Försvararna av en misslyckad skolpolitik är nu tydligt på reträtt. När man upprepar en lögn tillräckligt ofta, blir den en sanning, för en tid, tills motsatsen är bevisad. Vilken den blivit på punkt efter punkt. Den sista utposten stavas SKL. Det uttalas med hårda konsonanter, långt fram i munnen, darr på stämman, indignation, salivstänk. SKL, huvudmannen från helvetet. Fram med korset och vitlöken!
För den i närhistoria händelsevis bevandrade är den oförsonliga bitterhet som projiceras på SKL inte helt ogrundad. En S-märkt skol och statsminister vid namn Göran Persson hade den dåliga smaken att i början av 90-talet genomföra omfattande besparingar på skolväsendet. Ett led i realiseringen av detta sparprogram var att kommunalisera lärarna.
Den något mer nyktre inser samtidigt huvudmannaskapets begränsade betydelse i sammanhanget. Sverige genomled sin värsta kris i efterkrigstid och lien gick inte bara över skolväsendet. En stor del av vår offentligt finansierade välfärd avlövades.
Den helt nyktre inser dessutom att SKL inte är någon ondsint sammansvuren hemlig sekt med målet att krympa och förgifta Sveriges lärarkår. Förkortningen betyder Sveriges Kommuner och Landsting. Det är en demokratiskt sammanslutning som mellan kongresserna styrs av en politiskt vald styrelse.
SKL fattar för all del ett och annat inte helt genomtänkt beslut. SKL kan också ibland verka tungrodd och byråkratisk. Vem kan inte det? Det finns åtskilligt som stämmer in på en sådan beskrivning. Invandrare, till exempel. Svenskar med för den delen. De pejorativ gällande SKL som haglar från den sista utposten är beklämmande i sin totala brist på kontextuell bäring. Minns Zaremba i dn,
En myndighetsperson sitter på tåget mellan Karlskrona och Växjö och talar högt i telefon om kriminella handlingar som en underordnad skulle ha begått. Skildringen är så rik på personuppgifter att passagerare kan identifiera både talaren och vem hon pratar om. Vad tror ni händer? Avsked på grått papper? Åtal för brott mot tystnadsplikt? Ja, ganska säkert, om myndigheten varit statlig. Men den var kommunal.
Det är bara ett år sedan. En okritisk publik svalde ännu vilket tendentiöst trams som helst om det kunde bevisa huvudmannens uselhet. Men troligen skulle inte ens den i Zarembas text beskrivne eminensen från Landskronas skolförvaltning kunna ställa till den osannolika röra som pappa staten nu åstadkommit på lärarlegitimationernas område. Får någon enda ens lukta något grått papper?
Jag har ovan påstått att huvudmannens betydelse starkt har överdrivits i debatten. Staten är ingen frälsare. Vilket skulle bevisas. För den nyktre, tillika minnesgode, följer här ett stycke njutbar text från den tiden då frälsaren staten var motpart till Lärarnas Riksförbund. LR betygar sin kärlek på ett fullständigt oefterhärmligt sätt. Läs och njut.
Statens beteende är fullkomligt exempellöst på svensk arbetsmarknad…Lärarnas förtroende för staten som arbetsgivare har tidigare i många sammanhang genom egenartade besparingsförslag och genomförda besparingar varit starkt undergrävt. Det kommer efter denna handling att nå ett bottenläge… Det är möjligt att arbetsgivaren genom sitt agerande nu tror sig göra vissa kortsiktiga vinster. På lång sikt innebär agerandet emellertid att LR och SACO/SR-S måste överväga sin attityd och sitt uppträdande mot arbetsgivaren. Om man från arbetsgivarhåll inte är beredd att rätta sig efter den hederskodex som hittills varit gällande på svensk arbetsmarknad, och som inneburit att man inte tagit till stridsåtgärder när det gäller en konflikt på en helt annan arbetsmarknadssektor, har vi sannerligen ingen anledning att lägga fingrarna emellan i fortsättningen. Ett gammalt ordspråk säger att den som sår vind får skörda storm. Det kommer arbetsgivaren att få erfara.
(Ur Skolvärlden nr.14 1986)
Det var bättre förr?
samtider 