Skolans viktigaste aktörer, med regeringen i spetsen skrev i går (10/5) ett inlägg på DN-debatt under rubriken Enighet om fem punkter för att stärka läraryrket. Jag försöker läsa välvilligt och slås av att brödtexten är riktigt bra. Anslaget är positivt och viljan att bygga vidare skolutveckling på bred dialog är sympatiskt. Argumentationen formar sig till en hoppingivande resa mot inläggets konkretiserande crescendo, de fem punkterna. Det visar sig att dessa utgör inläggets svagaste del. De saknar, i allt väsentligt, nytänkande.
Inför en djupnande skolkris verkar de flesta mena att mer av samma är det enda som kan lösa problemet. Författarna till inlägget problematiserar förvisso den slarviga reformering som drabbat skolan de senaste åren men tycks ändå resonera som om inga alternativa sätt att tänka existerar. Jan Björklunds kunskapsskola utgör axiomet och med några smärre justeringar i legitimationsfrågan och det hugskott som fick namnet karriärtjänster bör läraryrket kunna anses stärkt. Jag är av en annan uppfattning och presenterar här fem alternativa punkter för att stärka läraryrket:
- Återupprätta kontraktet mellan skola och samhälle.
De barn som i dag går i skolan växer upp till ett samhälle där det råder svår bostadsbrist och en ungdomsarbetslöshet som pendlar runt 20%. I det offentliga samtalet förmedlas konsekvent bilden av en skola i sönderfall med snabbt fallande kunskapsresultat och att detta beror på dåligt föräldraskap och våra barns ovilja att anstränga sig. Ovan på detta förmedlas en dystopisk bild av ett land i kris som inte har råd med sina barn och unga, trots att vi bor världens rikaste land. Debatten är polariserad och rent värdenihilistiska strömningar tillåts, via alternativmedia och de sociala mediernas mobbar, styra delar av den politiska dagordningen.
Våra barn är inte opåverkade av allt detta. De apokalyptiska framtidsvisioner de möter varje dag under sin uppväxt formar dem till vilka vuxna de kommer att bli. Även barnen noterar hur en accelererande skolsegregation delar upp dem i önskvärda och oönskade. Så måste det inte vara. Skolan skulle kunna utgöra den positiva sammanhållande framtidsvisionen om förhållandet mellan skola och samhälle präglades av tillit och förväntningar, om varje barn tydligt fick uppfatta budskapet om att de är landets främsta tillgång, vår enda guldreserv.
För att ett sådant samhällskontrakt ska bli trovärdigt måste skolan vara likvärdig och en skolansträngning måste löna sig, predestinera framtiden. Det duger inte att påstå att utbildning leder till jobb om det inte gör det. Även barn genomskådar sådant och känner till marknadsfenomen som jämviktsarbetslöshet och utbildningsinflation. De ser också de horribla anställningsvillkor som, trots stora ansträngningar, drabbar många av de unga som ändå får in en fot på arbetsmarknaden. De ser också hur nepotism och social tillhörighet tillåts erodera meritokratin*, skolans kanske främsta försäljningsargument.
Vad har allt detta med läraryrket att göra? Att småfix inom den rådande krav- och kontrollkulturen inte kommer att förändra så mycket. Skolpolitiken och dess kultur måste omdefinieras från negativ projektionsyta till positiv framtidsinvestering och en bra början är att de maktcentran som formulerat inlägget på DN-debatt börjar fundera på hur ett återupprättat kontrakt mellan skola och samhälle skulle kunna se ut. En sådan fokusförskjutning kommer omedelbart att spilla över på alla lärares arbetssituation.
- Skapa dynamiska nationella skolmyndigheter.
Skolinspektionen har sedan 2008 förmedlat och spridit en nedbrytande nidbild av svenskt skolväsende. Statens skolutvecklande uppdrag har helt avvecklats medan Skolverket har överhopats av reformkorrigerande sisyfosarbeten. Inled omedelbart en översyn av skolans nationella myndigheter.
Bortsett från sörjandet för skolans nationella myndighetsutövning bör det skolutvecklande uppdraget sättas i första rummet. Det måste inte betyda att Myndigheten för Skolutveckling återuppstår, men motsvarande stöd och process måste finnas. Skolinspektionens roll måste avgränsas och bör i första hand handla om att laglighetspröva enheters och huvudmäns myndighetsutövning, i fallet friskolor även ekonomi.
Skolverket borde för länge sedan ha getts i uppdrag att skapa nationella system, plattformar, utbildningar och vägledning för den skoladministration som genereras av kvalitetsuppföljning, diarieföring och annan myndighetsutövning (ex. betygsättning). De lokala ”hjuluppfinnande” aktiviteter som i dessa avseenden nu pågår runt om i skolsverige är ett gigantiskt slöseri med tid, pengar, tålamod och kompetens.
Vad har allt detta med läraryrket att göra? Den avprofessionalisering som följt med de senaste årens inriktning på kontroll och detaljstyrning bör ersättas av kollegial samverkan och skolutveckling som genom nationellt sammanhållande (statliga) inslag ges legitimitet och möjliggör systematisk spridning av goda exempel.
- Arbeta för rättvis lönesättning.
En olycklig kultur har fått sätta sig där facken kan spela ut stat, SKL och huvudmän mot varandra och politiker i slutändan intervenerar i lönesättningsprocessen på ett sätt som snedvrider lönebildningen och ger svårförutsägbara långsiktiga konsekvenser för lönestruktur, lärarnas arbetsmarknad och samhällsekonomin i stort. Höjningen av lärarlönerna måste ske i en ordnad och långsiktigt hållbar process där uppdelningen i godtyckliga vinnare och förlorare inte blir för påfallande. Det är statens, SKL:s och huvudmännens absoluta skyldighet att tala sig samman om dessa saker och sedan möta facken i en ordnad process. Statliga lönefringisar, regionala löneskillnader och former för/alternativ till, den individuella lönesättningen utgör knäckfrågor. Marknaden i sig själv är uppenbart oförmögen att lösa den skada som lönekaoset åsamkar skolsystemet.
Vad har allt detta med läraryrket att göra? Forskning och beprövad erfarenhet pekar mot att samarbetsfrämjande inslag och en upplevd känsla av relativ rättvisa främjar utvecklingen i lärandemiljöer. Konkurrenshöjande incitament och upplevt godtycke är ofta direkt kontraproduktivt.
- Återför makten över skolenhetens inre organisation till skolenheten.
Punkt nummer fyra kan i stort sett stå som den gör i artikeln från DN-debatt. Precis som Skollagen anger måste skolenhetens ledning i samverkan svara för dess inre organisation. Denna möjlighet är idag svårt kringskuren. Vissa ramar behövs naturligtvis, så som exempelvis att elevhälsoorganisationen är angiven i Skollagen. Utöver detta bör det dock vara upp till enheterna att organisera sitt ledningsbehov, sin administration och sina resurser för kvalitet och utvecklingsarbete.
Under denna punkt hamnar en diskussion om karriärtjänsterna, som ju på ett tydligt sätt kringskär skolenhetens möjlighet att fritt utforma sin inre organisation (Hur gick det förresten till när utbildningsdepartementets tydliga anvisning om ett rent lönepåslag för visad lärarskicklighet förvandlades till vetenskapligt förankrade skolutvecklingstjänster?). Vad vi kallar karriärtjänster är inte några karriärtjänster eftersom sådana per definition emanerar ur ett identifierat organisationsbehov. Vår bakvända svenska modell är istället att först tillsätta tjänsterna, sedan grubbla över vad de ska användas till. Den är helt enkelt bakvänd, sett till forskning och beprövad erfarenhet.
De pengar staten anslagit till karriärsystemet motsvarar storleksmässigt ungefär vad som skulle ha behövts för att lösa skolans administrativa underskott. Pengarna borde hellre ha öronmärkts för detta med ett uppdrag till landets skolenheter att lösa problemet. Ur detta hade antagligen modeller för reella karriärtjänster (med full organisatorisk utväxling) kunnat uppstå.
Vad har allt detta med läraryrket att göra? Makt, ansvar och inflytande över den egna arbetssituationen skapar en känsla av sammanhang (KASAM). Denna måste i så stor utsträckning som möjligt ligga lokalt och utövas av skolledning, lärare och annan personal i ett samproducerat ledarskap. Detta leder även i förlängningen till att lärare avlastas administration.
- Åtgärda det fria skolvalet.
Det fria skolvalet utgör en tydlig orsak till att verksamheten för såväl skolenheter som skolhuvudmän blivit allt mer svårplanerad under 2000-talet. Förutom den segregation som uppstår, leder valmöjligheterna till osäkra elev- och ekonomiprognoser. I det större perspektivet ger det negativa effekter på sådant som planering för bemanning, dimensionering och organisatorisk stabilitet. Konkurrenssituationen mellan skolor spär på känslan av osäkerhet och tar fokus samt resurser 
från kärnverksamheten. Efter att nu Chile kastat in handduken står Sverige ensamt kvar i världen med denna marknadsanarkistiska skolmodell. Det bör inte få fortgå.
I vissa avseenden utgör det fria skolvalet och friskolorna irreversibla reformer. Det går inte att med ett riksdagsbeslut backa bandet till 1991 utan att skapa svårläkta konflikter. Frågorna är dock av så avgörande strategisk betydelse för nationen Sveriges framtida utveckling att jag förordar en folkomröstning om saken.
Vad har detta med läraryrket att göra? I Sverige finns långt över 200.000 utbildade lärare. Det gör det till ett av landets största yrkesområden. En folkomröstning med skolfokus skulle på ett unikt sätt belysa läraryrkets situation och föra upp de långsiktigt strategiska skolfrågorna på agendan. I den bästa av världar skulle den kunna leda till en faktisk nationell enighet om vad som bör vara vårt skolsystems vägledande grundprinciper.
* Tyvärr saknas det ännu forskning på detta område. Mitt påstående är en välgrundad hypotes, snarare än ett bevis. Det är verkligen hög tid att SCB:s rapport 64, 1990 om ”Ungdomars inträde i arbetslivet 1973-85” får en uppföljare som kan kvantifiera senare års förändringar.
Monoismen blev möjligen också Jan Björklunds dilemma när han tillträdde som utbildningsminister och skulle göra praktisk politik av sitt lättsmälta tankegods. Han fungerade praktiskt sett så väldigt mycket bättre i opposition. Som ansvarig, i mötet med en komplex verksamhet och verklighet, uppstod en mängd dilemman som han löpande tvingades korrigera med improviserade ad-hoc-innovationer. Ett av alla problem var just lärlingsutbildningen. ”Alla kan inte bli akademiker”, brukade Björklund säga och hävdade självsäkert att svaret utgjordes av en praktisk arbetsplatsförlagd utgång med begränsad teori. Här såg Björklund den självklara lösningen för skoltrötta och lektionsstörande strulpellar med bakvänd keps, detta trots att upprepade försök allt sedan tidigt 1970-tal gått bet på uppgiften. Efter åtta år som utbildningsminister hade Jan Björklund inte bara misslyckats med lärlingssystemet. Han hade dessutom åstadkommit en generell nedgång i antalet elever vid gymnasiala yrkesutbildningar samt en galopperande ökning av elever inskrivna vid IV (IM), d.v.s ren högstadieterapi. Han gjorde uppenbart ett antal grova missbedömningar, av vilka det grövsta kanske ligger förborgat i hans uttalande, ”alla kan inte bli akademiker”. För hur är det?
En klok politiker kommunicerar möjligheter och framtidsalternativ, snarare än begränsningar och samtidsproblem. Kanske är det först i år, 2016 och fem år efter skolreformernas genomförande, som sanningens minut äntligen orkar infinna sig för en 
För det tredje bedrivs ett omfattande politiskt kampanjande för satsningar på ”enklare arbeten”. I sammanhanget kampanjas även för ”lägre ingångslöner”. Diskussionen handlar förvisso främst om arbeten helt utan krav på utbildning, men pendelrörelsen från ett tidigare starkt fokus på avancerade kvalifikationer och matchning är tydlig.
samtider 