Det ska bli lättare för bostadsrättsinnehavare att hyra ut sin bostad. Tillstånd från föreningen krävs inte längre. Dessutom får ägaren ta ut en hyra som inte bara täcker avgiften, utan också räntekostnader.
– Vi vill stimulera folk med bostadsrätter att hyra ut i andra hand, sade Folkpartiledaren Bill.
– Tittar man på ett genomsnittligt studentrum skulle det här kunna innebära en hyressänkning på en (!) procent, framhöll Centerledaren Bull.
När politiker funderar över konsekvenserna av sina förslag sträcker sig deras fantasi inte längre än till ett fiktivt egenintresse och en infantil plånboksromantik. Det förslag som alliansen lägger i sin vårbudget för att lösa bostadsbristen genom andrahandsuthyrning är så befängt att man skulle kunna rycka på axlarna åt det. Men som så ofta, döljer sig djävulen i detaljerna.
I korthet går förslaget ut på att det ska bli enklare och mer lönsamt för folk som äger bostadsrätter att hyra ut dessa i andra hand. Genom att frånta bostadsrättsföreningarna deras möjlighet att förhindra andrahandsuthyrning blir det fritt fram att köpa bostadsrätter i syfte att hyra ut till andra. Genom att klausulen mot ockerhyror försvinner möjliggörs också en fri prissättning på andrahandshyrorna. I alliansens fantasi bidrar detta till ett bättre utnyttjande av vårt bostadsbestånd och därmed som ett recept mot den tilltagande bostadsbristen. Men kan dom ens själva tro på detta, och på vilket sätt hör förslaget hemma i en statsbudget? Betänk följande exempel:
Nisse Klåpare har skapat en förmögenhet på vårdcentraler, assistansföretag och annat som han köpt billigt av ”det allmänna” för att missköta ett tag och sedan sälja vidare för många miljoner. Nu är han nyrik och måste investera smart i något som ger garanterad avkastning. När regeringen släpper andrahandsmarknaden fri köper han ett gäng stora bostadsrätter i bostadsrättsföreningen Solstrimman.
Solstrimman är en välskött förening som värnar mycket om sin boendemiljö. Över tid har det uppstått stark gemenskap mellan de boende. Olika grupper och utskott bidrar på olika sätt till en hög grad av trivsel. Det finns gym med bastu, en vävstuga, grillplats och mycket annat. Föreningen är tidigt ute med teknik för att begränsa sina uppvärmningskostnader och lyckas på så vis hålla låga avgifter. Åtskilliga ideella timmar läggs av de boende för den gemensamma trivseln. Här blir Nisse Klåpare inom loppet av några månader ägare till två 6-rummare och tre 5-rummare.
Eftersom Nisse Klåpare vet hur en slipsten ska dras föresvävar det honom aldrig att hyra ut till några fattiga studenter. Nej, han har redan bildat en liten förmedlingsbyrå som hjälper socialtjänsten att finna akuta bostadsalternativ. Eftersom det inte längre är möjligt att överklaga ockerhyror tar Nisse Klåpare ut just sådana eftersom en hårt pressad socialtjänst är beredd att betala bra. Solstrimmans styrelse är inte så förtjusta i hans planer, men alliansregeringen har fråntagit dem deras möjlighet att agera.
Genom att rumstera om i planlösningarna lyckas Nisse Klåpare skapa plats för 20-25 individer i sina fem lägenheter. Snart fylls de av socialt utsatta personer.
Kommer solstrimmans nya hyresgäster att assimileras och bli en del av kvarterets boendegemenskap? Kommer Nisse Klåpare att ge ett proportionerligt bidrag till de gemensamma delarna i föreningens förvaltning? Vem tar ansvar för de ökade kostnader som uppstår i föreningen genom Nisses förmedlingsverksamhet? Har den här typen av tänkbara konsekvenser alls föresvävat någon av de ansvariga förslagsställarna i alliansregeringen?
Nej, sannolikt inte, är nog svaret på den sista frågan. Politiker tycks numera tänka i ett utpräglat top-down-perspektiv. I deras värld sluts alla ekonomiska avtal mellan fria och jämstarka parter. De kan identifiera sig med Nisse Klåpare som drygar ut sin förmögenhet med andrahandsuthyrning, men den andre, objektet som ska betala, är som det heter, dehumaniserad. Den grå anonyma massan som ska möjliggöra alla tänkbara sidoinkomster har inte längre någon egen röst i politiken. De ska ha sänkta ingångslöner, bo i andra hand och arbeta tills de är 75.Verklighetens folk, har blivit viljelösa statister på den politiska spelplanen. Därför slänger politiker numera ur sig huvudlösa och ogenomtänkta hugskott de gånger de lyckas krångla sig fram till en mikrofån eller tv-kamera. Eftersom dagens politiker till övervägande del föds in i politiken har de snart glömt på vems uppdrag de fattar beslut, glömt att de är valda. Häromdagen publicerade United Minds en väljarbarometer som visade att både Centern (3,6 procent) och Kristdemokraterna (3,9 procent) skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag. Folkpartiet (4,8 procent) skulle klara sig med nöd och näppe.
Jag tänker ibland på Aina Erlander, hur hon efter att Tage lämnat in, en dag kom upp på regeringskansliet. I en påse medförde hon ett antal pennor buntade med gummiband och försedda med texten ”tillhör statsverket”. Tage, sade hon, ville att dessa skulle lämnas tillbaks eftersom de var ”det allmännas” egendom.
samtider 