Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skolpolitik’

maskin_0162

Jodå. Snaran dras åt kring den förda skolpolitiken. Nu senast visar en rapport från skolverket att allt färre ungdomar söker yrkesinriktade gymnasieutbildningar och att allt fler dessutom hoppar av. En nationell katastrof, visst, men jag är inte förvånad. De skolreformer som har genomförts sedan 2006 är ett otidsenligt lapptäcke av återvunnet material, och de är dömda att misslyckas. Det är givetvis frustrerande att se ens farhågor besannas på löpande band, samtidigt som Björklunds förtroendekapital tycks oändligt bland våra förståsigpåare. Men snaran dras som sagt åt. Fler talar om Björklund i imperfektum och nu höjs även röster bland hans egna. Inte en dag för tidigt.

kommun_0270Men just som du tycker dig ana ljuset i slutet av tunneln, inser du att det var ett mötande tåg. Denna gång i form av Stefan Lövén och Ibrahim Baylan som vill införa obligatorisk gymnasieskola. Jo, det är sant. Nej, dom försöker inte ironisera eller göra sig lustiga. Så, man tar sig för pannan. Och förhoppningarna om en ljusnande framtid på andra sidan september 2014 spricker ungefär som trollen i solsken. Obligatorisk gymnasieskola, over and out.

Nu har jag uttryckt mig väldigt negativt och ifrågasättande. Det är väl inte särskilt konstruktivt? Nej, det gäller att se saker och ting ur en positiv synvinkel. Om Björklund snart har bläddrat sig igenom hela katalogen av klantigheter och misstag, bör kanske åtminstone jag byta strategi, nu när Lövén och Baylan börjar bläddra från andra hållet. Skolinspektionen säger alltid att en bra lärare är engagerad och har höga förväntningar på eleven. Så, det är vad jag nu ska möta sossarnas förslag med.

Herrar Lövén och Baylan!

Det är fullt möjligt att införa en obligatorisk gymnasieskola. Tanken har redan prövats, som scenario i vår HEOC™-simulator. HEOC står för Higher Education Obligation Consequenses. Våra preliminära resultat pekar mot att reformen kan bli lyckosam under förutsättning att ett antal kritiska variabler hålls under sträng övervakning och kontroll. Dessa är i fallande ordning:

  1. Disciplinerade elever. Dessa kännetecknas av att de är pliktstyrda och gör vad vuxna säger åt dem. Om så inte är fallet krävs,
  2. Sanktioner. Dessa bör vara så kännbara att villkor 1 kan anses vara uppfyllt. Utegångsförbud och fotboja enligt den modell moderaterna föreslår kan möjligen utgöra straffskalans golv.
  3. Ett- och tvååriga gymnasieprogram. Eftersom eleverna uppnår myndighetsålder redan under sitt andra år på gymnasiet kan frestelsen bli stor att hoppa av skolan på sin artonde födelsedag, istället för att dricka öl.
  4. Kraftig utbyggnad av företagshälsovården. Det här förstår vi inte själva. Det kan röra sig om en bugg i vår simulator, som naturligtvis kommer att åtgärdas.
  5. Denna punkt, som torde vara den mest avgörande, måste skrapas fram.  HEOC™ erbjuder en trygg helhetslösning. Vid tecknandet av 4 års abonnemang ger vi er tillgång till alla de fantastiska möjligheter som HEOC™ kan erbjuda. För endast 5.500.000:-/år, kan ni bekvämt sitta kvar vid era skrivbord och skrapa fram punkt 5.

Jag skulle kunna stapla hundratals argument mot en obligatorisk gymnasieskola, men nu är jag konstruktiv och nöjer mig med ett. Varsågoda:

Jag är verksam på gymnasiet sedan länge och anser att en av de stora lättnaderna jämfört med grundskolan är det bemötande man kan ge den stökiga och strulande eleven genom att säga,

Hej, du! Du är stor nu. Du har gjort ett eget frivilligt val och befinner dig hos oss. Vi finns här för att ge dig värdefull kunskap. Om du vill ha den. Vi gör allt för att hjälpa dig, men du måste ta emot det vi ger. Annars är du fri att gå. Nu. Valet är ditt.

Denna frihet gör våra politiker sitt bästa för att kringskära. Men den är viktig. Den ger kvalitet.

Read Full Post »

pekbok_0809Någonting har hänt i skoldebatten. Det har börjat talas om Jan Björklund i imperfektum. ”Vår skola faller samman, men Björklunds politik var ändå den rätta”. Operationen lyckades, men patienten dog. Jan Björklund själv har dragit sig tillbaks till sin håla och begrundar storögt förödelsen. Hans förvåning är fullkomligt oförställd. Så in i märgen övertygad om de egna idéernas förträfflighet har ingen politiker varit före honom. Den gamla byskolan i Skene fungerade ju. Han blev inte bara befäl. Han blev till och med minister, skolminister. Vad saknades? Tramporgeln? Borde han ha lagt även det lagförslaget?

Nu öppnar sig åter skolan som politiskt slagfält. Nytänkandet står som spön i backen. Mer pengar och mindre byråkrati. Högre lärare och större läxor. Nej, det här var inte lätt. Jan Björklund har dominerat debatten i två decennier, och han hade ju rätt, även om det mesta verkar gå åt h-e. Förslagen blir prydligt avgränsade och perifera. En liten prioritering här, en liten återställare där. Nej, själva den rådande skolpolitiska tankehegemonin vågar vi inte röra. Den som försöker straffas med döden, den politiska.

griffel_0662Läsförståelse är viktigt. Det är svårt att säga emot, men skolresultaten rasar även här. Det har KD upptäckt. Det jobbiga är att svenska elever tappar tabellplaceringar i tävlingen mellan länder, och KD har forskat fram varför. De tränar för lite! Mängden träning har minskat från 1800 till 1500 timmar. Det är hela 300 timmar, vilket torde motsvara läsningen av samtliga volymer i Jules Vernes produktion, från Voyage en Angleterre et en Écosse 1859 till Les Naufragés du « Jonathan » 1909. Vi talar alltså om 50 års produktion av odödliga verk som våra svenska elever går miste om. Fruktansvärt. Men möjligt att förändra.

KD ger oss timmarna tillbaka. Det kan ske genom att korta sommarlovet. Det är också viktigt att läraren leder dessa timmar så att läsförståelsen verkligen ökar. Så att vi får valuta för pengarna, för detta kostar. Jag får det till cirka 1,5 miljard. Välinvesterade pengar, om analysen stämmer. Kan vi vara säkra på det?

skylt_0016KD säger att läsförståelse är viktig även för att förstå andra ämnen, som exempelvis samhällskunskap. Oj. Förekommer det även i andra ämnen än svenska att eleverna läser och skriver? Men läser och skriver de då utan att öva sin läsförståelse? Det verkar i så fall märkligt. Kan det rent av vara så att 50 år av skolutveckling inneburit en breddning, modernisering och omvärldsanpassning av skolans ämnesstruktur, där man ansett det nödvändigt att integrera läsandet och skrivandet i andra sammanhang än själva svenskämnet? Nu blev det komplicerat.

Bunkefloprojektets resultat är entydiga. Jo, jag vet att ni inte vill höra detta, att ni håller för öronen och skriker. För det är verkligen underligt, men inte desto mindre sant. Genom att eleverna fick motion och idrott varje dag förbättrade de sina skolresultat, inte bara sin läsförståelse, utan allt! Det är som ett trolleri, omöjligt att ta till sig. Dessutom mycket billigare än att läsa svenska på sommarlovet. Liknande resultat har redovisats inom arbetslivet när anställda har beviljats friskvård på arbetstid. Produktionen har gått upp. Obegripligt! Så svårt att fatta, att arbetsgivarna sparat in förmånen vid första bästa tillfälle trots att de haft resultaten framför ögonen i sin bokföring. Friskvård och motion är ju dessutom roligt. Hur ska det kunna gynna så allvarliga saker som produktion och läsförståelse? Flumm!

Hoppsan. Nu råkade jag utmana den rådande skolpolitiska tankehegemonin. Min text straffas med döden, den politiska. Samma öde som Bunkefloprojektet. Reaktionen är irrationell men en realitet. Är det en liten kvarleva av en Luther som viskar i vårt öra? ”Livet ska inte vara enkelt, allt kan inte vara roligt”.

schoolboys_0658Engelska är viktigt. Här är våra elever duktiga. Jo, men är engelska så viktigt, egentligen? Borde eleverna inte hellre lära sig kinesiska? Alltså, det här är så typiskt. Så fort svenska barn- och ungdomar är bra på något, så ska det dissas. Så var det även med pekplattorna. Debatten handlar 99 gånger av 100 om alla fel och brister och utmynnar i eländesskildringar om psykisk ohälsa, kompetensbrist eller ungdomsarbetslöshet. Den politiska lösningen heter pluggskola och lågbetalda instegsjobb. Och tvång, för dem som vägrar. Så otroligt fantasilöst. Sveriges barn- och ungdomar måste vara de mest odugligförklarade i hela världen (nej, inte dina barn, andras ungar). Vad kan de någonsin hoppas på att få ut av framtiden, annat än ett andrahandskontrakt till marknadsmässig fantasihyra och ett lågbetalt instegsjobb där arbetsgivaren subventioneras för att han har den stora godheten att ta emot dem?

Är jag orättvis? Möjligen, men jag tycker verkligen att svenska barn- och ungdomar är fantastiskt kompententa. De är utan tvivel landets mest värdefulla naturresurs, det sista vi har råd att spara på. Uppmuntrade, inbjudna, efterfrågade och vänligt bemötta, kommer de att uträtta storverk och ge allas vår framtid en ordentlig guldkant. Kan inte skoldebatten börja precis där?

Read Full Post »

shaylaJag kan inte låta bli att förundras över Shayla, ung muslimsk kvinna i ett av världens fattigaste och mest överbefolkade länder. Hon är smart, rapp, rolig och har järnkoll på världspolitisk och ekonomisk fundamenta. Hon tror på sig själv och argumenterar övertygande om det expansiva Bangladesh framtida möjligheter. Borde jag bli förundrad? Egentligen inte. Det är klart att det bakom våra västerländska mediers kolonialt filtrerade stereotyper döljer sig människor som liknar oss, med ungefär samma tankar, behov, drömmar och idéer som vi själva. Inom loppet av några minuters samtal tvingas jag ompröva en hel rad föreställningar, fördomar. Jag frågar i stil med,  men hur vet du, varför tror du, varifrån får du? Shayla ler och ger ofta samma svar. Oh, it´s globalization, you know!

Och Bangladesh utvecklas i expressfart. Trots att svälten och inbördeskrigen inte ligger mer än några decennier bort känns de avlägsna i ett land där de gängse välfärdsindikatorerna, så som medellivslängd och barndödlighet, har nått europeiska nivåer. Visst, textilfabrikernas kvinnor har skamlöner, men i Bangladesh är det lönearbetet som först nu gör sitt intåg. Fabrikskvinnornas mödrar och mormödrar vet bara skoladet feodalt agrara bysamhället. Nu pumpar närmare hundra TV-kanaler dygnet runt ut sina kommersiella köpuppmaningar till bengalerna och ekonomin växer till, sakta men säkert enligt den sigmoidala kurva vi känner igen från vår egen ekonomi. Den inhemska konsumtionen tar fart i Bangladesh. När 170 miljoner bengaler har råd att handla, hur intresserade är de då av att knyta slavkontrakt med h&m och de andra?  I det längre perspektivet, vem kommer att exploatera vem?

I Bangladesh förstår man vikten av utbildning. Ett av landets prioriterade politiska mål har handlat om att bygga ut skolväsendet så att det når alla medborgare. Det har man lyckats med. Idag påbörjar 98% av alla barn sin grundläggande skolgång.

skolbarnUtbildningssystemet är uppbyggt i stort sett efter engelsk modell. Behöver jag påpeka att skolkulturen är auktoritär och att undervisningen är väldigt katederinriktad med betoning på faktakunskaper? Eleverna drillas i disciplin, marscherar i takt och står upp när de svarar på lärarens frågor. Skolans innehåll diskuteras flitigt i Bangladesh. Det finns nämligen ett stort problem.

98% av alla barn påbörjar sin grundläggande utbildning, vilket är gott och väl. Men endast 60% av barnen fullföljer grundskolan, vilket är katastrofalt. I västvärlden har man varit lite för snabba med att tolka detta problem genom sitt koloniala filter och har således dragit slutsatsen att det rör sig om ett fattigdomsproblem. Enligt denna standardmodell skulle problemet utgöras av att resurssvaga familjer behöver sina barn till familjens försörjning och därför inte skickar dem krickettill skolan trots att den är avgiftsfri. Denna förklaring stämmer inte alls, och det kan vem som helst se som tar sig ut från Dhakas diplomatkvarter och besöker den landsbygd som fortfarande rymmer 80% av Bangladesh 160 miljoner invånare (inte så många västerlänningar gör sig detta besvär).

man o babyMan behöver inte vistas länge i en bengalisk by innan man möter barn och ungdomar som kanske borde ha varit i skolan. De drar omkring i grupper, umgås, spelar kricket, leker eller fiskar. De ser glada och pigga ut, inte alls fattiga. Om man frågar dem varför de inte är i skolan får man först undvikande svar, men står man på sig får man veta att skolan är tråkig. Det är roligare att leka och vara med sina kompisar.

Det är i första hand pojkar från hem utan studievana som skolkar från skolan. Från politiskt håll tror man att denna elevgrupp särskilt ogillar ett skolsystem byggt på disciplin, ordning och reda, examinationer och katederstyrd faktainlärning. Pojkarna måste bli utmanade. Skolan måste väcka deras nyfikenhet, säger Shayla. Det kan bara ske genom att skolan blir mindre auktoritär och genom att lärandet blir mer fritt och självstyrt, ett mer utforskande och intressebaserat arbetssätt. Auktoritet biter inte längre, ens i Bangladesh. It´s globalization, you know!

Jo, det är klart. Man får inte hänga upp sig på att resonemanget är helt spegelvänt här hemma. Flugskit får som bekant sin färg beroende av mot vilken bakgrund den framträder. Resan till Bangladesh har lärt mig att vi nordbor lever i ett mycket litet hörn av världen och att betydligt mindre än vi föreställer oss är som vi tror.

pojkar

Read Full Post »

Med Folkpartiet och Jan Björklund som utbildningsminister blev Sverige sig aldrig åter likt. Eller åtminstone inte den svenska skolan. Här följer de 10 punkter som förändrade Sverige. Ni minns dem nog alla. 

1.      Betyg från År 4

Hjälpte landets lärare att till dig som förälder förmedla ovärderlig kunskap om just Ditt barns Unika kunskapsutveckling.

Ehh, E är alltså vad ert barn har uppnått. Nej, det är inte dåligt, det är godkänt. Det motsvarar G i det gamla systemet. Nej, ingen etta. Ettan var mycket sämre i det systemet. Det är mer som en trea. Nej, C är inte mittemellan som en trea. C är jättebra, det är svårt att få C. Vad som är D? Det är kanske som typ G plus. Va, VG minus? Jo, det var ju lite bättre. Säg att D är mittemellan G plus och VG minus… Nej, då är inte C något VG minus. Va? Nej, inte C i det systemet. Det var ju jättedåligt, mycket sämre än E i detta system. Vadå, för att bli en D-elev? Ditt barn kan öva kriterierna för D, samt övervägande del för C, du kan se här. Va, nej jag tycker inte att du har ett onyanserat barn. Jo, men motsatsen till nyanserad är inte onyanserad, det är i alla fall inte tänkt… Oj, ditt barn gråter. Vill ni låna en servett?

2.      Frånvaro i Betygen

Gav landets arbetsgivare den hjälp de behövde för att gallra bland ansökningarna.

Hmmm, hyggliga betyg men en jävla massa frånvaro. Säkert en sån där strykrädd lipsill som inte vågade slå tillbaks. De brukade bli hemma i veckor. Nä, några fler mobboffer behöver vi inte på den här arbetsplatsen. Och, hihi, titta här! Halvkassa betyg, men full närvaro, ha! Antagligen dum i huvet! Vi tar denna istället. Kassa betyg och rätt mycket frånvaro, säkert en kreativ jävel.

3.      Kvarsittning

Det blev precis som vi trodde och hoppades. Kvarsittning löste de flesta av skolans problem över en natt. Resultaten sköt i höjden och gangsters blev änglar av pur rädsla för denna diaboliska tortyrmetod.

Jag funkar ju bättre på eftermiddagarna, så jag brukar sova, strula och komma för sent på mornarna. Då blir det kvarsittning, och vips, har man alltså fixat lite exklusiv privatundervisning och läxhjälp, sånt andra pyntar dyra RUT-pengar för. En lärare, en elev, fatta lyxigt! Fatta fett dyrt!

4.      Ettårigt gymnasium

Producerade global konkurrenskraft i ett rasande tempo.

Nu har den illmariga oppositionen missuppfattat utbildningsministern och trott att han menat en ettårig gymnasieutbildning utan teori när han har talat om en ettårig gymnasieutbildning utan teori. Vad det i själva verket handlar om är en ettårig gymnasieutbildning utan teori.

5.      Penna och Papper

Penna och papper ersatte sten och mejsel i 2000-talets Sverige. Redan det var kanske att gå för långt.

Jag blir oerhört provocerad av dessa godmodiga ungdomar som till fullo tycks behärska dagens komplicerade teknik. På min tid behövdes inga I-pads. Vi klarade oss utmärkt väl med blyertspenna och kautschuk. Det mest avancerade vi fick tillgång till var pennförlängare av styrenplast. De kunde kapas i ena ändan och blev då till utmärkta blåsrör för små kautschukbitar. Nej, så vi satt minsann inte uppe halva nätterna och spelade dataspel. Vi satt uppe och läste Strindberg och Lagerlöf, inte Kalle Anka och Piff som vissa påstår. Mina ingående kunskaper om Ankeborg har förvärvats på annat sätt. Nåja, till och med på den tiden kände vi letargi inför den arkaiska aritmetiken, men lärde oss ändå inte räkna, än mindre läsa. Förståelse och kritiskt tänkande ska vi inte ens prata om. Men Hallands floder sitter… hyggligt. Ni ska bjuda, vi ska… få, typ.

6.      Elitklasser

Gustaf de Laval uppfann separatorn, Jan Björklund förädlade den. De Laval separerade mjölk, Björklund skolelever.

Vi var som sagt galet begåvade, eller nåja, våra föräldrar var, ja kanske inte begåvade, men väldigt om sig och kring sig. De hade stora planer för oss och kunde gå över lik för att vi skulle få det bästa, kunde tjata, väsnas, maila, tigga, hota och muta tills de fick som de ville.. Det viktigaste för dem var nog att vi skulle slippa ”andras jobbiga ungar”.  För allvarligt talat, vem tror att det går att selektera fram intellektuella begåvningar bland småungar? Vem tror på fullt allvar att genierna kan administreras fram? Jo, en och annan folkpartist, men då pratar vi inte precis raketforskning. Själv blev jag rådgivare (sic) åt en generaldirektör som själv knappt tog sig igenom tvåårig social linje.   

7.      Övningsskolor

Innan blivande lärare lämnar sin utbildning för att slussas från fas 1 till fas 3, undviks kontakt med verkligheten genom att de erhåller sin praktik i artificiella Happy-Schools med noggrant utvalda elever ur ett högklassigt sortiment.

Jag förstår inte den kritik som riktas mot Burma och Nordkorea. Jag har varit såväl i Naypyidaw som Pyongyang. Goda, glada, motiverade och samarbetsvilliga människor så långt ögat når. Spunnet socker i matbespisningen och små gåvor på de välbäddade sängarna. Därför är det hit vår rektor Potemkin tar oss övningslärare från övningsskolan Gräddhyllan för att med våra övningselever idka vårt internationella utbyte.  

8.      Förbud mot heltäckande slöja

Förbudet mot heltäckande slöjor har gjort Svenskarna till ett lyckligare folk. Vi minns med fasa den besvärliga tiden då vi inte kunde känna igen varandra på grund av alla tygsjok.

Heltäckande slöjor gjorde det svårt att känna igen ett ansikte, men heltäckande byxor gjorde det svårt att känna igen ett riktigt arsel. Så nu har alla heltäckande lösningar förbjudits. Vi svenskar har blivit ett otäckt folk.

9.      Lärarlegitimation

När ni så äntligen lyckades kvittera ut er legitimation från av Skolverket anlitat bemanningsföretag, upptäckte ni att det var betydligt enklare att mista den. Skolinspektionen – tillsynsmyndighet till Er tjänst.

Den här läraren kan uppenbarligen inte skriva åtgärdsprogram. Han skriver att eleven måste börja gå på de extrainsatta stödlektionerna, va! Lägger hela bördan på eleven, trots att A och O när man skriver åtgärdsprogram är att det är skolan som ska vidta åtgärder så att elevens måluppfyllelse säkras. Föräldrarna har överklagat, så vi drar hans legg! Böter också! Och det vanliga pressmeddelandet!

 

10.  Lägre ungdomslöner

Det är i alla fall bättre att ha en låg inkomst än ingen inkomst alls.

Jag får väl ta värvning. Det är i alla fall bättre att ha ett kort liv än inget liv alls.  

Read Full Post »

Utredningens slutsats är att kamratfostran inte kan anses som oförenligt med vad som enligt 2011 års läroplaner anger inriktningen för skolväsendets värdegrundsarbete. Kamratfostran bör snarare kunna betraktas som ett eftersträvansvärt komplement i skolans dagliga verksamhet. Detta förutsätter emellertid att den kamratfostrande verksamheten sker under ordnade former samt så långt möjligt under överinseende av skolans pedagogiska personal.

Redan i det departementsuppdrag som utmynnat i kamratfostranskommitténs betänkande problematiseras det faktum att antalet ärenden gällande mobbing och kränkningar i skolans verksamhet har ökat konstant under perioden 2009-2014. Då antalet anmälningar redan i september 2013 översteg tvåtusen ärenden, drog utbildningsdepartementet i nödbromsen och tillsatte den s.k. rimlighetsutredningen vilken fick till uppgift att utreda huruvida anmälningsvilligheten speglade ett faktiskt problem. Utredningen kunde fastslå att de avgjorda ärendenas andel av det totala antalet sjunkit med närmare 50% under perioden jan 2009-sept 2013 samt att Elevombudsmannens snabbt ökande administrativa kostnader därmed inte kunde anses försvarbara. Utredningens förslag, att överföra Elevombudsmannens juridiska ansvar för brottmålsliknande ärenden till domstolsväsendet, antogs senare av riksdagen.

Efter Skolinspektionens riktade tillsyn samt beslut i anmälningsärenden gällande riksinternaten Grennaskolan, Lundsberg och Sigtunaskolan under 2012, gjordes utbildningspolitiska kopplingar mellan förekomsten av mobbing i skolan och närvaron av  kamratfostrande strukturer. IFAU publicerade sina resultat i oktober 2013 (Kamratfostran som framgångsmotor). Enligt dessa existerade ett tydligt positivt samband mellan höga kunskapsresultat och närvaron av starka kamratfostrande strukturer. IFAU kunde också, som longitudinella effekter, påvisa en stark koppling mellan höga resultat på allmänna socioekonomiska framgångsfaktorer och närvaron av kamratfostrande strukturer under utbildningstiden. En slutsats som drogs var att det inte kunde göras kopplingar mellan förekomsten av mobbing och kamratfostran. De undersökta skolorna utmärkte sig inte uppenbart från andra skolor vad gällde förekomsten av anmäld mobbing. Vad gällde kunskapsresultat och senare livsvärden låg de dock långt över genomsnittet. Kamratfostran kunde därmed beaktas som en önskvärd framgångsfaktor inom ramen för skolutveckling. Sambandet mellan kamratfostran och förekomsten av mobbing eller diskriminering kunde avfärdas som en pseudokoppling.

Under hösten 2012 kunde också Skolverkets statistik gällande ökad förekomst av mobbing, kopplas till skolornas verkningslösa metoder för anti-mobbingarbete. De systematiska programmen för detta arbete ansågs brista i situationsanpassning och kunde till och med inverka kontraproduktivt, bl.a genom sin tendens att sammanblanda mobbing och kamratfostran. Negativa samband kunde också påvisas mellan skolor som lade stor vikt vid omfattande skriftlig dokumentation och förekomsten av mobbing. Som en följd härav upphävdes 2013 förordningar gällande skolans skyldighet att upprätta årligt reviderade likabehandlingsplaner.

Mot ovanstående formulerade utbildningsdepartementet några evidensbaserade utgångspunkter för hur kamratfostran inom ramen för det nationella skolväsendet skulle kunna inarbetas i gällande läroplaner 2011. Dessa mötte politiskt motstånd från MP, VP och C medan S förhöll sig avvaktande. En ”historisk” jämförande studie från FOI gällande värnpliktsarmén vände emellertid det parlamentariska underlaget till utbildningsdepartementets fördel strax innan riksdagsvalet.

FOI kunde i sin jämförande studie påvisa ett tydligt samband mellan allmän livsframgång för män födda 1960-66 och i vilken utsträckning de deltagit i grundläggande militär utbildning. Frekvensen av livsframgång ökade med längden på genomförd värnplikt. Samtliga med någon form av genomförd värnplikt uppvisade högre frekvens än de som stått utanför systemet. Det mest uppseendeväckande var emellertid att det också fanns en signifikant korrelation för avståndet mellan hemkommun och geografiskt säte för tjänstgöringen. Ju längre från hemmet, desto högre frekvens av livsframgång. I en uppföljande enkät undersöktes sambandet mellan just lumparlivets kamratfostrande sidor och den uppnådda livsframgången, vilket stämde väl med den allmänna bilden av hur värnplikten bidragit till att göra ”män av pojkar”.

Utredningen har därefter fullföljt sin genomlysning av utbildningsdepartementets evidensbaserade utgångspunkter och föreslår därför att följande ordalydelse inarbetas under ”skolans uppdrag” i respektive läroplan enligt 2011:

”Kamratfostran kan anses utgöra en väsentlig del av elevens socialisationsprocess. Det rör sig således om en naturlig process, vilken hjälper eleven att träna sina förmågor samt orientera sig i det sociala sammanhanget. Det handlar om, i grunden, positiva processer som stärker individen och bildar grund för goda kunskapsresultat och en god beredskap att som demokratisk medborgare möta arbetslivets krav. Processen kan, och bör inte styras av, inom skolan, verkande personal. Det bör dock vara en kontrollerad process och åligger skolans pedagogiska personal att i samverkan med vårdnadshavare, uppmärksamma och avhjälpa alla tendenser till mobbing och diskriminering som kan uppkomma.”

SD har, för att stödja förslaget i kammaren, yrkat på följande tillägg:

”Skolans pedagogiska personal ska också, i samverkan med vårdnadshavare, försäkra sig om att den kamratfostran som äger rum, utgår från vår gemensamma nationella värdegrund, den kristna etiken samt västerländska humanismen.”

I en kommentar till förslaget säger Ibn Bayhimann, utbildningsminister sedan sept 2014, –Jag konstaterar att det tillägg som föreslås är öppet för tolkningar på ett sätt som möjliggör breda överenskommelser. Skolans värdegrundsarbete på enhetsnivå kan dessutom fortskrida enligt de lokala arbetsplaner som beslutats redan innan denna ändring träder i kraft. Föreliggande förslag kan därför ses som en justering av styrdokumenten så att de motsvarar de krav som utvecklingen ställer.

Read Full Post »

I

Sverige i mitten på 90-talet. Landet står inför en obekant situation där en ny kategori medborgare, benämnda som obehöriga elever, tillkommit som en konsekvens av ett reformerat betygssystem. På många gymnasieskolor samlas små grupper av lärare och skolpersonal till seminarier och rådslag för att söka riktlinjer i en tillskapad verksamhet som fått namnet IV. En klok lärare någonstans i mellansverige slår tidigt fast vad som med tiden blir en devis för många IV-program, Vår skola skall vara en rörlig skola, inte en rörig skola.

Devisen kan tyckas enkel och självklar, men visar sig i verksamheten vara en hårfin balansgång. De flesta inser det nödvändiga i förhållningssättet, men gång efter annan leder det in i konflikter, återvändsgränder och förvirrade grubblerier. Frågan när gör vi skola? ställs otaliga gånger och i olika sammanhang. Det kan belysas med några exempel:

–          En elev tycks ha kaotiska hemförhållanden och mycket tyder även på missbruksproblem. Lärarna hävdar på goda grunder att elevens problem inte är skolrelaterade. Skolan tar kontakter med socialförvaltning, BUP och hemmet som alla hävdar att om skolan inte är problemet kan den genom samverkan ändå vara en del av lösningen. Ett nätverk har uppstått kring eleven.

–          En elev betraktas av lärarna som strulig och ointresserad. Han ägnar dagarna åt lek vid datorn och snack i uppehållsrummet. Lärarna slår vi ett möte fast att eleven inget lär sig. Specialpedagogen protesterar och pekar på att samma elev under perioden lärt sig att ta emot tillsägelser utan att gå sin väg, att han börjat delta i idrottslektionerna och är ombytt. Hon pekar vidare på att hans närvaro liksom hans tidhållning blir allt bättre. Eleven börjar bli trygg och är stadd i progression.

–          Bakandet av det egna brödet har blivit en självklar ingrediens i skolans elevcafé. Vid ett möte noterar någon att denna verksamhet har sin motsvarighet i en av gymnasiets kurser. Detta utlöser en febril aktivitet i undersökandet av vad i verksamheten som kan betraktas som gymnasiekurser, och vad som i så fall skulle kunna tänkas höra till ett program.

–          Revyn är en bärande och populär del av elevernas gemensamma examensarbete. Veckorna före premiär är fulla av förberedelser och tvingar fram näst intill dygnet runtarbete. Klagande röster höjs från kärnämnesrepresentanter. Ni stjäl tid från svenskan, matten, samhällskunskapen… Kursplanerna hinns inte färdigt!. Estet och medielärarna kontrar, revyn är svenska, är matte, är samhällskunskap. Ta vara på chansen.

De fyra exemplen har det gemensamt att de skildrar samma kulturkrock. Skolan är en institution med givna spelregler. Decenniers verksamhet har format en tydlig kultur som gör verksamheten funktionell, men som begränsar utrymmet för nytänkande och flexibilitet. Å ena sidan gör invanda sätt att tänka att formen blir viktigare än innehållet för skolans representanter. Å andra sidan, har samhället utanför skolan givna förväntningar på vad skola innebär, förväntningar som formats ur egna erfarenheter av möten med skolan. När denna skola mötte IV inom ramen för en gymnasieskola ställdes gamla invanda tankesätt på prov.

De elever som skrevs in vid IV hade för det mesta negativa erfarenheter av skolan. Skolan hade ofta misslyckats kapitalt i sin uppgift att förmedla kunskap till dessa elever. Behovet av nytänkande fanns således inbyggt i själva situationen. Skolan måste överbevisa eleven om att den innebar något gott, eleven måste ompröva gamla förhållningssätt till utbildningsväsendet. IV-systemets samlade erfarenheter pekade snart mot att det, för att förverkliga detta mål, krävdes en skola, och för all del ett socialt inriktat relationsbyggande, som vågade vara gränsöverskridande. Devisen en rörlig, inte rörig skola, hjälpte lärare och personal inom IV att finna konstruktiva lösningar på problem liknande dem som i exemplen ovan. Vid en särskådning visade sig problemen sällan vara ”problem”, snarare tecken på att IV-programmens verksamhet var stadda i utveckling. Arbetet med obehöriga gymnasieelever började finna sin form, och var stadd i förvandling från idé till praktik.

II

Vid den här tiden fanns ett skolborgarråd i Stockholm som såg sin gyllene chans att göra politik av de obehöriga eleverna. Han hävdade (felaktigt) att de obehöriga eleverna var ett resultat av sossarnas flumskola, tog sedan armkrok med forskaren Bo Sundblad och torgförde (felaktigt) påståendet om att en fjärdedel av landets 15-åringar inte kunde läsa. På dessa påståenden formulerades några enkla utgångspunkter för en populistisk skolagenda som skulle bära honom ända till posten som utbildningsminister 2006. I koncentrat innebar den nya skolpolitiken mer av svenska, plugg, ordning och reda, mindre av slöjd, hemkunskap, omhändertagande och grupparbete. IV-programmen blev tidigt skolborgarrådets främsta pejorativa måltavla.

Under 90-talet växte andelen IV- elever i den svenska gymnasieskolan för att innan millennieskiftet nå en nivå på 8-9% av gymnasieeleverna. Andelen har sedan legat konstant runt denna nivå fram tills dess Jan Björklund började sjösätta sina reformer. Från 2008 syns ett trendbrott där andelen IV-elever (efter 2011 benämnda AI mm) börjat stiga kraftigt.

Som jag antytt inledningsvis fanns det i de lokala skolverksamheterna inte någon kunskap om hur verksamheten skulle bedrivas när IV introducerades. På många skolor avdelade ledningen ett lärarlag som fick fria händer att skapa ”något” som fungerande utan att störa den allmänna ordningen. IV kom mestadels att verka i det tysta, ofta mer eller mindre exkluderad från en större skolgemenskap. I det tysta uträttades dock storverk av modiga lärarlag som växte med svårigheterna och över tid förvärvade en rik bank av erfarenheter. Denna del av vår svenska samtidshistoria är fördold för de flesta. Dels utgör andelen lärare med erfarenhet från IV inte mer än enstaka procent av den totala lärarkåren, dels har verksamheten varit stigmatiserad såväl som exkluderad. Denna exkludering i kombination med den utsatthet själva verksamheten innebar, gjorde att IV-lärare försökte samverka med sina motsvarigheter på andra skolor. Nätverk uppstod som till en början var mestadels stödjande, men som blev stabila utvecklingsmotorer då myndigheten för skolutveckling skapades och bidrog med överblick, kunnande och resurser. Ur denna process uppstod under 2000-talets första år vad man kan kalla för en nationell IV-modell där fem verksamhetsmässiga huvudspår gradvis växte fram som lösningar på lokala problem;

-PRIV                  Det programinriktade IV riktade sig till elever som endast saknade något enstaka behörighetsgivande ämne. I princip integrerades dessa elever i ett nationellt gymnasieprogram men fick parallellt undervisning i det saknade grundskoleämnet.

-IV-grund           Vände sig till elever som saknade fler grundskoleämnen och sågs vara i behov av något som kunde liknas vid ett tionde skolår.

-IVIK                  Vände sig till elever av utländsk härkomst som vistats en kort tid i Sverige och av den anledningen behövde kompletterande studier.

-Yrkes-IV           Vände sig till vad som kan kallas skoltrötta, eller svårmotiverade elever, där anställningsbarhet genom något år av yrkespraktik varvat med teori kunde ses som en framkomlig väg.

-Förstärkt IV      Var en starkt individualiserad studieform som främst vände sig till elever med påtagliga funktionshinder.

III

För ett skolborgarråd från Stockholm utgjorde IV-programmen ett rött skynke. Jan Björklund hade en bit in på 2000-talet vuxit i den rikspolitiska skolkostymen och investerade en hel del av sitt mediala utrymme åt att förbanna IV-programmen. Dessa var i sin tur, genom sin marginaliserade ställning, en tacksam och försvarslös måltavla. Ett retrospektivt axplock av Björklunds uttalanden visar närmast på en besatthet av ämnet,

– Gymnasiets individuella program har varit det svenska skolväsendets mest misslyckade insats. Man lägger ner miljarder kronor varje år i Sverige på att försöka lära 16-17-åringar att läsa och skriva när vi borde göra de insatserna redan i grundskolan. Vill man gå vidare på gymnasiets utbildningar måste man kompletteringsläsa. Det blir ett frivilligt tillägg till grundskolan om man vill gå vidare till gymnasiet efteråt.

– Det är färre som behöver gå det här extraåret mellan grundskolan och gymnasiets nationella program än som idag går på individuella programmet. (kommenterar sitt förslag)

– Många av eleverna som idag går på individuella programmet skulle mycket väl kunna gå en praktisk utbildning med lägre teoretiska krav.

– Mer pengar till IV-programmet löser inte problemet med att allt fler elever blir underkända i grundskolan… Först skulle Perssonpengarna lösa alla problem i skolan. Sedan kom Wärnerssonpengarna. Nu kommer Baylanpengar. Jag motsätter mig inte mer pengar till skolan, men resursbrist är inte huvudproblemet. Det är den förda skolpolitiken.

– Att stödundervisningen på gymnasiet har den största gruppen av elever är ett tecken på väldigt stora problem. Väldigt många elever lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper. Det är mycket bekymmersamt… Målet är att eleverna från individuella programmet inte bara ska gå vidare till utan också gå ut ett vanligt gymnasieprogram. Mer än 85 procent av eleverna faller ifrån efter vägen och det kallar jag ett stort fiasko.

– Men IV har misslyckats. Det har blivit en samlingsplats för elever med inbördes väldigt olika behov. Här finns alltifrån studiemotiverade ungdomar som saknar något enstaka betyg till studietrötta ungdomar med stora kunskapsluckor. IV är i dag ett av gymnasiets största program och endast en mycket liten andel av eleverna på IV-programmen lyckas få ett slutbetyg från gymnasiet.

– Gamla IV ska bort. Vi måste stoppa utslagningen från gymnasiet.

IV

2006 blev Jan Björklund utbildningsminister. Med blytunga förväntningar på sina axlar skulle han nu omsätta sitt lättsmälta tankegods i praktisk skolpolitik. I direktiven till utredningen om en ny gymnasieskola, Gy09, var IV avskaffat. Björklund fick en del försynta frågor gällande obehöriga elever i den nya gymnasieskolan och hade inget bättre svar än utredaren Anita Färm, de väl fick gå ett extra år i årskurs 9. Eftersom denna lösning fullkomligt ångade av bristande realism låg den olösta frågan om obehöriga elever kvar och skavde i utredningen. Tidsramar sprack och Gy09 blev Gy11. Jan Björklund måste ha hoppats på att problemet skulle upplösas i intet eller genom någon snilleblixt från någon av alla de utredare, statsvetare, ekonomer och jurister som omgav honom.

Jag föreställer mig att frågan om de obehöriga eleverna måste ha satt utbildningsdepartementet under svår press. För första gången i IV:s femtonåriga historia började makthavare att intressera sig för hur systemet fungerade i praktiken och departementets statssekreterare skickade sina unga påläggskalvar för att på plats ”i verkligheten” ta reda på hur saker och ting egentligen förhöll sig. IV kartlades in i minsta detalj och de nyvunna kunskaperna gav nödvändig input till den gymnasieutredning som i elfte timmen kunde framlägga förslag på hur IV skulle avskaffas. För obehöriga elever skulle finnas fem spår;

-IMPRO                                          En programinriktad variant som riktade sig till elever som endast saknade något enstaka behörighetsgivande ämne. I princip integrerades dessa elever i ett nationellt gymnasieprogram men fick parallellt undervisning i det saknade grundskoleämnet.

-Preparand                                      Vände sig till elever som saknade fler grundskoleämnen och sågs vara i behov av något som kunde liknas vid ett tionde skolår.

-Språkintroduktion                        Vände sig till elever av utländsk härkomst som vistats en kort tid i Sverige och av den anledningen behövde kompletterande studier.

-Yrkesintroduktion                        Vände sig till vad som kan kallas skoltrötta, eller svårmotiverade elever, där anställningsbarhet genom något år av yrkespraktik varvat med teori kunde ses som en framkomlig väg.

-Individuellt alternativ                  Var en starkt individualiserad studieform som främst vände sig till elever med påtagliga funktionshinder.

Sim Salabim, IV borta. Den som nu tycker sig drabbad av en Deja-vue hallucinerar inte. Vad som skapats inom ramen för Gy11 är en exakt blåkopia av det IV-system som växte fram genom lokala tillämpningar under några år på 2000-talet. Jämfört med den IV-modell som finns beskriven tidigare i denna text är det endast ordet IV som bytts mot andra beteckningar. Jan Björklund avskaffade IV genom att avskaffa själva ordet. Så långt sträckte sig de nya skolreformatörernas fantasi, kompetens och föreställningsförmåga. Detta är den stora IV-svindeln.

Men vad gäller en utbildningsväg istället för IV-programmet, så är jag övertygad om att dagens IV-elever skulle kunna gå färdigt skolan med goda resultat om de fick en mer individuellt anpassad utbildning, kommenterar Jan Björklund i ett pressmeddelande 28 september 2009. Idag vet vi att den obehöriga gruppen, som inte längre får kallas IV-elever, vuxit lavinartat de senaste åren. Numera är förklaringen enligt samma Björklund lärarnas oförmåga att sätta korrekta betyg.

V

Jan Björklund har effektivt underblåst ett nationellt IV-trauma genom att beskriva IV i termer av misslyckanden och hotfull statistik. Genom att avskaffa ordet, men behålla systemet har han egentligen bedragit opinionen. Det kan te sig egendomligt att det nya IV, som inte får heta IV, fungerar sämre än det gamla IV trots att det är två likadana IV vi pratar om. Det finns dock en viktig skillnad. Gamla IV växte fram organiskt genom att lokala problem fick lokala lösningar och att dessa lösningar spreds bottom-up inom professionen. Vid ett viss tidpunkt i utvecklingen frystes detta system av utbildningsdepartementet, genomreglerades och juridifierades enligt patenterad kontrollbehovsmodell för att presenteras som en innovation av utbildningsministern. Genom att man därigenom har skapat ett statiskt system bygger man in samma problem som återfinns i andra regelstyrda verksamheter, nämligen en obenägenhet att utvecklas i takt med att omgivningen förändras. Det mesta talar därför för att det nya systemet kommer att fungera allt sämre över tid. Eftersom vi talar om en svårstyrd verksamhet som egentligen är beroende av flexibilitet, kunnande och interaktivitet med omgivningen är bäst-före datumet kort.

När Björklund säger att 21793 elever studerade på IV 2006, kan det låta otäckt och svåröverblickbart om man valt att betrakta IV som något hotfullt, negativt och icke önskvärt. Men vad innebär 21793 elever för den som är förmögen att lämna generalstabskartan och intressera sig för individer?

I en mellanstor stad motsvaras statistiken av ungefär 75 individer. Det är en grupp på 15 elever i vart och ett av de spår som gymnasiet tillhandahåller för obehöriga elever. Utgör dessa fem grupper om femton elever en möjlig och lösbar utmaning för en högteknologisk välfärdsstat som Sverige? Sett i detta mikroperspektiv svarar jag tveklöst ja på den frågan. När Jan Björklund påstår att endast 20% av dessa elever klarar sig genom gymnasiet kan det nog äga sin riktighet. I en mellanstor stad återstår 50 individuella öden att följa. Ett antal, kanske 20%, av dessa förlorar sig tragiskt nog i missbruk, psykisk sjukdom och kriminalitet. Denna kategori räddas å andra sidan inte med några skolreformer. Av återstående 35 har några säkert fortsatt via folkhögskola, några via komvux. En handfull börjar arbeta, några ”flyter” och några flyttar utomlands. Kort sagt, på mikroplanet blir hela IV-traumat något ganska hanterbart.

IV kostar många miljarder, brukade Jan Björklund säga. Sanningen ligger runt två miljarder per år. Det låter som mycket pengar men kan jämföras med den sänkning av företagsskatten på 16 miljarder som regeringen lägger i årets budget. Sanningen är också att alla alternativ till det fantastiska arbete IV-programmen hann uträtta i Sverige helt säkert hade varit oerhört mycket kostsammare. I en mellanstor svensk stad motsvaras kostnaden för hela IV av heldygnsvård inom socialtjänsten för fem ungdomar. Det är sanningar som nu börjar komma ikapp även Jan Björklund.

Read Full Post »

Perpetuum Mobile är en tänkt maskin som skulle gå i all evighet utan tillförsel av energi utifrån. Närmast att uppfylla dessa förutsättningar är nog vår inhemska skolpolitik, om den nu kan kallas maskin. Den svenska skolpolitiken handlar i stort sett uteslutande om att fly eget ansvar genom att fördela skuldbörda på andra. Om någon dristar sig att antyda en tanke utanför ”boxen”, som nyligen i Staffanstorp, straffas vederbörande skoningslöst och omedelbart för att återföras till ”ordningen” så som den en gång uttalades av Luther 1517. Debattens mittfåra förändras därför inte över decennierna. Samma argument, bevis och ideér vispas varv efter varv och på varje varv som om de vore nyss utkomna från patentverket. Återpubliceringar kan därför vara nyttiga. Nedan en tjugo år gammal artikel i sin helhet. Carl Bildt var statsminister och skolan nyligen skild från staten. Så när som på en och annan tidsmarkör kunde den lika gärna härstammat från senaste numret av Lärarnas Tidning. 

 

Expressen – 1993-04-28

”Regeringen lovade att skapa Europas bästa skola under 90-talet. Inte Europas mest orättvisa. Expressen avslöjar i dag hur pengabristen slår ut våra barn. Två elever i varje skola är i riskzonen. Det är inte självklart att alla barn får en likvärdig utbildning längre. Det saknas resurser till både böcker och undervisning.

Här avskaffar regeringen den centrala skolbyråkratin, inför skolpengen, planerar en ny läroplan och nya betyg för grundskolan, skapar en ny
lärarutbildning och gör om gymnasieutbildningen. Men skolan får inga nya pengar. I årtionden har skolan sparat in på fastighetsunderhåll, läromedel och skolmat. Lärarlösa lektioner har blivit allt vanligare.

I dag minskar skolorna på det stöd och den hjälp som svaga elever behöver. På Bredfjällsskolan i Göteborg saknas pengar till att lära
invandrarungdomarna hyfsad svenska. Är det Europas bästa skola? Förr förvandlade Botkyrka framtida värstingar till bästingar. Nu är pengarna till Sveriges skolsvaga slut.

– I dag halkar de svagaste efter och slås ut. Deras missbruk och kriminalitet kostar samhället mycket mer än stödet, säger professor Bengt-Erik Andersson och skolpsykologen Inga Andersson. Skolan är inte till bara för de duktiga och välanpassade. Också svagare elever ska ha stöd och hjälp.

Så är det inte längre, menar Bengt-Erik Andersson, professor i pedagogik och utvecklingspsykologi vid Lärarhögskolan i Stockholm. Hustru Inga, som
är skolpsykolog och har jobbat med förebyggande vård av ungdomar i Stockholmsförorten Botkyrka, håller med.

Skolklasserna i Botkyrka har ofta inte mer än en eller två svenska elever. Resten är invandrare. Från 1989 och tre år framåt arbetade Inga Anderson som skolpsykolog i ”Kvar i klassen”, ett samarbetsprojekt mellan socialtjänsten i Botkyrka och flera skolor. Inga och hennes tre medhjälpare hjälpte runt 25 låg- och mellanstadieelever att anpassa sig till ett normalt skolliv. Hälften av deltagarna har svenska föräldrar, resten utländska. Innan de fick hjälp var de aggressiva, stökiga och okoncentrerade elever som skolorna helst ville kasta ut.

– Ju tidigare man kan börja hjälpa en svag elev desto bättre är det, säger Inga Andersson.

– Man måste samarbeta så att barnet inte kan spela ut de vuxna mot varandra. Ingen får tycka för synd om barnet. Lärare och föräldrar måste handledas. Det ska vara klara mål och riktlinjer för barnet. Skolarbete som inte görs i skolan ska föräldern se till att eleven gör hemma, till exempel.

Tack vare det har många av ”Kvar i klassens” 25 bråkstakar i Botkyrka blivit harmoniska i dag. Men hela tiden dyker det upp nya problemungdomar
som behöver stöd och hjälp.

– Resurserna till de svaga eleverna skärs ner kraftigt nu, säger Inga Andersson.

Redan i dag syns det i statistiken. 7,8 procent av alla elever som går ut grundskolan i storstäderna saknar fullständiga betyg.

– Det ska inte kosta något för den enskilda skolan att hjälpa eleven. Annars blir skolan aldrig någonsin rättvis. Många av dem som slås ut i skolan i dag kommer att hamna i missbruk och kriminalitet och kostar på så vis samhället mycket mer. Då är det svårt att vända tillbaka, säger Bengt-Erik Andersson.”...eller Ylva Johansson, eller Jan Björklund, eller Metta Fjelkner, eller Ibrahim Baylan, eller David Ingvar, eller Maciej Zaremba, eller Jag själv, eller…

Read Full Post »

Jag vill inledningsvis varna känsliga läsare för att jag här och var i det följande kommer att vara aningen raljant.

Årets skandal i P1:s sommarpratande stod varken Anja Persson eller Amanda Svensson för. Som årets skandal måste vi ändå betrakta Daniel Eks sensationella avslöjanden. Denne unge herre, mångmiljonär och skapare av Spotify avslöjar skamlöst att han under sin grundskoletid skolkat från viktiga faktakunskapslektioner för att hänga i musik- och datasal, att han fortsatt likaledes genom gymnasiet och lämnat detta med halvdanna betyg efter att ha varit ytterst nära streck i flera ämnen.

Daniel Ek omvittnar hur han genom sin grundskoletid älskade musiklektionerna där oproportionerliga resurser uppenbarligen satsades på ett ovidkommande flumämne, så att läraren Tony kunde sätta upp musikaler, spela in musik och lära ut en mängd instrument. Tilltaget fick uppenbarligen till följd att en stor mängd elever inte bara skolkade från viktiga lektioner, utan dessutom under skolk bereddes tillträde till skolans musik- och datautrustning. Under sin gymnasietid avslöjar Ek att han, istället för att gå på lektioner har arbetat, lärt sig HTML och byggt hemsidor åt företag och att han därvid involverat en stor mängd av skolans elever i denna verksamhet. Detta har nästan fått som konsekvens att han missat sin gymnasieexamen. Genom skolans totala brist på agerande har Daniel Ek gått miste om sin lagstadgade rätt att ”kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål”.

Jan Björklund och hela Skolinspektionen ligger sömnlösa. Detta monumentala skolmisslyckande har pågått obemärkt under ett helt decennium. Skola efter skola har på ett flagrant sätt underlåtit att uppmärksamma och tillfredställa Daniel Eks speciella behov då det gäller att utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.

Låt oss för ett ögonblick tänka kontrafaktiskt på det sätt som Skolinspektionen med förkärlek brukar göra. Om skolan hade uppmärksammat Daniel Eks situation och agerat på det sätt som styrdokumenten föreskriver att de ska, vilka möjligheter hade då öppnat sig för Daniel som han nu gått miste om? Kanske hade Daniel, likt Zlatan Ibrahimovic, försetts med en elevassistent som följt honom i hasorna och tillsett att kraft och energi lagts på böjning av tyska verb, namn på Hallands floder och över huvud taget faktakunskaper av det slag som Jan Björklund finner oumbärliga. Daniel Eks betyg hade rakat i höjden och han hade kunnat få den plats vid universitetet som skolväsendet berövat honom. Efter 5-6 år hade Daniel haft 300.000 kronor i studieskulder och en civilekonomsexamen som med lite tur berett honom tillträde till något av regeringens akademiska instegsjobb till 75% av en ingångslön i häradet av existensminimum. Förmodligen hade Daniel också beretts möjlighet att i arbetsförmedlingens regi lära sig skriva CV, tala i telefon och äta ordentlig frukost.

Nu invänder antagligen någon att alla inte kan starta Spotify och bli miljonärer, att flertalet av landets skolskubbare hamnar i samhällets bottenskikt, att på varje Daniel Ek går det ganska många ohjälpliga loosers. Denna någon har fullständigt rätt i sina invändningar. Lärdomen av ”Daniel-Ek-skandalen” handlar om andra saker. Tänk om, vilket det tycks som, skolan i Rågsved såg att Daniel Ek inte var vem som helst, att de såg individen och gav plats för individens växande. Då är allt gott och väl, utom det att skolan i Rågsved gjorde allt detta i strid med skolväsendets regeldokument och i strid med den nuvarande utbildningspolitikens uttalade intentioner. Därför vet vi ganska lite om hur många potentiella eller oförlösta ”Daniel Ek” som finns där ute. Den här texten handlar nämligen inte om att skolk är bra, skola dåligt, utan om att:

Politik i allmänhet, skolpolitik i synnerhet, tenderar att bli allt mer teknokratisk. Skolans innehåll styrs i allt större utsträckning av en begränsad uppsättning sanningsformler, eller generalstabskartor, som antas gälla alla, alltid och överallt. Exempel, ”skolk är alltid dåligt och hemskt och ska alltid få kännbara konsekvenser för den enskilde (utom när den enskilde är jag själv eftersom jag, till skillnad från alla andra har goda skäl att frånvara. Jag har ju fattat ett övervägt beslut, jag har prioriterat ner den här omröstningen i kammaren. Jag är dessutom utbildningsminister)”. Alltså ”skolk är alltid dåligt”, inte ”oftast” eller ”nästan alltid” och ”ska alltid få kännbara konsekvenser”, alltså inte ”mesa” eller ”dalta” eller något ”flummigt försöka förstååå” med egenmäktiga individer som bryter de regelverk vi satt upp för deras eget bästa, eftersom vi vet bäst. Ur detta faller att…

Politik i allmänhet, skolpolitik i synnerhet, tenderar att dela upp världen i ”vi och dom”, ”subjekt och objekt”. När Jan Björklund betraktar sig själv som retrospektiv skolelev, är han ett tydligt subjekt som haft lätt för sig, varit lite lat men fattat rationella beslut och format sig ett liv. Inte ett ord eller en tanke om att den skola han gick i berövade honom ditten eller datten, utan berättelsen om att han som aktiv agent, omgiven av ett skolsystem, tog egna beslut och de resulterade i vissa betyg, arbetsutsikter mm. När samme Björklund beskriver elever i dagens skola är det betydligt mer tillyxat och dehumaniserat. De är lata eller flitiga, har lätt för sig eller är stödberoende, är offer eller förövare och så vidare. Skolan, snarare än deras personligheter och individuella val gör dem till vad de blir. Deras kompetens och förmåga antas helt sammanfalla med deras betyg och studieväg.

Det är dessa två epistemologiska felslut som sammanlänkar Daniel-Ek-skandalen med dagens skolpolitiska haveri. Professionalitet tolkas felaktigt i denna skolpolitiska diskurs och praktik som förmåga till detaljregelföljande och rigiditet medan professionalitet i själva verket handlar om förmåga att göra rätt utan detaljregelföljande samt flexibilitet. Nej, allt var inte bra under 90-talet, men en del skolreformer genomfördes då med just denna typ av insikter för ögonen. En konsekvens av dessa reformer kan vi nu utläsa i SCB:s utbildningsstatistik gällande 2000-talets första decennium som att andelen av vår befolkning med eftergymnasial utbildning har stigit dramatiskt.

Statistik som kommer att viftas bort likt en irriterande fluga. Den passar inte in.

Därför tenderar också den samtida skolpolitiska debatten att hamna i samma epistemologiska fåror och dikotomiserar uppsättningar av skolpolitiska universalsanningar i rätt-felkategorier. Jag läser idag att det är för många kvinnor i skolan (intressant eftersom vi är 95% män på min). Jag läser att det behövs en studentexamen (verkligen, till vilken nytta för mina blivande murare?). Jag läser att det behövs rätt till 10 år i grundskola (hur ska vi tolka kommunernas skyldighet att erbjuda förskoleklass?). Jag läser att skolklasserna måste bli mindre (även de med 5 eller färre elever?). Jag läser att många företag tvingas säga nej till jobb på grund av kompetensbrist (vad säger du Daniel Ek? Ska de få kalla sig entreprenörer medan de sitter uppflugna och väntar på stekt sparv?). Jag läser att något som kallas seminarieundervisning är överlägset allt annat (ska vi förbjuda andra former av in-, utlärning?). Jag läser att all undervisning ska genomsyras av entreprenörskap (alla kan inte starta Spotify, men alla kan bli en misslyckad entreprenör), och att skolan blir bättre med bra och behöriga lärare (suck, vi som trodde på dåliga och obehöriga)…

Och så där kan jag fortsätta. Poängen är att ytterst få, för att säga ingen, talar om skola i pluralis. Man bortser från att den egna referensramen, liksom de egna idéerna har en begränsad räckvidd. Man bortser från att kunskapandet i grunden handlar om något relationellt i samspel med en föränderlig omgivning. Man fångar inte in både waldorf, folkhögskola, IB och juridicum i en vision, men argumenterar som om så vore fallet.

Därför står nu den svenska skolan extremt bredbent. Legitimiteten är urholkad och dess fria fall har bara börjat. Skolpolitiken vänder fortsatt dövöra mot den nya tidens globala samhällsbyggare som bit för bit erövrar verkligheten, en annan del av verkligheten än skolpolitikens.

Efterskrift 30/8 2012: Hepp, så inleds hösten med ytterligare en i raden som väljer att tala om skola i singular, som framför en av dessa sanningsformler gällande skolan, och som väljer att betrakta våra unga medborgare genom ett dehumaniserande top-down-filter så som kolonialherrar en gång betraktade infödingen, ett inlägg som givetvis snurrar i de sociala medierna och delar opinionen i dikotomiserade fåror. Skribenten heter Jenny maria Nilsson, vill säkert väl, men glömmer att även Daniel Ek gömmer sig bland dem hon väljer att omskriva som vandrande samhällskatastrofer.

Read Full Post »

Redan 1995 arbetade jag i en pedagogisk verksamhet som erbjöd sommarskola. Inte ens då, för snart tjugo år sedan, upplevde jag att vi på något sätt var pionjärer. När nu våra rikspolitiker ska gå på sitt sommarlov, för övrigt dubbelt så långt som den svenska skolans, passar de i sin sista kammardebatt på att framkasta förslaget om sommarskola (!), som om detta vore något nytt och revolutionerande. Det är i sanning fascinerande att det tar 20 år för ett budskap att från verklighetens landskap tränga in i en rikspolitiker och resultera i någon form av betingad respons. När Jan Björklund i debatten replikerar detta oppositionsförslag med att regeringen har funderat i samma banor, upplever den cyniske att vi på allvar närmar oss trilobiternas och kambriumperiodens intellektuella landskap.

Missförstå mina sarkasmer rätt. Jag gillar verkligen konceptet med sommarskola och har framgångsrikt använt det med behövande elever som varit entusiastiska inför denna möjlighet. I sommarkontexten har mycket av den ordinarie skolans prestationsångest sjunkit undan och möjligheten att bygga undervisningen på ömsesidighet och förtroende blivit större. Många elever har verkligen trivts i sitt sommriga klassrum och upplevt sin nya lärmiljö som ett slags ”kreativt kollo”. Och självklart kan man uträtta massor under några sommarveckor, inte lära analfabeten att läsa, eller dyskalkylektikern att räkna, men väl stärka ett stukat självförtroende och ge lusten för lärande åter. Men samtliga dessa poänger har gått våra politiker fullständigt förbi.

I politikerns språkdräkt handlar sommarskola inte om alla dessa fantastiska möjligheter. I sin gränslösa klåfingrighet och okunskap väljer man istället att paketera sommarskolan i en modell som omedelbart kommer att förpassa idén till en i den nu långa raden av havererade skolreformer. I politikermodellen har man helt enkelt bestämt sig för att helt ignorera de framgångsfaktorer som kan hämtas ur redan existerande verksamhet och ersatt dessa med två bärande element som vart och ett har visat sig effektivt kunna döda hela poängen med sommarskola;

1. Tvång. Det har gått mode i att som politiker föreslå diverse tvång och krav som grundbultar i byggandet av vår gemensamma välfärd och livsmiljö. Ibrahim Baylans förslag handlar om att med repressiv lagstiftning tvinga lågpresterande barn att återvända till skolan under sommarlovet. Väl där ska de matas med det de är sämst på, och följaktligen tycker mest illa om. I den politiska fantasin gör man på detta sätt dessa elever en tjänst. I den politiska fantasin föreställer man sig att dessa elever på detta sätt anpassas, prepareras, kommer ikapp kamraterna kunskapsmässigt, eller något annat egendomligt som blottar en kunskapssyn från något slags parallellt universum som har mycket lite med 2000-talets jordeliv att göra. Den som lyssnar noggrant hör i undertexten ekot av den svarta pedagogikens ”det har andras ungar förtjänat”.

Jag kan upplysa förevarande politiker om att den tilltänkta målgruppen nästan mangrant består av elever som har det väldigt struligt med det mesta. Misslyckandet i skolan kan i 99 fall av 100 betraktas som ett symptom på problematiska levnadsomständigheter som har lite eller inget med deras skolgång att göra. Trots detta utförs i svenska skolor ett heroiskt och dagligt arbete för att möta elevers ångest över havererade hemförhållanden, föräldrars arbetslöshet, missbruk, psykisk sjukdom, ensamhet, utsatthet mm.   Sommarskola har varit ett av många välfungerande inslag i denna utvidgade pedagogiska ambition.

All tänkbar evidens lär oss att när tvångsmedel ersätter förtroende som incitament för att få dessa skoltrötta elever att ägna sommarlovet åt sådant de hatar och är dåliga på, stärks de i sin övertygelse om att skolan är fiendeland och att vuxenvärlden är ondskefull och förljugen. Att reformen skall missa sitt mål står liksom skrivet i eldskrift med versaler och blottlägger hur ytterst lite våra politiker har begripit om skolans villkor eller vad som rimligen kan vara skolans uppdrag. I bästa fall kommer elevernas reaktion inför en tvångsreform av detta slag att inskränka sig till skolk, och ja, vilken sinnrik bestraffningsmetod ska våra politiker då uppfinna för att knäcka dessa sommarskoleskubbare som vägrar hörsamma vad sinnrika politiska reformer ålägger dem?

2. Extrempositivism. I politikernas fantasi är kartan detsamma som landskapet, liksom landskapet är en exakt avbildning av kartan. När Jan Björklund säger att för dem som är litet grann underkända och hänger gå gärdsgården kan det ju räcka med ett antal extra lektioner under några veckor, blottar han en kunskapssyn som i sin naivitet ter sig förfärande då den uttrycks av en utbildningsminister. Jan Björklund tycks på fullt allvar tro att verklig kunskapsbildning är samma sak som de tricks skolans lärare använder för att kommunicera kunskapsprogression med sina elever. Jag kan meddela Jan Björklund att, är det något landets gymnasieskolor har ett rent helvete med, så är det gärsgårdshängande elever. Men dessa elever blir inte mindre gärsgårdshängande för att grundskolan tippar dem över någon slags inbillad gräns från IG till G (F till E) under några forcerade högstadieveckor. Tvärtom förstärks problemen oftast av att ett G i ett ämne får maskera ett bekymmer där varningsklockor istället borde ringa. Problem kopplade till det reella måluppnående i specifika skolkurser kan således endast i undantagsfall lösas med sommarskola. Detta vet alla i skolan verksamma även om de ibland väljer att ”spela med i elakt spel”.

Sommarskola kan således utgöra en fantastisk möjlighet för elever ur problematiska omständigheter. Om den ska kunna fortsätta vara det krävs att våra politiker rätt tolkar sina demokratiska mandat, lägger band på sin klåfingrighet, överlåter metodfrågan till skolprofessionen och snarare funderar över hur de kan bidra till att förstärka och sprida de goda exempel som redan existerar.

Jag är personligen helt övertygad om att jag har rätt när jag påstår att metainlärning snarare än ämnesinlärning kännetecknar en framgångsrik sommarskola. Sommarskolan kan i sitt upplägg bidra till att förändra attityder hos eleven, stärka självförtroendet och överbevisa eleven om att han faktiskt ”kan och duger”. Ibland kan sommarskolan till och med ”låsa upp” förmågor som blockerats av dålig självbild eller prestationsångest. Sommarskolan kan då givetvis handla om matematik, men pedagogiskt fokus ligger inte i själva stoffet, utan i hur eleven relaterar till hela inlärningssituationen. Denna målbild handlar mer om psykologi och kognition än om matematik, och är väsenskild från att tvinga barn över fiktiva gärsgårdar. Det förtroende som kan byggas mellan lärare och elev är helt avgörande för att någon process över huvud taget ska äga rum. Kort sagt, de avgörande framgångsfaktorerna när det gäller sommarskola består i sådant som Jan Björklund sedan länge avfärdat som flumm.

Read Full Post »

Det nya i skolpolitiken är att omdefiniera sakernas tillstånd genom positivt tänkande och klatschig retorik. Vår statsminister menar att det blåser en förändringens vind i klassrummen, som elever och föräldrar ser (SVT, Agenda 2012-05-06). Detta verbala luftslott underblåses av Jan Björklunds påstående om att …de reformer som för närvarande genomförs i skolan är de mest genomgripande sedan folkskolestadgan infördes 1842, ett påstående som måste betraktas som far-out i sin grandiositet och därför förtjänar en stunds uppmärksamhet.

Den som kan sin folkskolestadga vet att denna reform i realiteten inte var särskilt genomgripande. Vad som då stadgades hade i stor utsträckning redan genomförts på lokala initiativ och alfabetiseringsnivån i Sverige var där genom mycket hög. Det kan knappast vara vad Jan Björklund åsyftar med sitt uttalande, att reformen endast är en centralmaktens välsignelse över ett till stora delar redan genomfört system. Mer sannolikt vet han ganska lite om vad folkskolestadgan i realiteten innebar och förlitar sig på att liknelsen som sådan ger ett pampigt intryck. Faktum är att, oavsett hur man väljer att tolka Jan Björklunds uttalande, förblir det ytterst problematiskt.

Om man väljer att tolka honom bokstavligt hör de skolreformer som nu genomförs, långt ifrån till de mest genomgripande. Faktum är att redan den reformcykel som genomfördes 1992-1994 måste betraktas som en större förändring av utbildningssytsemet. Under de åren decentraliserades hela skolsystemet. Målstyrning genomfördes och det relativa betygssystemet försvann. Skolans styrdokument och dess förvaltning omarbetades i grunden och gymnasiet blev treårigt.

UPL 1919 kan också göra anspråk på att betraktas som mer genomgripande än dagens reformcykel. Vid detta tillfälle sekulariserades utbildningsväsendet och katekesen försvann. 1950 genomförde Sverige som första europeiska land den 9-åriga enhetsskolan. Än idag talas det också om Lgr-69, där det eftersträvades en modernisering av skolväsendet genom reformer vars ambition var att skapa en likvärdig utbildning som kunde överbrygga sociala skillnader.

Så här kan man fortsätta sin Odysse genom svenska skolreformer och slutsatsen blir nog att flertalet av de reformer som genomförts sedan 1842 är mer genomgripande än de som Jan Björklund genomför nu. Vi lägger nu om hela utbildningspolitiken, hävdar Björklund. Men en Pommac blir inte bättre av att kallas Champagne. En kritisk blick upptäcker snabbt att Björklunds reformer till stora delar är ett lapptäcke av återvunnet material, mestadels en re-make av Lgr-80. Men även i delar av 1842-års stadga kan man höra ekot av Jan Björklunds återblickande skolretorik:

•    Skolans ledning skall bestå av en skolstyrelse med kyrkoherden som ordförande.
•    Varje lärare som är examinerad äger rätt att erhålla lön värd minst 16 tunnor spannmål, bostad med bränsle, samt sommarbete och vinterfoder för en ko.
•    För att bli antagen till skollärare krävs av den sökande gudsfruktan och sedlig vandel och att han avlagt lärarexamen. Vissa lärare skall kunna vaccinera och åderlåta.
•    De ämnen som skall ingå är läsning, skrivning, räkning, kristendomskunskap och biblisk historia, geografi, historia, naturkunskap, gymnastik och sång. För fattiga och svagbegåvade kan en minimikurs med färre ämnen gälla.

Kanske syftar Björklund med sin svulstiga liknelse på släktskapet mellan sitt eget ”tänk”, och det som presenterades 1842.

I en av Erik Beckmans essäer utropar huvudpersonen att krisen är överstånden, och det blir därmed en sanning, den ekonomiska psykologins sanning. Vart efter riksdagsvalet 2014 närmar sig kommer våra folkvalda att allt högre ropa om att krisen är överstånden, samma kris som de retoriskt själva skapade för att  fylla sitt maktinnehav med ett problemlösande innehåll. Det gäller därför att vara vaken framöver, och granska deras retoriska påhitt i relation till återstående valdagstid. I den stadsdel där jag nu råkar bo, som kallas utsatt och prioriterad, har en budget råkat bli övertrasserad. Enligt politiska beslut ska därför tuffa besparingar göras i den lokala skolverksamheten. Min utsatta stadsdels skolverksamhet kommer efter besparingarna att presentera nyckeltal som ligger klart under såväl lokalt- som riksgenomsnitt. Jan Björklunds ord-reformer är knappt värda det bläck de skrevs med. Reformer handlar inte om ord och skapandet av dokument hit och dit, verkliga reformer byggs med allvarligt menade intentioner och omfördelade resurser, framför allt med till- och omfördelade resurser.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »