samtider

Just nu briserar den totala begreppsförvirringen i våra medier. Jan Björklunds har tidigare utlovat en ettårig gymnasieskola. Detta har sent om sider fått de skolpolitiska talesmännen i C och KD att reagera eftersom det som anges i alliansens budget är en satsning på utveckling av gymnasiets så kallade yrkesintroduktion. Jag har i tidigare inlägg påvisat att Jan Björklunds svindleri gällande de obehöriga eleverna är betydligt mer omfattande än så, men för att återge det korrekta historiska förspelet till dagens orgie i utbildningspolitisk okunskap återpubliceras här min kortversion av IV:s historia som tidigare funnits införd i Skola och samhälle. Den ursprungliga, betydligt längre texten, finns här.

På 90-talet uppstod inom svenskt skolväsende en obekant situation där en ny kategori medborgare, benämnda som obehöriga elever, tillkommit som en konsekvens av ett reformerat betygssystem. På många gymnasieskolor samlades små grupper av lärare och skolpersonal till seminarier och rådslag för att söka riktlinjer i en tillskapad verksamhet som fått namnet IV.

Vid den här tiden fanns ett skolborgarråd i Stockholm som såg sin gyllene chans att göra politik av de obehöriga eleverna. Han hävdade (felaktigt) att de obehöriga eleverna var ett resultat av sossarnas flumskola, tog sedan armkrok med forskaren Bo Sundblad och torgförde (felaktigt) påståendet om att en fjärdedel av landets 15-åringar inte kunde läsa. På dessa påståenden formulerades några enkla utgångspunkter för en slagfärdig skolagenda som skulle bära honom ända till posten som utbildningsminister 2006. IV-programmen blev tidigt skolborgarrådets främsta pejorativa måltavla.

När IV introducerades, avdelade ledningen på många skolor ett lärarlag som fick fria händer att skapa ”något” som fungerande utan att störa den allmänna ordningen. IV kom mestadels att verka i det tysta, ofta mer eller mindre exkluderad från en större skolgemenskap. I det tysta uträttades dock storverk av modiga lärarlag som växte med svårigheterna och över tid förvärvade en rik bank av erfarenheter. Eftersom IV var en utsatt verksamhet, sökte IV-programmen tidigt samverkan med sina motsvarigheter på andra skolor. Nätverk uppstod som till en början var mestadels stödjande, men som blev stabila utvecklingsmotorer då ”Myndigheten för skolutveckling” skapades och bidrog med överblick, kunnande och resurser. Ur denna process uppstod under 2000-talets första år vad man kan kalla för en nationell IV-modell där fem verksamhetsmässiga huvudspår gradvis växte fram som lösningar på lokala problem;

-PRIV: Det programinriktade IV riktade sig till elever som endast saknade något enstaka behörighetsgivande ämne. I princip integrerades dessa elever i ett nationellt gymnasieprogram men fick parallellt undervisning i det saknade grundskoleämnet.

-IV-grund: Vände sig till elever som saknade fler grundskoleämnen och sågs vara i behov av något som kunde liknas vid ett tionde skolår.

-IVIK: Vände sig till elever av utländsk härkomst som vistats en kort tid i Sverige och av den anledningen behövde kompletterande studier.

-Yrkes-IV: Vände sig till vad som kan kallas skoltrötta, eller svårmotiverade elever, där anställningsbarhet genom något år av yrkespraktik varvat med teori kunde ses som en framkomlig väg.

-Förstärkt IV: Var en starkt individualiserad studieform som främst vände sig till elever med påtagliga funktionshinder.

För ett skolborgarråd från Stockholm utgjorde IV-programmen allt jämt ett rött skynke. Jan Björklund hade en bit in på 2000-talet vuxit i den rikspolitiska skolkostymen och investerade en hel del av sitt mediala utrymme åt att förbanna IV-programmen. Dessa var i sin tur, genom sin marginaliserade ställning, en tacksam och försvarslös måltavla. Ett retrospektivt axplock av Björklunds uttalanden visar närmast på en besatthet av ämnet,

– Gymnasiets individuella program har varit det svenska skolväsendets mest misslyckade insats. Man lägger ner miljarder kronor varje år i Sverige på att försöka lära 16-17-åringar att läsa och skriva när vi borde göra de insatserna redan i grundskolan. Vill man gå vidare på gymnasiets utbildningar måste man kompletteringsläsa. Det blir ett frivilligt tillägg till grundskolan om man vill gå vidare till gymnasiet efteråt.

– Många av eleverna som idag går på individuella programmet skulle mycket väl kunna gå en praktisk utbildning med lägre teoretiska krav.

– Att stödundervisningen på gymnasiet har den största gruppen av elever är ett tecken på väldigt stora problem. Väldigt många elever lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper. Det är mycket bekymmersamt… Mer än 85 procent av eleverna faller ifrån efter vägen och det kallar jag ett stort fiasko.

– Men IV har misslyckats. Det har blivit en samlingsplats för elever med inbördes väldigt olika behov. Här finns alltifrån studiemotiverade ungdomar som saknar något enstaka betyg till studietrötta ungdomar med stora kunskapsluckor. IV är i dag ett av gymnasiets största program och endast en mycket liten andel av eleverna på IV-programmen lyckas få ett slutbetyg från gymnasiet.

– Gamla IV ska bort. Vi måste stoppa utslagningen från gymnasiet.

2006 blev Jan Björklund utbildningsminister. Med blytunga förväntningar på sina axlar skulle han nu omsätta sitt lättsmälta tankegods i praktisk skolpolitik. I direktiven till utredningen om en ny gymnasieskola, Gy09, var IV avskaffat. Björklund fick en del försynta frågor gällande obehöriga elever i den nya gymnasieskolan och hade inget bättre svar än utredaren Anita Färm, de fick väl gå ett extra år i årskurs nio. Eftersom denna lösning fullkomligt ångade av bristande realism låg den olösta frågan om obehöriga elever kvar och skavde i utredningen. Tidsramar sprack och Gy09 blev Gy11. Jan Björklund måste ha hoppats på att problemet skulle upplösas i intet eller genom en snilleblixt från någon av de utredare, statsvetare, ekonomer och jurister som omgav honom.

Frågan om de obehöriga eleverna bör ha satt utbildningsdepartementet under svår press. För första gången i IV:s femtonåriga historia började makthavare att intressera sig för hur systemet fungerade i praktiken och departementets statssekreterare skickade sina unga påläggskalvar för att på plats ”i verkligheten” ta reda på hur saker och ting egentligen förhöll sig. IV kartlades in i minsta detalj och de nyvunna kunskaperna gav nödvändig input till den gymnasieutredning som i elfte timmen kunde framlägga förslag på hur IV skulle avskaffas. För obehöriga elever skulle finnas fem spår;

-IMPRO: En programinriktad variant som riktade sig till elever som endast saknade något enstaka behörighetsgivande ämne. I princip integrerades dessa elever i ett nationellt gymnasieprogram men fick parallellt undervisning i det saknade grundskoleämnet.

-Preparand: Vände sig till elever som saknade fler grundskoleämnen och sågs vara i behov av något som kunde liknas vid ett tionde skolår.

-Språkintroduktion: Vände sig till elever av utländsk härkomst som vistats en kort tid i Sverige och av den anledningen behövde kompletterande studier.

-Yrkesintroduktion: Vände sig till vad som kan kallas skoltrötta, eller svårmotiverade elever, där anställningsbarhet genom något år av yrkespraktik varvat med teori kunde ses som en framkomlig väg.

-Individuellt alternativ: Var en starkt individualiserad studieform som främst vände sig till elever med påtagliga funktionshinder.

Sim Salabim, IV borta. Den som nu tycker sig drabbad av en Deja Vu hallucinerar inte. Vad som skapats inom ramen för Gy11 är en exakt blåkopia av det IV-system som växte fram genom lokala tillämpningar under några år på 2000-talet. Jämfört med den IV-modell som finns beskriven tidigare i denna text är det endast ordet IV som bytts mot andra beteckningar. Jan Björklund avskaffade IV genom att avskaffa själva ordet. Längre än så sträckte sig inte de nya skolreformatörernas fantasi, kompetens och föreställningsförmåga.

Men vad gäller en utbildningsväg istället för IV-programmet, så är jag övertygad om att dagens IV-elever skulle kunna gå färdigt skolan med goda resultat om de fick en mer individuellt anpassad utbildning, kommenterar Jan Björklund i ett pressmeddelande 28 september 2009. Idag vet vi att den obehöriga gruppen, som inte längre får kallas IV-elever, vuxit lavinartat de senaste åren. Som ansvarigt stadsråd kan Björklund inte gärna anklaga den förda skolpolitiken, utan lägger skulden på lärarnas oförmåga att sätta korrekta betyg.

Jan Björklund har effektivt underblåst ett nationellt IV-trauma genom att beskriva IV i termer av misslyckanden och hotfull statistik. Genom att avskaffa ordet, men behålla systemet har han egentligen bedragit opinionen. Det kan te sig egendomligt att det nya IV, som inte får heta IV, fungerar sämre än det gamla IV trots att det är två likadana IV vi pratar om. Det finns dock en viktig skillnad. Gamla IV växte fram organiskt genom att lokala problem fick lokala lösningar och att dessa lösningar spreds bottom-up inom professionen. Vid en given tidpunkt i IV:s utveckling, kopierades, reglerades och juridifierades detta system enligt patenterad kontrollbehovsmodell för att presenteras som en innovation av utbildningsministern. Genom att skapa ett statiskt system, bygger man in samma problem som återfinns i andra regelstyrda verksamheter, nämligen en obenägenhet att utvecklas i takt med att omgivningen förändras. Det mesta talar därför för att det nya systemet kommer att fungera allt sämre över tid.

De ”ettåriga linjerna” har således varit en del av det svenska gymnasiesystemet sedan tidiga 90-talet. Det är dessa Jan Björklund har öst sitt förrakt över fram tills helt nyligen. Nu meddelar lappkastens okrönte mästare plötsligt att ”alla kan inte bli akademiker”. Detta är inget annat än politiskt svindleri och populism när den är som sämst. Skolpolitiken har allt för länge varit Jan Björklunds högst privata spelplan. Han har ”kommit undan” med många ytliga och förvirrande utspel och kört ett antal förhastade skolreformer rakt i diket. Kanske har den politiska omgivningens bristande skolpolitiska kunskaper bidragit till att han ostört kunnat syssla med detta. När nu några allianskolleger har synat Björklunds budgetbluff kan det vara början på slutet för en destruktiv period i svensk skolhistoria.