Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skolpolitik’

Försvararna av en misslyckad skolpolitik är nu tydligt på reträtt. När man upprepar en lögn tillräckligt ofta, blir den en sanning, för en tid, tills motsatsen är bevisad. Vilken den blivit på punkt efter punkt. Den sista utposten stavas SKL. Det uttalas med hårda konsonanter, långt fram i munnen, darr på stämman, indignation, salivstänk. SKL, huvudmannen från helvetet. Fram med korset och vitlöken!

För den i närhistoria händelsevis bevandrade är den oförsonliga bitterhet som projiceras på SKL inte helt ogrundad. En S-märkt skol och statsminister vid namn Göran Persson hade den dåliga smaken att i början av 90-talet genomföra omfattande besparingar på skolväsendet. Ett led i realiseringen av detta sparprogram var att kommunalisera lärarna.

Den något mer nyktre inser samtidigt huvudmannaskapets begränsade betydelse i sammanhanget. Sverige genomled sin värsta kris i efterkrigstid och lien gick inte bara över skolväsendet. En stor del av vår offentligt finansierade välfärd avlövades.

Den helt nyktre inser dessutom att SKL inte är någon ondsint sammansvuren hemlig sekt med målet att krympa och förgifta Sveriges lärarkår. Förkortningen betyder Sveriges Kommuner och Landsting. Det är en demokratiskt sammanslutning som mellan kongresserna styrs av en politiskt vald styrelse.

SKL fattar för all del ett och annat inte helt genomtänkt beslut. SKL kan också ibland verka tungrodd och byråkratisk. Vem kan inte det? Det finns åtskilligt som stämmer in på en sådan beskrivning. Invandrare, till exempel. Svenskar med för den delen.  De pejorativ gällande SKL som haglar från den sista utposten är beklämmande i sin totala brist på kontextuell bäring. Minns Zaremba i dn,

En myndighetsperson sitter på tåget mellan Karlskrona och Växjö och talar högt i telefon om kriminella handlingar som en underordnad skulle ha begått. Skildringen är så rik på personuppgifter att passagerare kan identifiera både talaren och vem hon pratar om. Vad tror ni händer? Avsked på grått papper? Åtal för brott mot tystnadsplikt? Ja, ganska säkert, om myndigheten varit statlig. Men den var kommunal.

Det är bara ett år sedan. En okritisk publik svalde ännu vilket tendentiöst trams som helst om det kunde bevisa huvudmannens uselhet. Men troligen skulle inte ens den i Zarembas text beskrivne eminensen från Landskronas skolförvaltning kunna ställa till den osannolika röra som pappa staten nu åstadkommit på lärarlegitimationernas område. Får någon enda ens lukta något grått papper?

Jag har ovan påstått att huvudmannens betydelse starkt har överdrivits i debatten. Staten är ingen frälsare. Vilket skulle bevisas. För den nyktre, tillika minnesgode, följer här ett stycke njutbar text från den tiden då frälsaren staten var motpart till Lärarnas Riksförbund. LR betygar sin kärlek på ett fullständigt oefterhärmligt sätt. Läs och njut.

Statens beteende är fullkomligt exempellöst på svensk arbetsmarknad…Lärarnas förtroende för staten som arbetsgivare har tidigare i många sammanhang genom egenartade besparingsförslag och genomförda besparingar varit starkt undergrävt. Det kommer efter denna handling att nå ett bottenläge… Det är möjligt att arbetsgivaren genom sitt agerande nu tror sig göra vissa kortsiktiga vinster. På lång sikt innebär agerandet emellertid att LR och SACO/SR-S måste överväga sin attityd och sitt uppträdande mot arbetsgivaren. Om man från arbetsgivarhåll inte är beredd att rätta sig efter den hederskodex som hittills varit gällande på svensk arbetsmarknad, och som inneburit att man inte tagit till stridsåtgärder när det gäller en konflikt på en helt annan arbetsmarknadssektor, har vi sannerligen ingen anledning att lägga fingrarna emellan i fortsättningen. Ett gammalt ordspråk säger att den som sår vind får skörda storm. Det kommer arbetsgivaren att få erfara.

(Ur Skolvärlden nr.14 1986)

Det var bättre förr?

 

Read Full Post »

Så har reformen gällande lärarlegitimation hamnat i diket. Vad var det vi sa? Det krävdes knappast någon raketforskare för att se detta redan från början. Men så är det. Vår gode utbildningsminister omger sig likt de romerska kejsarna av ett svassande hov som filtrerar såväl inkommande som utgående dumheter. När verkligheten blir för jobbig eller påträngande stänger han av den. Nej, så bör inte mål- och resultatstyrning gå till. Det utgör snarare ett exempel på vertikal regelstyrning när den är som sämst. Det gör att diskrepansen mellan landskap och generalstabskarta över tid tenderar att växa.

Ingen ska inbilla mig annat än att många inom departement, högskolor och statsförvaltning redan från början måste ha insett att den planerade legitimationsreformen var orealistisk och omöjlig att genomföra. Jag, en halvlyckad fil.kand, kunde hemma på kammaren räkna ut det med hjälp av kalender och en miniräknare från biltema. Ändå låter man maskineriet hosta igång på sin vingliga resa mot obevekligt fiasko. Det är inte den enda av 2011 års skolreformer som har havererat eller är på väg ner i diket. Men lärarlegitimeringen är speciell genom att den i sin tydliga nakenhet är ytterst svår att skyla över. Jan Björklund gör sitt bästa genom att skylla på 70-talets lärarutbildare, men det klingar minst sagt ihåligt. Ensam ansvarig står han kvar och kan bara skylla på sin egen lomhördhet och den ledarstil som närt en nära krets av inkompetenta, strykrädda och ryggdunkande medarbetare, jasägare, karriärister.

I en tidigare bloggtext uttrycker jag viss irritation över Skolinspektionen och den jargong med vilken dessa tror sig uppfylla sitt regeringsuppdrag. Jag drar där en parallell mellan deras repressiva detaljstyrning och den typ av planekonomisk styrning som kännetecknade de forna öststaterna. I det sovjetiska samväldet närde denna styrning en förkärlek för storskaliga och oändligt byråkratiska galenskaper där beslutsordningen bestod av sparkar nedåt och hurranden uppåt. Det resulterade i en utpräglat defensiv kultur där förskönande omskrivningar regelmässigt ersatte korrekt rapportering, där avvikelserna mellan landskap och karta ökade över såväl tid som med beslutsnivå. Jag ska inte dölja att jag blir fascinerad över hur Folkpartiet under Jan Björklund får allt fler drag av det fossila tankegods som kännetecknade de gamla öststaterna. Hur går det till när han förvandlar ett liberalt parti till en orgie i kontroll, förbud, gränssättning, social ingenjörsplattektonik och ett neurotiskt ruvande över de frihetens gränser som till varje pris ska upprätthållas?

Nåja, Jan Björklund om än tydlig, är ingen isolerad företeelse. I mångt och mycket realiserar han egentligen en senkapitalistiskt asocial ingenjörskonst. Detta fenomen skildras alldeles utmärkt av Daniel Ankarloo i tidskriften Tiden. Där får man också ett slags svar på varför Björklund rekryterar jurister och ekonomer hellre än folk som kan skola, när han ska bygga sina reformer. Det som möjligen gör att det ändå blir så skruvat kan vara hans sätt att para dessa ideer med militär befälsjargong och folkhemskt bondförnuft.

Jag har egentligen inga synpunkter på själva lärarlegitimationen, en bricka med namn och foto. Föreställningen om att detta skulle påverka undervisningens kvalitet är dock ett utslag av blåögdhet, liksom föreställningen om att det på något sätt skulle påverka lärarnas status. Fördelarna med legitimationen kan ligga i att skolorna slipper en del tjafs gällande sin kvalitetssäkring av arbetet med bedömning och betyg. I vardagsarbetet blir som bekant en obehörig lärare ofta ”guilty by association” då en elev misslyckas, oavsett vad själva misslyckandet består i. Mänsklig psykologi fungerar tyvärr så. En legitimerad lärare tenderar att kunna friskriva sig med hänvisning till sin legitimation på samma sätt som läkaren kan ”legitimera” en misslyckad operation.

Read Full Post »

Chance har aldrig varit utanför trädgårdsmuren och har fått de flesta av sina intryck från olika TV-program. När hans arbetsgivare i huset (som är den ende som bor där förutom Chance själv) dör säljs byggnaden och Chance blir i princip utkastad, ovetande om vad som väntar honom. Allt därute är nytt för honom och han betraktar det hela från ett naivt och världsfrånvänt perspektiv. Över huvud taget behandlar han omvärlden som om den vore ett TV-program som går att stänga av om det blir för jobbigt. Det hela blir, om inte komiskt, så i alla fall dråpligt.

De flesta har säkert sett filmen och det är svårt att inte tänka på Jan Björklund och den position han skaffat sig som upphöjt orakel i svensk politik. Det är knappt två veckor sedan jag skrev om Björklunds infall gällande övningsskolor. Jag insinuerade i sammanhanget att det under våren finns goda skäl för Björklund att i enlighet med confuse-a-cat-tricket, droppa ogenomtänkta förslag omkring sig. Förutom att han står byxlös inför lärarnas stundande avtalsrörelse ska han i år göra stora besparingar på svensk skola. Förmodligen konfronteras han också dagligen med inkommande statistiska underlag som visar på fortsatt dyster skolutveckling.

Under två veckor har Björklund hunnit med fler politiska magplask än vad en aldrig så ivrig fritidsbloggare hinner referera. Det började med en klumpig bredsida riktad mot Sollentuna skolors satsning på IPads i undervisningen. ”Jag blir oerhört provocerad när kommunala företrädare anser att böcker tillhör forntiden”, menade Björklund och brydde sig aldrig om att kontrollera fakta i sammanhanget. Många debattörer gjorde sig lustiga över Björklunds teknikrädsla, något som omedelbart försatte hans politiska översättningsmaskiner i högsta beredskap.

På detta följde Björklunds nya och plötsliga infall gällande ettårigt gymnasium utan teori. Förslaget kan vara en del i den folkpartistiska kombon vars andra del består av sänkta ungdomslöner (Sollentuna igen (mycket Stockholm)), men förslaget läggs mindre än ett läsår in på Björklunds egen gymnasiereform. Fler än undertecknad måste väl ändå minnas hur Björklund i ”uppsnacket” inför genomförandet dyrt och heligt fastslog att det nu var slut med skolfrånvaro, avhopp och bristande skolprestationer? Nu var det slut med förhatliga IV-program som bara erbjöd meningslös yrkespraktik. Hans infall känns extra respektlöst med tanke på att den nya utbildningen ska starta redan till hösten, som om svensk skola bara sitter och väntar med planering, resurser, upplägg och lokaler. Begriper inte ministern att hans infall i praktiken är storskaliga reformer som påverkar tusentals människor, som kräver planerad implementering och demokratisk dialog?

Nej, uppenbarligen inte. Hemställan till riksdagen om att skjuta upp kravet på lärarlegitimation kommer inte som någon överraskning för oss med viss professionell erfarenhet av svenskt skolsystem. Trots att myndighetsutövningen har outsourcats på ett bemanningsföretag med en jävig internutrednings välsignelse, har projektet slutat i diket. Jag föreställer mig att kunniga administratörer på skolverk och departement måste ha sett det orimliga i legitimationslagstiftningen redan från början. Om dessa blir överkörda, om de väljer att tiga, eller om de agerar politiska översättningsmaskiner, tänk Mr Chance, kan jag inte veta.

När Björklund nu börjar tröttna på grundskola och gymnasium för att ge sig i kast med högskola skvallrar dock en del tecken på att denna värld inte är fullt lika passiv och medgörlig. SVT har kontaktat samtliga av Sveriges större myndigheter och i de allra flesta fall saknas kritik från myndigheterna. Undantaget är dock utbildningsdepartementet under utbildningsminister Jan Björklunds (FP) ledning. Kritiken går ut på att Björklund styr utan att beslut fattas i demokratisk ordning, tänka sig.

När jag idag läser att Björklund är öppen för kärnvapen i Sverige och vill bestycka Gotland spricker himlen upp och solen visar sig. Jag hoppas att den visar sig för Jan Björklund också. Ta paus Jan. Skjut undan penna och papper, gå ut i solen, dra in luft och samla tankarna. Tänk dialog, tänk samtal, tänk kunniga människor, tänk vänner som vill dig väl, vänner som kan, vill och förstår. Gärna olika sorter, mångfald. Det blir enklare, bättre och roligare.

Read Full Post »

Regeringen satsar 120 miljoner kronor på kompetensutveckling i förskolan de närmsta tre åren. Syftet är att förskolechefer och lärare ska bli bättre på att följa upp och utvärdera verksamheten. ” Vi kan inte vänta med att sätta in hjälp till dem som behöver i årskurs och nio utan hjälpen måste in tidigt. Förskolelärare och andra i förskolan blir bättre och bättre på att upptäcka de barn som behöver särskilt stöd, men då måste de också ha kunskap i hur man ger detta särskilda stöd och det är det som fortbildningen handlar om”, säger Nyamko Sabuni.

Så bra, tänker den godtrogne. Själv blir jag mest förbryllad. Om det redan idag finns vedertagen kunskap om hur man tidigt ger särskilt stöd med bra resultat, varför har då inte dessa sanningar förmedlats till förskolecheferna för länge sedan? Det är heller inte utan att jag blir lite nyfiken på vilka saliggörande formler och handgrepp som kommer att läras ut på dessa kurser. Vem / vilka ruvar nu på dessa kunskaper / hemligheter som snart ska bli tillgängliga för en bredare massa?

Redan i dagsläget kompetensutvecklas förskolechefer en hel del. Många deltar i den nya statliga rektorsutbildningen. Där ägnas ett helt läsår åt hur man ska ”följa upp och utvärdera verksamheten”. Där består stoffet till stora delar av att  statens doktrin gällande ”mål- och resultatstyrning” förmedlas, den styrmodell om vilken akademiker brukar säga att ”…den fungerar inte, men det är den enda som är politiskt möjlig.” Doktrinens huvudpoäng ligger i det systematiska arbetet med informationsinsamling, sammanställning, granskning och redovisning. Det som förr kallades byråkrati. Den har redan knäckt SJ och sjukvården. Den har snart fått skolan ner på knä.

Nej, det kan inte vara vad Sabuni åsyftar. Låt oss hoppas att hon verkligen funnit det columbi ägg som skänker barn i behov av särskilt stöd den verksamma hjälp de behöver. Jag ser fram mot att denna kunskap blir allmänt tillgänglig då kompetenspaketets studieplaner avtäcks.

Read Full Post »

Jag gillar inte att vara reaktiv men ibland brinner hjärnan. Så känns det inför den djupt obehagliga stridsskrift som Skolinspektionens direktion har författat i Svd under rubriken ”Vi tvekar inte att straffa skolorna”. Måltavla för deras vrede är några av landets mest utsatta skolor belägna i den svenska nyfattigdomens absoluta epicentrum. De som kritiserar företräder ett statligt verk med privilegier och resurser som de kritiserade skolorna bara kan drömma om. Deras rätt att oemotsagda döma har förlänats av en populistisk utbildningsminister och förstärkts av okritisk massmedia. Gemensamt kramar de det sista av framtidstro ur det svenska skolsystemet och vi ser redan tecknen på hur rädsla för repression och skamstraff lamslår allt större delar av svensk utbildningsverksamheten.

År 2008 lades ”myndigheten för skolutveckling” ned och ”skolinspektionen” inrättades i dess ställe. Skolinspektionen har helt befriats från skolutvecklande ansvar och kan fullt ut fokusera på att söka svagheter hos enskilda skolor. De samverkar i detta uppdrag med massmedia genom total transparens vad gäller inspektionsresultat och täta pressmeddelanden gällande förhållanden vid inspekterade skolor. Det finns redan tecken på att denna nyordning har förändrat den skolreformerande beslutsprocessen i grunden. Skolreformering som traditionellt sett är en trög process blir genom denna konstruktion mycket snabb och effektiv. Landets utbildningsminister kan presentera en idé, exempelvis att det behövs mer kateder, skolinspektionen uppdras att finna stöd för detta, en ny förordning om lärarledd undervisning kan produceras som skolinspektionen med hot om tvingande åtgärder och offentlig exponering kan tillse blir implementerad i den lokala verksamheten. Bilden av skolans kris och misslyckande har konkretiserats till att gälla namngivna skolor, stadsdelar, kommuner och skolformer, i några fall enskilda pedagoger och beslutsfattare. Men blir något bättre?

Skolinspektionen har anammat ett repressivt styrsystem där uppdraget utförs med fluffigt regelverk och ett lyhört öra i maktens korridorer. Systemet är inget nytt. Det har prövats fullskaligt i sovjetunionen och dess lydstater. Det kännetecknade rent allmänt den predemokratiska staten. Skolinspektionen säger sig bygga verksamheten på vetenskap och beprövad erfarenhet. Man undrar i sitt stilla sinne hur mycket mer beprövad den erfarenheten behöver bli. Tecknen på en skola som stelnar ser vi redan.

Just nu ser skolorna om sina hus. Ingen vill ju bli uthängd och bespottad. Man lär sig successivt hur inspektionen klipper och klistrar bland paragrafer och måldokument. Man finner de rutiner som krävs för att rentvå sig, undvika risker och skjuta problem ifrån sig. Att organisationer svarar på ett yttre repressivt hot med dessa strategier lär oss all beprövad erfarenhet. Verksamheten bygger ett skal av skyddande byråkrati, blir bra på juridisk formalia och skapar defensiva kollegiala strukturer. Den verksamhet som har varit dynamisk blir statisk. De relationella förhållningssätten ersätts av instrumentella och meddelarskyddet förvandlas gradvis till institutionaliserat angiveri. Vill vi våra barn denna skola? Tja, den beprövade erfarenheten säger oss att resultaten på de nationella proven nog kan stiga i ett rädslans regemente. Och i Skolinspektionens Sverige väger mätbarhet tyngre än det mesta.

Jag blir gråtfärdig när jag ser kommunala fritidspolitiker stå med skammens rodnad på kinderna och be inspektionen om ursäkt för skolornas resultat. Jag blir förtvivlad när jag ser aningslösa rektorers hurtiga prat om att de kvasijuridiska inspektionsprotokollen kan bli en del i utvecklingsarbetet. Utan självrespekt och eftertanke, utan tillstymmelse till fördjupad analys förmedlar de ängsligt vad de hoppas är rätt svar på en fråga de inte förstår.

Tack och lov lever vi i en demokrati. Allt fler kommer att börja undra och ställa frågor om denna märkliga symbios med såväl makten som massmedia, allt fler kommer att läsa och fundera över den flod av  kvasijuridiska hastverk som framställs med klipp-klista-kopiera-metoden och formligen väller ut från myndigheten. Allt fler kommer också att bli förundrade över ett statligt verk som behandlar skolans lagar och planer, normativa som stadgande, som om det gällde åtalspunkter i ett brottsmål.  Jag tror att om inte förr, så senare, kommer eftervärldens dom att drabba Skolinspektionen. Och den blir hård. För i demokratin är respekt, lyhördhet och förtroende de bärande elementen i all form av konstruktiv utveckling.

Read Full Post »

« Newer Posts