Jag vill inledningsvis varna känsliga läsare för att jag här och var i det följande kommer att vara aningen raljant.
Årets skandal i P1:s sommarpratande stod varken Anja Persson eller Amanda Svensson för. Som årets skandal måste vi ändå betrakta Daniel Eks sensationella avslöjanden. Denne unge herre, mångmiljonär och skapare av Spotify avslöjar skamlöst att han under sin grundskoletid skolkat från viktiga faktakunskapslektioner för att hänga i musik- och datasal, att han fortsatt likaledes genom gymnasiet och lämnat detta med halvdanna betyg efter att ha varit ytterst nära streck i flera ämnen.
Daniel Ek omvittnar hur han genom sin grundskoletid älskade musiklektionerna där oproportionerliga resurser uppenbarligen satsades på ett ovidkommande flumämne, så att läraren Tony kunde sätta upp musikaler, spela in musik och lära ut en mängd instrument. Tilltaget fick uppenbarligen till följd att en stor mängd elever inte bara skolkade från viktiga lektioner, utan dessutom under skolk bereddes tillträde till skolans musik- och datautrustning. Under sin gymnasietid avslöjar Ek att han, istället för att gå på lektioner har arbetat, lärt sig HTML och byggt hemsidor åt företag och att han därvid involverat en stor mängd av skolans elever i denna verksamhet. Detta har nästan fått som konsekvens att han missat sin gymnasieexamen. Genom skolans totala brist på agerande har Daniel Ek gått miste om sin lagstadgade rätt att ”kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål”.
Jan Björklund och hela Skolinspektionen ligger sömnlösa. Detta monumentala skolmisslyckande har pågått obemärkt under ett helt decennium. Skola efter skola har på ett flagrant sätt underlåtit att uppmärksamma och tillfredställa Daniel Eks speciella behov då det gäller att utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.
Låt oss för ett ögonblick tänka kontrafaktiskt på det sätt som Skolinspektionen med förkärlek brukar göra. Om skolan hade uppmärksammat Daniel Eks situation och agerat på det sätt som styrdokumenten föreskriver att de ska, vilka möjligheter hade då öppnat sig för Daniel som han nu gått miste om? Kanske hade Daniel, likt Zlatan Ibrahimovic, försetts med en elevassistent som följt honom i hasorna och tillsett att kraft och energi lagts på böjning av tyska verb, namn på Hallands floder och över huvud taget faktakunskaper av det slag som Jan Björklund finner oumbärliga. Daniel Eks betyg hade rakat i höjden och han hade kunnat få den plats vid universitetet som skolväsendet berövat honom. Efter 5-6 år hade Daniel haft 300.000 kronor i studieskulder och en civilekonomsexamen som med lite tur berett honom tillträde till något av regeringens akademiska instegsjobb till 75% av en ingångslön i häradet av existensminimum. Förmodligen hade Daniel också beretts möjlighet att i arbetsförmedlingens regi lära sig skriva CV, tala i telefon och äta ordentlig frukost.
Nu invänder antagligen någon att alla inte kan starta Spotify och bli miljonärer, att flertalet av landets skolskubbare hamnar i samhällets bottenskikt, att på varje Daniel Ek går det ganska många ohjälpliga loosers. Denna någon har fullständigt rätt i sina invändningar. Lärdomen av ”Daniel-Ek-skandalen” handlar om andra saker. Tänk om, vilket det tycks som, skolan i Rågsved såg att Daniel Ek inte var vem som helst, att de såg individen och gav plats för individens växande. Då är allt gott och väl, utom det att skolan i Rågsved gjorde allt detta i strid med skolväsendets regeldokument och i strid med den nuvarande utbildningspolitikens uttalade intentioner. Därför vet vi ganska lite om hur många potentiella eller oförlösta ”Daniel Ek” som finns där ute. Den här texten handlar nämligen inte om att skolk är bra, skola dåligt, utan om att:
Politik i allmänhet, skolpolitik i synnerhet, tenderar att bli allt mer teknokratisk. Skolans innehåll styrs i allt större utsträckning av en begränsad uppsättning sanningsformler, eller generalstabskartor, som antas gälla alla, alltid och överallt. Exempel, ”skolk är alltid dåligt och hemskt och ska alltid få kännbara konsekvenser för den enskilde (utom när den enskilde är jag själv eftersom jag, till skillnad från alla andra har goda skäl att frånvara. Jag har ju fattat ett övervägt beslut, jag har prioriterat ner den här omröstningen i kammaren. Jag är dessutom utbildningsminister)”. Alltså ”skolk är alltid dåligt”, inte ”oftast” eller ”nästan alltid” och ”ska alltid få kännbara konsekvenser”, alltså inte ”mesa” eller ”dalta” eller något ”flummigt försöka förstååå” med egenmäktiga individer som bryter de regelverk vi satt upp för deras eget bästa, eftersom vi vet bäst. Ur detta faller att…
Politik i allmänhet, skolpolitik i synnerhet, tenderar att dela upp världen i ”vi och dom”, ”subjekt och objekt”. När Jan Björklund betraktar sig själv som retrospektiv skolelev, är han ett tydligt subjekt som haft lätt för sig, varit lite lat men fattat rationella beslut och format sig ett liv. Inte ett ord eller en tanke om att den skola han gick i berövade honom ditten eller datten, utan berättelsen om att han som aktiv agent, omgiven av ett skolsystem, tog egna beslut och de resulterade i vissa betyg, arbetsutsikter mm. När samme Björklund beskriver elever i dagens skola är det betydligt mer tillyxat och dehumaniserat. De är lata eller flitiga, har lätt för sig eller är stödberoende, är offer eller förövare och så vidare. Skolan, snarare än deras personligheter och individuella val gör dem till vad de blir. Deras kompetens och förmåga antas helt sammanfalla med deras betyg och studieväg.
Det är dessa två epistemologiska felslut som sammanlänkar Daniel-Ek-skandalen med dagens skolpolitiska haveri. Professionalitet tolkas felaktigt i denna skolpolitiska diskurs och praktik som förmåga till detaljregelföljande och rigiditet medan professionalitet i själva verket handlar om förmåga att göra rätt utan detaljregelföljande samt flexibilitet. Nej, allt var inte bra under 90-talet, men en del skolreformer genomfördes då med just denna typ av insikter för ögonen. En konsekvens av dessa reformer kan vi nu utläsa i SCB:s utbildningsstatistik gällande 2000-talets första decennium som att andelen av vår befolkning med eftergymnasial utbildning har stigit dramatiskt.
Statistik som kommer att viftas bort likt en irriterande fluga. Den passar inte in.
Därför tenderar också den samtida skolpolitiska debatten att hamna i samma epistemologiska fåror och dikotomiserar uppsättningar av skolpolitiska universalsanningar i rätt-felkategorier. Jag läser idag att det är för många kvinnor i skolan (intressant eftersom vi är 95% män på min). Jag läser att det behövs en studentexamen (verkligen, till vilken nytta för mina blivande murare?). Jag läser att det behövs rätt till 10 år i grundskola (hur ska vi tolka kommunernas skyldighet att erbjuda förskoleklass?). Jag läser att skolklasserna måste bli mindre (även de med 5 eller färre elever?). Jag läser att många företag tvingas säga nej till jobb på grund av kompetensbrist (vad säger du Daniel Ek? Ska de få kalla sig entreprenörer medan de sitter uppflugna och väntar på stekt sparv?). Jag läser att något som kallas seminarieundervisning är överlägset allt annat (ska vi förbjuda andra former av in-, utlärning?). Jag läser att all undervisning ska genomsyras av entreprenörskap (alla kan inte starta Spotify, men alla kan bli en misslyckad entreprenör), och att skolan blir bättre med bra och behöriga lärare (suck, vi som trodde på dåliga och obehöriga)…
Och så där kan jag fortsätta. Poängen är att ytterst få, för att säga ingen, talar om skola i pluralis. Man bortser från att den egna referensramen, liksom de egna idéerna har en begränsad räckvidd. Man bortser från att kunskapandet i grunden handlar om något relationellt i samspel med en föränderlig omgivning. Man fångar inte in både waldorf, folkhögskola, IB och juridicum i en vision, men argumenterar som om så vore fallet.
Därför står nu den svenska skolan extremt bredbent. Legitimiteten är urholkad och dess fria fall har bara börjat. Skolpolitiken vänder fortsatt dövöra mot den nya tidens globala samhällsbyggare som bit för bit erövrar verkligheten, en annan del av verkligheten än skolpolitikens.
Efterskrift 30/8 2012: Hepp, så inleds hösten med ytterligare en i raden som väljer att tala om skola i singular, som framför en av dessa sanningsformler gällande skolan, och som väljer att betrakta våra unga medborgare genom ett dehumaniserande top-down-filter så som kolonialherrar en gång betraktade infödingen, ett inlägg som givetvis snurrar i de sociala medierna och delar opinionen i dikotomiserade fåror. Skribenten heter Jenny maria Nilsson, vill säkert väl, men glömmer att även Daniel Ek gömmer sig bland dem hon väljer att omskriva som vandrande samhällskatastrofer.
