterdörren igen. Det enda som hördes nu var meteorologens förutsägelser om den kommande veckans lågtryck över Östersjön. Lena såg på Anders. En tår rann genom den veckogamla skäggstubben på hans kind.

– Vet du vad jag tror, mumlade han.

Lena skakade på huvudet.

– Vi skulle aldrig ha valt det där förbannade Svea College. Hon trivdes ju innan. Hon hade det bra.

– Alla blattar, svarade Lena. Har du glömt dem? Det var det enda du tjatade om.

– Men det gjorde du med. Vi var väl överens om att en svensk skola var det som gällde?

– Fariba, Vanja, Alva, invandrarna från hennes gamla skola är väl de enda vi träffar här hemma? Som fortfarande är hennes vänner.

Anders såg ut genom fönstret.

– Jo, men för att just de ändå är ganska normala. Det skulle inte förvåna mig om den där Paulsson är smygblatte.

– Lägg av, snäste Lena.

– Hur mycket pengar handlar skadeståndet om? Anders torkade hjälpligt sina kinder med underarmen.

– Minns inte. Det står väl någonstans? Tiotusen tror jag.

– De pengarna har vi inte.

– Vi får väl sälja det här och flytta till någon lägenhet ute i Oxkroken.

Anders gned sig i ögonen.

– Nu var du väl onödigt dramatisk. Vad säger advokaten?

– Pedersen säger att hon först vill läsa domen ordentligt. Men hon utesluter inte helt att det finns öppningar för ett överklagande.

– Överklagande. Vad menas med det?

Anders hade rest sig och drog tankspritt sitt pekfinger mot den jordiga tapeten bakom TV:n. Lena följde honom med blicken. Den tatuerade draken på hans överarm såg så malplacerad ut i sammanhanget.

– Det menas, äh, jag orkar inte. Jag går ut en sväng med hunden och hämtar luft.

Publicerat i Genomslunket | Leave a Comment »

Coronatider

juli 30, 2020 av klalin

Ett virus är ett virus är ett virus. Coronapandemin är vad den är och medicinsk expertis samt folkhälsoskyddande myndigheter världen över, gör säkert vad de med vetenskap och beprövad erfarenhet förmår göra för att skydda oss mot smittans skadeverkningar. Smittspridningens biologiska och medicinska aspekter tycks varken världssamfundet eller gemene man kunna påverka mer än på marginalen. Ändå är det kring dessa, smittspridningens matematik, som lejonparten av diskussionen och det globala beslutsfattandet uppehåller sig.

Att coronapandemin bekämpas ad-hoc i en anda av nationsvis jämförande relativism, påverkar antagligen utfallet i minst lika stor utsträckning som själva virusets objektiva egenskaper. Föreställningen om att det skulle föreligga någon slags kausalitet mellan det nationella ledarskapet och pandemins nationsvisa utfall saknar belägg, men styr i stor utsträckning såväl rapportering, diskussion, som faktiska åtgärder. Konsekvenserna av detta, för en global pandemibekämpning, är antagligen redan i dagsläget ett katastrofscenario, långt utöver vad vi hade behövts få uppleva.

Ett virus är ett virus, men som pandemi betraktat, verkar även virus i ett geopolitiskt och sociokulturellt sammanhang. I fråga om den pågående coronapandemin samverkar ett par av dessa ramfaktorer och skapar tillsammans en unik och, samhällsmedicinskt betraktat, helt ny förutsättning för global krishantering. Det ena är att de teknologiska förutsättningarna för informationsspridning under det senaste decenniet har förändrats på avgörande sätt och att detta förhållande gäller globalt. Det andra är en politisk utveckling under motsvarande period, som i vår samtid har utmynnat i att högernationalistiska idéer och narrativ, innehar världssamfundets så kallade problemformuleringsinitiativ. Dessa ramfaktorer är besynnerligt okommenterade i, såväl det offentliga samtalet, som i de krisplaner och åtgärdsprogram som de facto upprättas och föreligger. Vi talar alltså om helt avgörande förutsättningar som har underskattats, eller rent av negligerats, från pandemins dag ett.

Nyckelteknologin för att förstå vårt samtida informationslandskap är de ”smarta telefonerna” (handhållen informationsteknologi) och byggandet av 3G-näten. Sedan I-Phone släppte sin första modell 2007, har teknologin utvecklats och spridits över världen. Telefonifunktionen har degraderats till en app bland andra och tyngdpunkten har förskjutits mot interaktion och informationsutbyte i sociala medier. Med de ”smarta” telefonerna har informationssamhället nått den fas som teknikdebattören Lasse Svanberg redan för 40 år sedan benämnde ”den globala världsbyn”. Vi är ständigt uppkopplade mot resten av världen och kan i realtid följa, reagera på och interagera i, händelser i vår omvärld. Detta nya grundvillkor har vi snabbt adapterat till och blivit helt beroende av, så till den grad att även vår livsstil har förändrats i grunden. Vår upplevelse av att ”ha makt” över de val vi gör i våra telefoner står i stark kontrast till hur uppstyrd och centraliserad infrastrukturen bakom informationsteknologin i själva verket är. Vad vi gör i våra telefoner kan, i form av (big) data, lätt samlas upp av kapitalstarka aktörer och omsättas i övervakning, informationsreglering eller rena påverkansoperationer. Det senaste är att ”smittspåra via appar”, en idé som nog bör diskuteras ordentligt i det lite större sammanhanget som beskrivs här ovan (och nedan).

Som av en händelse, sammanfaller utvecklingen av den handhållna informationsteknologin med en snabb politisk utveckling i riktning mot högernationalistiska ideal med starka inslag av korporativism, främlingsfientlighet och populism. Oavsett varför det förhåller sig så, kan vi konstatera det som ett faktum. När världen denna vinter drabbas med full kraft av en global pandemi, reagerar inte världen som samfund, utan i form av 195 separata nationer där de tydliga förväntningarna på ”kraftfulla åtgärder” från individuella auktoriteter, oavsett statsskick, redan ligger underförstått paketerade i det globala informationsflödet. Företeelsen som sådan liknar ytligt sett ett väldokumenterat fenomen, att nationer samlar sig vid kris, men den skiljer sig denna gång på ett antal avgörande punkter. Tydligast manifesteras kanske skillnaderna av hur den globala smittbekämpningen snabbt har urartat i en lika morbid, som debil tävling i dödstal per capita mellan olika länders starke män. Vi bortser i sammanhanget från att spridningen verkar ske i kluster snarare än att den följer några nationsgränser, och att klustren tycks bry sig föga om vilka nationella direktiv som råkar tillämpas där de får fäste. Vi reproducerar de internationella sammanställningarna av dödstal som om de vore fakta, trots att de nationella beräkningsmodellerna skiljer sig åt väsentligt och de stora mörkertalen i bägge riktningarna är plågsamt uppenbara. Världssamfundets samlade smittbekämpning och smittspridning blir därefter, på det hela taget stokastisk. Vi famlar i mörker och har, vad gäller den faktiska smittobekämpningen, att i varje läge välja mellan ett stort antal ”sanningar”. Några av dem är antagligen korrekta i någon objektiv mening, andra är fabricerade i något intresse, ett antal är produkter av konspiratoriska fantasier, ytterligare några är helt enkelt felaktiga. Viruset ”kanske” uppstod i Wuhan i december, det ”kanske” spreds på en matmarknad eller det ”kanske” rymde från ett laboratorium. Kina ”kanske” lyckades skydda sin egen befolkning. Det kan vi inte riktigt veta eftersom Kina ”kanske” har ett intresse av att mörka saker och ting, men ”kanske” hjälper ansiktsmask eller så hjälper ”kanske” immunitet, det beror på vem som råkar ha tillskansat sig ett medialt utrymme i det land eller sammanhang där saken diskuteras…

Min samlade bedömning är sett mot ovanstående att världen år 2020, trots att vi aldrig har stått mer välrustade materiellt och teknologiskt, är extremt sårbar för kriser av den typ vi nu genomgår med pandemin. Det är egentligen så självklart att det inte skulle behöva sägas, men med den högernationalistiska globala hegemonin som nu råder, följer ideal, dogmer och normer, en etik och moral som är raka motsatsen till vad som skulle vara verksamma redskap för det internationella samfundet. I virusets ursprung, egenskaper och spridningsmönster finns givetvis fakta och information som skulle kunna vara avgörande för bekämpningen av det samma. Dessa potentiella resurser skulle kunna utgöra redskap för transparent samverkande nationer, bilateralt samverkande transnationella enheter samt för kraftsamlande globala paraplyorganisationer. Tillgänglig information och proaktiva resurser skulle resolut allokeras dit de gör mest nytta och den globala pandemibekämpningen skulle snabbt kunna uppnå en effektivitet som slog oss alla med häpnad. När det samlade världssamfundet visar sig från sin bästa sida kan det nämligen få mirakel att se enkla ut. Det ställer dock, i land efter land, krav på en grundläggande politisk mognad, en förståelse för vårt planetära livs grundvillkor och ett odelat intresse att betjäna vårt gemensammas bästa, en förhoppning som idag tycks ligga längre bort än på väldigt länge. Det ställer också krav på en informationsteknologisk infrastruktur som designas för våra vardagsbehov, för faktaförmedling och konstruktivt informationsutbyte, snarare än för att premiera destruktiv hatpropaganda och falska nyheter samt för att parasitera på vår bioinformatik.

Jag skall erkänna, att jag under pandemins inledande två månader, upplevde något som liknade sinnesfrid. Samhällstempot bromsade in på ett välgörande sätt och hatets malande kolportörer försvann från tidningsspalter, debattsoffor och sociala medier. I några veckor trodde jag att en mer sansad och samarbetande värld trots allt var möjligt. Jag borde ha begripit bättre. De som tystnade i några veckor, har nu återtagit sina vanliga platser i samhällets vidlyftiga baksäte och ägnar sig med större iver än någonsin åt att skamlöst hugga dem som faktiskt försökt åstadkomma något, i ryggen. Det måste så klart bli ännu mycket värre, innan det kan bli bättre.

Publicerat i Epistemologi, Politik | Märkt , , , , | 1 Comment »

En populär ståndpunkt

november 13, 2019 av klalin

En populär ståndpunkt är att en skola byggd på vetenskap och beprövad erfarenhet borde kunna postuleras ur resultaten av evidensbaserade experiment och undersökningar. Ur denna förhoppning uppstår också starka önskemål om att det akademiska ämnet pedagogik borde skifta fokus, från kvalitativa frågeställningar och studier, till randomiserat kvantifierade jämförelser av olika undervisningsmetoders utfall, så kallade effektstudier.

När pedagogisk forskning skall kritiseras framhålls ofta den medicinska forskningens kliniska design, samt det ackumulerade vetandet inom angränsande fält så som differentialpsykologi och kognitionsvetenskap som föredömen. Pedagogikämnet får i de jämförelser som görs, ofta spela rollen av akademisk slagpåse. Namnkunniga forskare från angränsande fält uttalar sig genomgående, med referenser till den egna disciplinen, tvärsäkert om hur ämnet borde se ut, verka och beforskas medan ämnets försvarslinje begränsar sig till något dussin verksamma inom den pedagogiska akademien. I det följande kommer jag, att med visst eftertryck, argumentera för att kritiken mot pedagogikämnet till stora delar är osaklig och animerad, att den ofta bedrivs oreflekterat samt att den, dessvärre och till stora delar, kan infogas i en auktoritär och illiberal samtidsdiskurs som verkar systematiskt och förvånansvärt synkront, i Sverige men även internationellt. En så kategorisk slutsats kan nog uppfattas som en överdrift, dock, om man betraktar den pedagogik-kritiska debattens sociogram, så är det tydligt hur konservativa, konservativt finansierade eller hos näringslivet närstående tankesmedjor, agerar som debattens motor, och det är tydligt i alternativmedia samt hos olika internetforas kommentarsfält hur högernationalistiskt präglade miljöer viftar som debattens svans. Försöken till kvalificerad och berättigad kritik av pedagogikämnet blir i denna systematiska kontext uppmärksammad och uttolkad på ett polariserande sätt, som endast vill förstärka bilden av en hopplöst förlorad akademisk disciplin. Dessa förhållanden återspeglas tyvärr också i att realpolitiken i stor utsträckning vänder den pedagogiska akademien ryggen. Utbildningsexpertis och utredningsväsende rekryteras i allt högre utsträckning från andra akademiska discipliner, så som nationalekonomi, statsvetenskap, kognitionsvetenskap med flera. Den senaste SOU:n på skolans område (SOU 2019:40) ”Jämlikhet i möjligheter och utfall i den svenska skolan” är, inte nödvändigtvis symptomatiskt, författad av två ekonomer och en socionom.

Hjulsta-gate, som blossade upp under mars 2019, är ett genretypiskt exempel på hur den pedagogiska debatten numera förs. Den började med larmrapporter om stök och våld på en grundskola utanför Stockholm. Våldet tillskrevs metoden ”lågaffektivt lärande” och huvudskyddsombudet för LR, Irene Ziverts, gick så långt som till att kräva ett föreläggande om förbud för metoden. Inom loppet av ett dygn var drevet igång. Liberalernas Roger Haddad poserade med krav om att BEO borde läggas ned och moderaternas Kristina Axén Olin krävde en omedelbar ”redovisning av arbetsmetoden”. Debattörer som Isak Skogstad vidgade diskussionen till att gälla ”progressiv pedagogik” generellt och det hävdades som en vedertagen sanning att metoden saknade vetenskaplig evidens för det sammanhang i vilken den tillämpades. Vinkeln i nationalistisk alternativmedia blev varianter på ”Ny rektor införde flumpedagogik på förortsskola” och debatten singlade snabbt mot sin logiska nollpunkt med Hanif Balis flitigt delade twitter-analys, citat: Bara 10% av svensk pedagogisk forskning handlar om metoder. 80% av forskningen är skriven på svenska så den ej kan granskas internationellt. 70% av forskningen citeras aldrig internationellt. Endast 6% av avhandlingar hade effektutvärderingar, endast 2% av hög kvalitet…För att beskriva det kort, svensk pedagogisk forskning är en intern circlejerk och svenska folket får äta kanelbullen på slutet av dagen. Utbildningschef Hamid Zafar svarade instämmande på Balis ”circlejerk-analys” genom att slå fast, citat: Intressant med tanke på att det tydligt framgår av skollagen att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Tydligen är det ok att göra undantag för vissa metoder.

Så sent som för ett par veckor sedan påstår Erik Helmersson i DN att försvararna av lågaffektivt bemötande ”uppträder sektbetonat”. Givet det autentiska koncentrat av debatten, så som jag har återgett det ovan, vill jag nog vända på det perspektivet. Eftersom även jag har uttryckt viss skepsis till inslag i metoden är mitt ärende här inte att dra en lans för Bo Hejlskov, däremot kan jag tveklöst konstatera att det i detta sammanhang är fanatismen hos motståndare till metoden som lever upp till sektformulärets kriterium 1A. Det framträder ett tydligt mönster där metodens kritiker binds samman av en gemensam idé om att ”svensk pedagogisk forskning är intern circlejerk”. Man kan dock omedelbart, och helt objektivt, slå fast att metoden ”lågaffektivt bemötande”, som ju denna debatt handlar om, inte har det bittersta med pedagogisk forskning att göra. Bo Hejlskov är legitimerad psykolog och verkar helt inom psykologförbundet. Han har i sin tur hämtat sina idéer från britten Andrew McDonnell, professor i psykologi som har forskat på metoden sedan 1980-talet och i sin tur hämtat metodens teori från psykologisk affektteori. Det generaliserade påståendet om ”bristande evidens” är hämtat ur luften. Inom området förekommer rent av upprepade ”effektstudier” som har uppvisat tydliga exempel på att antalet incidenter har minskat när bemötandet i en given verksamhet skett enligt lågaffektiva principer. I svensk kontext har den omfattande kritiska debatten som förts inte haft något ”pedagogiskt etablissemang” som motpart, utan i princip en enda person, Bo Hejlskov. För att återknyta till mitt inledande påstående, berättelsen om det lågaffektiva bemötandet är inte en berättelse om ”postmodernt pedagogiskt flum”, utan först och främst berättelsen om ett politiskt reaktivt drev, därutöver möjligen en berättelse om vilka svagheter som ligger i att bygga skolverksamhet runt enskilda effektstuderade metoder. Det som nämligen kännetecknar sociala verksamheter, i synnerhet skolan, är hur en mängd enskilda, erfarenhetsbaserade metoder hela tiden samspelar med mångfacetterade sammanhang och situationer, som de inte enkelt kan separeras från.

Hur illa vald den medicinskt tillämpade effektstudien kan vara i pedagogiska sammanhang, går också att illustrera med utgångspunkt i den debatt som för några dagar sedan anordnades av SVT i svallvågorna av Erik Helmerssons inlägg om ”den lågaffektiva sekten”. Som kombattanter ställdes i varsin ringhörna psykolog Bo Hejlskov och liberalernas skolpolitiske expert Isak Skogstad. Debatten kom ironiskt nog inte att handla om ”lågaffektivt bemötande”, utan om vilken metod som borde väljas i de fall en elev plötsligt ”kastar möbler eller spottar på sin lärare”. De i debatten föreslagna alternativen är antagligen fullt möjliga att undersöka metodiskt enligt designen för en randomiserad effektstudie av medicinskt snitt. Om vi i sammanhanget betraktar den ”obstruerande eleven/störningen” som symptomet så kan, enligt TV-debatten, potentiellt verksam behandling vara, A) Tillkalla rektor, eller B) Tömma klassrummet på övriga elever. Resultatet av ena eller andra interventionen skulle kunna avläsas i en oberoende variabel bestående av exempelvis ett antal kalibrerade och ”kontrollerade” mätpunkter avseende variansen i klassrummens relativa arbetsro över tid. I bästa fall, skulle studien kunna påvisa en systematisk skillnad i effekt mellan A och B. För att dra jämförelsen med medicinen ytterligare ett varv, är det dock tänkbart att det, liksom när det gäller läkemedel, skulle kunna gå att identifiera en lång rad bieffekter av respektive metod. Bieffekterna utgör ett omfattande problem (inte minst inom psykiatrin) för medicinen, men något säger mig att, om skolverksamhet i hög utsträckning skall utformas evidensbaserat, kommer bedömningen av diverse metoders effekter kontra deras biverkningar, att bli en mer tillspetsad syssla inom det pedagogiska fältet än någonsin inom medicinen. Jag är tämligen övertygad om att ”sysslan” skulle föra hela det evidensbaserade projektet tillbaka till den skolpolitiska ”tyckonomins” ruta 1. Det betyder inte på något sätt att pedagogik är meningslöst, eller att skola inte kan beforskas. Det betyder däremot, antagligen, att den randomiserade och kvantifierade, prydligt avgränsade effektstudien, är en illa vald vetenskaplig design när det kommer till att besvara många av de fundamentala frågorna som skolan söker svar på.

Pedagogisk forskning bör, som all forskning, utsättas för granskning och kritik. Svensk pedagogisk forskning är dock varken särskilt mycket sämre eller bättre än vad svensk forskning är i generell bemärkelse. Min huvudtes är att det omfattande drevet mot pedagogisk forskning i första hand är politiskt motiverad. Attackerna på ämnets metodval består i stor utsträckning av illa underbyggda svepargument. Diskussionens egentliga föremål är, som alltid, synen på skolans kunskapsuppdrag i relation till föreställningar om auktoritet kontra autonomi.

Publicerat i Epistemologi, Politik, Skoldebatt | Märkt , , , | Leave a Comment »

Evangelium enligt tallkottskörteln

oktober 11, 2019 av klalin

I brist på färdiga nya bloggtexter en hektisk höst, en repris jag blev varse via referens. Intresseväckande text som jag nästan glömt att jag skrivit, dock behöver idén om en tidigare ”mental monoism” fördjupas och förtydligas.

En ideologi är ett system av värderingar. Värderingar uttrycker vad man anser är rätt och riktigt. Vad man anser är rätt och riktigt kan styrkas med argument. Av hävd föredrar vi vetenskapliga argument framför känslomässiga. Värderingar är dock sällan vetenskapligt grundade, och när vetenskapens resultat verkar strida mot den egna livsåskådningen, blir det gärna komplicerat. Det är mänskligt, men problematiskt; ibland katastrofalt, som när Trofim Lysenko tilläts sprida pseudovetenskap som passade ett sovjetkommunistiskt narrativ. Det ledde till att miljoner svalt ihjäl. I vår samtid finns det fog för misstanken, att något liknande sker inför ögonen på oss när det gäller klimatkrisen och andra samtidsproblem som utmanar det konsumistiska privilegiesamhällets narrativ. I diskussionen om vårt skolsystem ser jag hela tiden små exempel på saken.

Descartes lärde oss att skilja på känsla och förnuft. Även om ingen längre tror på hans idé om att känslan (själen) bor i tallkottskörteln, har hans idéer fått ett enormt genomslag för hur vi i västvärlden ontologiskt uppfattar vår omvärld. Vi betraktar våra idéer som rationella och oss själva som rationella varelser. När rationaliteten utmanas, stiger vår puls, vi blir upprörda och i skiftande grad, ansatta av affekt. Det är ”känslan” som gör sig påmind, vilket tydligt visar att vår rationalitet i någon mening är kopplad till, och kommunicerar med känslan. Känslan utgör vår hjärnas förnuftsregulator, snarare än det omvända. Varje ställningstagande vi gör, förhandlas med känslan, och där landskapet skiljer sig från vår inre karta, krävs det ordentliga kraftansträngningar för att komma till tals med den. Överraskande ofta verkar vi vara omedvetna om detta förhållande. Vi säger inte att ”din slutsats gör mig förbannad”, utan vi säger att ”du har fel i sak”. Vi har med modersmjölken lärt oss att förneka känslans ”uppenbara” inflytande över förnuftet, vilket känslan struntar högaktningsfullt i. Affekterna är vad de är.

Vi har alla varit spädbarn och genomgått den fas då våra sinnen differentierades. Innan det skedde, hände det ofta att vi blandade ihop dem. Synintryck kunde misstas för taktil beröring, taktil beröring för en smak. I nära växelverkan med vårt primära känsloregister, lärde vi oss med tiden att differentiera, sortera och reagera adekvat på olika sinnesintryck, liksom fakta och erfarenheter. Som vuxna, har vi lärt oss hur saker fungerar. Vi begriper vår omvärld och kan i stor utsträckning relatera till den fakta som föreläggs oss. Viss fakta fyller oss med aversion, annan med ett inre lugn. Demarkationslinjerna för vår världsbild är fortfarande i vuxen ålder, fångna i de känslostormar ur vilka många av dess konstituerande fakta en gång assimilerades. Ställda inför ett faktum som ryggdunkar, alternativt utmanar vår inre kompass, reagerar hela vårt nervsystem momentant innan intellektet träder in som moderator. Detta förhållande är väl belagt i forskning, men egendomligt frånvarande i den akademiska gren som lystrar till namnet kognitionsvetenskap. Kognitionsvetare redovisar gärna hur ”kunskap” bor i vår frontallob, och byggs i associativa mentala nätverk av ”objektiva fakta”. De undlåter allt som oftast att redovisa hur frontallobens nätverk är intimt sammankopplade med djupare liggande neurologiska strukturer, så som vår perceptuella minnesbank och våra känslor. Kognitionsvetarna forskar på, som om Descartes hade rätt i sitt antagande, att våra känslor bor i tallkottskörteln.

Därför är vårat förhållande till högtider som julen komplicerat. Några tänker på den med glädje, andra med stor sorg. De flesta, med blandade känslor; en stark längtan efter en fullkomlig upplevelse parad med den krampaktiga förtvivlan som kan omge viktiga företeelser, sådana där mycket trots allt kan gå fel. Vår ovilja att låta andra bestämma vår tradition övertrumfas endast av vår ovilja att låta andra bestämma sina egna traditioner. Därav de årligen uppblossande oförsonliga krigen om lucior, tomtar, julklappar, julskyltning, glögg, starksprit, Kalle Anka, Jesusbarnet, och så vidare. Den objektivt ofrånkomliga julen är fullständigt indränkt i våra kroppsminnen. Den utgör lika delar hot och löfte.

Om allt detta berättar inte Jesus, inte heller någon av de gamla grekerna. För dem existerar helt enkelt ingen ontologi som på detta sätt skiljer känslan från förnuftet. Denna klyvning dyker historiskt upp först tillsammans med upplysningen, då känslan (själen) tar plats i vår tallkottskörtel. Dessförinnan har den mänskliga föreställningsvärlden präglats av en slags ”mental monoism”, där vår egen tids ”empiriska sanningar” har haft sin motsvarighet i äldre tiders tvivellösa trossatser. Ställd inför Johannes döpares öde, säger Jesus,

Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt. (Mat 11:16)

Liknande citat återkommer i många skepnader genom litteraturhistorien. Det visar att, oavsett ontologisk föreställningsvärld, är det grundläggande dilemmat sig likt genom årtusendena. I sin samtid är Jesus hänvisad till ett antal ”magiska manövrar” för att övertyga omgivningen om att den tro han predikar, sammanfaller med visheten. I vår tid utgörs de ”magiska manövrarna” av vetenskaplig prövning. Endast så kan vi särskilja visheten från reptilhjärnans impulser. Likväl, i bägge dessa ontologiska versioner är varje individ utlämnad åt ett kollektiv för att få sitt förnuft bekräftat eller förkastat. Det är upp till betraktaren att bedöma ett forskningsresultat och bedömningen sker som bekant, under starkt inflytande av tallkottskörteln.

Dualismen, den epistemologiska klyvningen mellan känsla och förnuft, sysselsatte Gregory Bateson under större delen av hans vetenskapliga karriär. Hans grundläggande frågeställning utgick från en strävan att epistemologiskt smälta samman dessa mentala element, utan att göra våld på empirin eller falla ned i metafysiken. Han upptäckte tidigt att naturens egna processer utgjorde en annan logisk typ än den vi normalt använder för att definiera vad som är förnuftig fakta och kunskap. Inom den klassiska logiken kan den kartesianskt rationella utsagan beskrivas som en syllogism med formen ”x är y, y är z, z=x”. Formen kallas allmänt för ”Barbara-syllogismen”. Naturens processer, liksom poesins och drömmarnas, sker dock enligt en”metaforisk” logik som liknar ”gräs-syllogismens”, alltså ”x är y, z är y, x=z”. Bateson förklarar,

Men vare sig man gillar poesi, drömmar eller psykoser kvarstår det generella påståendet att biologiska data blir begripliga – hänger samman – med hjälp av grässyllogismer. Allt djurbeteende, all repetitiv anatomi, och all biologisk evolution – samtliga dessa stora fält är i sig själva förenade medelst grässyllogismer, vare sig logikerna gillar det eller inte. Det är faktiskt mycket enkelt – för att kunna ställa upp Barbara-syllogismer måste man ha identifierat klasser på så sätt att subjekt och predikat kan differentieras. Men utanför språket finns det inga benämnda klasser eller subjekt-predikat-relationer. Därför måste grässyllogismer vara det förhärskande sättet för att kommunicera idéers inbördes samband i alla per-verbala domäner.

En konsekvens av Batesons synsätt borde, eftersom vi är biologiska varelser, vara att vårt upplevda ”Barbara-förnuft” ytterst styrs av en autonom ”grundprogrammering” som fungerar i enlighet med känslans ”gräs-logik”. Bateson försökte, genom att noga undersöka ”det heliga” som objekt, finna den epistemologiska kniptångsmanöver som kunde förena förnuftet och känslan som en ”nödvändig enhet”. Mot slutet av sin levnad gör Bateson en enkel skiss (den finns avbildad i postuma boken ”Angels Fear” 1987) över en ordinär termostats funktionssätt. Han försöker visa hur man, genom att avläsa processen baklänges, kan förnimma ett mönster analogt med hur tanke och känsla samverkar till att åstadkomma vad som liknar premisserna för ett mänskligt medvetande. Han dör kort därefter i cancer. Jag har stirrat många gånger på hans skiss och finner inte för otroligt att detta ofullbordade utkast innehåller grunden till en ny epistemologi. En epistemologi som han tog med sig i graven.

Är vi därmed evigt dömda att i vårt tänkande vara våra reptilhjärnors fångar? Ja, förmodligen, men det behöver i sig inte vara så illa. Det speciella med arten ”människan”, är ju att vi är ägare av ett reflexivt medvetande som låter oss inhämta erfarenheter ur gårdagen för att planera för morgondagen. Detta bör också kunna medge att vi kan bli bättre på att lära oss förstå våra känslomässiga reaktioner samt vad dessa betyder för vad vi tror är ”vårat förnufts rationella utsagor”. Ett första steg på väg är acceptansen av att det faktiskt förhåller sig på detta sätt. Ett andra steg är kunskap om konsekvenserna av att det förhåller sig på detta sätt. Ett tredje steg är träning och reflektion. Det reflexiva medvetandet är så klart i grunden ett biologiskt fenomen, men det utgör också grunden för allt det vi människor kallar kultur. Och hur det än är med våra reptilhjärnor, är de lättlurade och inte särskilt långsinta när vi väl har fått syn på dem.

Tallkottskörteln? Den kallas numera epifysen och har som uppgift att producera kroppens melatonin.

 

 

 

Publicerat i Epistemologi | Märkt , , , , , | Leave a Comment »

Bilder från Bangladesh

juli 5, 2019 av klalin

Idag befinner sig 70 miljoner människor i världen på flykt, och antalet ökar snabbt. Jämte syrianer, utgör människor från Bangladesh de största grupperna.

En stor mängd bengaler flyr främst fattigdom och klimatkatastrofer, men Bangladesh tar även emot många asylsökande, främst Rohingas. Trots dessa svårigheter måste man hålla vissa saker i huvudet. Bangladesh är 170 miljoner, mestadels fattiga, människor som trängs på en yta motsvarande Götalands. De samsas på denna högst begränsade landyta där de dessutom måste anpassa livet efter att markerna översvämmas av Himalayas flodvatten varje vår. De har trots dessa förutsättningar, som land gjort betydande framsteg sedan 70-talet då det frigjorde sig från pakistansk överhöghet. Landet har förblivit en demokrati där grundläggande fri- och rättigheter fortfarande upprätthålls, och där olika religiösa grupper lever i fred, sida vid sida. Det befinner sig idag i den snabba industrialiseringsfas där Sverige befann sig för 100 år sedan. Problemen i Bangladesh kan, och ska inte underdrivas, men det är likväl ett land som inte lämnar dina sinnen när du har varit där, och med ett folk som du alltid kommer att sakna.

Två småkillar en tidig morgon, på väg till kiosken för att köpa sina frukostkex för ett par ”taka”.

Många miljontal, är de bengaliska tjänsteandar, som för smulor ser till att solen går upp varje morgon i vad som tills nyligen var världens fattigaste land.

Morgoncigarett på gårdsplanen. Rökförbud är inget man diskuterar.

Genom bananallén 05.30 till bussen som tar dem till h&m:s fabrik. Jobben sägs ha ”lyft dem ur fattigdom”. Det betyder 350 kronor i månaden (2015), behändigt precis över världsbankens absoluta fattigdomsgräns och ger ordentliga vinstmarginaler åt familjen Persson. 

I var och varannan familj, arbetsutvandrar någon eller några under delar av året. De utför RUT-arbeten hos rika Malaysier eller uppför gulfstaternas prestigebyggen under nästan omänskliga arbetsvillkor. De gör det inte därför att de vill, utan för att överleva. Barnens vård, delas under tiden av dem som blivit kvar ”därhemma”, en moster, en morfar eller en bror. 

Mobiltelefonin, digitaliseringen, sprids med vindens hastighet, även som här, mitt i Dhakas slum. 

Ett stilla parti kvällskricket, på bonnvischan väster om Dhaka. Resterna av brittiskt kolonialvälde syns lite varstans.

En näringskedja med många steg. Exakt allt tas tillvara. Krossat tegel sorteras i fraktioner efter storlek av ”de egendomslösa” och säljs i stånd längs landsvägarna.

Klasstorlekar är inget som diskuteras i bengalisk skola. Skolk utgör dock ett visst problem. I väst tror man att skolket beror på att barnen måste hjälpa till i hushållen, så är det inte. De jag möter skolkar för att ”skolan är tråkig”. Långsamt når välfärdssjukdomarna ett utvecklingsland…

Juteindustrierna drivs vidare med de maskiner engelsmännen lämnade efter sig.  Dammigt, oljedimmigt, stressigt och skitigt.

Ett nytt bankpalats, under uppförande.

På mjölkmarknaden. En liter kostar sju kronor, med en månadsinkomst på 350:- kan ni räkna ut resten själva.

De eviga översvämningarna gör jorden otroligt bördig. Fyra potatisskördar per år är inget ovanligt. Likväl slåss Monsanto och de andra företagen om att göra bengaliskt jordbruk beroende av GMO och pesticider.

Lite ”killsnack” om aftonen. Nyfikenheten på ”vårt arktiska rike” är omättlig, frågorna oändligt många. Människorna i Bangladesh finns alltid i mitt hjärta.

Publicerat i Genomslunket | Märkt | Leave a Comment »

Interplanetär Sambedömning (sommarrepris)

juni 19, 2019 av klalin

badareplanet_0035Rymdteleskopet Kepler har förändrat vår världsbild. Vi vet numera att det vimlar av jordliknande planeter i universum . Enligt de observationer som gjorts av Kepler, har förmodligen 17% av rymdens stjärnor en jordliknande planet i omloppsbana runt sitt klot. Om vi begränsar oss till vår ”lilla” vintergata betyder det att det finns minst 17 miljarder planeter som liknar jorden. Därmed kan vi också sluta oss till att sannolikheten för liv på andra planeter än vår egen har höjts dramatiskt.

Eftersom planeter som hyser liv nu är en realitet hitom science fiction, bör vi också kunna betrakta dessa planeters invånare som våra medhjälpare på sikt. De kan utgöra lösningen på vår egen civilisations stora ödesfrågor. Nej, jag tänker inte i första hand på vårt klimat, utan på uppnåendet av en likvärdig och rättssäker bedömning av skolans nationella prov.

I och med Skolverkets PM med Dnr 73-2012:1512, bör våra intraplanetariska förutsättningar för en absolut in i döden och totalt genomsäker ultraoberoende rättning av de nationella proven, anses uttömda. Vi riskerar därmed en situation där vår jordiska begåvningsreserv förskingras i hamburgerflippande och ruttjänster, medan dumdryga maffiakommun_0305men välbetalda så kallade nincompoops , ansvarar för globala klimatfrågor och annat som kan betraktas som civilisatoriskt helt avgörande. Detta leder givetvis utvecklingen åt fel håll. Dumdryghet tenderar för övrigt redan i dagsläget att ansätta vår civilisation med svåra prövningar. En likvärdig och rättssäker bedömning av skolans nationella prov har således avgörande betydelse, och dess lösning kan sökas i de nya rön som rymdteleskopet Kepler förmedlar hem till vår planet. I en interplanetarisk bedömningskontext blir resultat och utfall totalt oberoende av otillbörliga variabler.

Rymdteleskopet Kepler har nyligen upptäckt en jordliknande planet som cirklar runt stjärnan Tau Ceti. Den befinner sig 12 ljusår från jorden. Det kan låta närma, men stäckan är betydligt längre än något existerande chartermål. Om vi med ljusets hastighet överför våra nationella provresultat till Tau Ceti för provrättning och sambedömning, innebär resan fram och tillbaka för proven en tidsrymd om 24 år. Det kan låta som en besvärande tidsrymd för att erhålla feed-back. Man bör dock hålla i minnet att 24 år sammanfaller med vad Jan Björklund anser vara ett rimligt tidsspann för att åstadkomma positiva resultat i svenskt skolväsende. Tidspannet motsvarar också vad som förflutit sedan de beslut som Jan Björklund hävdar är orsaken till svenskt skolväsendes haveri, implementerades i svensk skola. En uppföljningscykel om 24 år för nationella prov förefaller därmed, om inte optimal, åtminstone kompatibelt med rådande förändringstakt.

Anser man, trots ovanstående, att omedelbar och oberoende feed-back är viktigt, bör man påskynda utvecklingen av tekniker för kvantmekanisk teleportering. Denna teknik bör vara fullt tillämpbar på nationella prov, eftersom provresultaten utgörs av information, snarare än materia. Tekniker för teleportering av information har utvecklats och förfinats sedan 1993. Fotoner av äldre datum, i form av kosmisk bakgrundsstrålning med våglängder närmare en millimeter, bör i sammanhanget kunna utgöra ett användbart och lätthanterligt material. Om ”äldre” fotoner kan träd o planet_0064”spinna” en långvågig representation av det nationella provet i exempelvis Svenska 1 för gymnasiet, kan detta omedelbart uppfattas av, och därmed överföras till våra vänner i motsvarande omständigheter vid stjärnan Tau Ceti. De kan bedöma och ”spinna” tillbaka ett resultat som är garanterat oberoende och in åt h-e rättssäkert. Med denna teknik överträffas även de tidsrymder som gällt för den amatörmässigt utförda provrättningen hos Skolinspektionen.

De invändningar som har rest mot ovanstående scenario har handlat om den interplanetära språkförbistring som skulle kunna sätta käppar i hjulet för skisserad utveckling. Den som reser sådana invändningar har inte hört talas om Google Translate.

Som av en händelse kan interplanetarisk sambedömning enligt ovanstående beställas genom undertecknad redan nu. Vi erbjuder en trygg helhetslösning där du lugnt kan sitta kvar i din fåtölj och lita på att våra tjänster gör jobbet. Priset är som hittat, eller strax under. Naturligtvis är tjänsten berättigad till RUT-bidrag. Välkomna.

Publicerat i Genomslunket, Skoldebatt | Märkt , , , , , | Leave a Comment »

« Newer Posts - Older Posts »