I
Sverige i mitten på 90-talet. Landet står inför en obekant situation där en ny kategori medborgare, benämnda som obehöriga elever, tillkommit som en konsekvens av ett reformerat betygssystem. På många gymnasieskolor samlas små grupper av lärare och skolpersonal till seminarier och rådslag för att söka riktlinjer i en tillskapad verksamhet som fått namnet IV. En klok lärare någonstans i mellansverige slår 
tidigt fast vad som med tiden blir en devis för många IV-program, Vår skola skall vara en rörlig skola, inte en rörig skola.
Devisen kan tyckas enkel och självklar, men visar sig i verksamheten vara en hårfin balansgång. De flesta inser det nödvändiga i förhållningssättet, men gång efter annan leder det in i konflikter, återvändsgränder och förvirrade grubblerier. Frågan när gör vi skola? ställs otaliga gånger och i olika sammanhang. Det kan belysas med några exempel:
– En elev tycks ha kaotiska hemförhållanden och mycket tyder även på missbruksproblem. Lärarna hävdar på goda grunder att elevens problem inte är skolrelaterade. Skolan tar kontakter med socialförvaltning, BUP och hemmet som alla hävdar att om skolan inte är problemet kan den genom samverkan ändå vara en del av lösningen. Ett nätverk har uppstått kring eleven.
– En elev betraktas av lärarna som strulig och ointresserad. Han ägnar dagarna åt lek vid datorn och snack i uppehållsrummet. Lärarna slår vi ett möte fast att eleven inget lär sig. Specialpedagogen protesterar och pekar på att samma elev under perioden lärt sig att ta emot tillsägelser utan att gå sin väg, att han börjat delta i idrottslektionerna och är ombytt. Hon pekar vidare på att hans närvaro liksom hans tidhållning blir allt bättre. Eleven börjar bli trygg och är stadd i progression.
– Bakandet av det egna brödet har blivit en självklar ingrediens i skolans elevcafé. Vid ett möte noterar någon att denna verksamhet har sin motsvarighet i en av gymnasiets kurser. Detta utlöser en febril aktivitet i undersökandet av vad i verksamheten som kan betraktas som gymnasiekurser, och vad som i så fall skulle kunna tänkas höra till ett program.
– Revyn är en bärande och populär del av elevernas gemensamma examensarbete. Veckorna före premiär är fulla av förberedelser och tvingar fram näst intill dygnet runtarbete. Klagande röster höjs från kärnämnesrepresentanter. Ni stjäl tid från svenskan, matten, samhällskunskapen… Kursplanerna hinns inte färdigt!. Estet och medielärarna kontrar, revyn är svenska, är matte, är samhällskunskap. Ta vara på chansen.
De fyra exemplen har det gemensamt att de skildrar samma kulturkrock. Skolan är en institution med givna spelregler. Decenniers verksamhet har format en tydlig kultur som gör verksamheten funktionell, men som begränsar utrymmet för nytänkande och flexibilitet. Å ena sidan gör invanda sätt att tänka att formen blir viktigare än innehållet för skolans representanter. Å andra sidan, har samhället utanför skolan givna förväntningar på vad skola innebär, förväntningar som formats ur egna erfarenheter av möten med skolan. När denna skola mötte IV inom ramen för en gymnasieskola ställdes gamla invanda tankesätt på prov.
De elever som skrevs in vid IV hade för det mesta negativa erfarenheter av skolan. Skolan hade ofta misslyckats kapitalt i sin uppgift att förmedla kunskap till dessa elever. Behovet av nytänkande fanns således inbyggt i själva situationen. Skolan måste överbevisa eleven om att den innebar något gott, eleven måste ompröva gamla förhållningssätt till utbildningsväsendet. IV-systemets samlade erfarenheter pekade snart mot att det, för att förverkliga detta mål, krävdes en skola, och för all del ett socialt inriktat relationsbyggande, som vågade vara gränsöverskridande. Devisen en rörlig, inte rörig skola, hjälpte lärare och personal inom IV att finna konstruktiva lösningar på problem liknande dem som i exemplen ovan. Vid en särskådning visade sig problemen sällan vara ”problem”, snarare tecken på att IV-programmens verksamhet var stadda i utveckling. Arbetet med obehöriga gymnasieelever började finna sin form, och var stadd i förvandling från idé till praktik.
II
Vid den här tiden fanns ett skolborgarråd i Stockholm som såg sin gyllene chans att göra politik av de obehöriga eleverna. Han hävdade (felaktigt) att de obehöriga eleverna var ett resultat av sossarnas flumskola, tog sedan armkrok med forskaren Bo Sundblad och torgförde (felaktigt) påståendet om att en fjärdedel av landets 15-åringar inte kunde läsa. På dessa påståenden formulerades några enkla utgångspunkter för en populistisk skolagenda som skulle bära honom ända till posten som utbildningsminister 2006. I koncentrat innebar den nya skolpolitiken mer av svenska, plugg, ordning och reda, mindre av slöjd, hemkunskap, omhändertagande och grupparbete. IV-programmen blev tidigt skolborgarrådets främsta pejorativa måltavla.
Under 90-talet växte andelen IV- elever i den svenska gymnasieskolan för att innan millennieskiftet nå en nivå på 8-9% av gymnasieeleverna. Andelen har sedan legat konstant runt denna nivå fram tills dess Jan Björklund började sjösätta sina reformer. Från 2008 syns ett trendbrott där andelen IV-elever (efter 2011 benämnda AI mm) börjat stiga kraftigt.
Som jag antytt inledningsvis fanns det i de lokala skolverksamheterna inte någon kunskap om hur verksamheten skulle bedrivas när IV introducerades. På många skolor avdelade ledningen ett lärarlag som fick fria händer att skapa ”något” som fungerande utan att störa den allmänna ordningen. IV kom mestadels att verka i det tysta, ofta mer eller mindre exkluderad från en större skolgemenskap. I det tysta uträttades dock storverk av modiga lärarlag som växte med svårigheterna och över tid förvärvade en rik bank av erfarenheter. Denna del av vår svenska samtidshistoria är fördold för de flesta. Dels utgör andelen lärare med erfarenhet från IV inte mer än enstaka procent av den totala lärarkåren, dels har verksamheten varit stigmatiserad såväl som exkluderad. Denna exkludering i kombination med den utsatthet själva verksamheten innebar, gjorde att IV-lärare försökte samverka med sina motsvarigheter på andra skolor. Nätverk uppstod som till en början var mestadels stödjande, men som blev stabila utvecklingsmotorer då myndigheten för skolutveckling skapades och bidrog med överblick, kunnande och resurser. Ur denna process uppstod under 2000-talets första år vad man kan kalla för en nationell IV-modell där fem verksamhetsmässiga huvudspår gradvis växte fram som lösningar på lokala problem;
-PRIV Det programinriktade IV riktade sig till elever som endast saknade något enstaka behörighetsgivande ämne. I princip integrerades dessa elever i ett nationellt gymnasieprogram men fick parallellt undervisning i det saknade grundskoleämnet.
-IV-grund Vände sig till elever som saknade fler grundskoleämnen och sågs vara i behov av något som kunde liknas vid ett tionde skolår.
-IVIK Vände sig till elever av utländsk härkomst som vistats en kort tid i Sverige och av den anledningen behövde kompletterande studier.
-Yrkes-IV Vände sig till vad som kan kallas skoltrötta, eller svårmotiverade elever, där anställningsbarhet genom något år av yrkespraktik varvat med teori kunde ses som en framkomlig väg.
-Förstärkt IV Var en starkt individualiserad studieform som främst vände sig till elever med påtagliga funktionshinder.
III
För ett skolborgarråd från Stockholm utgjorde IV-programmen ett rött skynke. Jan Björklund hade en bit in på 2000-talet vuxit i den rikspolitiska skolkostymen och investerade en hel del av sitt mediala utrymme åt att förbanna IV-programmen. Dessa var i sin tur, genom sin marginaliserade ställning, en tacksam och försvarslös måltavla. Ett retrospektivt axplock av Björklunds uttalanden visar närmast på en besatthet av ämnet,
– Gymnasiets individuella program har varit det svenska skolväsendets mest misslyckade insats. Man lägger ner miljarder kronor varje år i Sverige på att försöka lära 16-17-åringar att läsa och skriva när vi borde göra de insatserna redan i grundskolan. Vill man gå vidare på gymnasiets utbildningar måste man kompletteringsläsa. Det blir ett frivilligt tillägg till grundskolan om man vill gå vidare till gymnasiet efteråt.
– Det är färre som behöver gå det här extraåret mellan grundskolan och gymnasiets nationella program än som idag går på individuella programmet. (kommenterar sitt förslag)
– Många av eleverna som idag går på individuella programmet skulle mycket väl kunna gå en praktisk utbildning med lägre teoretiska krav.
– Mer pengar till IV-programmet löser inte problemet med att allt fler elever blir underkända i grundskolan… Först skulle Perssonpengarna lösa alla problem i skolan. Sedan kom Wärnerssonpengarna. Nu kommer Baylanpengar. Jag motsätter mig inte mer pengar till skolan, men resursbrist är inte huvudproblemet. Det är den förda skolpolitiken.
– Att stödundervisningen på gymnasiet har den största gruppen av elever är ett tecken på väldigt stora problem. Väldigt många elever lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper. Det är mycket bekymmersamt… Målet är att eleverna från individuella programmet inte bara ska gå vidare till utan också gå ut ett vanligt gymnasieprogram. Mer än 85 procent av eleverna faller ifrån efter vägen och det kallar jag ett stort fiasko.
– Men IV har misslyckats. Det har blivit en samlingsplats för elever med inbördes väldigt olika behov. Här finns alltifrån studiemotiverade ungdomar som saknar något enstaka betyg till studietrötta ungdomar med stora kunskapsluckor. IV är i dag ett av gymnasiets största program och endast en mycket liten andel av eleverna på IV-programmen lyckas få ett slutbetyg från gymnasiet.
– Gamla IV ska bort. Vi måste stoppa utslagningen från gymnasiet.
IV
2006 blev Jan Björklund utbildningsminister. Med blytunga förväntningar på sina axlar skulle han nu omsätta sitt lättsmälta tankegods i praktisk skolpolitik. I direktiven till utredningen om en ny gymnasieskola, Gy09, var IV avskaffat. Björklund fick en del försynta frågor gällande obehöriga elever i den nya gymnasieskolan och hade inget bättre svar än utredaren Anita Färm, de väl fick gå ett extra år i årskurs 9. Eftersom denna lösning fullkomligt ångade av bristande realism låg den olösta frågan om obehöriga elever kvar och skavde i utredningen. Tidsramar sprack och Gy09 blev Gy11. Jan Björklund måste ha hoppats på att problemet skulle upplösas i intet eller genom någon snilleblixt från någon av alla de utredare, statsvetare, ekonomer och jurister som omgav honom.
Jag föreställer mig att frågan om de obehöriga eleverna måste ha satt utbildningsdepartementet under svår press. För första gången i IV:s femtonåriga historia började makthavare att intressera sig för hur systemet fungerade i praktiken och departementets statssekreterare skickade sina unga påläggskalvar för att på plats ”i verkligheten” ta reda på hur saker och ting egentligen förhöll sig. IV kartlades in i minsta detalj och de nyvunna kunskaperna gav nödvändig input till den gymnasieutredning som i elfte timmen kunde framlägga förslag på hur IV skulle avskaffas. För obehöriga elever skulle finnas fem spår;
-IMPRO En programinriktad variant som riktade sig till elever som endast saknade något enstaka behörighetsgivande ämne. I princip integrerades dessa elever i ett nationellt gymnasieprogram men fick parallellt undervisning i det saknade grundskoleämnet.
-Preparand Vände sig till elever som saknade fler grundskoleämnen och sågs vara i behov av något som kunde liknas vid ett tionde skolår.
-Språkintroduktion Vände sig till elever av utländsk härkomst som vistats en kort tid i Sverige och av den anledningen behövde kompletterande studier.
-Yrkesintroduktion Vände sig till vad som kan kallas skoltrötta, eller svårmotiverade elever, där anställningsbarhet genom något år av yrkespraktik varvat med teori kunde ses som en framkomlig väg.
-Individuellt alternativ Var en starkt individualiserad studieform som främst vände sig till elever med påtagliga funktionshinder.
Sim Salabim, IV borta. Den som nu tycker sig drabbad av en Deja-vue hallucinerar inte. Vad som skapats inom ramen för Gy11 är en exakt blåkopia av det IV-system som växte fram genom lokala tillämpningar under några år på 2000-talet. Jämfört med den IV-modell som finns beskriven tidigare i denna text är det endast ordet IV som bytts mot andra beteckningar. Jan Björklund avskaffade IV genom att avskaffa själva ordet. Så långt sträckte sig de nya skolreformatörernas fantasi, kompetens och föreställningsförmåga. Detta är den stora IV-svindeln.
Men vad gäller en utbildningsväg istället för IV-programmet, så är jag övertygad om att dagens IV-elever skulle kunna gå färdigt skolan med goda resultat om de fick en mer individuellt anpassad utbildning, kommenterar Jan Björklund i ett pressmeddelande 28 september 2009. Idag vet vi att den obehöriga gruppen, som inte längre får kallas IV-elever, vuxit lavinartat de senaste åren. Numera är förklaringen enligt samma Björklund lärarnas oförmåga att sätta korrekta betyg.
V
Jan Björklund har effektivt underblåst ett nationellt IV-trauma genom att beskriva IV i termer av misslyckanden och hotfull statistik. Genom att avskaffa ordet, men behålla systemet har han egentligen bedragit opinionen. Det kan te sig egendomligt att det nya IV, som inte får heta IV, fungerar sämre än det gamla IV trots att det är två likadana IV vi pratar om. Det finns dock en viktig skillnad. Gamla IV växte fram organiskt genom att lokala problem fick lokala lösningar och att dessa lösningar spreds bottom-up inom professionen. Vid ett viss tidpunkt i utvecklingen frystes detta system av utbildningsdepartementet, genomreglerades och juridifierades enligt patenterad kontrollbehovsmodell för att presenteras som en 
innovation av utbildningsministern. Genom att man därigenom har skapat ett statiskt system bygger man in samma problem som återfinns i andra regelstyrda verksamheter, nämligen en obenägenhet att utvecklas i takt med att omgivningen förändras. Det mesta talar därför för att det nya systemet kommer att fungera allt sämre över tid. Eftersom vi talar om en svårstyrd verksamhet som egentligen är beroende av flexibilitet, kunnande och interaktivitet med omgivningen är bäst-före datumet kort.
När Björklund säger att 21793 elever studerade på IV 2006, kan det låta otäckt och svåröverblickbart om man valt att betrakta IV som något hotfullt, negativt och icke önskvärt. Men vad innebär 21793 elever för den som är förmögen att lämna generalstabskartan och intressera sig för individer?
I en mellanstor stad motsvaras statistiken av ungefär 75 individer. Det är en grupp på 15 elever i vart och ett av de spår som gymnasiet tillhandahåller för obehöriga elever. Utgör dessa fem grupper om femton elever en möjlig och lösbar utmaning för en högteknologisk välfärdsstat som Sverige? Sett i detta mikroperspektiv svarar jag tveklöst ja på den frågan. När Jan Björklund påstår att endast 20% av dessa elever klarar sig genom gymnasiet kan det nog äga sin riktighet. I en mellanstor stad återstår 50 individuella öden att följa. Ett antal, kanske 20%, av dessa förlorar sig tragiskt nog i missbruk, psykisk sjukdom och kriminalitet. Denna kategori räddas å andra sidan inte med några skolreformer. Av återstående 35 har några säkert fortsatt via folkhögskola, några via komvux. En handfull börjar arbeta, några ”flyter” och några flyttar utomlands. Kort sagt, på mikroplanet blir hela IV-traumat något ganska hanterbart.
IV kostar många miljarder, brukade Jan Björklund säga. Sanningen ligger runt två miljarder per år. Det låter som mycket pengar men kan jämföras med den sänkning av företagsskatten på 16 miljarder som regeringen lägger i årets budget. Sanningen är också att alla alternativ till det fantastiska arbete IV-programmen hann uträtta i Sverige helt säkert hade varit oerhört mycket kostsammare. I en mellanstor svensk stad motsvaras kostnaden för hela IV av heldygnsvård inom socialtjänsten för fem ungdomar. Det är sanningar som nu börjar komma ikapp även Jan Björklund.
