samtider

Utvecklingsarbete i #skolan så som det numera utförs av politiker, jurister, ekonomer et.al

mars 18, 2013 av klalin

Två år senare kan vi så läsa om en Rosengårdsskola som kollapsat. Under rubriken Betygshetsen sänkte skolan berättar Sydsvenskan om hur skolan blev rikskänd och korad som sämst i Sverige efter Skolinspektionens rapport 2011. Sedan dess har 28 anställda, varav 21 lärare, sagt upp sig. Fem är långtidssjukskrivna. Läraren Lars Ellborg konstaterar att …ingen protesterar när stadsdelen nu överväger att lägga ner högstadiet. Geisten har försvunnit, luften har gått ur. Många tänker nog att det inte är lönt att ställa till ett jävla liv. Det känns verkligen uppgivet som om ledningen och den allmänna opinionen redan bestämt sig för att vi är Sveriges sämsta grundskola.

”Vi tvekar inte att straffa skolorna”, skaldade Skolinspektionens Ann-Marie Begler i samband med att Rosengårdsskolan inspekterades 2011. Hon lyckades verkligen. Jag iaktog storögt det nya styrsystem som rullades ut över skolorna detta år, och kommenterade i några inlägg. Jag återpublicerar några av dem i lätt redigerad form. Låt oss backa bandet:

Nomenklatura 3.0 (2011-05-26)

Jag gillar inte att vara reaktiv men ibland brinner hjärnan. Så känns det inför den djupt obehagliga stridsskrift som Skolinspektionens direktion har författat i Svd under rubriken ”Vi tvekar inte att straffa skolorna”. Måltavla för deras vrede är några av landets mest utsatta skolor belägna i den svenska nyfattigdomens absoluta epicentrum. De som kritiserar företräder ett statligt verk med privilegier och resurser som de kritiserade skolorna bara kan drömma om. Deras rätt att oemotsagda döma har förlänats av en populistisk utbildningsminister och förstärkts av okritisk massmedia. Gemensamt kramar de det sista av framtidstro ur det svenska skolsystemet och vi ser redan tecknen på hur rädsla för repression och skamstraff lamslår allt större delar av svensk utbildningsverksamheten.

År 2008 lades ”myndigheten för skolutveckling” ned och ”skolinspektionen” inrättades i dess ställe. Skolinspektionen har helt befriats från skolutvecklande ansvar och kan fullt ut fokusera på att söka svagheter hos enskilda skolor. De samverkar i detta uppdrag med massmedia genom total transparens vad gäller inspektionsresultat och täta pressmeddelanden gällande förhållanden vid inspekterade skolor. Det finns redan tecken på att denna nyordning har förändrat den skolreformerande beslutsprocessen i grunden. Skolreformering som traditionellt sett är en trög process blir genom denna konstruktion en quick-fix, där skolinspektionen med hot om tvingande åtgärder och offentlig exponering kan tillse att styrintentioner implementeras i den lokala verksamheten. Bilden av skolans kris och misslyckande har konkretiserats till att gälla namngivna skolor, stadsdelar, kommuner och skolformer, i några fall enskilda pedagoger och beslutsfattare. Men blir något bättre?

Skolinspektionen har anammat ett vertikalt styrsystem där uppdraget utförs med svårtolkat regelverk och ett lyhört öra i maktens korridorer. Systemet är inget nytt. Det påminner om något som prövades fullskaligt i sovjetunionen och dess lydstater. Skolinspektionen säger sig bygga verksamheten på vetenskap och beprövad erfarenhet. Man undrar i sitt stilla sinne hur mycket mer beprövad den erfarenheten behöver bli. Tecknen på en skola som stelnar ser vi redan.

Just nu ser skolorna om sina hus. Ingen vill ju bli uthängd eller löpa gatlopp. Man lär sig successivt hur inspektionen klipper och klistrar bland paragrafer och måldokument. Man finner de rutiner som krävs för att rentvå sig, undvika risker och skjuta problem ifrån sig. Att organisationer svarar på ett yttre hot med dessa strategier lär oss all beprövad erfarenhet. Verksamheten bygger ett skal av skyddande byråkrati, blir bra på juridisk formalia och skapar defensiva kollegiala strukturer. Den verksamhet som har varit dynamisk blir statisk. De relationella förhållningssätten ersätts av instrumentella och meddelarskyddet förvandlas gradvis till institutionaliserat angiveri. Vill vi våra barn denna skola?

Jag tror inte på ett utvecklingsarbete som bygger på att kommunala fritidspolitiker ska stå med skammens rodnad på kinderna och be inspektionen om ursäkt för skolornas resultat. Jag tror inte heller det kan byggas på aningslösa rektorers hurtiga prat om att de kvasijuridiska inspektionsprotokollen kan bli en del i utvecklingsarbetet.

Tack och lov lever vi i en demokrati. Allt fler kommer att börja undra och ställa frågor om denna märkliga symbios med såväl makten som massmedia, allt fler kommer att läsa och fundera över den flod av kvasijuridiska hastverk som framställs med klipp-klista-kopiera-metoden och formligen väller ut från myndigheten. Allt fler kommer också att bli förundrade över ett statligt verk som behandlar skolans lagar och planer, normativa som stadgande, som om det gällde åtalspunkter i ett brottsmål. Jag tror att om inte förr, så senare, kommer eftervärldens dom att drabba Skolinspektionen. Och den blir hård. För i demokratin är respekt, lyhördhet och förtroende de bärande elementen i all form av konstruktiv utveckling.

Belägg 3.0.1 (2011-09-25).

Den 22 september publicerar Skolinspektionen sin rapport gällande stadsdel västra innerstaden i Malmö. Inspektionen finner det ”anmärkningsvärt” att den kritik som riktades mot stadsdelen 2005 ortfarande till stora delar kvarstår, ”…inte minst mot bakgrund av de goda förutsättningar som råder i stadsdelen”. Substansen i kritiken är den gängse för den som bekantat sig med inspektionens stereotypa sakprosa. Det gäller bristande uppföljning, bristande likvärdighet, bristande elevinflytande o.s.v. I en dramatisk formulering konstaterar man att ”…rektorerna på flera av skolorna i stadsdelen har brustit i ansvarstagande”. I sanning en egendomlig form av epidemi.

Inom parantes sagt, går min son på den hårdast kritiserade skolan. De ”goda förutsättningarna” resulterar i en mycket snäv budget trots att trycket mot enheten är enormt. Eftersom stadsdelen är socioekonomiskt gynnad, söker många elever från andra stadsdelar till skolan. Skolans rektorer utför varje dag ett heroiskt arbete, och vad de än brister i så är det f-n inte i ansvarstagande.

Skolinspektionens rapport om västra innerstadens skolor utgör givetvis ett köttben för Sydsvenska dagbladet under rubriken ”Kritik mot stadsdelen kvarstår” (22/9 18.13). Artikeln illustreras i bästa paparazzistil med en suddig bild på en elev (?) som försöker gömma sig bakom luckan till ett elevskåp. Bildvalet är uppenbart tendentiöst och ska förstärka känslan av jämmer och elände.

”Kritiken vi får stämmer väl överens med det vi själva konstaterat och är en bekräftelse på det utvecklingsarbete vi redan påbörjat”, hävdar barn- och ungdomschefen käckt i slutet av artikeln. För att komma till rätta med skolornas brister ska man ta bort de biträdande rektorsfunktionerna och låta rektorerna byta plats med varandra (?). Ytterligare en i den långa raden av omorganisationer alltså. Hand upp ni som tror att det kommer att gynna eleverna. Alla? Någon? Ingen. Man finner de rutiner som krävs för att rentvå sig, undvika risker och skjuta problem ifrån sig.

III

Inom Malmö Stad lutar man sig mot en kommunikationsplan enligt vilken man inte ska försöka tysta ner, eller tiga ihjäl besvärande omständigheter. Således måste nyheten gällande skolinspektionens rapport om västra innerstades skolor kommenteras på stadens nätforum, http://www.malmo.se. Under den geniala rubriken ”Skolinspektionens rapport ger stöd till Västra Innerstadens utvecklingsarbete” förtydligas att Skolinspektionens primära uppdrag är att peka på utvecklingsområden och att rapporten därför fokuserar på det som behöver förbättras, inte på det som redan fungerar bra. Barn-och ungdomschefen bereds därefter tillfälle att redovisa hur man redan åtgärdar det skolinspektionen kritiserat, t.ex genom att låta rektorer byta plats med varandra.

Cirkeln sluts. Ingenting har hänt. Frågan om skolutveckling har vridits ur händerna på dem det berör. Vad som återstår är å ena sidan den statliga inspektionens pekpinnar, å andra sidan lokalbyråkraternas tidlösa svar i form av eviga rutinöversyner och omorganisationer. I morgon går min son till en skola där rektorerna har bytt plats med varandra och där det systematiskt kvalitetsarbete fått fler uppföljningstillfällen och djupare analys. Han har PRAO:at en vecka på Hemköp. När jag skriver detta ser jag att Jan Björklund nu föreslår sänkta ungdomslöner. Ungdomsarbetslösheten pendlar runt 20%.

Plötsligt i Vinslöv, ett skolbibliotek (2011-11-05).

Inom skolans område ska reformer enligt gällande doktrin vara kostnadsneutrala, dvs avnämarna bör kunna kräva mer utan att skjuta till medel. Detta har också inneburit en retorisk kontext, där krav framställs utan att närmare specificeras. Så har det varit gällande IUP och så har det varit gällande likabehandlingsplaner. Själva poängen tycks ligga i att specificera genom inspektioner där ”försökskaninerna” hängs ut, dumförklaras och vitesföreläggs.

Exempel: Den nya skollagen ställer krav på skolbibliotek. Det är ett nytt krav. Det saknas dock någon som tydligt vill definiera vad som avses, än mindre vad det ska kosta. Skolinspektionens chef, Ann-Marie Begler säger till SR att ”…skolor i glesbygd till exempel, kan ha svårt att leva upp till kravet på lokal, då kan en bokbuss vara ett alternativ” . Dagen innan, säger Skolinspektionens Kjell Ahlgren till SR att, ”…är det en bokbuss på torsdag eftermiddag, då är det inget skolbibliotek, då är det en bokbuss på torsdag eftermiddag”. Som svar på varför inga medel avsatts för den nya reformen svarar Bertil Östberg, statssekreterare på utbildningsdepartementet att ”…nu har ju också Skolinspektionen fått muskler så man kan införa sanktioner och belägga skolorna med viten om de inte följer kraven. Och det ska vara på en sådan nivå så att ingen ens funderar på att låta bli att skaffa skolbibliotek”. Frågan vad som är ett skolbibliotek hänger i luften och ska alltså diskrimineras fram genom inspektion och kännbara viten. Om Begler kommer är bokbuss ett bibliotek, om Ahlgren kommer blir det kännbara viteskostnader.

Orka jobba vidare i pedagogisk verksamhet? Erfarenhet, kunnande och professionalism på hälleberget?

Naturligtvis hade det varit mycket enkelt att definiera vad som menas med skolbibliotek samt vad ett sådant kan tänkas kosta beroende på skolenhetens storlek. Som enmansutredare hade jag klarat uppdraget på mindre än en vecka. På samma sätt hade det varit enkelt att, vid implementering av förvaltningslag i ny skollag, definiera gentemot skolorna vilka handlingar som berörs, varför, hur en tillämpning för att svara mot lagen bör se ut, samt en kostnad för detta. Men, nej tack, icke. Låtom oss Inspektera Eder! Doktrinen om ”mål och resultatstyrning” liknar allt mer ”regelstyrning utan regler”. Är det Kina-anpassningen som smygs igång?

Publicerat i Politik, Skoldebatt | Märkt rosengårdsskolan, skolan, skolbibliotek, skolinspektionen, skolpolitik, Västra innerstaden Malmö | Leave a Comment »

Det är vår!

mars 10, 2013 av klalin

Äntligen kom värmen och vi bredde ut filten. Någon ropade ”Det är vår!”

Vi var enfaldiga. Trodde de pratade om vädret. Som vi frös

Publicerat i Genomslunket | Märkt årstider, väder | Leave a Comment »

Enkel #matematik

mars 2, 2013 av klalin

Arbetsmiljöverket hotar nu Stockholms stad med vite om två miljoner kronor . Det sker efter larm från LR om att lärarnas administrativa börda utgör ett arbetsmiljöproblem. Biträdande tillsynsdirektör Fredrika Brickman har inspekterat, utrett och ger LR rätt i sin kritik. Arbetsbördan måste minska.

Stockholm stad har sedan två decennier varit pilot och experimentverkstad för folkpartistisk skolpolitik signerad Jan Björklund. Man har alltså haft gott om tid på sig för att ”vända atlantångaren”. Tack vare det är skolorna i Stockholm, om inte bäst i landet, så i vart fall nästan genomsnittliga.

Det är lite pikant att det är Lärarnas riksförbund som flyger Stockholms skolpolitiker i strupen. LR:s förhållande till Folkpartiet är ju att jämföra med det LO har till Socialdemokraterna. LR:s medlemsorgan Skolvärlden, har satt en ära i att publicera minsta utspel från Jan Björklund i en stil som påminner lite om hur Государственный комитет по телевидению и радиовещанию СССР behandlade sina ledare.

Stockholms folkpartistiska skolborgarråd heter Lotta Edholm. Hon omfamnar Jan Björklunds skolpolitik och citerar honom påfallande ofta. Ibland får man känslan av att han faktiskt skriver hennes repliker. Lotta Edholm är också bekymrad över lärarnas arbetsbörda och har redan satt igång ett arbete för att se över problemet. ”Administrativ personal skulle till exempel kanske kunna ta hand om frånvarorapporteringen”, säger hon.

Nej, Stockholms stad har ingen administrativ personal som sitter och rullar tummarna i väntan på fler arbetsuppgifter. I så fall vore ju problemet redan löst. Lotta Edholm talar naturligtvis om att anställa fler administratörer. Låt oss räkna på det hela med vår utmärkta miniräknare från Biltema.

Vitet från arbetsmiljöverket är på två miljoner kronor. Det är ungefär 75:- per stockholmslärare.

Vi kan anta att lärarnas administrativa underskott är ungefär två timmar per vecka under de elevintensiva delarna av året, alltså 37 veckor. För Stockholms lärarkår bör detta handla om totalt cirka 2 miljoner arbetstimmar. Man bör således inrätta ungefär 1100 administrativa heltidstjänster. Prislappen för detta bör hamna i närheten av 400 miljoner kronor. Denna summa motsvarar 200 viten från arbetsmiljöverket eller ungefär 15000:- per stockholmslärare. För denna summa kan man i ett annat scenario täcka hela Solna stad med gipsskivor.

Summan 400 miljoner är också ungefär lika stor som det sparbeting som bör uppstå i Stockholms stads skolor genom att man inte ger täckning för fjolårets löneökningar i årets skolpeng. Vi börjar nu närma oss en miljard obudgeterade kronor. 500 viten från arbetsmiljöverket. Det blir tufft.

Kanske bäst ändå att ta vitet och låta lärarna gnälla. Det blir ju dessutom en win-winsituation eftersom konfrontation alltid har utgjort LR:s livsluft.

Men ändå. Det är lite märkligt att Lotta Edholm inte framhåller det självklara, att hennes parti nu avskaffar de skriftliga omdömena. Är hon ansatt av den sanning som ännu inte slagit gemene lärare? Att slopade krav på dokumentation innebär ökade krav på dokumentation precis som slopade krav på kvalitetsredovisning innebar ökade krav på kvalitetsredovisning.

Skolan har ju nämligen under senare år försetts med en hel del överrockar. Inte bara med en aggressiv skolinspektion, utan därutöver också med diverse ombudsmän och överklagandenämnder. Tror f-n att en lärare i detalj, och med dokumentation, måste kunna motivera sina omdömen eller satta betyg! Den som inte klarar det är garanterat kokt den dag klagomålen kommer.

En minskad administrativ börda blir möjlig samma dag som skolprofessionen tillerkänns det förtroende de definitivt är värda. Administration är kontroll, kontroll är administration.

Publicerat i Skoldebatt | Märkt arbetsmiljöverket, lärarnas arbetsbörda, lärarnas riksförbund, lotta edholm, matematik, skolan, skolpolitik | 2 Comments »

På vetenskaplig grund eller grund vetenskaplighet

februari 25, 2013 av klalin

Det verkar råda konsensus om att skolpolitiska förslag ska byggas på vetenskap och beprövad erfarenhet. Läraren är viktig, inte för att läraren är viktig, utan för att Hattie har sagt. Hattie är forskare, till och med forskningsforskare. När Moderaterna lanserar sin djärva skolvision, är tidiga betyg och fler nationella prov viktiga. Det visar en ”bred genomgång av forskning och erfarenheter på skolområdet”. På DN-debatt får de mothugg av ett antal lärare. Lärarna menar att de inte redovisar sina källor. ”Låt vetenskapligheten även genomsyra utbildningspolitiken”, avrundar de med kontrollerad ilska sitt inlägg. På bloggen PedagogStockholm visar en mycket gedigen genomgång av moderaternas forskningsreferenser att de i flera fall är ”ute och cyklar”.

Så oavsett vad man nu tycker om Moderaternas skolpolitik, vilar argumenten, för och mot, på vetenskaplig grund. Och detta gäller som sagt hela den skolpolitiska diskursen. Jan Björklund bygger sina skolreformer på forskning och beprövad erfarenhet. Ibrahim Baylan gör likaledes med sina skuggreformer.

Vi kan därmed sägas ha en, från ax till limpa, vetenskapligt utprovad skola. Politikerna implementerar skolreformer som är strikt vetenskapligt selekterade. De skriver dessutom i vår senaste skollag, att undervisning och annan skolverksamhet ska bedrivas enligt de former som anbefalls av vetenskaplighet. Sist, men inte minst, ska de lärdomar som förmedlas till eleverna, ävenledes vara vetenskapligt pregnanta. Således en oslagbar triptyk som fört Sverige till toppen i alla Pisa-mätningar, som utraderat orättvisor och säkerställt likvärdighet, som inte bara har ökat, utan överträffat en fullständig måluppfyllelse. . .

. . .på sikt, alltså. Väldigt lång sikt. Jan Björklund förklarar problemet. För 40 år sedan infördes ovetenskaplighet i den svenska skolan. Både jag och Jan var med redan då. Vi kan intyga. Varken ”Hej matematik”, ”Li och Lo” eller dåtidens betyg i årskurs 3 hade ett uns av forskningsunderlag. Trots att vi hade borgerlig regering lyckades socialdemokraterna förstöra skolan. Så till den milda grad att den än intill denna dag bara blir allt sämre. Men det vänder. Räkna med 20 år. För vetenskapen kräver tid, tålamod och uppoffringar.

Antag nu att ni ska ordna barnkalas. Ni tänker att fiskdamm vore en god idé. Hur kan ni veta det? Förmodligen är det bara ett löst antagande. Visst, ni har varit på kalas, sett barn bli glada, eller åtminstone inte ledsna. Om ni mot denna bakgrund bestämmer er för fiskdamm agerar ni ovetenskapligt. Det finns inga systematiserade studier som visar att just fiskdamm skulle vara ett särskilt önskvärt inslag. Det rör sig antagligen också mer om slentrian och brist på fantasi, än om beprövad erfarenhet. Alternativ som blindbock, svälta räv, paintball, Lan och go-cart skulle alla, var för sig, kunna utgöra potentiella kioskvältare.

Något liknande gäller för den vetenskapligt grundade skolan. En lärare kan inte helt ogenomtänkt dra ner en karta över Afrika. Hon måste överväga alternativen samt vad dessa kan innebära för elevgruppens samlade inlärning, likvärdighet, medverkan och måluppfyllelse. Eftersom de till buds stående alternativen är närmast oändligt många i varje givet ögonblick blir den vetenskapligt grundade skolan väldigt komplicerad. Komplicerad att beforska, men nästan overkligt genomtänkt när det väl är gjort. Vi har ju alla tagit del av relativitetsteorin:

E=mc²

Så mycket komplicerat kunnande, reducerat till en underbart vacker formel. Låt inte Niels Bohr och andra dilettanter besudla den med missfoster som R_z=(2π²m_eZ²e⁴⁾/h^3.

En motsvarighet i skolans värd, till Einsteins relativitetsteori inom fysiken, skulle kunna sägas vara Skolinspektionens beskrivning av de åtgärder som rektor och lärare ska vidta för att öka elevernas möjligheter att nå goda resultat.

Utveckla en trygg relation med varje elev.

Ha höga förväntningar på varje elev.

Se varje elev som en individ och låt varje elevs bakgrund och erfarenheter vara utgångspunkt för undervisningen.

Låt elevernas olikheter vara en tillgång i undervisningen och ge utrymme för gemensamma reflekterande samtal.

Samarbeta med andra lärare och genomför ämnesövergripande projekt.

Se till att läraren har kunskap om olika arbetsmetoder och sätt att lära.

Hur svårt kan det vara? Varför följer inte rektorer och lärare denna enkla instruktion om endast sex punkter? Vill de helt enkelt inte vara vetenskapliga? Ibland kan man tro det. Ta till exempel våra höjdhoppare. De behöver bara lära sig en enda instruktion. Hoppa högst! Ändå är det i tävling efter tävling bara någon enstaka tävlande som har förstått.

Man kan misstänka att det i skolans värld finns misantroper som vägrar vetenskaplighet. Jan Björklund är inne på liknande tankegångar. Han inser att det kan leda oss in i, just det, relativ fattigdom. Våra ungdomar måste rustas för att kunna hävda vår nationella särart i den aggressiva kapitalistism med vilken kineser och koreaner utmanar det globala samfundet. Då leder det fel att snöa in på livskvalitet och diverse trivselaspekter.

Här gör sig Jan skyldig till en förenkling som också så här långt har präglat mitt inlägg. Sann vetenskap består inte bara av en massa oberoende variabler. Där måste också finnas den beroende variabeln. Vid målstyrning är den målet. Systematiska metoder för ökad livskvalitet kan därmed mycket väl vara strikt vetenskapliga. I en komplex vetenskaplig design kan dock beroende variabler hamna i motsättning till varandra. Man kan exempelvis se sig tvungen att ge upp målet livskvalitet för högre och viktigare värden, så som tillväxt och avkastning. En följdproblematik som då kan uppstå är om detta framkallar politiska reaktioner som kontaminerar det vetenskapligt uttänkta resultatet. Problematiken kan dock upphävas genom en korrekt operationalisering av de ingående begreppen. Livskvalitet kan definieras som ”individuell upplevelse av aktivt bidrag till samhällelig tillväxt och avkastning”, eller ”konsumerandet av jättemånga saker, kommersialiserade upplevelser och tjänster”.

Så, låt oss summera. Hvad kräfva vetenskapen av vår skola? Med tidigare betyg, fler prov, mer kontroll och hårdare arbete, får vi kinesen på knä. Med låga ingångslöner och okvalificerade jobb i tjänstesektorn, står snart koreanen med ryggen mot väggen. De tekniska landvinningarna och den ökade medicineringen av elever och lärare inverkar gynnsamt på processen, liksom syntetiskt protein, kbt och platta pekskärmar. Låt oss också iakta själva livets korthet, hur det endast varar runt 30.000 dagar av vilka många förslösas i barndom, pension, ferier och helger. Med tidigare skolstart, längre dagar, färre helger, kortare sommarlov, senare pension och sänkt A-kassa kommer livskvalitet. Inte omedelbart, men på sikt. Väldigt lång sikt.

Hinner man dö under tiden är en annan fördel att det märks mindre om man har oturen att hamna i helvetet även efter döden.

Kommentar 2013-03-14:

När man talar om trollen… Nyss fådd inbjudan från SKL-Skåne. Boxarna har blivit runda och minsann skymtar jag ordet ”barn” i en av dem. Alltid något.

Publicerat i Epistemologi, Politik, Skoldebatt | Märkt skolan, Skoldebatt, skolpolitik, vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, vetenskaplighet | 4 Comments »

Rioja och #betyg i år 3

februari 19, 2013 av klalin

Vi människor gillar att rangordna och betygsätta saker och ting. Såväl rödvin, som skolelever får betyg. Med ledning av en siffra eller bokstav, tror vi oss kunna dra en del slutsatser om objektet. Det rödvin som fått siffran 5 är antagligen väldigt bra, liksom eleven som har fått ett A. Men hur är det om rödvinet är en Rioja och har fått betyg i år 3? Då ringer troligen varningsklockorna. Rioja, lika lite som skolelever, mår bra av att få betyg i år 3.

Det här var inte något starkt argument. Man kan inte blanda skolbarn och rödvin hur som helst. Rioja är ju dessutom inte vilket rödvin som helst. Hade vi istället valt Zinfandel hade ett betyg efter 3 år sagt det mesta. Vinet mognar snabbt och blir liksom inte bättre. En 2010 är vad den är, oljig, söt och alkoholstark med tydliga vanilj och lakritstoner. Ärligt talat ganska trist och endimensionell. Kan den alls få ett bra betyg? Ja, faktiskt. Det kvistiga här är att du måste använda en annan måttstock när du bedömer och betygssätter Zinfandel, än när du har att göra med en Rioja.

Ta till exempel en Seghesio Sonoma Zinfandel (2010). Den har nr 22562 på systembolaget och kostar 179:-. Det är dyrt för att vara denna druva, för övrigt samma druva som heter Primitivo i Italien. Seghesio får ofta högsta betyg, typ 5, när det ska testas. Hur är den? Jo, faktiskt rätt OK. För att vara en Zinfandel. Ställd bredvid en genomsnittlig Rioja i samma prisläge, bleknar den dock. Viña Olabarri (2005), nr 97066 kostar faktiskt bara 99:- på systembolaget, och får bara medelbetyg i olika tester. Ändå, den är ett bättre vin än varje Zinfandel sju dar i veckan! Den har fått betyg i år 8, precis som våra skolelever fick, tills helt nyligen.

Alla dessa siffror och bokstäver som ska innehålla information om ett objekt blir således ganska värdelösa utan kännedom om måttstock och referensramar. För att siffran 3 ska säga dig något om en Rioja, vill du veta vad vinet jämförts med och vad det kostar. Du behöver också veta något om dess lagringsbarhet och vill förvissa dig om att den aktuella druvan är Tempranillo. Inte minst är det intressant vem som har avgett omdömet. Ett omdöme utställt av Oz Clarke smäller betydligt högre än ett anonymt omdöme i Allt om mat. Detta gäller dock inte skolelever. Det skulle kännas märkligt om deras betyg sattes av Allt om mat eller Oz Clarke. Begrepp som lagringsbarhet och druvsort blir också irrelevanta i skolsammanhang, annat än i överförd bemärkelse.

När jag påstår att Cune Imperial Gran Reserva (2001), är en fantastisk Rioja, rycker de flesta på axlarna. Det kostar 319:-, och vem är jag att bedöma ett svindyrt rödtjut? Mitt bästa argument i detta läge blir att hänvisa till Oz Clarke, som dragit samma slutsats. Något liknande kan drabba även skolelever som har betygsatts av en obehörig vikarie, eller generös friskola. De blir misstrodda till dess betyget validerats i ett mer trovärdigt sammanhang. Idag sägs det att alla elever är övervärderade eftersom vi har betygsinflation. Vi bör dra av 30% begåvning för den genomsnittliga individen. När det gäller Cune Imperial 2001, finns den fortfarande i systemets beställningssortiment, nr 71578, men börjar nog ta slut. Betygsinflationen börjar också ta slut. Nu gäller snarare betygsdeflation. Är det ett problem det också?

Inom skolan talas det om formativ bedömning. Även rödvin bedöms formativt. En siffra eller bokstav anses otillräcklig som ensam informationskälla. Vinprovning är en formaliserad ritual, där färg form, doft och smak ska samspela och i en formativ process smälta samman i ett summativt omdöme. Detta omdöme förklaras och nyanseras med en bildrik prosa, där märkliga begrepp som ”löddrig häst” och ”nykysst sjuttonåring” ska förklara vinets egenskaper och kvaliteter. Likadant fungerar det i skolan.

Om den trevliga Riojan Luis Cañas Gran Reserva (2004), som kostar 199:-, heter det på systembolaget (nr 92033), ”Komplex, fruktig, kryddig doft med fatkaraktär, inslag av plommon, mörka körsbär, tobak, vanilj och choklad”. Man kan kalla detta för vinets skriftliga omdöme. De bestäms på ungefär samma sätt, och fyller samma funktion, som för våra elever i skolan. Man skriver inte om en elev att denna är ”komplex, fruktig…” osv. Men man skriver att, ”Elev Pelles enkla sambandsbeskrivningar tillmäter ofta perifera samband en oproportionerligt stor betydelse. Det krävs dock av förhållandevis komplexa sambandsbeskrivningar att de kommer åt några mer centrala samband för att kunna anses nyanserade”.

Nu ska de skriftliga omdömena avskaffas i skolan. Man tycker gott att det räcker med en bokstav eller siffra för att avgöra en elevs kvalitet. De skriftliga omdömena blir dock kvar när det gäller rödvin. Där räcker inte en bokstav eller siffra. Rödvin är komplicerade grejer.

Så, nu har jag trassat in mig rejält. Man kan inte blanda skolbarn och rödvin hur som helst. Och hur var det med betyg i år 3? Jo, där talas om ”S historiska betygsmotstånd”. Hur är det med det egentligen? När, var, hur avskaffade S några betyg i den svenska skolan? Socialdemokraterna uppfann det relativa betygssystemet. Det sattes betyg i både år 3 och år 6 ända fram till 1980, då dessa försvann. 1980 styrdes Sverige av Folkpartiet. Så var det med S-märkt historiskt betygsmotstånd. Men allt detta hände ju för så orimligt länge sedan att man kan påstå att egentligen vad som helst hände. M införde rösträtten, Sverige var en kommunistdiktatur, det gick varg på gatorna.

Och trots att det förhåller sig på det viset, är det inte längre sedan än att denna vinpava redan då låg i sin vinkällare.

Publicerat i Epistemologi, Skoldebatt, Vin | Märkt betyg, betyg i år 3, betygsmotstånd, cune imperial gran reserva, Luis Cañas Gran Reserva, rioja, seghesio sonoma zinfandel, skolan, skolpolitik, tempranillo, Viña Olabarri | 2 Comments »

#Riskbedömning

februari 13, 2013 av klalin

Arbetsmiljöverket har presenterat nya regler för hur barn och unga får arbeta. Det är en omfattande regelsamling. I samband med att reglerna trädde i kraft för ett par veckor sedan, passade moderaterna på att föreslå obligatorisk gymnasiepraktik för alla elever oavsett program. Lite som eld och vatten således. Är ni med?

Nej, kanske inte. Men jag ska förtydliga. Om ni minns förekom i tidningar och TV härom leden ett mindre drev mot olika gymnasieskolor vars elever saknade praktikplatser. Upphovet till skriverierna var kritik som framförts av den så kallade Skolinspektionen (ett då välkänt statligt verk med en medialt slagkraftig kommunikationsstrategi). Vid den tidpunkt då dessa indignationsdrypande skandaler kreverade i våra medier, smattrade bombmattan av improviserade skolreformer signerade Jan Björklund, som tätast över landets lärare och elever. Bristen på praktikplatser dränktes snart av nya och större skolskandaler. En kvardröjande effekt var emellertid att en annan statlig myndighet väcktes ur sin slummer.

Arbetmiljöverket hade avundsjukt följt den massmediala catwalk som Skolinspektionen tillskansat sig i media genom att arbeta enligt en dramaturgi byggd på ”spanska inkvisitionsprinciper”. De drog den logiskt kristallklara slutsatsen att vissa elevers avsaknad av praktikplatser ju innebar att andra faktiskt vistades på olika ställen ute i arbetslivet. I så fall förekom med stor sannolikhet verktyg, maskiner, kemikalier, höjder och andra farligheter i deras omedelbara närhet. Kanske förekom rent av diverse redskap i händerna på dessa ungdomar. Och hade de inte hört någonstans att det även i den gymnasiala skolmiljön förekom utrustade verkstäder ja, rent av fullt utrustade kök med sylvassa knivar och skållhet buljong? Inspektion. Basta!

Arbetsmiljöverket ägnade fjolåret åt sin Eriksgata genom svensk gymnasieskola. Succé? Knappast. Trots mängder av förelägganden blev det sällan mer än enspaltare i lokalpressen. Kanske tog den tilltagande lågkonjunkturen udden av det hela. Verket lyckades dock samla material till sin 32 sidor långa AFS 2012:3, om hur barn och unga får arbeta.

Och nu möter arbetsmiljöverkets nya AFS, moderaternas förslag om gymnasiepraktik för alla elever. Ett intressant faktum är att det idag är ännu färre gymnasieelever som har praktikplats. Färre än vad som var fallet då skriverierna efter Skolinspektionens larm rasade som mest. Konjunktursvackan har säkert sin del i detta, men arbetsmiljöverkets aktiviteter kan ha förstärkt arbetsgivarnas tendens att dra öronen åt sig och vänligt men bestämt tacka nej till allt ansvar för minderårigas närvaro på sina arbetsplatser. Kraven på arbetsgivarna blir allt mer detaljerade och innebär, precis som i skolan, nya dokumentationskrav, utbildningskrav och ständiga arbetsmiljöinventeringar. Uppfylls inte kraven riskerar man att jämte skolan ställas till svars för de skador som kan uppkomma på en ung människa som halkar, ramlar eller skär sig. Det börjar helt enkelt bli allt för besvärligt att ta emot elever.

Inget av det här vet moderaterna. Det är förhållanden som rör den så kallade verkligheten, sådant som inte syns på den politiska generalstabskartan. De flesta som går till ett arbete eller till en skola på dagarna suckar uppgivet åt förslaget. Det finns inte några praktikplatser, lika lite som det fanns några lärlingsplatser när den fixa idén var på varje politikerläpp. Det existerar ingen skyldighet att ta emot några praktikanter, bara en skyldighet för skolorna att fixa fram platserna. Centralstyrningens vanliga moment 22.

Jag kommer att tänka på riskbedömning. Förr i tiden betydde riskbedömning att man bedömde en risk för att undvika den. Numera innebär riskbedömning att man dokumenterar noggrant, gör checklistor och förteckningar så att man i händelse av en olycka kan friskriva sig från juridiskt ansvar. Vid sidan om detta arbetar man med riskeliminering snarare än faktisk riskbedömning.

Inget av det här förekom i Bangladesh. Lilla Resmi, två år, löpte som hon ville bland stentrappor, vattendammar, hundar, köksverktyg och vävstolar. Vid ett tillfälle gastade hon och ville följa med pappa Radja på motorcykel till bymarknaden. Mamma Popji lyfte resolut upp henne på sadeln bakom pappa, hon greppade tag i hans jacka och de försvann i ett dammoln. I Sverige hade sådana föräldrar omedelbart förlorat vårdnaden. En svensk tvååring hade för övrigt trillat av sadeln direkt.

För. Jag föreställer mig att en tvååring i Bangladesh är oerhört mycket mer kompetent än sin svenska motsvarighet när det kommer till sådant som motoriska färdigheter, företagsamhet och riskbedömning. De tvingas tidigare än svenska barn ta ansvar, utsätts för fler risker och även konsekvenserna av dem. Trots detta tycks inte avgjort många fler ”stryka med”. Bangladesh närmar sig snabbt den nordiska medellivslängden.

Det är således inte otänkbart att vår svenska riskelimineringsstrategi, med nollvisioner för alla tänkbara farligheter, börjar bli kontraproduktiv. När vi lotsar våra små genom barndomen försedda med hjälm, sele och sträng övervakning förlorar de kanske något på vägen. Omdömet, eller det sunda förnuftet. Och värre. När vi lotsar våra ungdomar genom gymnasiet utan att de ställs inför en enda kvalificerad utmaning eller riskbedömning, blir livet plötsligt fruktansvärt farligt den dag de lämnar skolan och ställs på egna ben.

Tänk om funktionen för olycksrisker ser ut så här:

Det är inte en omöjlighet, kanske till och med rimligt. Då blir frågan om riskbedömningar kanske ett av de kvistigaste problemen vi som modernt samhälle har att hantera. Få människor förespråkar ju nonchalans och dumdristighet. Varje förolyckat barn väcker förtvivlan, krav på ansvar och åtgärder. Det är naturligt. Men om ingen nollvision någonsin kan förverkligas, ställs vi inför den nästan omänskligt svåra utmaningen att hitta den intrikata balanspunkt där våra förebyggande säkerhetsåtgärder befinner sig på en lagom = optimal nivå.

Publicerat i Epistemologi, Politik, Skoldebatt | Märkt AFS 2012:3, bangladesh, moment 22, obligatorisk gymnasiepraktik, riskbedömning, Så får barn och unga arbeta, skolan, skolinspektionen, skolpolitik | Leave a Comment »

Den vackra fattigdomen

februari 5, 2013 av klalin

Bangladesh lessons III

Slummen är vacker. Den intensiva upplevelsen av det trasiga landskapets skönhet känns nästan förbjuden. Fattigdom ska inte vara estetisk, den är hemsk. Men ändå, när den matta solen skär genom megastadens dis och faller på de färgsorterade soporna och tusen tvättlinors kläder, som utropstecken mot åter tusen plåtskjuls dammgråa silhuetter, då mättas sinnesintrycken. Då framstår fattigdomen som en dyrbar skönhet.

Och alla ljud. Ett myller av djur och människor som tvingats allt för tätt tillsammans. Den gode iakttagaren kan ana tröttheten i många ansikten, men du möter levande människor och du hör deras skratt som överröstar den nakna misären. Det svåraste att vänja sig vid är stanken. Den sanitära misären ser eller hör du inte. Du känner stanken.

Fattigdom är ett relativt begrepp. Det är det senaste vi ska lära oss. Så vad begär vi? Döende människor, uppsvällda magar, ruttnande sår och benknotor mot hud utan fettlager? Jag hittar inte detta ens i slummen, i världens fattigaste land. Människor röker, bär kläder, talar i mobiltelefoner, ser glada ut. Borde man bli förbannad?

Nej, det finns någonting jag känner igen från mitt eget land, Sverige, 800 mil upp nordväst. Fattigdom är brist på resurser, men inget lyte. Svält är bara en av alla dess framträdelseformer. Fattigdom är livsomständigheter, ett oändligt antal ständigt pågående tragedier. Inte synliga för besökaren, den yttre iakttagaren, nyhetsreportern, den tillfälliga turisten, men förnimbara för sökaren, för den som tar sig in under huden.

Jag vet att i och mellan alla dessa skjul och hyddor frodas korruptionen, skapas tusen och åter tusen destruktiva beroenden, pågår övergreppen, våldet och människohandeln, kampen för att överleva. Men det sista som överger människan efter hoppet, är hennes värdighet. Du kan vara säker på att där det råder brist, frodas mörkrets krafter, men de frodas i det fördolda, långt från TV-reportagens strålkastare. Det sista som lämnar människan är hennes värdighet. Så i Dhaka, så i Baltimore, så i Malmö.

Bosse Kramsjö är klok. Han talar flytande Bangla och vet allt om Bangladesh. Han uppmärksammar oss på de många miljoner ”osynliga tjänsteandar” som gör ett samhälle möjligt i Bengalen. De osynliga tjänsteandarna är näringskedjans bas, är alla de händer, fötter och hjärnor som för några smulor utför de tunga arbeten som får jorden att snurra och gör vardagen enkel för de bättre lottade. Det är landets stora befolkning av outbildad arbetskraft som är hänvisade till lågbetalda och okvalificerade jobb inom tjänstesektorn. De är fattiga, fogliga, lojala, säger Yes Mr och Absolutely Mr.

Men någonting har hänt. Fattigaste, fattiga bland de osynliga tjänsteandarna börjar sätta sig på tvären. De börjar ställa krav, ifrågasätta och hävda sitt människovärde. Det händer i Bangladesh just nu. Och det är bara början. Vi såg vinden svepa genom USA i det förra seklet. Den hemsökte vårt land kort senare. Den följde i spåren av industrialisering, urbanisering, demokratisering, lönearbete, konsumism och modernisering. Den drabbade med full kraft det patriarkala feodalsystemets hierarkiska värdesystem. Auktoritet följde inte längre av position.

Auktoritet följer inte längre av position. Detta vet vi. Det var något gårdagens svenska politiker visste och anpassade sig till. Det är något dagens politiker redan har glömt. Det kollektiva minnet är kort, högst ett par generationer. Vår egen fattigdom är några böcker av Vilhelm Moberg och en folkkär musikal. Som om den aldrig existerat, inte kan existera.

Det är därför nackhåren reser sig när våra politiker börjar tala för fler lågavlönade jobb i en okvalificerad tjänstesektor. En baklängesrevolution! Gud, förlåt dem, ty de. . .

Auktoritet följer inte längre av position. Det är därför de senaste årens skolreformer kommer att misslyckas. Det är därför vi redan nu kan veta att en politik som bygger på låga löner i okvalificerade tjänstejobb, en de osynliga tjänsteandarnas politik, aldrig kommer att bli något mer än en from förhoppning hos dem som har, och vill ha mer. För ärligt talat, och låt oss nu vara konkreta. Vem i vårt land på 2000-talet ska utföra dessa slavgöror? Var finns dessa fattiga, lojala och tjänstvilliga drop-outs från vår gymnasieskola som ska fylla denna dröm med innehåll? Hur ska dessa dyslektiska ADHD och ADD-diagnostiserade, WoW och facebookpräglade unga människor kuvas med mindre än en plågsamt utdragen social revolution? Vem vill eller ens orkar sedan passas upp av dem? Auktoritet följer inte längre med position. Låt det sjunka in.

Det är sent och läggdags hos mig. I Dhaka ljuder minareten och slummen vaknar till en ny dag. Hos oss vill vi inte se de smygande tecknen på en tilltagande förslumning. En tiggare, en förfallen fasad, ett trasigt tåg, inget att bråka om. Mer resurser till var och en, allt mindre till det som binder oss samman. Dhaka växer så det knakar. Textilfabrikerna knaprar jordbruksmark långt ut mot Manikganj och Ghorashal. Allt mer läggs på det som binder samman, det som måste fungera. Två folk i rörelse, mot framtida mål, från var sitt håll. Så småningom möts vi. Ingen vet vem som den dagen är beroende av vem.

Publicerat i Epistemologi, Politik | Märkt bangladesh, bosse kramsjö, dhaka, fattigdom, slum | Leave a Comment »

Det nya är obligatorisk gymnasieskola

januari 30, 2013 av klalin

Jodå. Snaran dras åt kring den förda skolpolitiken. Nu senast visar en rapport från skolverket att allt färre ungdomar söker yrkesinriktade gymnasieutbildningar och att allt fler dessutom hoppar av. En nationell katastrof, visst, men jag är inte förvånad. De skolreformer som har genomförts sedan 2006 är ett otidsenligt lapptäcke av återvunnet material, och de är dömda att misslyckas. Det är givetvis frustrerande att se ens farhågor besannas på löpande band, samtidigt som Björklunds förtroendekapital tycks oändligt bland våra förståsigpåare. Men snaran dras som sagt åt. Fler talar om Björklund i imperfektum och nu höjs även röster bland hans egna. Inte en dag för tidigt.

Men just som du tycker dig ana ljuset i slutet av tunneln, inser du att det var ett mötande tåg. Denna gång i form av Stefan Lövén och Ibrahim Baylan som vill införa obligatorisk gymnasieskola. Jo, det är sant. Nej, dom försöker inte ironisera eller göra sig lustiga. Så, man tar sig för pannan. Och förhoppningarna om en ljusnande framtid på andra sidan september 2014 spricker ungefär som trollen i solsken. Obligatorisk gymnasieskola, over and out.

Nu har jag uttryckt mig väldigt negativt och ifrågasättande. Det är väl inte särskilt konstruktivt? Nej, det gäller att se saker och ting ur en positiv synvinkel. Om Björklund snart har bläddrat sig igenom hela katalogen av klantigheter och misstag, bör kanske åtminstone jag byta strategi, nu när Lövén och Baylan börjar bläddra från andra hållet. Skolinspektionen säger alltid att en bra lärare är engagerad och har höga förväntningar på eleven. Så, det är vad jag nu ska möta sossarnas förslag med.

Herrar Lövén och Baylan!

Det är fullt möjligt att införa en obligatorisk gymnasieskola. Tanken har redan prövats, som scenario i vår HEOC™-simulator. HEOC står för Higher Education Obligation Consequenses. Våra preliminära resultat pekar mot att reformen kan bli lyckosam under förutsättning att ett antal kritiska variabler hålls under sträng övervakning och kontroll. Dessa är i fallande ordning:

Disciplinerade elever. Dessa kännetecknas av att de är pliktstyrda och gör vad vuxna säger åt dem. Om så inte är fallet krävs,
Sanktioner. Dessa bör vara så kännbara att villkor 1 kan anses vara uppfyllt. Utegångsförbud och fotboja enligt den modell moderaterna föreslår kan möjligen utgöra straffskalans golv.
Ett- och tvååriga gymnasieprogram. Eftersom eleverna uppnår myndighetsålder redan under sitt andra år på gymnasiet kan frestelsen bli stor att hoppa av skolan på sin artonde födelsedag, istället för att dricka öl.
Kraftig utbyggnad av företagshälsovården. Det här förstår vi inte själva. Det kan röra sig om en bugg i vår simulator, som naturligtvis kommer att åtgärdas.
Denna punkt, som torde vara den mest avgörande, måste skrapas fram. HEOC™ erbjuder en trygg helhetslösning. Vid tecknandet av 4 års abonnemang ger vi er tillgång till alla de fantastiska möjligheter som HEOC™ kan erbjuda. För endast 5.500.000:-/år, kan ni bekvämt sitta kvar vid era skrivbord och skrapa fram punkt 5.

Jag skulle kunna stapla hundratals argument mot en obligatorisk gymnasieskola, men nu är jag konstruktiv och nöjer mig med ett. Varsågoda:

Jag är verksam på gymnasiet sedan länge och anser att en av de stora lättnaderna jämfört med grundskolan är det bemötande man kan ge den stökiga och strulande eleven genom att säga,

Hej, du! Du är stor nu. Du har gjort ett eget frivilligt val och befinner dig hos oss. Vi finns här för att ge dig värdefull kunskap. Om du vill ha den. Vi gör allt för att hjälpa dig, men du måste ta emot det vi ger. Annars är du fri att gå. Nu. Valet är ditt.

Denna frihet gör våra politiker sitt bästa för att kringskära. Men den är viktig. Den ger kvalitet.

Publicerat i Satir, Skoldebatt | Märkt ibrahim baylan, obligatorisk gymnasieskola, skolan, Skoldebatt, skolpolitik, yrkesgymnasium, yrkesinriktat gymnasium | Leave a Comment »

Interplanetär sambedömning

januari 26, 2013 av klalin

Rymdteleskopet Kepler har förändrat vår världsbild. Vi vet numera att det vimlar av jordliknande planeter i universum . Enligt de observationer som gjorts av Kepler, har förmodligen 17% av rymdens stjärnor en jordliknande planet i omloppsbana runt sitt klot. Om vi begränsar oss till vår ”lilla” vintergata betyder det att det finns minst 17 miljarder planeter som liknar jorden. Därmed kan vi också sluta oss till att sannolikheten för liv på andra planeter än vår egen har höjts dramatiskt.

Eftersom planeter som hyser liv nu är en realitet hitom science fiction, bör vi också kunna betrakta dessa planeters invånare som våra medhjälpare på sikt. De kan utgöra lösningen på vår egen civilisations stora ödesfrågor. Nej, jag tänker inte i första hand på vårt klimat, utan på uppnåendet av en likvärdig och rättssäker bedömning av skolans nationella prov.

I och med Skolverkets PM med Dnr 73-2012:1512, bör våra intraplanetariska förutsättningar för en absolut och in i döden och totalt genomsäker ultraoberoende rättning av de nationella proven anses uttömda. Vi riskerar därmed en situation där vår jordiska begåvningsreserv förskingras i hamburgerflippande och ruttjänster, medan dumdryga men välbetalda så kallade nincompoops ansvarar för globala klimatfrågor och annat som kan betraktas som civilisatoriskt helt avgörande. Detta leder givetvis utvecklingen åt fel håll. Dumdryghet tenderar redan i dagsläget att ansätta vår civilisation med svåra prövningar. En likvärdig och rättssäker bedömning av skolans nationella prov har således avgörande betydelse, och dess lösning kan sökas i de nya rön som rymdteleskopet Kepler förmedlar hem till vår planet. I en interplanetarisk bedömningskontext blir resultat och utfall totalt oberoende av otillbörliga variabler.

Rymdteleskopet Kepler har nyligen upptäckt en jordliknande planet som cirklar runt stjärnan Tau Ceti. Den befinner sig 12 ljusår från jorden. Det kan låta närma, men stäckan är betydligt längre än något existerande chartermål. Om vi med ljusets hastighet överför våra nationella provresultat till Tau Ceti för provrättning och sambedömning, innebär resan fram och tillbaka för proven en tidsrymd om 24 år. Det kan låta som en besvärande tidsrymd för att erhålla feed-back. Man bör dock hålla i minnet att 24 år sammanfaller med vad Jan Björklund anser vara ett rimligt tidsspann för att åstadkomma positiva resultat i svenskt skolväsende. Tidspannet motsvarar också vad som förflutit sedan de beslut som Jan Björklund hävdar är orsaken till svenskt skolväsendes haveri, implementerades i svensk skola. En uppföljningscykel om 24 år för nationella prov förefaller därmed, om inte optimal, åtminstone kompatibelt med rådande förändringstakt.

Anser man, trots ovanstående, att omedelbar och oberoende feed-back är viktigt, bör man påskynda utvecklingen av tekniker för kvantmekanisk teleportering. Denna teknik bör vara fullt tillämpbar på nationella prov, eftersom provresultaten utgörs av information, snarare än materia. Tekniker för teleportering av information har utvecklats och förfinats sedan 1993. Fotoner av äldre datum, i form av kosmisk bakgrundsstrålning med våglängder närmare en millimeter, bör i sammanhanget kunna utgöra ett användbart och lätthanterligt material. Om ”äldre” fotoner kan ”spinna” en långvågig representation av det nationella provet i exempelvis Svenska 1 för gymnasiet, kan detta omedelbart uppfattas av, och därmed överföras till våra vänner i motsvarande omständigheter vid stjärnan Tau Ceti. De kan bedöma och ”spinna” tillbaka ett resultat som är garanterat oberoende och in åt h-e rättssäkert. Med denna teknik överträffas även de tidsrymder som gällt för den amatörmässigt utförda provrättningen hos Skolinspektionen.

De invändningar som har rest mot ovanstående scenario har handlat om den interplanetära språkförbistring som skulle kunna sätta käppar i hjulet för skisserad utveckling. Den som reser sådana invändningar har inte hört talas om Google Translate.

Som av en händelse kan interplanetarisk sambedömning enligt ovanstående beställas genom undertecknad redan nu. Vi erbjuder en trygg helhetslösning där du lugnt kan sitta kvar i din fåtölj och lita på att våra tjänster gör jobbet. Priset är som hittat, eller strax under. Naturligtvis är tjänsten berättigad till RUT-bidrag. Välkomna.

Publicerat i Epistemologi, Satir, Skoldebatt | Märkt begåvningsreserv, jordliknande planeter, kvantmekanisk teleportering, liv på andra planeter, nationella prov, nincompoops, rymdteleskåpet kepleer, sambedömning, skolverket, tau ceti | 1 Comment »

Trängsel i mitten

januari 22, 2013 av klalin

Läser åter denna text idag, 2014-05-19. Den ligger bara dryga året bort. ”Vad var det jag sa”, säger jag aldrig, men…

Det handlar förstås om politik, att det är trängsel i mitten. Det har nu länge varit en stående punkt bland våra borgerliga opinionsbildare. Och att det straffar sig att flirta med vänstern. Det måste således vara en otillräcklig spridning högerut som utgör problemets kärna. Eller vad handlar det om? Jag försöker verkligen begripa, men det går trögt.

Som Heidi Avellan nu senast i Sydsvenskan. Hennes tes är, apropå den senaste partiledardebatten, att svensk politik har kört fast i mitten. Ja, kanske det. Men å andra sidan, borde inte det man finner där i mitten vara något ganska liberalt, och är inte Heidi Avellan just, liberal? Så vad är då problemet?

Nej, Heidi Avellan är ute efter något annat. Jag skulle vilja läsa hennes text som ett upprop för en vitaliserad demokrati. Jag försöker verkligen. Hennes text är egentligen intresseväckande, men budskapet skyms av de teser hon för fram. Hon pläderar för en uppsättning politiska idéer som hon menar saknas i dagens politiska samtal. Deras frånvaro blir på något sätt beviset för att demokratin inte längre fungerar. Och ungefär där går jag fullständigt vilse.

Den politiska rörelse som enligt Heidi Avellan skulle kunna rädda demokratin, bör driva följande frågor:

Fler låglönejobb i tjänstesektorn och låga ingångslöner!
Sverige med i NATO!
Kvalitet i välfärden, och privata vinstuttag!
Staten är ond!

Ridå.

Ursäkta Heidi Avellan, men jag begriper inte det här. Förutom att dessa frågor redan finns på den politiska dagordningen utgör de väl snudd på antitesen till en revitaliserad demokrati. Det är ju exakt samma frågor som drivs av varenda borgerligt sinnad opinionsbildare och som varenda borgerlig tankesmedja har drivit i flera decennier. Precis dessa punkter framförs med sådan emfas, och i så många sammanhang att det nästan ger intryck av näringslivsfinansierad kampanjjournalistik. De representerar klassisk högerpolitik, snarare än en liberal diskurs.

Men, ja, det är frågor som har svårt att vinna ett brett parlamentariskt stöd. Och just det tycks hänga samman med att frågorna saknar förankring i väljarkåren. Deras frånvaro är helt enkelt ett utslag av folkviljan. Kan det betraktas som ett demokratiskt problem?

Naturligtvis inte. Politikens professionalisering och kappvändarmentalitet kan det, liksom folkrörelsernas kräftgång och frånvaron av idealism och ideologi. Kanske kan trängseln i mitten ses som ett uttryck för allt detta, liksom kanske även populismen. Men folkviljans genomslag är väl ändå demokratins själva essäns? När folkviljan överges, överger vi väl också demokratin?

Det finns skäl, goda skäl, till att Heidi Avellans politiska program har haft svårt att finna stöd i väljarkåren. De bakomliggande argumenten till dessa skäl har över tid fallit i glömska och förtigs också helst av dagens opinionsbildare.

När Heidi Avellan och andra talar sig varma för lönesänkningar, frågar sig allt färre varför politiken ska bestämma över lönenivåer? På vilket sätt är en sådan tanke liberal? Varför ska denna ordning för övrigt bara gälla de låga lönerna och de okvalificerade arbetena? Enligt en svensk mycket framgångsrik modell är arbetstagaren fri att förhandla sin lön, liksom arbetsgivaren är fri att lägga sitt motbud. Denna modell har ett brett folkligt stöd och den har resulterat i löneutjämning. Den är så självklar att vi inte längre ser den. Ingen reagerar längre när våra politiker och opinionsbildare träder över denna osynliga gräns. Man reflekterar inte ens över att lönenivåer alltid är relativa och att låglönesänkningar därför endast kan resultera i ökande samhällsklyftor. På vilket sätt är det demokratiskt?

När det framförs som ett argument för NATO-medlemskap att Fogh-Rasmussen låtit meddela att NATO inte automatiskt tänker undsätta Sverige om landet blir invaderat då är det snubblande nära intellektuellt ohederlig. Vad annat kan Fogh-Rasmussen säga? Mer intressant är vilka av våra söner och döttrar ska sändas ut i kriget och vilka barns föräldrar. Mer brännande är också frågan om på vilket sätt det är liberalt att offra svenska människoliv i det globala stormaktspolitiska intrigspelet? Och på vilket sätt kärnvapen kan anses demokratiska? För det är fortfarande dessa saker frågan gäller. NATO-medlemskap är ingen passiv prenumeration på invationsskydd, utan ingåendet i en krigsmakt med globala anspråk.

Den nordiska modellen har skördat exempellösa framgångar genom sin sinnrikt konstruerade blandekonomiska modell. Eftersom Norge har behållit flest av dess ursprungliga drag är det också nordens mest framgångsrika land. Den gemensamt finansierade välfärden har varit gemensamt ägd, vilket också har garanterat det demokratiska inflytandet. Hur kan det vara en liberal ståndpunkt att det vi finansierar gemensamt för vår trygghets skull ska vara privatägt och generera vinster? Vem, mer än Jan-Emanuel Johansson, kan glädjas åt att Jan-Emanuel Johansson blir mångmiljonär på vanskött skattefinansierad samhällsservice?

Den utbredda acceptansen för skatteuttag och gemensam finansiering av gemensamma behov har lagt grunden för ett stabilt välfärdssamhälle med hög levnadsstandard. Eftersom värnandet om en stark, demokratisk stat med jämlikhetsambitioner i alla historiska sammanhang har lyckats bättre än nattväktarstaten när det gäller att värna de många människornas frihet, är detta också en självklar liberal ståndpunkt. Det är i vart fall vad vetenskap och beprövad erfarenhet visar.

Publicerat i Politik | Märkt blandekonomi, demokrati, heidi avellan, kampanjjournalistik, liberalism, NATO, opinionsbildning, trängsel i mitten | Leave a Comment »

« Newer Posts - Older Posts »