XXXIII
Anna stannade till på Hindvägen när deras hus var inom synhåll. Hennes blick sökte sig till en gräsmatta som började bli synlig där snön drog sig tillbaks. Ett antal gula blommor sträckte på sig som om de legat slumrande under snötäcket hela vintern. Det var tussilago, visste Anna. Varma minnen från hennes första vårar svepte genom medvetandet utan att hon kunde hejda dem. Området mellan husen hade bara varit grus, snöslask och jordhögar. Hon och Rebecka hade dragit runt i galonbyxor med en tom pepparkaksburk och letat efter dessa guldblommor. På sin födelsedag hade hon fått en guldtårta med fyra ljus i. Hon blinkade och försökte se klart genom tårade ögon. Vad var det med henne? Hon hade ju haft en riktig skitdag. Anna slängde upp sin kanvasväska på ryggen och gick hemåt.
– Hallå, ropade Anna redan i hallen utan att få något svar. Hon sparkade av sig sina sneakers och gick in i köket. Rebecka satt vid köksbordet med Viggen i knäet och tittade ut genom fönstret. – Vilken jävla skitskola jag går på, sa Anna och ställde sin kanvasväska på köksbordet. Jag vill fan inte gå dit igen. Hon sjönk ihop på en stol och lät hakan vila mot bordskivan. – Istället för Maria Rodriguez har vi fått nån jävla mupp som påstår att svenska femtonåringar inte klarar av att läsa en vanlig dagstidning. Dessutom har de gjort om grupperna så att nästan halva min klass går i vår svenskagrupp. Vi är nästan fyrtio elever, men bara tjugofem bänkar. Jag fattar inte hur de har tänkt. Rebecka såg på henne utan att säga något. – Alltså, jag pallar inte ett helt år till på Svea. Så är det bara, fortsatte Anna. Jag måste fan byta. Rebecka såg ut genom fönstret igen. Anna rätade på sig. – Fan vad du var munter då. Har du fått mens? – Mamma är på sjukhuset igen, sa Rebecka utan att vända på huvudet. Ambulansen har varit här.Anna kände hur det omedelbart knöt sig i mellangärdet på henne. Det var som om någon tog ett grepp runt hennes revben och drog i dem.– Och pappa, viskade Anna.
– Är på sjukhuset. Han tog bilen, sa Rebecka.
– Är mamma sämre igen?
– Blodproppar tror jag. Hon var alldeles vit när
ambulansen kom.
– Men fan. Det går inte, sa Anna. Hon måste ju bli
frisk snart om vi ska till Gotland.
– Pappa skulle ringa när han vet lite mer.
– Jag såg tussilago på vägen.
– Jag vet, sa Rebecka. Jag har sett dem.
De blev sittande vid var sin ände av bordet utan att säga något.
Klockan var nästan åtta på kvällen när Anders Svärd plötsligt stod med ytterkläderna på i öppningen in till köket. Han var spöklikt blek och stod med händerna längs sidorna som om han höll en osynlig skottkärra. Han såg på dem.
– Hej, viskade Anna.
– Du skulle ju ringa, sa Rebecka.
– Ni får nog göra er i ordning och följa med till
sjukhuset. Lena är död nu.
– Jag visste det, viskade Anna och kröp ihop på sin
stol. Varför?
– Hennes hjärta orkade inte. Innan vi åker skall vi tillsammans välja kläder som vi kan ta med åt Lena, till hennes sista vila.
Anders lyfte sina händer och gömde sitt ansikte i dem. Han skakade.
De stod sida vid sida framför mamma Lenas öppnade garderobsdörr. Anna såg omedelbart den ljusblårutiga bomullsblusen som mamma, när hon var på riktigt gott humör, brukade bära ledigt nedsläppt över en stickad beige kjol, ibland med ett smalt svart skärp om midjan. Hon lyfte ut galgen med blusen och lade den på sängen. Snart fann hon även kjolen och skärpet i en av lådorna. I tygerna fanns doften av mamma och den intensiva känslan av att hon närvarade gjorde att hon fick sätta sig ner för att inte tappa balansen. Rebecka följde henne med blicken och kämpade fram ett leende genom tårarna.
– Lädersandalerna från Visby. Det var dem hon brukade välja till. – De ligger i tvättstuga, sa Anders. Jag kan hämta dem. Strumpor, eller strumpbyxor bör hon väl ha till?Anna såg sin mamma framför sig, hur hon stod på altanen en solig höstdag och med ett brett leende band upp björnbär som om det vore höjden av lycka. – Tightsen. De kroppsfärgade, viskade Anna. Hon hade alltid tightsen under om det var lite kallt.
Anna försökte resa sig utan att lyckas. Kraften hade runnit ur henne, som efter en övermänsklig ansträngning.
egentligen bara är en detalj i sammanhanget. Vidare låter såväl Ekström, som rapporterande media, påskina att frågan aldrig har utretts ordentligt. Sanningen är att den har utretts nästan oavbrutet ända sedan tidigt 90-tal.
Förebilden tycks alltså närmast ha varit en ”collegeidé” av amerikansk modell, och en del av intentionerna hade antagligen kunnat förverkligas, om reformen 1994 faktiskt hade implementerats ute på skolorna. För, och detta är den aldrig diskuterade elefanten i rummet, det skedde aldrig. Vid reformeringen följde landets gymnasieskolor minsta motståndets lag och behöll så långt det var möjligt både sin gamla organisation och sitt inarbetade organisationstänk. Även om det i kölvattnet av reformen uppstod en del egendomliga kurser och programinriktningar, inskränkte sig de gängse gymnasieelevernas ”fria val” till ett par tungrodda och logistiskt svårmanövrerade tillfällen då de från ett budgetansträngande smörgåsbord (med viss tur) kunde välja något ”fritt valt”. Den ”flexibilitet” man efterlyst i förarbetena till reformen, lyste med sin frånvaro och våra gymnasieskolor tuffade vidare med ungefär den organisation man lutat sig mot under närmast föregående decennier. Min slutsats är således att det kursutformade gymnasiet egentligen aldrig genomfördes, aldrig har genomförts. Vi har i Sverige alltjämt ett ämnesutformat gymnasium, men med kursbetyg. Landets gymnasieskolor gavs aldrig någon rimlig förutsättning att sjösätta ett kursutformat system, eftersom ett sådant hade krävt en helt annan typ av logistisk och administrativ förvaltning, en ”liten detalj” som glömdes bort av dåtidens reformatörer.
Jag tror för min del att kursutformning är en potentiellt bra idé, men att svensk skolkultur är långt ifrån mogen för den kulturförändring som ett sådant system kräver för att dess fördelar skall bli synliga. Sverige är dessutom ett litet glesbefolkat land som kan ha svårt att härbärgera den flexibilitet och stordrift systemet kräver. Ämnesutformning ligger i tangentens riktning och är därför antagligen vad som bör förordas även om det försvårar gymnasiesystemets möjlighet att vara relevant för sina avnämare. Även om systemet blir mer statiskt, kan det dock gynna ämnesfördjupning och motverka trivialisering av skolans kunskapsinnehåll. Att det i ett ämnesutformat gymnasium bör sättas ämnesbetyg skall väl inte ens behöva diskuteras?
grimas av pålitilig tradition. Fabrikens varumärke är trygghet, här slipper du överraskningar, här får du exakt det du redan visste att du skulle få. Bristen på förändring och förnyelse är dess adelsmärke. Lars Tunebros färgglada elefanter ser ut som fjolårets och säljer massor. Mattias Sammekull fortsätter måla sina könlösa människovarelser med brett mellan ögonen. Johan Tunell reproducerar outtröttlig sina sataniska ansiktsmasker i bränd lera. De har väl hängt med i över ett decennium nu?
kontrollerad förutsägbarhet och instrumentell ändamålsenlighet. En krock mellan två världar, av vilken de flesta aldrig kommer att märka något alls. Tvärtom, volymerna av rioja växer stadigt. Man läppjar sin 
Sverige sneglar vi mot Kinas skolsystem, de sneglar mot vårat. Vi vill ha deras ordning och reda, elevernas flit och lärarnas självklara auktoritet. De vill ha vår kreativitet, det självständiga tänkandet och våra barnböcker. Vi vill inte ha deras piskor och morötter, deras hjärntvätt och stränga hierarkier. De vill inte ha våra stökiga klassrum. Därför tyngs deras skola av formella och outtalade sanktionssystem. Därför blir vår idé om en skola byggd på katederundervisning endast en undflyende hägring, en vag idé om en enkel, fungerande struktur.
Hade tvååringens reaktion kunnat utmanas där och då? Ja, om ”tiden” hade funnits som ett verktyg kunde tvååringen i lugn och ro fått utforska miljön och dess människor på sina egna villkor och paniken hade sannolikt lagt sig. Över tid hade tilliten och nyfikenheten tagit över. Den ”tiden” saknas ofta numera. När ”tiden” saknas återstår ofta endast tvång. Auktoritära tillrättavisningar, fasthållning, hot och ”konsekvenser” skulle få honom att kapsla in sina känslor och låta den mentala autopiloten ta över beteendet. Så gör vi inte längre med barn i vårt land. Däremot är sådant som känslor och känslomässiga reaktioner fortfarande omgivna av många starka tabun. Den professionella lösningen blir att ”göra det bästa av situationen”, ibland metodiskt som när vi använder ett lågaffektivt bemötande.
predisposition att reagera som han gör. I dessa grundläggande reaktionsmönster uppträder individuella skillnader väldigt tidigt i utvecklingen. Tvååringen svarar med trots på en situation där många andra barn ”triggas” av den uppmärksamhet de kan få genom att hoppa jämfota och visa upp sina färdigheter. Dessa skillnader följer oss inte sällan upp i vuxen ålder.
Redan på bokens första rader har man därmed riktat uppmärksamheten mot studiet av diverse sammanhang, låt vara med organisatoriska referensramar. Ett fenomen förklaras emellertid inte av att refereras till. En karta säger något om landskapet men är inte landskapet. Kartan förklarar landskapet lika lite som namnet förklarar det benämnda. I citatet ovan finns implicita referenser till en vertikal beslutshierarki. Frågeställningen insinuerar ett toppskikt som har förlorat kontakten med verkligheten (
Monoismen blev möjligen också Jan Björklunds dilemma när han tillträdde som utbildningsminister och skulle göra praktisk politik av sitt lättsmälta tankegods. Han fungerade praktiskt sett så väldigt mycket bättre i opposition. Som ansvarig, i mötet med en komplex verksamhet och verklighet, uppstod en mängd dilemman som han löpande tvingades korrigera med improviserade ad-hoc-innovationer. Ett av alla problem var just lärlingsutbildningen. ”Alla kan inte bli akademiker”, brukade Björklund säga och hävdade självsäkert att svaret utgjordes av en praktisk arbetsplatsförlagd utgång med begränsad teori. Här såg Björklund den självklara lösningen för skoltrötta och lektionsstörande strulpellar med bakvänd keps, detta trots att upprepade försök allt sedan tidigt 1970-tal gått bet på uppgiften. Efter åtta år som utbildningsminister hade Jan Björklund inte bara misslyckats med lärlingssystemet. Han hade dessutom åstadkommit en generell nedgång i antalet elever vid gymnasiala yrkesutbildningar samt en galopperande ökning av elever inskrivna vid IV (IM), d.v.s ren högstadieterapi. Han gjorde uppenbart ett antal grova missbedömningar, av vilka det grövsta kanske ligger förborgat i hans uttalande, ”alla kan inte bli akademiker”. För hur är det?
En klok politiker kommunicerar möjligheter och framtidsalternativ, snarare än begränsningar och samtidsproblem. Kanske är det först i år, 2016 och fem år efter skolreformernas genomförande, som sanningens minut äntligen orkar infinna sig för en 
För det tredje bedrivs ett omfattande politiskt kampanjande för satsningar på ”enklare arbeten”. I sammanhanget kampanjas även för ”lägre ingångslöner”. Diskussionen handlar förvisso främst om arbeten helt utan krav på utbildning, men pendelrörelsen från ett tidigare starkt fokus på avancerade kvalifikationer och matchning är tydlig.
samtider 