Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Hur man spinner guld av halm

september 20, 2011 av klalin

Så kan man väl nästan påstå att den våta drömmen om svensk fotboll i Europa har släckts även för denna säsong. Närmast var Malmö som kämpade heroiskt in i det sista för att få till det där saliggörande trenollmålet i matchens sista självande minuter hemma mot Zagreb. Årets match?

Jo, Malmö FF bjöd på en riktigt nagelbitare och under långa perioder i matchen spelade de på en nivå som nog kunde hävda sig i europasammanhang. Men en nykter efterhandsanalys utmynnar nog ändå i att Dynamo Zagreb, sett till hela dubbelmötet var det vassare laget. De östeuropeiska lagens karakteristiska uppspel, snabbt och rakt, centralt i banan med precisa passningar och vettlös press på bollhållaren. Istället för att dra isär sjönk MFF allt för ofta ner och bildade säck i eget straffområde.

Men sett annorlunda. Betrakta den sista kvarten av returmatchen. MFF hade Zagreb i brygga. Man klarade de snabba bollförflyttningarna och kom i anfall efter anfall. Durmas löpte nästan som i trans och slog inlägg efter inlägg som nästan (!) nådde en heroiskt löpande Daniel Larsson. Endast ett antal ”om inte om” lade sig denna gång mellan MFF och fortsatt champions League-spel. Varför är det så svårt?

Sportens förståsigpåare har analysen klar. Sverige behöver en överlägsen etta, likt Barcelona i Spanien eller Englands Manchester United. I detta lag skulle högavlönade stjärnor flockas och de skulle vinna allsvenskan år efter år, och vidare kvalificera sig till Champions League-spel. Det som med svenska mått mätt saknas, är de stora pengarna. Någon infantil miljardär måste göra klubben till sin privata lekstuga. Bland möjliga lag att axla en dylik mantel nämns givetvis de publikdragande storstadslagen, IFK Göteborg, Djurgården, AIK och kanske Malmö FF.

Det må vara en sak att jag ogillar idén. En allsvenska där Djurgården bärgar guld år ut och år in är i mina ögon trist och har inget med idrott att göra. Om det är priset för europaspel så ser jag hellre på Barcelona. Charmen med allsvenskan är just att rent sportsliga, taktiska och professionella avgöranden får så stor plats, vilket möjliggör för ”bonnalag” som Kalmar FF, Gefle IF och Trelleborg att bygga en stabil allsvensk grund genom att värva smart, ta hand om egna talanger och rent allmänt bygga smarta spelidéer på begränsade resurser. Det gynnar också breddidrotten och sporten som folkrörelse.

En annan sak är att förståsigpåarna gör sig skyldiga till ett enkelt tankefel, nämligen att blanda ihop två saker, pengar med skicklighet. Det är en kompetent spelidé uppbackad av individuellt skickliga spelare som vinner matcher, inte sedelbuntar. Det är förödande att förväxla dessa två. Visst har pengar betydelse som lockbete för spelare som vet sitt värde, men skickligheten i sig har inget med pengar att göra utan är resultatet av lika delar talang, träning, självförtroende och tur i en miljö präglad av uppmuntran, trygghet, samarbete och inkännande feedback. Detta vet tränare som Tom Prahl i Trelleborg och Pelle Olsson i Gävle, tränare som vet hur man spinner guld av halm.

Den som förstår detta kan också, när det rätta tillfället kommer och himlens alla stjärnor står rätt, ta sig till Champions League med spelare som Durmas, Larsson, Figueiredo, Mehmeti, Hamad, Aubynn, Andersson och Dahlin.

Mitt resonemang får något slags stöd i studier av professor Tomas Peterson vid Malmö högskola. Han har i sina studier följt 1100 spelare från ungdomsspel 1984 fram till 25-årsåldern. Studien visar bland annat hur den fysiska mognaden avgör vilka spelare som ska gallras bort. Resultatet blir att den elit som selekteras fram, som kan ställa lönekrav, inte nödvändigtvis är de ”skickligaste” spelarna. Det är således inte tur eller ”slump” när Pelle Olsson plockar in en division III-spelare från Söderhamn i sin startelva, som kort därefter tar plats i svenska landslaget. Han åstadkommer samma trollerinummer gång på gång. Och det är heller ingen slump att majoriteten av spelare i svenska landslag tar sig dit på andra sätt än genom fotbollsförbundets olika selekteringssystem.

För den som förmår se spelaren, människan, potentialen, finns det under och bortom den smala eliten en guldgruva att ösa ur, oändligt många stjärnor att upptäcka.

Publicerat i Fotboll | Märkt , , , | Leave a Comment »

Detta särskilda stöd

september 15, 2011 av klalin

Regeringen satsar 120 miljoner kronor på kompetensutveckling i förskolan de närmsta tre åren. Syftet är att förskolechefer och lärare ska bli bättre på att följa upp och utvärdera verksamheten. ” Vi kan inte vänta med att sätta in hjälp till dem som behöver i årskurs och nio utan hjälpen måste in tidigt. Förskolelärare och andra i förskolan blir bättre och bättre på att upptäcka de barn som behöver särskilt stöd, men då måste de också ha kunskap i hur man ger detta särskilda stöd och det är det som fortbildningen handlar om”, säger Nyamko Sabuni.

Så bra, tänker den godtrogne. Själv blir jag mest förbryllad. Om det redan idag finns vedertagen kunskap om hur man tidigt ger särskilt stöd med bra resultat, varför har då inte dessa sanningar förmedlats till förskolecheferna för länge sedan? Det är heller inte utan att jag blir lite nyfiken på vilka saliggörande formler och handgrepp som kommer att läras ut på dessa kurser. Vem / vilka ruvar nu på dessa kunskaper / hemligheter som snart ska bli tillgängliga för en bredare massa?

Redan i dagsläget kompetensutvecklas förskolechefer en hel del. Många deltar i den nya statliga rektorsutbildningen. Där ägnas ett helt läsår åt hur man ska ”följa upp och utvärdera verksamheten”. Där består stoffet till stora delar av att  statens doktrin gällande ”mål- och resultatstyrning” förmedlas, den styrmodell om vilken akademiker brukar säga att ”…den fungerar inte, men det är den enda som är politiskt möjlig.” Doktrinens huvudpoäng ligger i det systematiska arbetet med informationsinsamling, sammanställning, granskning och redovisning. Det som förr kallades byråkrati. Den har redan knäckt SJ och sjukvården. Den har snart fått skolan ner på knä.

Nej, det kan inte vara vad Sabuni åsyftar. Låt oss hoppas att hon verkligen funnit det columbi ägg som skänker barn i behov av särskilt stöd den verksamma hjälp de behöver. Jag ser fram mot att denna kunskap blir allmänt tillgänglig då kompetenspaketets studieplaner avtäcks.

Publicerat i Skoldebatt | Märkt , , , , | Leave a Comment »

Det vackraste

september 13, 2011 av klalin

Nu är den bästa tiden. När sommar övergår i höst är vår trädgård som vackrast. När skymningen faller och dimslöjor omsluter all frodig grönska, sänker sig också ett inre lugn i våra stressade kroppar. Naturen är vårt hem, trädgården vårt bo. Vi blir sittande, låter natten komma, låter luften fyllas av tusen dofter, låter sommarens sista mygga sätta sig på vår nakna hud, hör en ko råma på avstånd, ser en paddas ögon glimma i mörkret, tänker, stoppa tiden, livet blir inte vackrare än så här.

Jag mår bra av att vistas i trädgården, av att så, skörda, se grödor växa och odlingar ta form. Jag delar intresset med många, trädgårdsarbete är kanske vår största folkrörelse. Våra band till naturen och grödorna tycks vara djupt rotade.

Mitt odlande är kravlöst. Där ligger kanske en av poängerna. Jag tillåter mig att leka och experimentera med färg och form, jag låter vissa saker gå över styr. Jag vill utforska möjligheter och utmana gränser för vad som över huvudtaget är möjligt. Skapandet är lika viktigt, om inte viktigare än resultatet. För mig representerar trädgården, odlandet, naturen ett hälsosamt förhållningssätt till själva livet.

Jag är som sagt långt ifrån ensam. I generell mening ligger våra, vi människors, estetiska och upplevelsemässiga preferenser nära de ideal man återfinner i en varierad naturmiljö. Vetenskaplig teori beskriver en miljö som tillfredställer våra fysiologiska och psykologiska behov genom att vara utmanande utan att kännas hotfull, vara varierad utan att kännas kaotisk. Motsvarande estetiska idéer finns inom konst- och musikvetenskap. Grovt förenklat kan man säga att de flesta teorierna är variationer på ett tema om balans mellan ordning och kaos.

I mitt eget trädgårdsskapande balanserar jag ständigt på gränsen mellan ordning och kaos. Jag mår bäst när växterna gör jobbet, när den frodiga grönskan spränger gränser och överraskar mig genom att söka nya och oväntade vägar. Då uppstår magi i landskapet. Min trädgård är Chostakovich symfoni No.7, en perfekt balansgång mellan harmoni och atonalt. Jag tänker att det nog inte är en slump att så många impressionister finner sina motiv i natur och i trädgård.

I skymningen tänds de små soldrivna lamporna och det blå skenet glimmar i mörkret.

Bland annat: Rödbeta, gulbeta, vitbeta, krasse, rosenskära, kronärtskocka, palmkål, fikonbladspumpa, nakenfröig pumpa, röd solros, gul solros, jordärtskocka, rosenböna, trädgårdssyren och hallon.

Men jag inser att mitt ideal inte är allas ideal. I villaområdet härskar en annan ordning, i många koloniområden likaså. I ett globalt perspektiv utplånas naturen och mänskligheten tränger sig samman i växande megapoliser. Det ordnade och endimensionella utgör norm, oavsett vad vetenskapen anser oss må bäst av. I villaområdet klandras inte den som förvandlar sin trädgård till golfgreen eller asfaltsöken medan den som låter gräset växa snart stöts ut. Trädens rötter, murgröna, mossa, till och med fåglar utgör hotfulla inslag i en strukturerad miljö och inrutad vardag. Det gäller att hålla sig väldigt mycket på rätt sida om gränsen mellan ordning och kaos. Hur kan det vara så?

Det verkar uppenbart att de teorier som beskriver våra estetiska preferenser inte riktigt lyckas fånga den komplexitet som uppstår i mötet mellan det yttre landskapet och vår inre verklighet, i mötet mellan fysiologiska, psykologiska och sociala behov. Och det har visat sig många gånger att vad som utgör norm i mänskliga sammanhang inte alltid måste sammanfalla med vad vi mår bra av.

Oavsett vilket, jag gillar det jag gör med, och i, vår trädgård. Och det är enkelt. En del jobb med grävning, planering, sådd och plantering på våren, en del rensning, gallring, bevattning och ansning på försommaren. Sedan sköter det mesta sig själv under sommar och semester för att explodera i form, färg, dofter och smaker fram mot hösten.

Publicerat i Trädgård | Märkt , , , , | Leave a Comment »

Dåligt ledarskap

september 6, 2011 av klalin

Det nya är dåligt ledarskap. Världen fylls snabbt med dåligt ledarskap. Jag behöver inte anföra bevis. Den som gitter, kan googla. Dåligt ledarskap är vår senaste trend, och den dålige ledaren är ofta demokrat.

När en ovanligt klok Per T. Ohlsson (sydsvenskan) i somras skrev en krönika och beskrev europeiska unionsledares dilemma i EMU-samarbetet, hade redigerarna helt omotiverat textsatt artikelns bild av Merkel och Sarkozy med orden ”inget vidare ledarskap”. I artikelns sammanhang var denna textsättning helt omotiverad eftersom artikeln behandlade helt andra aspekter av unionens bekymmer. Men budskapet har satt sig hos alla, från pöbel och pack, till inflytelserika opinionsbildare. Dåligt ledarskap är tidens förklaring på allt tänkbart elände.

Skolan lider under dåligt ledarskap, sjukvård och psykvård likaså. Europas ledare förmår inte leda massorna, lika lite som USA:s president. Världens erkänt mäktigaste ledare utövar dåligt ledarskap. Det dåliga ledarskapet genomsyrar snart sagt hela den nya världen, från minsta långvårdsavdelning i norr, till en gigantisk kontinent i väst. . .

Fokus på dåligt ledarskap. Känns det igen? Ja, möjligen om du är född 20-tal eller tidigare. Ledarskapet var dåligt, svagt och fel. Krissymptom, obalans och allsköns ovälkomna kulturella avvikelser förklarades med ledarnas dåliga ledarskap. Samtidigt översvämmades vi av hatbrott, främlingsmisstro och trendig medial neodekadens.

I förbifarten nämns Kina, vilket ledarskap! Så lyckat, sätter tummen i ögat på USA, om än med viss badwill på mänskliga rättigheter och demokrati. Men, hellre diktatur, kapitalism och raka rör än dåligt ledarskap och mjäkigt medbestämmande. Standard & Poors, vilket ledarskap! En profitdriven konsultfirma som dikterar politiska villkor i hela den demokratiska västvärlden! Men, hur demokratisk är då denna värld vilkens samlande parlament numera heter Standard & Poors?

Tecknen hopar sig, de pre-fascistoida parallellerna till ett 30-tal blir allt fler. Ekonomisk kris, oönskade ekonomiska diktat, dåligt ledarskap, främlingsfientlighet, moralpanik, juridifiering och rop på medborgarkontroll. . . I media hävdas Annie Lööf som ett problematiskt centerval. Varför? Genialt i tillväxtdyrkandets guldålder! Är det inte i skärningspunkten mellan rörelsens hembygdskonservativa förflutna och det lättköpta Stureplansglittret som Centern kan få sin sista skjuts i en samtid som vänder ryggen åt såväl humanism som demokrati? En stabil plattform i en tid som allt mer öppet dyrkar ekonomismen, medborgarkontrollen och den starka ledaren.

Publicerat i Epistemologi | Märkt , , | 1 Comment »

Vem tog studenten?

juni 12, 2011 av klalin

Ämne: Murning (inom ramen för ett övergripande tema ”den goda hantverkaren”)

4/5-11

I går hade jag nöjet att iaktta ett lärande möte. Eleven – en ganska osäker och utsatt 16-åring, Läraren – en trygg och kunnig yrkesman som förstått vikten av bemötandet och relationen i det lärande mötet, Uppgiften – att ta sig diagonalt genom en tegelsten. Detta sker med en skarp klinga på en vinkelslip. Momentet är riskfyllt, om eleven slinter eller verktyget hugger kan scenen snabbt bli mycket blodig. Eftersom jag känner eleven och hans lynne vågar jag knappt titta på. Läraren instruerar kunnigt och tålmodigt hur snittet ska ligga och hur maskinen ska hanteras. Han finns lugnt vid elevens sida, ger förtroende, men är helt koncentrerad på elevens rörelser. Han kan korrigera mjukt genom att lägga en hand på elevens axel, manövrera och peka. Han använder ofta ordet ”bra”. Resultatet blir bra, eleven strålar av stolthet. Scenen fångar essensen i det lärande mötet. Denna lärare är fantastisk. Det han gör ser så enkelt ut, men jag vet hur krävande det är. I min värld finns det många sådana lärare. Svensk skola är fantastisk.

5/5-11

Idag lades lektionen upp så att tre murarelever skulle lära mig de olika ingående momenten vid putsning av vägg. Läraren meddelade de överraskade eleverna att vi idag hade en ny elev (jag) och att eleverna idag var lärare och handledare. Först lärde Magnus mig hur bruk blandas så att det har rätt konsistens för putsning. En skottkärra kördes till blandaren på övningsgården. Denna kunde förses med bruk från en silo med hjälp av en knapptryckning. Vatten sprutades manuellt i blandaren från en slang via ett galler. För att fästa på vägg får bruket inte vara för rinnigt. Hellre lite för torrt, vilket kan korrigeras med att tillföra extra vatten under själva arbetet. En kärra bruk kördes in till den aktuella muren.

Willy visade mig hur en sektion på 1 meter riggades med hjälp av två trästavar som skulle sitta i våg i bruk två cm ut från muren. Muren hade dessförinnan ”ruggats” med löst bruk för att putsen skulle fästa bättre. Bruket slängs på väggen med en slev och den speciella ”knycken” är viktig för att bruket alls ska fästa. Att få tjok upp till 2 cm att fästa, och sitta diagonalt på rätt ställe visade sig vara krävande. Jag tackar mina handledare för att de tålmodigt fortsatte instruera tills det fungerade hjälpligt. Vattning av själva muren var nödvändigt. Till slut har man lyckats åstadkomma en diagonal sträng med bruk som är två cm tjock och staven trycks in i denna och fixeras med hjälp av ett vattenpass.

Keith visade hur skurningen går till. Mellan de två trästavarna vattnas muren och man börjar sedan från golvet slänga bruk med slev, cirka 3 decimeter upp på väggen. Därefter hålls en en meter lång bräda så att ytterändarna vilar mot de vertikala pinnarna. Denna förs sedan försiktigt uppåt samtidigt som den ruskas
i sidled. Resultatet ska bli en fasad som kan putsas. Sucessivt arbetar man sig upp för muren cirka tre decimeter i taget. Efter att ha torkat i cirka en timme kan den slutputsas.

6/5-11

Besök av en författare Renzo Aneröd. Renzo är ursprungligen hantverkare och ska under en timme hålla workshop med eleverna. Fokus är varför värderingarna i dagens samhälle ser ut som de gör. En av skolans lärare inleder och återknyter till författarens bok Vildsvinet som alla elever har läst. Renzo beskriver  rapsodiskt 90-talets snabba förändringar med invandring, ökade klyftor och hög arbetslöshet. Han beskriver vidare hur det ur detta uppstått subkulturer som dagens generationer tar för givna, men som ytterst har sitt ursprung i samhällsutveckling och politiska beslut. Eleverna är mycket deltagande och igenkänningsfaktorn är hög. Man diskuterar de traditionella värderingar som är knutna till byggyrket och dessa värderingars ursprung. Lektionen är en del av samverkan mellan karaktärsämnena och svenska. Målet är att eleverna ska bli varse sina värderingar, få argumentera för dem, ompröva så att de verkligen kan stå för vad de säger. Identitetsstärkande och viktigt för ”den gode hantverkaren”.

Publicerat i Skoldebatt | Märkt , , , , | Leave a Comment »

Slower Flower Power

juni 9, 2011 av klalin

Redan blommar Haverroten (Tragopogon porrifolius) och är verkligen en prydnad i grönsakslandet.

Jag har inte lyckats övertyga så många om tjusningen med att odla eget morotsfrö. De flesta tycker att det verkar för svårt och för krångligt. Jag får vässa mina argument.

Morot är inte den enda tvååringen som brukar finnas i våra köksland. Hit hör även Svartrot, Kardborrerot och Haverrot. Om man vill fröodla är en avgjord fördel med dessa senare att de kan stå kvar på sin växtplats över vintern (med lite tur kan även moroten göra det, men det blir mer av ett vågspel).

Härmed faller ett argument mot att odla eget frö på tvåårig gröda. Valet av en art som kan övervintra på friland gör att man slipper allt pyssel med frostfri förvaring. Risken för att dessa grödor korsar sig är också betydligt mindre än vad som är fallet med morot.

Det starkaste argumentet handlar dock om växternas originella blomning. Ett köksland där några stånd av dessa grödor har sparats över vintern ger en fantastisk blomning på försommaren med ståtliga växter av ett slag som få visste fanns. Detta har sina givna poänger även om man inte gitter samla ihop deras fröer fram på sensommaren.

Men glöm inte att rötterna i första hand är föda. Svartrot har nog de flesta provat. Haverrot är mer okänd. Jag tycker att dess smak och konsistens är fantastisk, en korsning mellan palsternacka och jordärtskocka, ostron säger man på kontinenten. Den är tjatig att skala eftersom den gärna grenar och trådar sig. Man får också vara snabb med kastrull eller stekpanna eftersom det händer saker med dess färg nästan direkt efter skalning. Har man väl gjort sig detta besvär har man att göra med en riktig delikatess.  Jag vill minnas att även Kardborrerot är gott, men har glömt detaljerna eftersom det är några år sedan jag senast fröodlade den.

Fröer till de nämnda rötterna beställer du med fördel från Runåbergs. De kan sås på friland så fort tjälen har gått ur jorden. Lycka till.

Publicerat i Trädgård | Märkt , , , , | Leave a Comment »

Nomenklatura 3.0

maj 26, 2011 av klalin

Jag gillar inte att vara reaktiv men ibland brinner hjärnan. Så känns det inför den djupt obehagliga stridsskrift som Skolinspektionens direktion har författat i Svd under rubriken ”Vi tvekar inte att straffa skolorna”. Måltavla för deras vrede är några av landets mest utsatta skolor belägna i den svenska nyfattigdomens absoluta epicentrum. De som kritiserar företräder ett statligt verk med privilegier och resurser som de kritiserade skolorna bara kan drömma om. Deras rätt att oemotsagda döma har förlänats av en populistisk utbildningsminister och förstärkts av okritisk massmedia. Gemensamt kramar de det sista av framtidstro ur det svenska skolsystemet och vi ser redan tecknen på hur rädsla för repression och skamstraff lamslår allt större delar av svensk utbildningsverksamheten.

År 2008 lades ”myndigheten för skolutveckling” ned och ”skolinspektionen” inrättades i dess ställe. Skolinspektionen har helt befriats från skolutvecklande ansvar och kan fullt ut fokusera på att söka svagheter hos enskilda skolor. De samverkar i detta uppdrag med massmedia genom total transparens vad gäller inspektionsresultat och täta pressmeddelanden gällande förhållanden vid inspekterade skolor. Det finns redan tecken på att denna nyordning har förändrat den skolreformerande beslutsprocessen i grunden. Skolreformering som traditionellt sett är en trög process blir genom denna konstruktion mycket snabb och effektiv. Landets utbildningsminister kan presentera en idé, exempelvis att det behövs mer kateder, skolinspektionen uppdras att finna stöd för detta, en ny förordning om lärarledd undervisning kan produceras som skolinspektionen med hot om tvingande åtgärder och offentlig exponering kan tillse blir implementerad i den lokala verksamheten. Bilden av skolans kris och misslyckande har konkretiserats till att gälla namngivna skolor, stadsdelar, kommuner och skolformer, i några fall enskilda pedagoger och beslutsfattare. Men blir något bättre?

Skolinspektionen har anammat ett repressivt styrsystem där uppdraget utförs med fluffigt regelverk och ett lyhört öra i maktens korridorer. Systemet är inget nytt. Det har prövats fullskaligt i sovjetunionen och dess lydstater. Det kännetecknade rent allmänt den predemokratiska staten. Skolinspektionen säger sig bygga verksamheten på vetenskap och beprövad erfarenhet. Man undrar i sitt stilla sinne hur mycket mer beprövad den erfarenheten behöver bli. Tecknen på en skola som stelnar ser vi redan.

Just nu ser skolorna om sina hus. Ingen vill ju bli uthängd och bespottad. Man lär sig successivt hur inspektionen klipper och klistrar bland paragrafer och måldokument. Man finner de rutiner som krävs för att rentvå sig, undvika risker och skjuta problem ifrån sig. Att organisationer svarar på ett yttre repressivt hot med dessa strategier lär oss all beprövad erfarenhet. Verksamheten bygger ett skal av skyddande byråkrati, blir bra på juridisk formalia och skapar defensiva kollegiala strukturer. Den verksamhet som har varit dynamisk blir statisk. De relationella förhållningssätten ersätts av instrumentella och meddelarskyddet förvandlas gradvis till institutionaliserat angiveri. Vill vi våra barn denna skola? Tja, den beprövade erfarenheten säger oss att resultaten på de nationella proven nog kan stiga i ett rädslans regemente. Och i Skolinspektionens Sverige väger mätbarhet tyngre än det mesta.

Jag blir gråtfärdig när jag ser kommunala fritidspolitiker stå med skammens rodnad på kinderna och be inspektionen om ursäkt för skolornas resultat. Jag blir förtvivlad när jag ser aningslösa rektorers hurtiga prat om att de kvasijuridiska inspektionsprotokollen kan bli en del i utvecklingsarbetet. Utan självrespekt och eftertanke, utan tillstymmelse till fördjupad analys förmedlar de ängsligt vad de hoppas är rätt svar på en fråga de inte förstår.

Tack och lov lever vi i en demokrati. Allt fler kommer att börja undra och ställa frågor om denna märkliga symbios med såväl makten som massmedia, allt fler kommer att läsa och fundera över den flod av  kvasijuridiska hastverk som framställs med klipp-klista-kopiera-metoden och formligen väller ut från myndigheten. Allt fler kommer också att bli förundrade över ett statligt verk som behandlar skolans lagar och planer, normativa som stadgande, som om det gällde åtalspunkter i ett brottsmål.  Jag tror att om inte förr, så senare, kommer eftervärldens dom att drabba Skolinspektionen. Och den blir hård. För i demokratin är respekt, lyhördhet och förtroende de bärande elementen i all form av konstruktiv utveckling.

Publicerat i Skoldebatt | Märkt , , , , | 3 Comments »

Gefle IF, lag eller lyte?

maj 22, 2011 av klalin

Mikael Dahlberg gjorde bägge målen då Gefle IF bortaslog AIK på Råsunda med 0-2. Få väntar sig att Gefle IF ska vinna en sådan match, ännu färre att laget ska ligga fyra i allsvenskan efter nio omgångar. Men det verkligt originella är att Mikael Dahlberg gör sina första allsvenska mål sedan 24 augusti 2008, en 70 matcher lång måltorka. Originellt, inte för att Dahlberg är en kass spelare, utan för att det ännu finns en fotbollsklubb som är beredd att ge sina spelare ett sådant förtroende.

Gefle IF spelar för sjätte året i rad i vår högsta fotbollsserie. Inför varje säsongsstart har laget bland experter och journalister varit den givna nedflyttningskandidaten. Inget tyder på att detta förhållande kommer att ändras om så Gefle IF spelar sin 10:onde, 50:onde eller hundrade säsong i allsvenskan. Gefle IF är inte ett lag utan ett lyte.

Mikael Dahlberg är en i den långa raden spelare ur den överblivna högen, som tränare Olsson & co har värvat, förädlat och givit förtroende. Olsson har sett det alla andra har missat, han har förvaltat, utvecklat, vågat och resultatet har gång efter annan blivit mycket bra. Om det inom fotbollen hade funnits system för att mäta sportslig framgång med en indexerad justering för sådant som klubbekonomi, publik och medial goodwill, då hade Gefle IF varit den  i särklass ljusstarkaste stjärnan, därefter inget, ingenting och sedan möjligen Trelleborgs FF.

Det mesta tyder på att Gefle IF ohotat kommer att kunna fortsätta odla sin särart under många år framöver. Det finns flera anledningar till detta. Den viktigaste är samtidens starka fokus på ständig utveckling vilket gör att ytterst få klubbar vågar jobba med respekt, förtroende och kontinuitet på det sätt som möjliggjorde Mikael Dahbergs bragd för Gefle i matchen mot AIK.

Publicerat i Fotboll | Märkt , | 1 Comment »

Cogito, ergo sum

maj 20, 2011 av klalin

De flesta har fått den välkända filosofiska frågan om huruvida ett träd som faller i en skog utom hörhåll för alla ändå ger ifrån sig ett ljud. Det korrekta svaret anses vara nej. Man hänvisar då till ljudalstringen som en mekanisk process där molekylernas kedjereaktion resulterar i att överförd transmittorsubstans i hjärnan genererar den retning eller förnimmelse som vi brukar kalla för ljud. Den molekylära kedjereaktionen (i luften) äger däremot rum oavsett om det finns öron i närheten eller inte.

Problemet med denna lösning är att den inte förklarar själva förnimmelsen, eller vad är det att höra ett träd som faller? Sedan Descartes dagar vilar vår världsbild och vetenskapens förklaringsmodeller på en tydlig åtskillnad mellan materiens processer och det upplevda. Händelseförloppet fram till smak, doft, tanke och
liv kan förklaras, men exakt där, på tröskeln till det som egentligen är intressant, övergår vetandet i tro, spekulationer och metafysik.

Existerar själva trädet som faller i skogen då inga ögon finns där som kan se? I princip skulle svaret kunna vara nej eftersom premisserna är de samma som i första exemplet. Möjligen ett mer svävande nej. Fotoner vill ju inte uppträda som förväntat enligt mekanikens regler och hela tanken på att saker måste iaktas för att existera känns otillfredställande.

Vi vet ju också att det omvända förekommer, vi hör plötsligt ljudet av ett fallande träd trots att det inte finns där. Vi kallar det då för att hallucinera, inbillning. Men implikationen är intressant. Förnimmelsen kan uppstå trots frånvaron av hela den föregående mekaniska processen.

Emellertid, det finns oavvisliga bevis för att den mekaniska processen i hjärnan måste äga rum för att en förnimmelse ska uppstå oavsett om trädet faller eller ej, när man dagdrömmer eller hallucinerar. Därmed bör vi kunna sluta oss till att saker ”inte bara händer” oavsett om vi talar om träd i skogen eller våra egna fantasier. För att överhuvudtaget kunna förnimma tanke, idé eller fallande träd krävs den händelsekedja som jag har kallat för mekanisk process. Om inte i yttervärlden så, nödvändigtvis i hjärnan. Bateson (se inlägg 1) hade uttryckt det (han är död) som att ”andliga processer kräver beledsagande energi”.

En rimlig slutsats av ovanstående är att västerlandets 400 år av Descartesianska dualism är en epistemologisk återvändsgränd, en villfarelse som oftare än vi tror leder oss vilse i våra tankar. Förnimmelsen av ljudet från ett fallande träd är inte något väsenskilt från den föregående processen utan en integrerad del av händelseförloppet. Förnimmelsen av ett ljud och den mekaniska kedjereaktionen är olika aspekter av samma sak ungefär som perspektivskiftena i historien om den blinda och elefanten.

Jag tänker i kommande inlägg göra resonemanget ovan mer begripligt med exempel från embryologi och paleontologi men har inte tid just nu eftersom högst konkreta ogräs som finns i mina land verkar bortse från alla epistemologiska förklaringsmodeller. . .eller så har de förstått mer än oss. För inget ogräs någonsin har väl funderat över satsen ”cogito, ergo sum”? Likväl rör dom sig.

Publicerat i Epistemologi | Märkt , , , | Leave a Comment »

Väx upp Björklund!

maj 16, 2011 av klalin

Det gör mig illa till mods att så många vuxna, sansade demokrater, tycker att det är en bra idé att göra våra barns individuella skolfrånvaro till en offentlig handling. Jag kan inte se förslaget som annat än cyniskt och aningslöst, ett uttryck för de neoauktoritära strömningar som i samtiden ges allt större legitimitet. De signaler det skickar till våra barn handlar inte om att ge en bra förberedelse för vuxenlivet, utan om vuxenlivets förljugenhet.

Vuxna kan inte komma och gå som de vill i arbetslivet, säger Björklund.  Men våra barn är kloka och har på många plan redan genomskådat vuxenvärldens ljug. De gör inte som vi säger, utan som vi gör, och tyvärr, skolan kan inte göra mycket åt just den saken. När nyligen publicerad forskning gjorde gällande att kontorsanställda i Sverige ägnar 30% av sin arbetstid åt att surfa på nätet var det få barn som
blev särskilt förvånade över att den efterföljande indignationen / debatten i stort sett uteblev.

Det påminner om bilden av horan och madonnan, det förakt och den ringaktning samhället visar skolans omsorger kontrasteras mot de idealiserade förväntningar man har på att skolan löser alla sociala problem. Segregation, privilegier, konkurrens, allt det som är norm i vuxensamhället, är dysfunktion i
skolsamhället. Det är svårt att förklara för ett barn.

När Göteborgs polischef nyligen intervjuades i radio angående alla de skottlossningar som ägt rum på senare tid, hävdade han att polisen inte kunde lösa dessa problem. Han krävde att samhällets institutioner skulle ta sin del av ansvaret. När han ombads precisera vilka dessa var. . .rätt gissat, skolan!

Nej, vad säger ni, lärare, pedagoger, rektorer, siste man släcker lyset, eller? Vågar man fortfarande hoppas på att vuxenvärlden ska växa upp?

Publicerat i Skoldebatt | Märkt , , | 1 Comment »

« Newer Posts - Older Posts »