Vi lever i en brytningstid sedan ett halvt sekel tillbaka. Begreppet har utgjort nav och utgångspunkt för hundratals samhällsanalyser allt sedan 60-talet. Men vad menas egentligen med begreppet, vilka använder det, vilka är tecknen man hänvisar till och hur konkreta är tecknen? Vilken innebörd får föreställningen om en ”brytningstid” för samhällsutvecklingen och hur återspeglas dessa föreställningar i den samtida politiska dagordningen?
Under en kort tid i början på 90-talet vistades jag på den institution vid Linköpings universitet där professor Lars Ingelstam verkade. Om jag minns rätt så var det han som efter en längre framtidsdiskussion på ett seminarium tog ordet och formulerade sig ungefär enligt följande,
Är det säkert att vi ska fokusera de snabba förändringarna och vad som eventuellt följer i dess släptåg? Bör vi inte snarare se oss om efter vad som är sig likt och oföränderligt i vår omvärld?
Denna kopernikanska synvända har sedan dess hängt sig kvar i mitt medvetande och ibland fått förnyad aktualitet då samtidens svar på framtidsfrågor ofta vill ta sats i det förflutna. Inte så förvånande fokuserar samhällsdebatten genomgående på förändringar och försöker sätta samhällsinstitutionerna i detta föränderliga sammanhang. Därigenom uppstår ytterligheter. När det gäller till exempel skolan, består dessa i huruvida skolan skall vara spjutspets in i framtiden eller om den skall vara samhällets ankare.
I en essä från 1993 klargör Bert Stålhammar redan i rubriken att vi lever i en brytningstid (Ledarskap i övergången från industrisamhälle till kunskapssamhälle). Hans utgångspunkt är övergången mellan industrisamhälle och kunskapssamhälle. Hans perspektiv är ledarskapets förändring i detta sammanhang. De tecken han redogör för är många, tydliga och övertygande. Nationalstaten, dess byråkrati och det auktoritära ledarskapet smorde industriproduktionen och utgjorde mallen även för hur övriga samhälleliga institutioner organiserades, givetvis även skolvärlden. Även den kollektivt ordnade sociala tryggheten blev en oupplöslig del av denna samhällsform. Stålhammar kan peka på ett antal samtida tendenser till att industrisamhällets tankemönster på allvar ifrågasätts. Det kanske mest slående är de förskjutningar som äger rum mellan samhällets olika produktionssektorer, Andelen sysselsatta inom tillverkningsindustrin minskar kontinuerligt…Det intressanta framtidskapitalet utgörs allt mera av kunskap eller hjärnkraft som med en metafor kan ställas mot industrisamhällets järnverk”.
Där industrisamhällets repetitiva produktionsnatur krävde en auktoritär överbyggnad, kräver kunskapssamhällets flexibla och gränsöverskridande natur en vägledande överbyggnad, Den traditionella auktoriteten ”power” är…på väg att avlösas av ”influence”. Idag kan vi iakta hur den med kunskapsproduktionen förbundna ledarskapsfilosofin, på motsvarande sätt som i industrisamhället, återverkar på samhällets övriga delar. 1993, långt innan Caremaskandaler och liknande, skriver Stålhammar, Människor som i det dagliga livet har möjlighet att välja mellan ett allt större och allt mer diversifierat konsumtionsutbud ifråga om varor, börjar också efterfråga alternativ inom barnomsorg, skola och sjukvård. De centraliserade totala och likformiga lösningarna ersätts av ett varierat och mångfaldigt utbud.
Bland mina anteckningar från tiden i Linköping fann jag en ”dikt” som i ett inspirerat ögonblick klottrats ned i marginalen,
O kunskapssamhälle med all dess information!
Okunskapssamhälle med all desinformation?
Visst lever vi i ett tidevarv präglat av snabba förändringar. Olika samtidsstudier kan ge åtskilliga exempel på detta och de tecken som radas upp är otvetydiga och lätta att identifiera redan i vår närmaste omgivning. Benämningen ”brytningstid” haglar tätt i litteraturen och vad det bryts med identifieras i allmänhet som ”industrisamhället”. Kunskapssamhället träder i dess ställe. Allt sedan japanska framtidsforskare som Masuda under sent 60-tal myntade begreppet har det smält in i det allmänna medvetande och får idag betraktas som axiom för en makroekonomisk definition av vår nuvarande samhällstyp. Emellertid måste man få ställa sig frågan huruvida oprationaleringen av begrepp som ”brytningstid” och ”kunskapssamhälle” är väl underbyggda. Är de valida i de sammanhang de förekommer?
När man påstår att vi lever i brytningen mellan industrisamhälle och kunskapssamhälle rör man sig med begreppsmässiga storheter av det slag som illustrerar övergången från feodalsystem till industrisamhälle. Den gängse bilden av de krafter som för 200 år sedan lät en ny samhällsform bryta igenom sammanfattas ofta i två växelverkande krafter. Den ena utgörs av ett ekonomiskt paradigmskifte gällande grunderna för samhällets produktionssätt och den andra av ett idémässigt paradigmskifte som innebär nya värdegrunder för de sätt på vilka mellanmänskliga relationer kan organiseras. Om denna typ av premisser skall utgöra brytningstidens kännetecken kan samtiden inte identifieras som mycket annat än en förlängning av industrisamhället, förvisso ett industrisamhälle vars produktionssystem når allt högre i fråga om utväxling. Någon lustigkurre har kallat det ”turbokapitalism”. När det gäller samhällets värdemässiga innehåll är det idag, precis som t.ex. Stålhammar menar, att det finns ett starkt förändringstryck. Man kan emellertid fråga sig var de krafter finns som på allvar utmanar industrisamhällets ekonomiska mekanismer. Stålhammars politiska analys är lika giltig idag som för tjugo, eller femtio år sedan. Likväl, samsynen kring industrisamhällets grundläggande doktriner, så som tillväxtfilosofi och vinstmaximering är fullständig.
Det är svårt att lämna detta tankespår utan att för ett ögonblick fundera på vad ”kunskap” i sammanhanget ”kunskapssamhälle” egentligen står för. Hur mycket kan egentligen en app-designer och vad är dennes kunskap värd? Enligt vilken mall kan dennes kunskap värderas som större, mer väsentlig eller i grunden annorlunda än den gamle mästaren vid sin analoga svarv? I grunden handlar det i bägge fallen om en människa vid ett verktyg där resultatet beror av övning, erfarenhet och allmän skicklighet. Bägge blir de mestadels bedömda utifrån det ekonomiska resultatet av sina ansträngningar.
I sammanhanget ”kunskapssamhället” talas det ofta om investeringar i kunskapskapital där kunskapens djupaste syfte är att inte hamna på efterkälken. Samhällets arenor beskrivs i termer som påfallande ofta liknar en anarkistisk kapplöpning där alla, från mikroplanets individer till makroplanets världsdelar, tilldelas platser i resultatlistorna. Det gäller att vara först på plan och därefter skörda frukterna av att ha varit först på plan, en kunskap som ärvts från Ford över Coca-cola till Microsoft. Då kunskapsjakten tycks ha konkurrensaspekten som främsta bevekelsegrund kan ”kunskapssamhället” knappast i väsentlig mening identifieras som en brytning med industrisamhällets normer, snarare som en accentuering av dem. Enligt hittils kända naturlagar följer varje sådant chicken-race den sigmoidala utvecklingskurvan och slutar i civilisatorisk utplåning.
Uppbrottet från feodalsamhället möjliggjordes genom krafter i systemet. Uppbrottet från industrisamhället kan tydligast skönjas i en ström av dystopiska trendframskrivningar som delar ett otäckt drag av exponentiella egenskaper. Det gäller befolkningstillväxten, miljöpåverkan, räntorna, tillväxten och mycket annat. Det är dessutom ett ofrånkomligt faktum att de ändliga råvaror som i snabb takt utvinns så småningom kommer att nå sin peak, eller till och med ta slut. Den tanketradition, representerad av E.F. Schumacher och andra, som har grundat sina resonemang i denna typ av antaganden är emellertid sedan länge försvunna ur det offentliga samtalet. Icke desto mindre verkar uppbrottet från industrisamhället i första hand förenat med begränsningar utanför systemet. Det utplånas, snarare än ersätts.
Möjligen har någon hört talas om Tom Tiller, som i sin problematisering av omvärldsfaktorerna har närmat sig en analys enligt ovan. Han dikotomiserar två utvecklingsscenarier benämnda A-samhälle och B-samhälle. B-samhället representerar industrisamhällets tankemönster med ett traditionellt tillväxtbegrepp, lönearbete och konsumtionskultur, medan A-samhället innebär en ny ekonomisk världsordning med rättvis fördelning, arbete som livsinnehåll samt aktiva fritidsmönster.
Kommer vi någonsin att skönja brytningstidens bortre parantes? Om vi accepterar att uppbrottet från industrisamhället ännu ligger långt fram i tiden kan vi idag endast söka vad Stålhammar kallar ”tecken” på förändring. Den systemteoretiskt orienterade iakttagaren ser oftast dessa tecken i samtidens trender, medan den rationalistiskt lagde söker dem i samtidens spänningsfält.
Förhållandet mellan könen har genomgått dramatiska förändringar under 1900-talet och utgör uppenbarligen ett spänningsfält enligt ovan. Den kvinnliga emancipationen har omfamnat större delar av västvärlden och gör under det nya seklets första skälvande minutrar påtagliga inbrytningar även i mer konservativa kultursfärer. De emancipatoriska värderingsmönstren har den intressanta egenskapen att de assimileras in i samhället trots att de utmanar dess normer på ett grundläggande plan. Det råder ingen tvivel om att förändringarna när det gäller könsidentitet kan vara en viktig del av brytningstiden. I dessa framväxande värderingsmönster kan finnas ledtrådar till egenskaper hos en framtida samhällsform. Egendomligt nog har dock den så kallade genusforskningen bildat egna forskar- och mediereservat vars bidrag till vetenskapen är allt annat än framtidsorienterat. Snarare liknar forskningsfältet ett slag där biologiskt eller idéhistoriskt inspirerade könssegregatörer möter feministiskt färgad kritisk teori i en tvekamp där den inre logiken i argument och forskningsresultat har gemensamma drag med de fronter som uppstod kring demokratibegreppet under 1800-talet.
Det kan vara lockande att, i linje med ovanstående, föreslå studier av kamp om värderingar och förändringar i värderingsmönster som en möjlig väg för framtidsstudier. Problemet är bara att kampen om själarna hårdnar. Det offentliga samtalet, forskningen, den politiska dagordningen, allt detta styrs i allt högre grad med social och kommunikativ ingenjörsteknologi av starka ekonomiska intressen. Det mesta (avslutade han dystopiskt) talar för att även möjliga framtidsstudier kommer att ledas in i dessa banor.
