Redan 1995 arbetade jag i en pedagogisk verksamhet som erbjöd sommarskola. Inte ens då, för snart tjugo år sedan, upplevde jag att vi på något sätt var pionjärer. När nu våra rikspolitiker ska gå på sitt sommarlov, för övrigt dubbelt så långt som den svenska skolans, passar de i sin sista kammardebatt på att framkasta förslaget om sommarskola (!), som om detta vore något nytt och revolutionerande. Det är i sanning fascinerande att det tar 20 år för ett budskap att från verklighetens landskap tränga in i en rikspolitiker och resultera i någon form av betingad respons. När Jan Björklund i debatten replikerar detta oppositionsförslag med att regeringen har funderat i samma banor, upplever den cyniske att vi på allvar närmar oss trilobiternas och kambriumperiodens intellektuella landskap.
Missförstå mina sarkasmer rätt. Jag gillar verkligen konceptet med sommarskola och har framgångsrikt använt det med behövande elever som varit entusiastiska inför denna möjlighet. I sommarkontexten har mycket av den ordinarie skolans prestationsångest sjunkit undan och möjligheten att bygga undervisningen på ömsesidighet och förtroende blivit större. Många elever har verkligen trivts i sitt sommriga klassrum och upplevt sin nya lärmiljö som ett slags ”kreativt kollo”. Och självklart kan man uträtta massor under några sommarveckor, inte lära analfabeten att läsa, eller dyskalkylektikern att räkna, men väl stärka ett stukat självförtroende och ge lusten för lärande åter. Men samtliga dessa poänger har gått våra politiker fullständigt förbi.
I politikerns språkdräkt handlar sommarskola inte om alla dessa fantastiska möjligheter. I sin gränslösa klåfingrighet och okunskap väljer man istället att paketera sommarskolan i en modell som omedelbart kommer att förpassa idén till en i den nu långa raden av havererade skolreformer. I politikermodellen har man helt enkelt bestämt sig för att helt ignorera de framgångsfaktorer som kan hämtas ur redan existerande verksamhet och ersatt dessa med två bärande element som vart och ett har visat sig effektivt kunna döda hela poängen med sommarskola;
1. Tvång. Det har gått mode i att som politiker föreslå diverse tvång och krav som grundbultar i byggandet av vår gemensamma välfärd och livsmiljö. Ibrahim Baylans förslag handlar om att med repressiv lagstiftning tvinga lågpresterande barn att återvända till skolan under sommarlovet. Väl där ska de matas med det de är sämst på, och följaktligen tycker mest illa om. I den politiska fantasin gör man på detta sätt dessa elever en tjänst. I den politiska fantasin föreställer man sig att dessa elever på detta sätt anpassas, prepareras, kommer ikapp kamraterna kunskapsmässigt, eller något annat egendomligt som blottar en kunskapssyn från något slags parallellt universum som har mycket lite med 2000-talets jordeliv att göra. Den som lyssnar noggrant hör i undertexten ekot av den svarta pedagogikens ”det har andras ungar förtjänat”.
Jag kan upplysa förevarande politiker om att den tilltänkta målgruppen nästan mangrant består av elever som har det väldigt struligt med det mesta. Misslyckandet i skolan kan i 99 fall av 100 betraktas som ett symptom på problematiska levnadsomständigheter som har lite eller inget med deras skolgång att göra. Trots detta utförs i svenska skolor ett heroiskt och dagligt arbete för att möta elevers ångest över havererade hemförhållanden, föräldrars arbetslöshet, missbruk, psykisk sjukdom, ensamhet, utsatthet mm. Sommarskola har varit ett av många välfungerande inslag i denna utvidgade pedagogiska ambition.
All tänkbar evidens lär oss att när tvångsmedel ersätter förtroende som incitament för att få dessa skoltrötta elever att ägna sommarlovet åt sådant de hatar och är dåliga på, stärks de i sin övertygelse om att skolan är fiendeland och att vuxenvärlden är ondskefull och förljugen. Att reformen skall missa sitt mål står liksom skrivet i eldskrift med versaler och blottlägger hur ytterst lite våra politiker har begripit om skolans villkor eller vad som rimligen kan vara skolans uppdrag. I bästa fall kommer elevernas reaktion inför en tvångsreform av detta slag att inskränka sig till skolk, och ja, vilken sinnrik bestraffningsmetod ska våra politiker då uppfinna för att knäcka dessa sommarskoleskubbare som vägrar hörsamma vad sinnrika politiska reformer ålägger dem?
2. Extrempositivism. I politikernas fantasi är kartan detsamma som landskapet, liksom landskapet är en exakt avbildning av kartan. När Jan Björklund säger att för dem som är litet grann underkända och hänger gå gärdsgården kan det ju räcka med ett antal extra lektioner under några veckor, blottar han en kunskapssyn som i sin naivitet ter sig förfärande då den uttrycks av en utbildningsminister. Jan Björklund tycks på fullt allvar tro att verklig kunskapsbildning är samma sak som de tricks skolans lärare använder för att kommunicera kunskapsprogression med sina elever. Jag kan meddela Jan Björklund att, är det något landets gymnasieskolor har ett rent helvete med, så är det gärsgårdshängande elever. Men dessa elever blir inte mindre gärsgårdshängande för att grundskolan tippar dem över någon slags inbillad gräns från IG till G (F till E) under några forcerade högstadieveckor. Tvärtom förstärks problemen oftast av att ett G i ett ämne får maskera ett bekymmer där varningsklockor istället borde ringa. Problem kopplade till det reella måluppnående i specifika skolkurser kan således endast i undantagsfall lösas med sommarskola. Detta vet alla i skolan verksamma även om de ibland väljer att ”spela med i elakt spel”.
Sommarskola kan således utgöra en fantastisk möjlighet för elever ur problematiska omständigheter. Om den ska kunna fortsätta vara det krävs att våra politiker rätt tolkar sina demokratiska mandat, lägger band på sin klåfingrighet, överlåter metodfrågan till skolprofessionen och snarare funderar över hur de kan bidra till att förstärka och sprida de goda exempel som redan existerar.
Jag är personligen helt övertygad om att jag har rätt när jag påstår att metainlärning snarare än ämnesinlärning kännetecknar en framgångsrik sommarskola. Sommarskolan kan i sitt upplägg bidra till att förändra attityder hos eleven, stärka självförtroendet och överbevisa eleven om att han faktiskt ”kan och duger”. Ibland kan sommarskolan till och med ”låsa upp” förmågor som blockerats av dålig självbild eller prestationsångest. Sommarskolan kan då givetvis handla om matematik, men pedagogiskt fokus ligger inte i själva stoffet, utan i hur eleven relaterar till hela inlärningssituationen. Denna målbild handlar mer om psykologi och kognition än om matematik, och är väsenskild från att tvinga barn över fiktiva gärsgårdar. Det förtroende som kan byggas mellan lärare och elev är helt avgörande för att någon process över huvud taget ska äga rum. Kort sagt, de avgörande framgångsfaktorerna när det gäller sommarskola består i sådant som Jan Björklund sedan länge avfärdat som flumm.
