Det gör mig illa till mods att så många vuxna, sansade demokrater, tycker att det är en bra idé att göra våra barns individuella skolfrånvaro till en offentlig handling. Jag kan inte se förslaget som annat än cyniskt och aningslöst, ett uttryck för de neoauktoritära strömningar som i samtiden ges allt större legitimitet. De signaler det skickar till våra barn handlar inte om att ge en bra förberedelse för vuxenlivet, utan om vuxenlivets förljugenhet.
Vuxna kan inte komma och gå som de vill i arbetslivet, säger Björklund. Men våra barn är kloka och har på många plan redan genomskådat vuxenvärldens ljug. De gör inte som vi säger, utan som vi gör, och tyvärr, skolan kan inte göra mycket åt just den saken. När nyligen publicerad forskning gjorde gällande att kontorsanställda i Sverige ägnar 30% av sin arbetstid åt att surfa på nätet var det få barn som
blev särskilt förvånade över att den efterföljande indignationen / debatten i stort sett uteblev.
Det påminner om bilden av horan och madonnan, det förakt och den ringaktning samhället visar skolans omsorger kontrasteras mot de idealiserade förväntningar man har på att skolan löser alla sociala problem. Segregation, privilegier, konkurrens, allt det som är norm i vuxensamhället, är dysfunktion i
skolsamhället. Det är svårt att förklara för ett barn.
När Göteborgs polischef nyligen intervjuades i radio angående alla de skottlossningar som ägt rum på senare tid, hävdade han att polisen inte kunde lösa dessa problem. Han krävde att samhällets institutioner skulle ta sin del av ansvaret. När han ombads precisera vilka dessa var. . .rätt gissat, skolan!
Nej, vad säger ni, lärare, pedagoger, rektorer, siste man släcker lyset, eller? Vågar man fortfarande hoppas på att vuxenvärlden ska växa upp?
samtider 